Trots att Aftonbladets källor inte kunde redovisas av källskyddsskäl påstod tidningen utan reservationer att Anders Philipson deltagit i en förhandling med maffian och i efterhand försökte dölja sin medverkan genom att ljuga. Därmed överskred tidningen gränsen för det som är pressetiskt acceptabelt och förorsakade Philipson en oförsvarlig publicitetsskada.
Pressens Opinionsnämnds beslut
Pressens Opinionsnämnd klandrar Aftonbladet för att ha brutit mod god publicistisk sed.
___________
Genom beslut den 13 oktober 2011 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) en anmälan från Anders Philipson till Pressens Opinionsnämnd.
PO:s beslut har följandelydelse.
Vad tidningen skrev
Den 21 maj 2011 publicerade tidningen en artikel med rubriken De ljuger om mötet. Underrubriken löd Aftonbladet avslöjar: Kungens vänner förhandlade med maffian. Artikeln illustrerades med tre porträttbilder som föreställde A, Anders “Aje” Philipson och B. I varje bild hade tidningen lagt in ordet DELTOG i rött.
Ingressen inleddes med att tala om att kungavännerna “Aje” och B förnekade att de förhandlat om gangstern C:s tystnad. Aftonbladet kunde emellertid avslöja att de deltog vid minst ett möte med mellanhanden E. Enligt flera källuppgifter till tidningen var de på plats på en privat klubb när C:s bilder presenterades.
I artikelns inledning berättades att de tre utpekade personerna var gamla vänner till kungen. Kontakten hade emellertid blivit allt mer sporadisk.
A var den ende av de tre som hittills öppet fått bära skulden för förhandlingarna med D och livvakten E.
Här syftade tidningen tillbaka på en omfattande publicitet tiden före den aktuella publiceringen. Kortfattat handlade den om att den tidigare nattklubbsägaren C påstod sig ha bilder på kungen i komprometterande situationer. A påstods ha tagit kontakt med E för att se om denne genom sina kontakter kunde förhandla med C för att denne skulle dementera uppgifterna och sälja eventuella bilder till A.
I artikeln från den 21 maj citerades Anders Philipson från en intervju med Sveriges Radio några dagar tidigare:
– Jag har aldrig träffat de här herrarna, eller talat med dem. Det finns ingen chans att jag är inblandad i något. Om mitt namn nämnts någon gång, av A, är det hans sak, det får han stå för.
– Jag visste inte om det här mötet förrän långt efteråt, jag har ingen aning om det här och vill absolut inte bli inblandad i det heller.
Men Aftonbladet kunde nu avslöja att Anders Philipson och B varit med vid minst ett av mötena. Tidningen hänvisade till “flera källuppgifter” som sa att de två varit på plats på en privat klubb där finansiärerna av köpet från C samlats. Den händelsen har beskrivits i journalisten Nuri Kinos bok Den svenske gudfadern, ur vilken tidningen publicerade ett utdrag. I det nämndes emellertid inga namn på de närvarande.
Tidningen hade dagen före publicering sökt de tre utpekade personerna för en kommentar. Ingen hade velat svara på frågor. Tidningen citerade Anders Philipson:
– Jag har ingenting att tillföra. Hej då.
Anmälan
Via ombud anmälde Anders Philipson artikeln. Han underströk de uppgifter han lämnat till Sveriges Radio; att han inte deltagit i några förhandlingar, inte haft kontakt med de påstått kriminella personerna och inte fått kännedom om förhandlingarna förrän i efterhand.
Mot bakgrund av detta menade han att Aftonbladet inte levt upp till en korrekt och allsidig nyhetsförmedling genom att tidningen inte kontrollerat sakuppgifterna.
Tidningen borde alltså ha avstått från att publicera Anders Philipsons namn och bild.
Särskilt allvarlig var den kränkning av honom som tidningen gjorde när den, utan tillförlitlig källa, kallade honom en lögnare.
Till anmälan fogades en mejlutväxling mellan Philipsons ombud och Aftonbladets utgivare. Även här förnekade Philipson kategoriskt kontakt med de utpekade personerna och krävde en dementi och en ursäkt av Aftonbladet.
Aftonbladets utgivare svarade att han diskuterat källmaterialet med sin reporter och konstaterade:
“Om Aftonbladet i detta läge skulle gå ut med en dementi som säger att Anders Philipson aldrig haft kontakt med E, D eller C så är det vår övertygelse att vi skulle gå ut med felaktiga uppgifter.”
Han ifrågasatte också om Philipson nu talade sanning:
“Men när han nu svart på vitt förtydligar att han menar att han aldrig haft kontakt med någon av de tre så ställer vi oss mot bakgrund av det källmaterial vi har frågande till sanningshalten i det.”
Philipson erbjöds ett genmäle, en möjlighet som han via sitt ombud avböjde mot bakgrund av Aftonbladets inställning till honom.
Tidningens svar
Tidningen svarade att enligt mycket tillförlitliga källor hade A, B och Anders Philipson deltagit vid det omtalade mötet med E. Källorna stod fast vid uppgiften.
Tidningen hade givit alla utpekade en möjlighet att uttala sig inför publiceringen och också angivit att Philipson i radio dagarna före förnekat att han deltagit.
Tidningens huvudkälla var inte Nuri Kinos bok, utan ett antal andra källor som åberopat anonymitet.
Tidningen hade också tagit del av bandinspelningar där A redogjorde för var Anders Philipson hade sina tillgångar och hur snabbt han kunde få fram en viss summa.
Tidningen ansåg sig inte kunna avstå från att publicera Philipsons namn. Utgivandet av boken Den motvillige monarken hade lett till att en av kungens, statschefens, vänner hade vänt sig till gangsters för att få hjälp att köpslå med en annan gangster. Det nya i den anmälda artikeln var att tidningens källor pekade ut personer i kungens vänkrets som också deltagit i kontakterna med undre världen.
När det gällde den påstådda kränkningen av Philipson påpekade Aftonbladet att tidningen inte påstått att han förhandlat med maffian, utan att han deltagit i ett möte för finansiärer. Philipsons dementier från en tidigare intervju med radion var tydligt redovisad i artikeln.
Anmälarens kommentar
Via sitt ombud framförde anmälaren åter att han aldrig deltagit i det beskrivna mötet och att Aftonbladet inte lagt fram några belägg för att så skulle vara fallet. Källorna som redovisades var en intervju med E, som var med på mötet, och utdraget ur Nuri Kinos bok Den svenske Gudfadern. Vare sig E eller boken pekade emellertid ut Philipson.
PO:s bedömning
Händelserna som följt på publicerandet av Den motvillige monarken har ett allmänintresse i den mån de berör statschefen och kretsen runt honom. Samtidigt gäller gängse pressetiska gränser.
Det finns inget att invända mot att Aftonbladet försökt reda ut vilka som deltog i mötena mellan de påstådda kungavännerna och personer som utpekas tillhöra den undre världen. Inte heller mot ambitionen att utreda vad som faktiskt inträffat vid dessa möten.
Att bli utpekad som lögnare och en person som förhandlatmed maffian är emellertid mycket nedsättande. För att sådana påståenden ska vara pressetiskt acceptabla krävs inte bara att allmänintresset är stort utan också att beläggen som presenteras ger uppgifterna tyngd.
I det här fallet pekar de källor som tidningen redovisar inte ut Anders Philipson. Att han skulle ha deltagit vid det beskrivna mötet bygger på källor som Aftonbladet inte kan redovisa. När källorna inte kan redovisas kräver det försiktighet av tidningen när uppgifterna publiceras.
Aftonbladet väljer emellertid att entydigt, utan reservation, påstå att anmälaren ljuger. Det sker genom huvudrubriken De ljuger om mötet, kopplad till bilden av Philipson med det infällda ordet “Deltog”.
Underrubriken Kungens vänner förhandlade med maffian säger dessutom att Philipson inte bara skulle ha deltagit, utan också haft en aktiv roll i förhandlandet. Att man kan dra den slutsatsen beror på att underrubriken gäller en artikel som illustreras med just tre påstådda kungavänner, varav Philipson är en. Att artikeltexten sedan inte sträcker sig längre än till att han skulle ha deltagit i ett möte förtar inte effekten av underrubriken.
Genom dessa reservationslösa påståenden utan redovisade källor har Aftonbladet passerat gränsen för vad som är pressetiskt acceptabelt och bör klandras.
Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd
Såväl tidningen som anmälaren har yttrat sig i nämnden. De har i allt väsentligt anfört samma omständigheter som hos PO.
Pressens Opinionsnämnds bedömning
Nämnden instämmer i PO:s bedömning och finner att tidningen ska klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.