Aftonbladet klandras av Pressens Opinionsnämnd

Pressens Opinionsnämnd klandrar Aftonbladet för påståenden om kopplingar till brittisk underrättelsetjänst.

Aftonbladet, exp. nr. 62-63/2019, dnr. 19086 och 19158

Pressens Opinionsnämnds beslut

Pressens Opinionsnämnd klandrar Aftonbladet för att ha brutit mot god publicistisk sed.

_______________

Genom beslut den 28 juni 2019 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) två ärenden avseende anmälan mot Aftonbladet till Pressens Opinionsnämnd.

PO:s beslut hade följande lydelse.

Vad tidningen publicerade

Artikel 1. Den 7 februari:

Den 7 februari 2019 publicerade Aftonbladets kultursida en krönika av kulturchefen Åsa Linderborg. Den hade rubriken Ryska spioner förtrollar svenska medier igen. Samma artikel publicerades på tidningens webbplats, där med rubriken Svenska medier måste hålla rent framför egen dörr (dnr. PO 19086).

Krönikan handlade om hur svenska medier rapporterar om påstådda ryska spioner. Den var föranledd av att Aftonbladet Kultur på sin webbplats samma dag publicerade en granskning av en publicering i Dagens Nyheter, som berörde detta ämne.

Mot slutet av krönikan konstaterade skribenten:

”I andra länder pågår en debatt om hur politiska fiender springer utländska staters ärenden. Ett exempel med bäring på just Martin Kragh är Sunday Mails avslöjande att en hemlig, statlig säkerhetsorganisation i Storbritannien, ’Institute for Statecraft’, har smutskastat Jeremy Corbyn. Institutet är basen för ett internationellt nätverk som ska sätta dit folk som sprider ’rysk propaganda’.

Delaktig i den skandinaviska förgreningen av verksamheten har enligt läckta dokuments varit Martin Kragh, på Utrikespolitiska institutet, som under förment vetenskaplig dräkt bland annat brännmärkt den Nato-kritiska fredsrörelsen. Martin Kragh har själv i en tweet avfärdat påståendet, så hans ord står mot ord tills saken utretts vidare av svenska medier och säkerhetspolis. (Och Kraghs arbetsgivare, kan man tycka.)”

(Citatet taget ur publiceringen på webbplatsen. Det skiljer sig endast marginellt från publiceringen i den tryckta utgåvan. PO:s anm.)

Svenska medier uppmärksammade gärna falska nyheter från Ryssland – och sådana fanns det gott om, enligt krönikören. Men de var sämre på att hålla rent framför egen dörr.

Artikel 2. Den 13 februari:

Den 13 februari 2019 publicerade kultursidan en krönika av Åsa Linderborg med rubriken

Olsson fäktar – men tiger om Kragh (dnr. PO 19086).

Artikeln riktade sig mot en text på Expressens kultursida, skriven av kulturchefen Karin Olsson. I åratal hade Olsson försökt styra Aftonbladets bevakning av Ryssland och Ukraina, utan att diskutera sakfrågorna eller beslå Aftonbladets publiceringar med felaktigheter. Istället suggererade hon fram sitt ärende genom att prata om tendenser och narrativ.

Till sin hjälp hade Karin Olsson Martin Kragh. Han hade belönats med ett fast medarbetarskap i Expressen efter sin överallt utskåpade ”rapport” där han pekat ut Svenska freds och Aftonbladet Kultur som Putins hantlangare.

En av dem som fått klä skott var Aftonbladets nu avlidne medarbetare Torsten Kälvemark, vars brott varit att envisas med att skriva om den nyfascistiska historierevisionen i dagens Ukraina. Det var, enligt Kragh, att gå Moskvas ärenden.

Tidningen skrev:

”Enligt läckta dokument som brittisk press tar på allvar, misstänks Martin Kragh arbeta för främmande makt, närmare bestämt den brittiska underrättelsetjänsten. Om det stämmer, hyser Expressen en medarbetare som säljer (falsk) information om sina landsmän. (Se Brottsbalken 19 kap 13§.)”

(Referensen till Brottsbalken publicerades endast i webbversionen. PO:s anm.)

Artikel 3. Den 21 februari:

Den 21 februari 2019 publicerade Aftonbladets webbplats en debattartikel av Åsa Linderborg med rubriken Martin Kragh är ett demokratiskt problem

Samma text publicerades i den tryckta versionen av tidningen den 24 februari 2019. Nu med rubriken
Sluta blunda för sanningen – Åsa Linderborg om ett infekterat avslöjande – och svenska mediers flockmentalitet om Ryssland (dnr. PO 19086).

I texten stod att Martin Kragh 2017 släppte en ödesdiger rapport som fick internationell spridning. I den anklagade han svenska journalister och fredsaktivister för att syssla med rysk propaganda. Han hade inte kunnat redovisa någon vetenskaplig metod eller något källmaterial (mer än den mytiske Egor Putilov, som jobbat på SD:s riksdagskansli; databasen han hänvisade till existerade inte).

Alla hade uppfattat det som att rapporten kom från Utrikespolitiska institutet, UI, men UI tog avstånd och menade att Kragh skrivit den på eget bevåg. Kragh själv hade bara mumlat om rapportens tillblivelse och finansiering.

Debattörens egna källor hos UI sade att Kragh inte kunnat ta till sig den massiva kritik han fått på det seminarium där artikeln lades fram. Han hade helt enkelt saknat vetenskaplig kompetens för att alls förstå vad kollegorna menade.

Kraghs rapport hade kommit ut i alla fall och hade följdriktigt anmälts för forskningsfusk. En av dem som anmält var Tom Andersson, före detta senior analytiker på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Han hade anmält dels för att det vetenskapliga hantverket hade iögonfallande brister, dels för att det fanns betydande ”demokratirisker med en forskare som tar på sig uppgiften att beskriva journalistikens betydelse för rikets säkerhet.”

Rapporten hade rönt stor kritik från de forskare som haft till uppgift att granska den, men hade ändå frikänts – om än med den syrligaste kommentar man kan tänka sig:

”…svagheterna är i så stor grad uppenbara för en noggrann läsare, att det knappast är ett medvetet försök att vilseleda läsaren”

Med andra ord: Uppsala universitet hade ansett att artikeln var så undermålig att den inte kunde kallas för forskning och därför inte heller kunde fällas för forskningsfusk. Det var ju också ett sätt att rädda ansiktet på en kollega.

När Kragh hade ombetts att svara för sitt svaga case i Medierna i P1 fortsatte han att framföra sina grova anklagelser mot enskilda. Och när tidningen Journalisten ställde kritiska frågor om rapporten, bortförklarade han sin rapport med att han varit febersjuk.

Trots detta hade Kragh behandlats som en oförvitlig expert i svenska medier. Att han var ansvarig för ett av de största angreppen i modern tid på press- och yttrandefriheten var tydligen ointressant. Han stod nämligen på rätt sida i det nya kalla kriget. Precis som i det gamla kalla kriget, är fakta och etik underordnat Saken.

Martin Kraghs namn valsade runt i många sammanhang utan att svenska medier gjorde sitt jobb, det vill säga: undersökte påståendena.

När det gällde Integrity Initiative (ett projekt drivet av Institute for Statecraft. PO:s anm.) var meningen, så som skandalen beskrivits i Storbritannien, att skapa ett nätverkskluster bestående av journalister, experter och andra inflytelserika personer runt om i Europa. Detta nätverk skulle i hemlighet samarbeta i kampen mot rysk desinformation. Sådan fanns det mer än gott om, men till det som betecknades som rysk propaganda hörde även Natokritisk opinionsbildning.

Nätverket hade försänkningar i en rad europeiska länder. Och i Norden, där Martin Kragh nämndes som koordinator (som källa i den tryckta versionen av artikeln angavs Internationalen jan 2019. PO:s anm.).

Skribenten resonerade även om en rapport utgiven av Atlantic Council, som beskrevs som en neokonservativ tankesmedja knuten till Nato. Rapporten hette Kremlin’s Troja horses 3.0 och hade
”stora likheter med Kraghs beryktade alster, både när det gällde vetenskaplig otillförlitlighet och McCarthyism”

Det svenska kapitlet var skrivet av Henrik Sundbom. Denne var knuten till den näringslivsfinansierade tankesmedjan Frivärld och han var även kollega med Martin Kragh på UI. De var även kollegor på Atlantic Council där Kragh var senior rådgivare.

Mot slutet av artikeln stod följande:
”Med eller utan feber får Kragh också gärna redovisa hur han kan hålla isär sin roll som ’forskare’ vid Uppsala universitet från det politiskt färgade uppdraget för Atlantic Council. Våra spalter står vidöppna, det är allt för många frågor som förtjänar ett svar.”

Artikel 4. Den 3 mars:

Den 3 mars 2019 publicerade Aftonbladet en krönika av Åsa Linderborg med rubriken Vetenskap måste kunna granskas (dnr. PO 19158).

Enligt krönikören kunde man av de senaste veckornas debatt dra slutsatsen att det inte längre stod var och en fritt att ifrågasätta säkerhetspolitisk forskning. Åtminstone inte om forskaren hette Martin Kragh. Han hade nämligen rätt världsbild och därmed var hans arbete oantastligt.

Därefter utvecklade skribenten sin kritik av Martin Kraghs forskning:

Om forskning baserades på innehållet i en databas, måste databasen finnas tillgänglig för att andra forskare skulle kunna göra om undersökningen. Fanns den inte, diskvalificerades studien.

Till vetenskapligt hantverk hörde även en stringent begreppsapparat. Kragh hade använt sig av uttrycket
”Putins narrativ”, vilket inte uppfyllde kravet på stringens. Det var lagom löskokt för att därunder sortera in allt möjligt som han inte gillade; vilken Natokritiker eller tredjeståndpunktare som helst blev på så sätt empiri.

På de bolinerna drog Kragh slutsatsen att Aftonbladet Kultur var ”Putins värddjur” i Sverige. Det påstod han faktiskt i sin rapport från 2017.

Det här visade att Kragh hade mer polemiska och ideologiska avsikter än vetenskapliga. Hans avhumaniserade jargong hörde helt enkelt inte hemma i en vetenskaplig text.

Anmälan
Artiklarna anmäldes av Martin Kragh allt eftersom de publicerades.

Svenska medier måste hålla rent framför egen dörr (7 februari 2019)

Anmälaren anförde att Åsa Linderborg grundlöst hävdade att han arbetade för brittisk underrättelsetjänst. Påståendet hade sin grund i en rysk desinformationskampanj, som i Sverige spridits främst av vänster- och högerextremister.

Olsson fäktar – men tiger om Kragh (13 februari 2019)

Även i denna artikel påstods det att han var företrädare för brittisk underrättelsetjänst. Här gjordes tillägget att han var landsförrädare som borde synas i sömmarna:

Uppgiften saknade helt grund. Den föreföll ha hämtats från nyligen hackade dokument från en brittisk tankesmedja vid namn Institute for Statecraft/Integrity Initiative. Han hade aldrig samarbetat med Integrity Initiative, men vad som var korrekt var att de hösten 2016 kontaktat honom med en förfrågan om samarbete. Han avböjde erbjudandet om samverkan. Sannolikt hade hans namn funnits i något register som nu dykt upp.

Några andra belägg för samröre med Integrity Initiative hade ingen, inte heller Aftonbladet, kunnat presentera. Inga brittiska medier hade gjort gällande att han arbetat för brittisk underrättelsetjänst eller att han skulle vara landsförrädare.

Aftonbladet hade inte försökt kontakta honom för att kommentera påståendena, trots att han var lätt att nå. Till exempel fanns hans kontaktuppgifter på UI:s webbplats.

Ett annat fel i artikeln var påståendet att han var fast skribent för Expressen Kultur (däremot hade han varit det för SvD Kultur sedan 2013). Han hade inte heller någonsin pekat ut Svenska freds eller Aftonbladet Kultur som Putins hantlangare. Skribenten Torsten Kälvemark hade han aldrig nämnt i något sammanhang.

Att hans namn genom Aftonbladets publicering felaktigt och tendentiöst kopplades till Storbritanniens militär, säkerhetstjänst och/eller regering var ett problem för honom. Han hade familj i Ryssland och reste regelbundet dit, både i tjänsten och privat.

Ryssland var ett land där de mänskliga rättigheterna och demokratin stod under ett starkt tryck. De auktoritära tendenserna i landet hade stärkts under president Vladimir Putin. Forskare och journalister, även västerländska, hade hotats, deporterats, misshandlats. I vissa fall mördats. Inte sällan med hänvisning till att de var utländska agenter eller något liknande, det vill säga just det som Åsa Linderborg påstod om honom.

Martin Kragh är ett demokratiskt problem (21 februari 2019)

Inledningsvis konstaterade anmälaren att han grundlöst, liksom i de två tidigare artiklarna, påstods vara företrädare för brittisk underrättelsetjänst. I denna artikel gjordes flera tillägg vars syfte var att smutskasta honom som person och forskare. Inte heller denna gång hade han givits möjlighet att ge kommentarer inför publiceringen.

Uppgifterna om Integrity Initiative hade hackats och sedan främst presenterats på ryska hemsidor. Hackernätverket Anonymous hade gjort gällande att de hackade dokumenten, som Linderborg nu använde sig av, inte kom från dem. Tvärtom hade flera granskningar i medier noterat att kampanjen i själva verket var en rysk desinformationskampanj, som Aftonbladet alltså gjorde sig till del av.

Inga brittiska medier hade anfört att han arbetade för brittisk underrättelsetjänst eller att han var landsförrädare, vilket Aftonbladet gjort gällande. Nu benämndes han också som ett ”hot mot demokratin”.

Därefter utvecklade anmälaren sin kritik mot specifika formuleringar i texten. Här följer några av dem:

”Han kunde varken redovisa någon vetenskaplig metod eller något källmaterial (mer än den mytiske Egor Putilov som jobbat på SD:s riksdagskansli; databasen han hänvisar till existerar inte).”

Det var falskt. Hans artikel hade publicerats i en av de högst rankade internationella facktidskrifterna inom hans fält. Artikeln hade både metod och källmaterial, referenslistan löpte över flera sidor. Rapporten förlitade sig inte på Egor Putilov och han hade sparat sin databas.

”Alla uppfattade att rapporten kom från Utrikespolitiska institutet, men UI tog avstånd och menade att Kragh skrivit den på eget bevåg. Kragh själv hade bara mumlat om rapportens tillblivelse och finansiering.”

Det var falskt. Det var ingen UI-rapport, utan en artikel publicerad av Journal of Strategic Studies. Den hade ingen finansiering, eftersom han var forskare på UI och Uppsala universitet och hade ordinarie lön för detta.

”Mina egna källor från UI säger att Kragh inte kunde ta till sig den massiva kritiken han fick på det seminarium där texten lades fram. Han saknade helt enkelt vetenskaplig kompetens för att alls förstå vad kollegorna menade.”

Det var falskt. Formuleringarna var endast skribentens personliga åsikter.

”Kraghs rapport kom ut i alla fall och anmäldes följdriktigt för forskningsfusk. En av dem som anmälde var Tom Andersson, före detta senior analytiker på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Han gjorde det dels för att det vetenskapliga hantverket hade iögonfallande brister. Och dels för att det, som han skriver, finns betydande ’demokratirisker med en forskare som tar på sig uppgiften att beskriva journalistikens betydelse för rikets säkerhet’.”

Tom Andersson jobbade inte på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, utan på Myndigheten för Trafikanalys och han hade ingen känd kompetens om Ryssland och/eller säkerhetspolitik.

Det var givetvis inget demokratiproblem med att granska uttalanden som offentliga personer i Sverige gjorde. Tvärtom hade det varit ett demokratiproblem om ingen fått skärskåda vad politiker och ideologiproducenter som Aftonbladet ägnade sig åt.

”Uppsala Universitet ansåg att artikeln var så undermålig att den inte kunde kallas för forskning och därför inte heller fällas för forskningsfusk.”

Om artikeln inte kunde kallas för forskning var det forskningsfusk, så påståendet var per definition falskt.

Forskare kritiserade varandra löpande i fråga om metod, tolkningar och källkritik. Om någon inte ansåg att hans resultat höll, kunde hen publicera en egen artikel, antagligen även den i en högrankad tidskrift, och motta yrkesmässigt erkännande. Anmälaren välkomnade en utveckling i de sakfrågor han väckt.

”När Kragh ombads svara för sitt svaga case i Medierna i P1 fortsatte han att framföra sina grova anklagelser mot enskilda. Och när Journalisten ställde kritiska frågor om rapporten, bortförklarade han sin rapport med att han varit febersjuk.”

Han hade varit utsatt för ett grovt mediedrev våren 2017, igångsatt av Åsa Linderborg. Han hade blivit sjuk och behövde under en period professionell hjälp för att hantera sömnbrist och psykologisk stress. Tidningen Journalisten hade öppet ställt sig på Aftonbladets sida och skrivit en rad negativa artiklar om honom, bland annat med stöd av en ”forskare” som i själva verket var skribent på Internationalen.

”Trots detta behandlas Kragh som en oförvitlig expert i svenska medier. Att han ansvarar för ett av de största angreppen i modern tid på press- och yttrandefriheten är tydligen ointressant. Han står nämligen på rätt sida i det nya kalla kriget. Precis som i det gamla kalla kriget, är fakta och etik underordnat Saken.”

Han hade skrivit att ”Aftonbladet kultur varit en interlokutör för narrativ som liknar de officiella ryska” i en internationell facktidskrift bakom betalvägg. Det kunde knappast vara ett av de största angreppen i modern tid på press- och yttrandefriheten.

Han hade aldrig uttalat sig politiskt i något offentligt sammanhang. Han ställde sig också tveksam till att vi befann oss i något som kunde liknas vid ett nytt kallt krig.

”Det svenska kapitlet i den rapporten är skrivet av Henrik Sundbom. Han är knuten till den näringslivsfinansierade tankesmedjan Frivärld och är även kollega med Martin Kragh på UI. De är även kollegor på Atlantic Council, där Kragh är senior rådgivare.”

Henrik Sundbom hade aldrig arbetat på UI. Kragh själv hade aldrig arbetat för Atlantic Council och hade absolut inte haft någon titel som senior rådgivare.

Vetenskap måste kunna granskas (3 mars 2019)

Enligt Åsa Linderborg hade han mer polemiska och ideologiska avsikter än vetenskapliga och hans ”avhumaniserade jargong hörde inte hemma i en vetenskaplig text”.

Några exempel på sådan jargong hade emellertid inte givits. I texten stod: ”Det är på de bolinerna han drar slutsatsen att Aftonbladet Kultur är Putins ’värddjur’ i Sverige. Det är faktiskt vad han påstår i sin rapport från 2017.”

Nej, det hade han inte skrivit. Han hade aldrig benämnt Aftonbladet Kultur ”värddjur”.

Tidningens svar

Tidningen svarade genom sin ställföreträdande utgivare, Lena Mellin.

Hon vände sig mot Kraghs uppgift att det i den andra artikeln Olsson fäktar – men tiger om Kragh
(13 februari 2019) påstods att han var en företrädare för brittisk underrättelsetjänst. I själva verket stod det:
”Enligt läckta dokument som brittisk press tar på allvar, misstänks Martin Kragh arbeta för främmande makt, närmare bestämt den brittiska underrättelsetjänsten.”

Tidningen hade således inte påstått att han faktiskt arbetade för brittisk underrättelsetjänst utan att han misstänktes.

Kragh gjorde även gällande att han i den artikeln kallades för ”landsförrädare”. Det som faktiskt stod var att ”Expressen har utnyttjat en rapportmakare som borde synas i sömmarna.”

Det var alltså som rapportförfattare som Kragh borde synas i sömmarna, inte som landsförrädare.

I anmälan mot den tredje artikeln Martin Kragh är ett demokratiskt problem (21 februari 2019) hävdade Kragh åter att han påstods vara företrädare för brittisk underrättelsetjänst. Vad som faktiskt stått i den utförligare webbversionen var ”delaktig i den skandinaviska förgreningen av verksamheten har enligt läckta dokument varit Martin Kragh, på Utrikespolitiska institutet.”

I artikeln meddelar dessutom Åsa Linderborg att Martin Kragh i en tweet avfärdat påståendet.

(Utgivarens uppgifter i stycket ovan återfinns inte i den tredje publiceringen, den 21 februari, men väl i webbpubliceringen den 7 februari av artikeln med rubriken Svenska medier måste hålla rent framför egen dörr. PO:s anm.)

Anmälarens påstående att han målades ut som ett hot mot demokratin stämde inte. Rubriken till webbutgåvan av artikeln hade rubriken Martin Kragh är ett demokratiskt problem. Vilket var en annan sak.

Åsa Linderborg hade skrivit att ”våra spalter står vidöppna” och att ”Kragh är välkommen att själv skriva om saken här hos oss”

Den inbjudan hade Martin Kragh ignorerat. Han hade inte heller begärt replik, rättelse eller liknande.

Ett par uppgifter i texterna hade ändrats sedan de publicerades. Det angavs inte längre att Martin Kragh var fast medarbetare i Expressen, eftersom han inte var det. Till artikeln från den 21 februari hade fogats följande:
”TEXTEN UPPDATERAD: I en tidigare version av artikeln stod att Martin Kragh haft titeln ’senior rådgivare’ vid den Nato-anknutna tankesmedjan Atlantic Council. Det stämmer inte.”

Angående den fjärde artikeln Vetenskap måste kunna granskas (3 mars 2019) framförde tidningen att anmälaren hävdade att artikeln innehöll en rad grova faktafel. En var att han inte använt uttrycket ”Putins värddjur”, vilket Linderborg hävdade. (Påståendet kommenterades inte ytterligare av tidningen. PO:s anm.)

Martin Kragh hävdade också att det i den anmälda artikeln stod att den databas han använt i sin forskning inte var tillgänglig. Men databasresonemanget i artikeln var allmänt hållet och innebar endast att om en databas används i forskning måste den vara tillgänglig för andra forskare.

Anmälarens kommentar

Anmälaren vidhöll att tidningen anklagat honom för att vara företrädare för brittisk underrättelsetjänst. Han anförde två citat:

Ur artikeln publicerad den 7 februari 2019:
”I andra länder pågår en debatt om hur politiska fiender springer utländska staters ärenden. Ett exempel med bäring på just Martin Kragh är Sunday Mails avslöjande att en hemlig, statlig säkerhetsorganisation i Storbritannien, ’Institute for Statecraft’, har smutskastat Jeremy Corbyn… Delaktig i den skandinaviska förgreningen av verksamheten har enligt läckta dokuments varit Martin Kragh…”

Han var alltså en politisk fiende som sprang utländska staters ärenden, närmare bestämt den brittiska. Med detta påstående som bas hade man byggt vidare med nya, ogrundade påståenden och kunnat kräva att han skulle utredas av Säpo, att han sannolikt brutit mot svensk lag och att han var landsförrädare alternativt spion. Till exempel denna passus ur artikeln publicerad den 13 februari 2019:

Enligt en undersökning som SVT Kultur hade gjort existerade inga sådana källor. I deras genomgång av vad samtliga brittiska medier skrivit i frågan fanns det ingen referens som sade att Institute for Statecraft skulle vara en del av brittisk underrättelsetjänst.

Ytterligare skriftväxling

Tidningen

svarade att det var viktigt att se vad som faktiskt uttrycktes i artiklarna, inte vilket intryck de gav. Intrycket låg i betraktarens öga och kunde skifta från person till person.

Därför ville ställföreträdande utgivaren återigen påpeka att det i Linderborgs text från den 13 februari inte stod att anmälaren var en spion. Det stod ”Enligt läckta dokument som brittisk press tar på allvar, misstänks Martin Kragh arbeta för främmande makt, närmare bestämt den brittiska underrättelsetjänsten.”

Misstänktes alltså, inte att han var.

I texten framfördes inte heller några krav på att Kragh skulle undersökas av Säpo. Det som stod i texten från den 7 februari var ”

Martin Kragh har själv i en tweet avfärdat påståendet, så hans ord står mot ord tills saken utretts vidare av svenska medier och säkerhetspolis. (Och Kraghs arbetsgivare, kan man tycka.)”

Linderborg tog således för givet att Kragh skulle komma att undersökas. Hon hade inte föreslagit eller krävt det.

Anmälaren

svarade i ett sista yttrande att denna argumentation motsade vad som tidigare framförts. Om Linderborg tog det för givet att han skulle undersökas av Säpo återstod, som enda tolkningsmöjlighet, att Linderborg ansåg att hans kontakter med brittisk underrättelsetjänst varit belagda.

PO:s övriga åtgärder

PO har tagit del av Martin Kraghs artikel i Journal of Strategic Studies. Artikeln har rubriken

Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case och publicerades den 5 januari 2017.

I avsnittet som berör Aftonbladet står bland annat:
”The Swedish far left includes different communist, ‘anti-war’ and ‘anti-imperialist’ organizations stemming from the Cold War period. The far left has its own separate journals and media channels, but the most important interlocutor of a ‘left’ narrative on Russia and Ukraine since 2013 has been the cultural pages of the Swedish tabloid Aftonbladet, one of the largest evening newspapers in the Nordic countries.”

Enligt synonymer.se betyder interlokutör samtalspartner. PO ringde anmälaren och bad honom att översätta uttrycket ”the most important interlocutor of a ‘left’ narrative on Russia” ur hans artikel. Han svarade sammanfattningsvis att det betyder att Aftonbladet har varit det viktigaste språkröret för en beskrivning av Ryssland, som finns inom delar av vänstern.

PO:s bedömning

Tre av de anmälda artiklarna i Aftonbladet är krönikor och en är en debattartikel. I opinionsmaterial är utrymmet för åsikter och personliga analyser större än i nyhetstexter. Däremot är utrymmet för att skada enskilda människor inte större. I den här typen av texter gäller till exempel samma krav på belägg för nedsättande påståenden som i annan journalistik.

Den som, likt anmälaren, låter publicera en vetenskaplig text får vara beredd på mothugg, ifrågasättanden och kritik. Att Aftonbladets kulturchef är kritisk till den text där hennes egen redaktion placeras i ett oönskat sammanhang framstår som rimligt.

De anmälda artiklarna handlar emellertid i begränsad utsträckning om artikeln från 2017. Den här gången riktas kritiken huvudsakligen mot författaren av artikeln. Hans trovärdighet som forskare ifrågasätts, därmed också hans slutsatser i den kritiserade artikeln.

Nedan följer en genomgång av de pressetiskt centrala frågorna. Det förekommer en rad negativa uppgifter om anmälaren. En del av dem får han tåla som forskare, delvis verksam i offentligheten. Andra har tillfogat honom betydande publicitetsskada.

Kopplingen till Institute of Statecraft och Integrity Initiative.

Institute of Statecraft beskrivs som en hemlig, statlig säkerhetsorganisation i Storbritannien. Av den första artikeln (7 februari) framgår att Martin Kragh har varit ”delaktig i den skandinaviska förgreningen” ”enligt läckta dokument”.

I den tredje artikeln (21 februari) återkommer uppgiften:
”Nätverket har försänkningar i Norge, Spanien, Frankrike, Grekland, Italien, Holland, Litauen, Serbien och Montenegro. Och i Norden, där Martin Kragh nämns som koordinator (Internationalen jan 2019).”

Att verka i en hemlig, statlig säkerhetsorganisation för ett annat land är mycket olämpligt för en forskare. I forskarrollen ingår att ha ett förhållningssätt till sitt uppdrag som inte bygger på politiska ställningstaganden och aktivism. Ett engagemang i en organisation av det slag som beskrivs är inte förenligt med ett sådant förhållningssätt. Uppgiften undergräver således anmälarens förtroende som forskare.

Tidningen har en viss reservation i förhållande till sitt eget påstående: ”enligt läckta dokument”
och ”nämns som koordinator” är uttryck för det. Tidningen redovisar emellertid inte hur Martin Kraghs roll beskrivs i de läckta dokumenten och inga egna åtgärder har vidtagits från tidningens sida för att belägga påståendena. Den enda källa som anges (21 februari) är den svenska tidningen Internationalen.

Med tanke på uppgifternas allvarliga karaktär borde tidningen redovisat vad källorna uppgav och försökt belägga uppgifterna. Allvaret i påståendet talar också för att Martin Kragh skulle ha givits möjlighet till en samtidig kommentar.

Vikten av att säkerställa uppgiften om Kragh framstår som extra tydlig när tidningen, utifrån påstående om koppling till den brittiska organisationen, tar steget till att misstänka honom för att arbeta för främmande makt. Se nedan.

Misstanken om att han arbetar för främmande makt

I den andra artikeln (13 feb) skriver tidningen:
”Enligt läckta dokument som brittisk press tar på allvar, misstänks Martin Kragh arbeta för främmande makt, närmare bestämt den brittiska underrättelsetjänsten. Om det stämmer, hyser Expressen en medarbetare som säljer (falsk) information om sina landsmän. (Se Brottsbalken 19 kap 13§.)”

Misstanken att Martin Kragh skulle arbeta för främmande makt, brittisk underrättelsetjänst, har inga andra belägg än den koppling som tidningen gjort enligt ovan.

På vilket sätt tar brittisk press på allvar att Martin Kragh misstänks arbeta för brittisk underrättelsetjänst? Vem har skrivit det? Hur är det formulerat? Var har den engelska pressen hämtat uppgiften? Läsaren lämnas utan belägg. Vad som blir kvar är påståendet att Kragh på ett eller annat sätt misstänks ha arbetat för främmande makt.

Att arbeta för främmande makt kopplas ofta till spionverksamhet och landsförräderi. Aftonbladet har inte använt någon av dess beteckningar, men gör kopplingar i den riktningen. Uttrycket den som ”säljer falsk information om sina landsmän” är en sådan koppling. En annan är webbpubliceringens hänvisning till 19 kap. 13 § brottsbalken. Den paragrafen lyder i sin helhet:

”Den som av främmande makt eller från utlandet av någon som handlar för att gå främmande makt tillhanda tar emot pengar eller annan egendom för att genom utgivande eller spridande av skrifter eller på annat sätt påverka den allmänna meningen i en fråga som gäller någon av grunderna för rikets statsskick eller i någon angelägenhet som har betydelse för rikets säkerhet och som det ankommer på riksdagen eller regeringen att besluta om, döms för tagande av utländskt understöd till fängelse i högst två år.”

Kapitlet i brottsbalken har rubriken Om brott mot Sveriges säkerhet. Att hänvisa till ovan återgivna paragraf antyder att tidningen antar att Martin Kragh kan misstänkas för denna allvarliga brottslighet.

Den förment vetenskapliga dräkten

I den första artikeln (7 feb) skriver tidningen:
”…Martin Kragh, på Utrikespolitiska institutet, som under förment vetenskaplig dräkt bland annat brännmärkt den Nato-kritiska fredsrörelsen.”

Formuleringen är ett ifrågasättande av Martin Kraghs roll som forskare. Att det bakom den vetenskapliga dräkten finns en aktivist med en politisk agenda.

Det är pressetiskt acceptabelt att i medierna kritisera eller rent av underkänna ett vetenskapligt arbete. Begreppet ”under förment vetenskaplig dräkt” går emellertid från sak till person, antyder att Martin Kragh i sitt arbete skulle uppträda under falska förespeglingar. Låtsas att vara något, men i själva verket vara något annat. Inte forskare utan en politisk aktivist.

Martin Kragh är ett demokratiskt problem

Rubriken på Aftonbladets webbplats den 21 februari lyder Martin Kragh är ett demokratiskt problem.

Den formuleringen återfinns inte i texten. Den närmaste är ett citat som Åsa Linderborg återger från en av de personer, Tom Andersson, som anmälde Martin Kragh för forskningsfusk när den ovan nämnda artikeln publicerades 2017. Andersson hade skrivit att det finns betydande ”demokratirisker med en forskare som tar på sig uppgiften att beskriva journalistikens betydelse för rikets säkerhet”.

Det är en kritik som är acceptabel att framföra mot en vetenskaplig artikel. Rubriken går emellertid från sak till person. När man skriver att Martin Kragh är ett demokratiskt problem handlar det inte längre om rapporten, utan om honom.

Det är inte bara en nedsättande beskrivning av hans person utan också ett påstående som den utsatte har svårt att försvara sig mot. Orsaken till att det är svårt att försvara sig är att begreppet, samtidigt som det är nedsättande, är undanglidande. Vad innebär det att vara ett demokratiskt problem?

Angrepp på yttrandefriheten

Tidningen skriver i artikel tre (21 februari):
”Trots detta behandlas Kragh som en oförvitlig expert i svenska medier. Att han ansvarar för ett av de största angreppen i modern tid på press- och yttrandefrihet är tydligen ointressant.”

Om detta är en rimlig beskrivning av Kraghs artikel är oväsentligt ur ett pressetiskt perspektiv. Den här typen av värdering av hans vetenskapliga arbete ligger inom pressetikens ram.

Putins värddjur
I den fjärde artikeln (3 mars) skriver Aftonbladets kulturchef: ”Det är på de bolinerna han drar slutsatsen att Aftonbladet är Putins ’värddjur’ i Sverige. Det är faktiskt vad han påstår i sin rapport från 2017.”

Det direkta citatet ur anmälarens artikel i Journal of Strategic Studies från 2017 lyder “but the most important interlocutor of a ‘left’ narrative on Russia and Ukraine since 2013 has been the cultural pages of the Swedish tabloid Aftonbladet”.

Begreppet “värddjur” kan närmast översättas till “host animal” på engelska. Det uttrycket finns inte i Kraghs artikel. Det är därför förvånande att skribenten sätter ordet värddjur inom citattecken och fyller på med att ”Det är faktiskt vad han påstår”.

Publicitetsskadan för Kragh är emellertid begränsad eftersom den beskrivning han faktiskt ger av Aftonbladet ligger i linje med den tolkning som tidningens kulturredaktör gör – och vänder sig mot.

PO:s sammanfattning

De anmälda artiklarna är ett angrepp på Martin Kraghs roll som forskare. Han utmålas som en politisk aktivist.

Påståendet att han är nordisk koordinator för Institute for Statecraft understryker det. Institutets uppdrag beskrivs vara att avslöja rysk desinformation, ett nätverk som i hemlighet skulle samordna sina resurser i detta syfte. En forskare som tar på sig en sådan roll lämnar sin forskarroll.

Samtidigt är beläggen för påståendet i det närmaste obefintliga. Att i allmänna ordalag hänvisa till ”läckta dokument”, ”engelsk press” och tidningen Internationalen ger inte grund för de slutsatser som tidningen drar. Det gäller inte minst resonemanget om att Kragh kan misstänkas ”arbeta för främmande makt, närmare bestämt den brittiska underrättelsetjänsten”.

Att tidningen reserverar sig med ordet ”misstänks” innebär endast en mycket begränsad reduktion av publicitetsskadan.

Tidningen går, genom flera formuleringar, från kritik av Kraghs arbete till hans person. Det gäller till exempel att han arbetar under förment vetenskaplig dräkt och att han skulle vara ett demokratiskt problem. Detta är känsliga och nedsättande påståenden som det är svårt att försvara sig mot. De har medfört en betydande publicitetsskada.

Vid mycket allvarlig kritik, som i det här fallet, bör den som utpekas ges möjlighet till samtidigt bemötande. Med en sådan åtgärd hade tidningen till exempel kunnat få besked om Kraghs inställning till påståendena att han arbetade för Institute for Statecraft och Atlantic Council, två centrala uppgifter för tidningens samlade resonemang om honom. Att han i en artikel inbjuds att kommentera i efterhand är inte tillräckligt för att göra skadan försvarlig.

Sammanfattningsvis har Aftonbladet tillfogat Martin Kragh en oförsvarlig publicitetsskada genom att, på svaga grunder, koppla honom till Institute for Statecraft och engelsk underrättelsetjänst. Skadan har fördjupats av den del av kritiken som riktar sig mot hans person. Till det kommer att han inte givits möjlighet att kommentera påståendena inför publiceringen.

För detta bör Aftonbladet klandras. Ärendena överlämnas till Pressens Opinionsnämnd, PON.

Ärendena hos Pressens Opinionsnämnd

Både tidningen och anmälaren har yttrat sig i nämnden.

Pressens Opinionsnämnds bedömning

I debattartiklar, krönikor och annan opinionsjournalistik ska det vara högt till tak när det gäller att föra fram åsikter, spekulationer, teorier och liknande. Det är ett viktigt inslag i den samhälleliga debatten. I en pågående debatt är det naturligtvis inget som hindrar att det görs kritiska uttalanden om andra som deltar i debatten. Det finns ifråga om den typen av journalistik normalt inte anledning att kräva att personer som omnämns ska erbjudas möjlighet till samtidigt bemötande. När det gäller faktauppgifter som uttrycker kritik är däremot utgångspunkten att den person som kritiseras ska ges tillfälle att samtidigt bemöta kritiken. De pressetiska reglerna ger också uttryck för kravet att tidningen ska ge läsaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och annan typ av journalistik.

De uppgifter som anmälningarna tar sikte på har i samtliga fall framförts i en krönika eller i en debattartikel. Även om uppgifterna – exempelvis kritiken rörande bristande vetenskaplighet och påståendet att anmälaren är ett demokratiskt problem – är tydligt negativa för anmälaren så går de i merparten av fallen enligt nämndens mening inte över den gräns som innebär att anmälaren har utsatts för en oförsvarlig publicitetsskada. Nämnden beaktar då bl.a. att anmälaren själv har agerat på den offentliga arenan i kontroversiella frågor och att han är en forskare med framskjuten position på Utrikespolitiska institutet. Beträffande dessa publiceringar saknas det därför skäl till pressetiskt klander.

I fråga om en av publiceringarna finns det emellertid skäl att se det på ett annat sätt. I artikeln den 13 februari 2019 framförs med hänvisning till brittiskt press påståenden rörande samarbete med främmande makt, närmare bestämt den brittiska underrättelsetjänsten, samt misstankar om försäljning av falsk information om landsmän. Det rör sig om faktapåståenden av påtagligt negativt slag för anmälaren med syftning på allvarlig brottslig verksamhet. Den negativa effekten för anmälaren påverkas endast marginellt av att påståendena har försetts med reservationerna ”misstänks för” och ”om det stämmer”. När det gäller påståenden av detta slag kan det förhållandet att de framförs i en krönika inte medföra att de pressetiskt ska bedömas på ett annat sätt än om de lämnas exempelvis i en nyhetsartikel.

Sammantaget finner nämnden att tidningen genom publiceringen den 13 februari 2019 har tillfogat anmälaren en oförsvarlig publicitetsskada. För det ska tidningen klandras. Att anmälaren inte gavs möjlighet till samtidigt bemötande har på grund av uppgifternas karaktär inte haft betydelse för nämndens bedömning.

I beslutet har deltagit Anders Eka, ordförande, Christina Jutterström, utsedd av Publicistklubben, Ann Johansson, utsedd av Svenska Journalistförbundet, Anders Nilsson, utsedd av Svenska Tidningsutgivareföreningen, Ann Marie Bergström, utsedd av Sveriges Tidskrifter, Anitra Steen, Lars Hedström och Sven Hagströmer representerande allmänheten.

Dessutom har Andreas Ekström, utsedd av Svenska Journalistförbundet, Mikael Rothsten, utsedd av Svenska Tidningsutgivareföreningen, Per Melander, utsedd av Sveriges Tidskrifter, och Annika Levin representerande allmänheten samt Carina Raak Olsson, nämndsekreterare, varit närvarande vid ärendets behandling.