Artikel om barn klandrad

november 6 2007


Exp nr 92/2007 Metro



Ett reportage om elever i första klass innebar en oförsvarlig publicitetsskada för ett av de i sammanhanget omskrivna barnen. Informationen om att en reporter skulle följa klassen, innebar inte att föräldrarna hade godkänt reportaget såsom det utformades.


Publiceringen

Metro publicerade den 13 december 2006 ett reportage där reportern återvände till sin gamla skola i en Stockholmsförort. Där träffade hon en förstaklass och klassens lärare.

Skoldagen började och barnen tassade in och intog sina platser. De flesta kom från Afrika. Inte ett enda barn hade svenska föräldrar. Fjorton ettagluttare med afroflätor och tandgluggar. Just idag var de bara 13 för C. (en pojkes förnamn angavs) hade vinterkräksjukan berättade fröken och en pojke ropade: “Han ljuger.” En annan frågade: “Vad är magsjuka?”. Fröken Susanne som barnen kallar Sussi svarar att det är när man kräks. “Min syster kräks också” sade ett tredje barn. “Åh nej”, mumlade höggravida fröken och inledde sedan dagen med att tala om veckodagar och årstider. Då slank kräksjuke C. in med svullna ögon. “Men är inte du sjuk?” frågade fröken. “Ja, nej, det är bra nu. Spydde på natten men inte nu”, svarade C. som efter en stund avvek tillsammans med en studiehandledare för en viss nationell grupp som angavs.

Reportaget innebar en tillbakablick på hur det varit när reportern gick i skolan för 30 år sedan och en jämförelse med dagens skola. Hon konstaterade att integrationen misslyckats. Det stod också allmänt om problemfyllda hemförhållanden. När hon talade med barn i olika klasser under rasterna var det många som berättade om föräldrar som var ledsna, sjuka, arbetslösa och som bråkade. En historia hon fick höra handlade om en pojke vars föräldrar ofta bråkade. Hans mamma var på sjukhuset nu och det var bra. Hemma bråkade föräldrarna hela tiden om cigaretter och pengar. En gång på natten när mamman och pappan hade slagits i sängen fick hans bror en spark i ansiktet av mamman. “Inte med flit. Foten gick fel.”

I klassrummet skrev barnen sina namn och fröken spelade mjuka melodier på en gammal bandspelare för att få barnen att varva ned. “De kommer från jobbiga förhållanden, och bara att få dem att sätta sig ner och vara lugna är en utmaning.” Ett barn som skulle beskriva sina hemförhållanden ritade sig själv där han låg på en säng. När fröken frågade om han var enda barnet sade han att han hade nio syskon men de låg under sängen för han orkade inte rita alla. De var tio barn och två vuxna i en tvårummare.

Det fanns också uttalanden om att segregationen ökat.På skolan fanns 370 elever men inte ett enda “ursvenskt” barn. De flesta kom från Somalia, Turkiet och Eritrea. Det var även ett klassproblem. Området runt skolan var nedgånget med slitna huskroppar som inte hade renoverats som andra delar av Rinkeby.

Anmälan

Publiceringen anmäldes till Allmänhetens Pressombudsman (PO) av C.:s mamma. Hon hade blivit informerad om att en journalist skulle följa klassen en dag, men inte gett något tillstånd till att uttalanden från sonen skulle återges i tidningen. Artikeln beskrev hur Knutbyskolan och Rinkeby under de senaste 30 åren genomgått en förändring till det sämre. Mamman anförde att artikeln förmedlade bilden av att familjer från Afrika bor trångt, talar dålig svenska och att deras barn inte lyckas i skolan. I artikeln berättades också en historia om C. i vilken det framstod som att han blivit skickad till skolan fast han var sjuk och som han kom för sent. Det stämde inte. Inte heller stämde det att han hade fått gå ifrån klassen. Artikeln gav en missvisande bild av att det var något konstigt med hennes son. Det fanns bara en pojke med C.:s förnamn som gick i första klass på skolan.

Tidningens yttrande

Metro ansåg inte att tidningen brutit mot god publicistisk sed. Rapporteringen om skolans utveckling berättade mycket om skolan men också om förortens och Sveriges utveckling. Tidningen hade haft en unik möjlighet att göra reportaget tack vare att tidningens medarbetare gått där som barn. Tidningen hade varit medveten om svårigheterna att göra ett reportage med minderåriga barn och därför vidtagit mått och steg för att säkerställa att inga etiska övertramp skulle ske. Man såg till att skolan informerade föräldrarna. Några av dem ville inte att deras barn skulle vara med, vilket Metro naturligtvis respekterade.

Metro bestred att någon skulle ha beskrivits som dålig förälder eller på annat sätt svartmålats i texten. Uppgifterna om C. var inte heller tillräckliga för att peka ut honom för andra än personer i hans närmaste omgivning. För att på ett trovärdigt sätt skildra en del av den svenska verkligheten som sällan uppmärksammades krävdes dock människor. Tidningen menade att den gjort allt som stått i dess makt för att genomföra detta viktiga reportage på ett sätt som visade respekt för barnens integritet.

PO:s bedömning

I beslut den 13 september 2007 hänsköt PO ärendet till Pressens Opinionsnämnd och anförd följande.

Integrationsfrågor har ett mycket stort allmänintresse. Artikeln den 13 december, som följdes upp dagen därpå, var ett inkännande reportage om situationen vid skolan. Efter vad som framkommit hade läraren också informerat föräldrarna om att en reporter — skulle följa klassen under en dag.

Pressetiken ställer dock särskilt höga krav på hänsynsfullhet när det gäller publiceringar rörande barn. I texten stod om hur integrationen misslyckats. Allmänt beskrevs problemfyllda hemförhållanden med arbetslöshet, sjukdom, trångboddhet och även våld. Det var inte motiverat att peka ut C. med uppgifter om att han varit sjuk och kom för sent, —.

Informationen till föräldrarna om att en reporter skulle följa klassen innebar inte att föräldrarna godkänt reportaget såsom det utformats. Ytterst är det också tidningen som har att ta självständig ställning till vilka publicitetsskador som kan tillfogas enskilda samt att inta en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften.

Även med beaktande av det stora allmänintresset är min bedömning således att det omskrivna barnet tillfogades en oförsvarlig publicitetsskada och att Metro bör klandras för det.

Pressens Opinionsnämnds beslut

På de här redovisade skäl som PO anfört finner nämnden att Metro åsidosatt publicistisk sed.