Anna Lindh-publicering klandras

februari 17 2004


Exp nr 17/2004 Expressen



I samband med en omfattande rapportering om knivattentatet på utrikesminister Anna Lindh publicerade tidningen ett stort antal bilder av utrikesministern när hon skadad fördes bort på en bår. Även med beaktande av det synnerligen stora allmänintresset hade bildpubliceringarna på grund av iögonenfallande omfattning och påträngande närgångenhet varit oförenliga med pressetikens krav på hänsyn till brottsoffer och deras anhöriga.
Publiceringen


Den 11 september 2003 hade Expressen en omfattande publicering om
det dödliga knivattentat mot Sveriges utrikesminister Anna Lindh, som skedde på varuhuset NK i Stockholm på eftermiddagen den 10 september.
I tidningens presentation av brottet ingick en serie bilder som tagits på varuhuset minuterna efter själva dådet. Bilderna återfanns på löpsedeln och förstasidan samt på tre dubbelsidiga uppslag, en helsida och del av ytterligare en sida inne i tidningen. På samtliga bilder visas Anna Lindh på en bår.

Löpsedelsbilden visade Anna Lindh insvept i en ljusblå filt där det syntes något som liknande en blodfläck. Hon var fastspänd i halvliggande ställning på en bår. Hon hade syrgasmask över munnen och näsan och hon var försedd med blodtrycksmätare och annan medicinsk utrustning. Hon omgavs av personal från räddningstjänsten och polisen. Bilden tycktes vara tagen när båren lyftes in i ambulansen på gatan utanför NK.

På förstasidan visades två medarbetare ur räddningspersonalen rulla båren med utrikesministern. Hennes ansikte med syrgasmasken syntes i profil från höger. Det första bilduppslaget över två sidor inne i tidningen visade ungefär samma scen som på förstasidan. Tre medarbetare från ambulansstyrkan och mer av den omgivande varuhusmiljön syntes också.

Det andra tvåsidiga bilduppslaget hade i stort sett samma innehåll som löpsedelsbilden. Fotot var hårdare beskuret och Anna Lindh ännu mer i fokus än på löpsedeln. Bl a syntes på filten strax ovanför bårremmen över utrikesministerns midja något som liknade en blodfläck. Hennes vänstra öga var öppet. Ansiktet och halsen liksom vänster arm och hand var mycket bleka.

Det tredje bilduppslaget över två sidor visade också en scen invid ambulansen. En man ur ambulansbesättningen justerade syrgasmasken. Därför var en stor del av utrikesministerns ansikte dolt. Längre in i tidningen fanns två ytterligare bilder från transporten i NK:s lokaler.

PO:s initiativ

Allmänhetens Pressombudsman (PO) beslöt, med fullmakt, att på eget initiativ pröva Expressens publicering av dessa bilder. Bakgrunden var punkt 9 i de pressetiska reglerna. De uppmanar tidningar att alltid visa offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn samt att noga pröva publicering av bl a bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.

Tidningens svar

Expressen insåg att publiceringar om mordet på Anna Lindh kunde vara plågsamma för de anhöriga. Attentatet mot Anna Lindh var en extraordinär händelse och skulle ha varit det även om det inte varit landets utrikesminister som fallit offer för knivdådet på NK. Det unika underströks inte bara av vem Anna Lindh var utan också av den fortsatta politiska karriär som syntes sannolik för hennes del.

Bilderna i Expressen dokumenterade den hittills mest uppmärksammade händelsen i Sverige under detta århundrade. Det var viktigt för tidningen att publicera bilderna och tydliggöra den tragiska händelsen. Det var bilder som inte visade någon skada eller blod och ingen smärta.

Tidningen beskrev också händelseförloppet bakom de publiceringsbeslut som fattats. Händelsen inträffade på eftermiddagen på en välkänd offentlig plats. Attentatet beskrevs som ett knivdåd och de första rapporterna talade om knivhugg i armen. Läget uppfattades inte som livshotande. Senare rapporterades även bukskador. Utrikesministern opererades under natten och läget beskrevs som allvarligt men stabilt.

Det var förutsättningarna under vilka Expressens förstaupplaga redigerades. Publiceringsbesluten om Anna Lindh byggde på nyckelord som knivdåd, ej livshotande, allvarligt men stabilt.

På morgonen kom nya besked om allvarligare skador och kl 0915 offentliggjordes att hon avlidit. Tidningen började genast arbeta med en extraupplaga. Arbetet skedde under stor tidspress. All kraft lades ner på att göra de nya sidorna. Expressen hadeinte förmått kombinera den ansträngningen med att också redigera om de redan befintliga sidorna. I skenet av det kände den ansvarige utgivaren i efterhand att redigeringen av bilderna från NK blivit för omfattande och påträngande. Man borde ha tagit bort bilder och tonat ned presentationen av den skadade Anna Lindh. Materialet hade ändå räckt för att dokumentera den historiska händelsen.

Att Expressen i efterhand intog en delvis kritisk attityd till sin egen publicering innebar inte att man ansåg sig ha svikit en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. Tidningen var skyldig att visa brottsoffer och deras anhöriga största möjliga hänsyn men hade samtidigt en skyldighet att publicera material med stort allmänintresse om en extrem, unik och historisk händelse. Att inte alls publicera bilderna hade varit att svika sin plikt mot läsarna.

Expressen erinrade om bilder av andra offer för bl a politiska attentat. Det fanns enligt Expressen avsevärt starkare bilder än bilderna på Anna Lindh som publicerats därför att offentlighetsintresset ansetts väga tungt.

Bilderna av Anna Lindh på båren var av samma historiska karaktär. De skulle i framtiden erinra om den kollektiva sorg, maktlöshet och bestörtning som knivdådet utlöst hos svenska folket. Expressen hade först belagt dem med embargo men senare hävt detta. De hade publicerats också i andra tidningar och medier.

PO:s bedömning

I beslut den 19 december 2003 hänsköt PO ärendet till Pressens Opinionsnämnd. PO anförde följande:

Fotografisk dokumentation av politiska attentat har fr o m 1900-talet kommit att bli ett slags krok, på vilken människor kan fästa minnen av och föreställningar om den tid då våldsdåden ägt rum. Ibland kan sådana bilder ha förfärande aktualitet, även om de dokumenterade händelserna utspelat sig för länge sedan.

Den jugoslaviske kungen Alexander föll offer för en kroatisk nationalists kulor 1934 när han på statsbesök i Frankrike hade anlänt till Marseille. Det skedde framför journalfilmskamerorna. Under 1990-talet kom de bilderna att kasta ett förklarande ljus över den då pågående konflikten i det forna Jugoslavien.

Fotografierna av den döende Robert Kennedy liggande på köksgolvet i Ambassador Hotel i Los Angeles efter ett kaliforniskt primärvalsmöte 1968 förtäljer, oavsett attentatsmannen Sirhan Sirhans motiv, om en supermakt som genom Vietnamkriget söndrats av inre slitningar.

Detta slags bilder, vilka givetvis också uttrycker offrens vanmakt och förnedring, kan inte frånkännas historisk betydelse. De bidrar till vår förståelse av det förflutna och därmed till våra insikter om samtiden och teorier om framtiden.

En tidning, som publicerar närgångna foton på offren för politiska attentat, åsidosätter således inte definitionsmässigt pressetiska maningar om största möjliga hänsyn till brotts- och olycksoffer samt deras anhöriga. Bilder av för länge sedan timade brottshändelser utgör i allmänhet inget brott mot pressetiken. Detsamma gäller ofta, men inte alltid, bilder från brott och olyckor i andra länder.

Jag delar Expressens uppfattning att bilderna från NK i framtiden kommer att bära vittnesbörd om ledande politikers skrämmande utsatthet i vårt land i början av det 21:a århundradet. Redan i nuet har de bilder, som denna granskning omfattar, allmänintresse.

Mot detta obestridliga allmänintresse skall hänsynen till brottsoffret och hennes anhöriga vägas. Denna hänsyn bör rikta sig till minnet av den döda utrikesministern. Respekt för detta minne måste ta sig uttryck i publicistisk återhållsamhet vid redigeringen av bilder från brottsplatsen.

Främst är det dock de närmaste anhöriga som en tidning är skyldig hänsyn och medkänsla. I fallet Anna Lindh gäller det hennes föräldrar, hennes man och framför allt hennes två minderåriga barn. För att uttrycka det konkret: De anhöriga borde ha besparats att bli direkt eller indirekt exponerade för en sådan publicering som de samlade bilderna av den döende utrikesministern i Expressen den 11 september utgör. Det är vad efterlevnad av den åberopade punkten 9 i de svenska publicitetsreglerna hade krävt i detta fall. Vid publiceringstillfället vägde, trots allmänintresset, hänsynen till de anhöriga och till den dödas minne, ännu tyngre.

Expressens bildredigering innebär genom sin iögonfallande omfattning och påträngande närgångenhet i detta fall ett brott mot pressetikens krav och mot god publicistisk sed.

Ärendet överlämnas till Pressens Opinionsnämnd.

Tidningens yttrande till Pressens Opinionsnämnd

Tidningen pekade inledningsvis på att allmänintresset av publiceringen inte kunde vara större. Tidningen yttrande vidare:

Det är givet att vi på Expressen i efterhand känner att saker kunde ha gjorts på ett annat sätt. Antalet bilder i tidningen borde ha varit färre och publiceringen borde ha varit mindre omfattande och mindre närgången.

Samtidigt är det emellertid så att, även om vi i efterhand menar att publiceringen borde sett annorlunda ut, betyder inte det att den nu aktuella publiceringen inte skulle kunna rymmas inom ramen för en pressetiskt godtagbar rapportering.

Det var motsägelsefullt att, som PO, på en och samma gång anse att bilderna av angivet skäl inte fick visas i Expressen och att de, trots allt, i framtiden skulle komma att bära vittnesbörd om ledande politikers skrämmande utsatthet i vårt land i början av det 21:a århundradet. Då var det knappast följdriktigt att anse att bilderna likväl inte fick publiceras. Tidningen fortsatte:

Det borde inte komma i fråga att låta bildernas antal och mått vara avgörande för frågan om tillbörlig hänsyn visats i detta fall. Tillämpningen av de pressetiska reglerna i detta så – i alla dimensioner – extremt offentliga sammanhang borde inte vara så publicistiskt begränsande som PO gav uttryck för.

– – –

Bilderna på Anna Lindh från NK i Stockholm är svensk historia. Bilderna, om än stora och många, är inte blod och sår. Expressen känner djupt med människor som levt i Anna Lindhs närhet och vi på tidningen har aldrig velat strö salt i sår. Men tidningsutgivning är att berätta för människor om händelser av betydelse, och just det har Expressen gjort utan att i pressetisk mening onödigtvis kränka minnet av Anna Lindh eller åsidosätta de hänsyn som bör visas hennes föräldrar, hennes man och hennes två minderåriga barn.

Pressens Opinionsnämnds beslut

Både Expressen och PO har pekat på allmänintresset av publicering från händelsen. Detta allmänintresse innefattar också bildpublicering. Allmänintresset måste här betecknas som synnerligen stort på grund av händelsens betydelse. Nämnden har ingen annan uppfattning än Expressen och PO på denna punkt.

Mot allmänintresset står det krav på hänsyn som uppställs i punkt 9 av de pressetiska reglerna: ”Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.”

Expressen hade snart efter händelsen tillgång till bilder från brottsplatsen och av brottsoffret, utrikesminister Anna Lindh, under transport på en bår.

Tidningen hade att inför sin publicering göra en avvägning mellan allmänintresset och hänsynen till brottsoffret och hennes anhöriga. Denna uppgift måste genomföras både noga och snabbt. I det här fallet där de båda intressena står så starkt mot varandra måste detta betecknas som mycket svårt. Tidningen har också i ärendet här visat sig öppen för att i efterhand självkritiskt värdera sina publiceringsåtgärder.

Vid den prövning som nämnden här skall göra är det enligt nämnden inte nödvändigt att närmare ställa varje enskild bild och dess detaljer under bedömning. Det är i stället tillräckligt att stanna inför en mer samlad pressetisk bedömning av hela bildpubliceringen. Nämnden finner därvid, även med beaktande av det synnerligen starka allmänintresset att Expressens publiceringar på grund av iögonenfallande omfattning och påträngande närgångenhet måste anses oförenliga med pressetikens krav. Expressen har härigenom brutit mot god publicistisk sed.