Dagens Nyheter klandras för utpekande av Christoffer Bernsköld
november 4 2021
Dagens Nyheter, exp.nr 44/2021 dnr. 20368
Mediernas Etiknämnds beslut
Mediernas Etiknämnd klandrar Dagens Nyheter för att ha brutit mot god publicistisk sed.
Genom beslut den 31 mars 2021 hänsköt Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Dagens Nyheter.
MO:s beslut hade följande lydelse.
Christoffer Bernsköld har i en anmälan till Allmänhetens Medieombudsman riktat kritik mot en opinionstext av Dagens Nyheter, DN.
Texten var skriven av Maciej Zaremba. Den hade rubriken Varför fick de äldre dö utan läkarvård? och publicerades på DN:s webbplats. Texten publicerades också i tidningens tryckta utgåva, under rubriken Därför svek Stockholm sina äldre under corona. De publicerades den 13 oktober 2020.
Publiceringen lyftes också på DN Kulturs förstasida den 13 oktober 2020. Under rubriken Varför tilläts de äldre dö utan vård? stod att för den som undrade hur pandemin kunde ha dödat så många stockholmare, fanns minst ett svar i sekretessmarkerade regionala direktiv. DN försökte förstå vem som är var ansvarig.
Vad DN publicerade
Ingress
Varför hade så många äldre stockholmare tillåtits dö utan läkarvård under coronapandemin? Hur kunde en ljusskygg order från regionen ha räckt för att sopa undan både yrkesetiken och lagen? DN:s skribent hittade svaren i ett sekretessmarkerat dokument – och i ett system där de som bestämde inte kunde veta vad de gjorde.
Artikeltext
Claes var vid liv eftersom hans son tvingat personalen på Stockholms sjukhem att skicka honom till sjukhus. När Claes blev sjuk i covid-19 fick han endast mediciner som skulle lindra hans bortgång. På en geriatrisk avdelning hämtade han sig snabbt. Det var inte mycket han behövde för att tillfriskna: dropp, blodförtunnande läkemedel och syrgas.
Inspektionen för vård och omsorg, IVO, hade fått 350 anmälningar om vårdens hantering av covid-19. I över hundra av dem anklagades vårdarna för att ha vägrat de äldsta behandling. De anhöriga som stod på sig kunde få höra att det fanns ”skarpa direktiv” från Region Stockholm att inte skicka några äldre med covid-19 till sjukhus.
Vilka direktiv? Vad exakt stod i dem? På IVO visste man inte riktigt. Enhetschefen svarade att det i pandemins början, i vissa regioner, förekommit ”lokala instruktioner”, som man på IVO hoppades aldrig blivit verkställda.
DN:s skribent hade studerat dessa instruktioner från Region Stockholm. Ville man förstå varför pandemin dödat, eller – rättare sagt – tillåtits döda så många gamla stockholmare fanns en del av svaret här.
Det hade varit svårt att få ta del av instruktionerna. Registrator hade inte hittat dem. Presstjänsten hade först hänvisat honom till ett dokument från maj, fast pandemin började i mars. Efter fyra dagar kom ett sekretessmarkerat dokument, där det inte framgick vem som fattat beslutet eller till vilka det riktats.
Han skrev till presstjänsten att hemligstämpeln inte kunde vara laglig och att han skulle klaga hos domstol. Då gick det plötsligt undan och regionens jurister hävde sekretessen för dokumentet Styrande regelverk för patientflöden mellan vårdgivare i Region Stockholm och kommunal vårdverksamhet under pågående smittspridning av covid-19.
I avsnittet Vägledning vid medicinsk prioritering framgick att äldre patienter helst inte borde skickas till sjukhus. I möjligaste mån skulle medicinska komplikationer omhändertas på plats. Hade personen dessutom problem med minnet och lätt blev trött under dagen, skulle det inte heller tas några prover.
Medicinska beslut skulle fattas på klinisk bedömning; labbutredning och röntgen skulle användas endast i undantagsfall. Hade patienten redan tidigare haft svårt att gå i trappor, behövt hjälp med att laga mat eller med hygienen och dessutom brukat glömma vad man nyss sagt, var akutvård utesluten, utom ”vid behov av akut kirurgisk åtgärd”. Det vill säga om den sjuke bröt något.
Det var inte heller nödvändigt med läkarbesök:
”Överväg om andra möjligheter än fysiska besök finns ex telefonkontakter …”
Skribenten bad två läkare att läsa dokumentet. De var överens.
”Det är fritt fram för den som fattar beslutet att inte göra något för patienten.”
”Det framgår klart att inte alla patienter ska få den vård som sjukhusen kan erbjuda.”
Regionen skrev på kodspråk och man behövde vara aningen vårdutbildad för att fatta vad som menades. Det stod inte att man inte skulle skicka en lätt dement som hade svårt att gå i trappor till sjukhus. Man skrev:
”… för patienter med CFS 6-8 vård på akutsjukhus vid behov av akut kirurgisk åtgärd.”
Först när man letade upp en annan lista, framgick att en CFS 6 var en kategori pensionärer som:
”… behöver hjälp med alla utomhusaktiviteter och hushållsarbete. Inomhus har de ofta problem med trappor, behöver hjälp med att tvätta sig …”
Nu blev det begripligt varför personalen på många äldreboenden, och de läkare som till äventyrs besökte sådana, fann det bäst att bereda de smittade för döden, trots att det fanns sängar på sjukhus. De lydde makthavarna i Region Stockholm. Om de därvid lydde lagen är en annan fråga. Patientlagens 1 kap. 6 §:
”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.”
”Clinical frailty scale”, eller ”klinisk skörhetsskala”, hade tagits fram av forskare för att undersöka sambandet mellan äldres vitalitet och deras förmåga att klara påfrestningar av sjukdom. Skalan gick från 1 till 9, där ett står för de piggaste för sin ålder. Vid fyra led man av en kronisk sjukdom eller flera. Vid åttan borde influensan hälsas som en befrielse. Någonstans mitt på skalan började problem med minnet. En CFS-5 kunde behöva hjälp med att betala sina räkningar.
CFS kunde också användas som statistiskt underlag: för att planera vårdbehovet, uppskatta den återstående livslängden och bedöma nyttan av medicinsk behandling.
Detta var ganska okontroversiellt, så länge som skalan inte användes för att klumpa ihop patienter i kategorier eller ersätta en läkarundersökning. Den var inte avsedd för handläggning av individer eftersom den inte var medicinsk. Att timvikarien på hemmet antecknade att Lisa var glömsk, inte kunde lyfta tungt och helst låg på soffan, sa mycket litet om hur just Lisa skulle klara influensan.
Men enligt det styrande regelverket var Lisa inte längre individen Lisa, utan en CFS-5, som det var onödigt att vårda på sjukhus. Det stod förvisso att skalan skulle tjäna ”som vägledning” och att ”en individuell bedömning ska alltid göras”. Åtminstone så länge den covidsjuke gick i trappor.
Men det stod inte att den skulle göras av en läkare. Eller att hen behövde undersöka patienten först. Efter dessa riktlinjer i mars minskade läkarbesöken på äldreboenden i Stockholm med 25 procent. På många av dem hade man inte sett en doktor sedan pandemin började. Ett okänt antal patienter ordinerades palliativ vård utan läkarundersökning, vilket i regel var ett lagbrott.
Kunde Region Stockholm hävda att man blivit missförstådd? Det trodde inte skribenten. Skrev man ”omhänderta medicinska komplikationer på plats”, med vetskap om att det på platsen varken fanns syrgas eller läkare, kanske inte ens dropp eller saturationsmätare, gav man inte personalen annat val än att lindra på den sista resan.
DN hade tidigare publicerat flera artiklar om äldre patienter som vägrats vård i Stockholm. En handlade om en doktor som per telefon hade funnit en 81-årig man vara bortom räddning och han ordinerades morfin. Mannens son hade närmast fått hota personalen på äldreboendet innan de kopplat in dropp och injicerat blodförtunnande medicin. Mer behövdes inte för att patienten skulle få livet tillbaka.
I denna artikel sa två läkare att behandlingen av äldre i Region Stockholm kunde tolkas som dödshjälp. DN-reportrarna ställde den högst ansvarige till svars. Men enhetschefen Christoffer Bernsköld ”känner sig trygg” med att läkarna visste vad de gjorde.
Det var en isande replik. (Eller bara enfaldig? Skribenten skulle återkomma till den frågan.) Läkaren som avskrivit mannen utan att ha träffat honom, hade nämligen gjort vad regionen anmodat honom att göra. Mannen var troligen en CFS-5, den kategorin som Christoffer Bernsköld i praktiken uteslutit från ”högre vårdnivå”. Bernsköld var en av fyra som stod under beslutet om ”Styrande regelverk” från den 20 mars. De övriga var chefsläkaren Johan Bratt samt avdelningscheferna Anna Ingmansson och Maria Andersson.
Tre dagar efter DN:s reportage var dessa regelverk sekretessmärkta. I de nya, från den 22 maj, talades det inte längre om ”prioritering”. Borta var befallningen att tillämpa CFS-skalan liksom uppdelningen av patienter i kategorier. CFS-skalan kunde användas, som vägledning, men endast av en läkare som dessutom ”har tillräcklig kunskap och erfarenhet av verktyget”. Nu stod det inte längre att sköra äldre skulle stanna där de var. Men det rekommenderades att de skickades till geriatriken hellre än till akuten.
Till synes små skillnader, men livsavgörande. Skribenten skulle inte spekulera i hur många liv och anfrätta samveten som Region Stockholms regelverk hade kostat. Han kunde bara hoppas att coronakommissionen inte väjde för den frågan. Men redan nu visste man säkert: det räckte med en ljusskygg order från regionen för att en del läkare, sjuksköterskor och andra skulle glömma både yrkesetiken och troligen också lagen.
Nu visste man vad som hänt. Men vem var ansvarig? När det framgått att en rad läkare telefonledes avskrivit äldre covid-sjuka från medicinsk behandling, svarade enhetschefen Christoffer Bernsköld i DN:
”Distansbesök ska hålla samma höga kvalitet som ett fysiskt mottagningsbesök.”
Analysera denna mening. Vad var det den sa? Ytligt sett var den bara idiotisk, på samma sätt som att tv skulle vara lika verkligt som teater. Man kunde inte ge order till fysikens lagar. Men det fanns ett budskap. Sa man ”ska hålla”, hade man också sagt ”kan hålla”. Ansvariga hos de aktiebolag som stod för läkarvården på äldreboenden hade fått grönt ljus att ransonera besöken.
Varför hade många äldreboenden varit så illa rustade för en pandemi, med skrala hygienrutiner, ingen syrgas, inte ens de enklaste saturationsmätare? Därför att det inte fick finnas en medicinskt ansvarig läkare på dessa anstalter. Kommunerna var i lag förbjudna att anställa en doktor.
Senast var det Amanda Sokolnicki som i DN ställt frågan om meningen med regionerna. Hon fick samma svar som man alltid fick. Enligt Anders Knape, ordförande i Sveriges Kommuner och Regioner, var den regionala nivån en ”oslagbar” kraft när det gällde att företräda folkviljan, fatta beslut nära dem det gällde samt inte minst, utkräva ansvar.
Testa denna hypotes. Skribenten ringde upp representanten för folkviljan, hälso- och sjukvårdsregionrådet Anna Starbrink. Han frågade hur hon resonerade när regionen beslöt att patienter med CFS 5-9 skulle uteslutas från akutvård. Hur skulle hon beskriva denna grupp av patienter?
”Det kan inte jag göra. Det är en medicinsk fråga.”
Visste hon vad CFS-skalan gick ut på?
”Inte i detalj.”
Hade man i nämnden diskuterat lämpligheten med att använda CFS-skalan vid prioriteringar?
”Nej.”
Hade hon läst detta beslut?
Då svarade Anna Starbrink att det föredragits för nämnden. Sedan ändrade hon sig, hon hade läst det. Men inte haft anledning att överpröva det. Politiker skulle inte lägga sig i medicinska bedömningar. Skribenten läste högt för henne:
”Vissa patientkategorier ska under covid-19-pandemin inte styras till akutsjukhusen.”
Det var väl ett politiskt beslut? Vilka kategorier menades? Anna Starbrink lät förvånad.
”Jag tycker att beskrivningen är konstig … det borde stå vissa individer … det ska ju alltid göras en individuell bedömning …”
Men nu stod det kategorier. Nej, skribenten trodde inte att Anna Starbrink läst dessa livsavgörande beslut. Eller så hade hon läst dem utan att förstå.
Han ställde samma frågor till S-ledaren i regionen, Talla Arkurdi. Nej, hon kunde inte säga vad CFS-skalan gick ut på. Hon hade inte läst det styrande regelverket. Hon mindes att det föredragits för nämnden och att ingen haft invändningar.
Så långt folkviljan, kraften och ansvaret.
Vid slutet av intervjun med Anna Starbrink undrade skribenten hur hon skulle kunna överpröva det styrande regelverket när hon inte insåg dess innebörd. Hon visste ju inte riktigt vad CFS-skalan var för något. Hon svarade att man inte kunde begära att förtroendevalda var experter på det som de styrde över. Hon litade dock på att hennes tjänstemän besatt den kunskap som krävdes.
Testa också denna hypotes. Christoffer Bernsköld var ansvarig för all sjukvård i Stockholm utanför akutsjukhusen. För närakuter, hemvård och äldreboenden. Han utfärdade bindande riktlinjer, styrde och samordnade samt skulle utveckla de anställdas kunskap och engagemang.
Han stod också bakom de ”Styrande regelverk” som den 20 mars i praktiken kollektivt uteslöt ”de sköra” patienterna från sjukhusvård. Men pressad av DN-reportrar i den tidigare rapporteringen lät han förstå att det var läkarna som ensamma var ansvariga för sådana beslut.
Skribenten frågade Christoffer Bernsköld vad han visste när han anmodade personalen på särskilda boenden att inte skicka de sköraste patienterna till sjukhus. Fanns det resurser att vårda dem på plats? Saturationsmätare, syrgas?
”Jag har ingen bild av vilken utrustning som finns på särskilda boenden”, svarade han.
Den frågan borde enligt honom ställas till läkarbolagen som regionen anlitat. Men det fanns också mobila enheter från ASIH (Avancerad sjukvård i hemmet) som kunde rycka ut med syrgas och annat.
Skribenten frågade om de räckte till. Hur många var de, för de cirka 300 äldreboendena?
”Jag vet inte exakt hur många.”
Men på ett ungefär?
Han sökte i datorn:
”Nej där står det inte … jag får återkomma.”
(Det gjorde han senare med beskedet att han inte hade svaret. Det var många bolag inblandade, det framgick inte hur mycket folk de hade. Men det stod i avtalen att det skulle vara ”adekvat bemanning”.)
Skribenten frågade varför han inte ingripit när läkarbolagen som regionen anlitat börjat ransonera besöken på äldreboenden. Han hade rentav sagt till DN att det inte spelade någon roll för vården om läkaren var där eller inte.
Då svarade Bernsköld att man i Region Stockholm beslutat:
”… att digitala besök ska ersätta fysiska besök. Så att de till form och innehåll ska ha samma kvalitet. Sen är det ändå annorlunda, så klart.”
Hade man verkligen sagt det?
”Ja, jag tror att det heter Digifysisk vårdgaranti.”
(Skribenten slog upp den. Lugn, stockholmare. Enhetschef Bernsköld hade uttryckt sig slarvigt. Inte ens Region Stockholm trodde att en doktor på skärmen gick lika bra som en i rummet. ”Digifysisk vårdgaranti” sa bara att alla vårdcentraler skulle erbjuda digitala besök och att de skulle ersättas som fysiska.)
Såg han inget problem med att läkarna började fatta beslut på distans?
”Vi såg ingen anledning att säga att det var fundamentalt fel”, sa Bernsköld, ”Läkarna följde bara rekommendationer.”
Han mindes inte ordalydelsen, men visst avrådde också Socialstyrelsen från fysiska besök på äldreboenden? (Inte riktigt, man avrådde från onödiga fysiska besök.)
Skribenten frågade hur det gick till att bestämma vilken patient som inte var kvalificerad för ”en högre vårdnivå”.
”Det blir upp till den läkare som finns, som gör sin kliniska bedömning.”
Skribenten fick en bisarr misstanke. Vad menade han med ”klinisk”? Kunde han definiera det begreppet?
”Nää, inte så här på rak arm”, svarade Bernsköld.
Men också kliniska undersökningar kunde utföras på distans, sa han. En del nätläkare gjorde det.
Verkligen? Kunde han säga vilka? Då hänvisade enhetschefen till en skrift från Socialstyrelsen: Digitala vårdtjänster. Övergripande principer för vård och behandling.
Där stod dock inget om ”klinisk undersökning på distans”. Det vore en sensation om det gjorde det, själva uttrycket var en paradox. ”Klinisk” var på läkarspråket motsatsen till ”distans”. Från grekiskans kliniko’s, ”hörande till sjukbädden”. Det var att sitta där, lyssna på människan, hennes hjärta och lungor, ta enkla prover, känna, klämma, knacka, lukta.
Chefen för sjukvården på äldreboenden lär ha missuppfattat vad ”klinisk” betydde. Därmed blev det begripligare varför han inte reagerade när läkare började avskriva patienter som de inte undersökt.
Skribenten trodde att Christoffer Bernsköld gjorde så gott han kunde – inom ramen för sin kompetens. Han hade ingen vårdutbildning. Ingen annan heller, förutom studentexamen och enstaka kurser. När han blev chef för Allmänmedicin och en budget på 2,5 miljarder hade han inte heller någon erfarenhet som statlig eller kommunal tjänsteman.
Så här gick det till. Året 2017 utlystes tjänsten ”Enhetschef Allmänmedicin och geriatrik”. Högskoleexamen var ett krav, erfarenhet av sjukvården en välkommen merit. 18 personer sökte. Deras ansökningar var utgallrade. Men skribenten hade hjälpligt kunnat spåra alla utom två.
Av dessa sexton tycktes elva varit medicinare eller haft annan vårdutbildning på högskolenivå. Av de övriga fem hade fyra högskoleexamen. Den siste hade ingetdera. I en normal förvaltning skulle hans ansökan returnerats oläst. Men Bernsköld fick alltså jobbet: 34 år, yrkespolitiker, just då arbetslös. Hans meriter: länsordförande i SSU och senare ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden i Östergötland, nyvald ledamot av SAP:s styrelse.
Skribenten drog upp detta för att belysa vad regionen var för något. Nämligen ett område där en politiker utan fackkunskaper smärtfritt kunde konverteras till chef för en extremt kunskapsberoende organisation och expertansvarig för stockholmares liv och hälsa.
Coronakommissionen fick ett formidabelt problem med att fixera ansvaret för dödligheten på Stockholms äldreboenden. Fanns det hos inkompetenta regionchefer eller snarare hos dem som tillsatt dessa på trots mot alla regler? Eller fanns det hos politiker, som inte iddes läsa dessa ”styrande regelverk”? Kunde det avkrävas de aktiebolag som skötte vården av äldreboenden, där en läkare hade hand om 270 olika patienter? Nej, skulle bolagen svara, denna ordning var godkänd av den egna folkvalda Anna Starbrink.
Men visste hon vad hon gjorde? Eller skulle hon säga att hon inte var expert på avtal heller, men givetvis litade på sina tjänstemän? Som vid närmare granskning visade sig ha fått jobbet på andra meriter än förtjänst och skicklighet.
Kanske var alla ansvariga, medborgarna, som tolererade denna ordning.
Övriga publiceringar
Den 18 oktober 2020 publicerades en replik på tidningens webbplats. Repliken hade skrivits av två av de ansvariga, Björn Eriksson och Johan Bratt, och hade rubriken Replik: ”Zaremba har fel om äldrevården”.
I repliken bemötte de bland annat DN:s uppgifter om att riktlinjerna skulle varit svåra att ta del av. De menade att de funnits öppet tillgängliga.
De skrev att det var Johan Bratt som formellt tagit beslutet och inte Christoffer Bernsköld. Enligt DN hade Christoffer Bernsköld varit ansvarig för ”all sjukvård i Stockholm utanför akutsjukhusen” och ”chefen för sjukvården på äldreboenden”. Detta stämde inte. Han var anställd vid hälso- och sjukvårdsförvaltningen, som ingick avtal om den vård som bedrevs i Stockholm. Han var kvalificerad enhetschef vid enheten för allmänmedicin, vilket var långt ifrån att vara ansvarig för mer än hälften av regionens vård. Han var inte ens chef på avdelningen.
DN svarade samma dag, under rubriken Svar direkt: ”De hänvisar inte till det dokument jag har skrivit om”.
DN anförde bland annat att regionen i sitt genmäle inte hänvisade till det dokument som tidningen skrivit om och som hade styrt sjukvården när pandemin härjade som värst. De hänvisade till en reviderad version, där de mest anstötliga skrivningarna tagits bort.
Den 21 oktober 2020 publicerade DN ytterligare en replik, med rubriken Björn Eriksson och Johan Bratt: ”Felaktigheterna kvarstår, Maciej Zaremba!”.
I kommentaren höll de fast vid sin kritik av DN:s publicering. De menade bland annat att riktlinjerna under pandemin för vårdgivare alla hade varit publicerade öppet på webben. Vid varje givet tillfälle hade det aktuella dokumentet varit publicerat. I samtliga versioner framkom att en individuell bedömning skulle vara avgörande. Riktlinjerna hade reviderats tre gånger och de hade funnits tillgängliga för den som önskat ta del av dem.
Samma dag svarade DN med artikeln Maciej Zaremba svarar: ”Ordet ’ljusskyggt’ är för svagt, vi talar om en mörkläggning”. I repliken argumenterade skribenten ytterligare för att det varit svårt att ta del av dokumentet.
Anmälan
Opinionstexten anmäldes av Christoffer Bernsköld.
Han hade lidit stor skada av publiceringarna. Texten innehöll många direkta felaktigheter och vilseledande formuleringar. Hans position, ansvar och befogenheter beskrevs så att de skulle framstå som mer omfattande än de var. Samtidigt beskrevs han som person på ett förminskade och nedlåtande sätt.
Syftet var att hitta en enskild person, i detta fall honom, som kunde utses till syndabock för dödsfallen bland äldre. För att förklara hur det hela hade kunnat ske utmålades hans kompetens som bristande och hans ansvar överdrevs kraftigt.
Skadan han lidit var oproportionerligt stor i förhållande till hans ansvar och befogenheter. Uppgifterna publicerades i Sveriges största morgontidning och hade sedan fått större spridning i andra medier där hans namn omnämnts. Det hade även fått spridning i bloggar och sociala medier där han hängts ut med epitet som ”Doktor Död” och liknande. Han hade fått ta emot meddelanden från allmänheten med allt från hat till rena hot. Han hade fått brev till sin hemadress där han beskrivits som en inkompetent och avskyvärd person, som bar skulden för många människors död.
Felaktigheter och vilseledande formuleringar
Allmänt om det styrande dokumentet – ”en ljusskygg order”
DN antydde att det styrande regelverket skulle ha varit sekretessbelagt och ”en ljusskygg order”. DN vilseledde läsarna. Dokumentet och dess olika versioner var en offentlig handling som publicerats på en webbplats. Det hade också lämnats ut till många redaktioner. Den första lydelsen av dokumentet, daterat den 20 mars 2020, skickades på snabbremiss till länets alla kommuner innan chefsläkare Johan Bratt beslutade om dokumentet. Dokumentet var sedan utskickat till ett stort antal vårdgivare och till länets kommuner.
Den version som nu låg publikt på vårdgivarguiden.se var den senaste lydelsen. Äldre versioner togs bort för att minska risken att fel versioner spreds. Det innebar dock inte att dokumentet var sekretessbelagt. Vem som helst kunde vända sig till regionen och få ut samtliga versioner. Att referera till regelverket som en ”ljusskygg order” var ett sätt att dramaturgiskt bygga en historia att DN avslöjat en hemlighet.
Vem stod bakom dokumentet?
DN skrev:
”Bernsköld är en av de fyra som står under beslutet om ”Styrande regelverk” från den 20 mars. De övriga är chefsläkaren Johan Bratt samtavdelningscheferna Anna Ingmanson och Maria Andersson.”
Detta var felaktigt och formuleringen var vilseledande. Beslutet fattades av Johan Bratt. Maria Andersson var föredragande. Därtill hade ”samråd” skett med avdelningschefen Anna Ingmanson och med honom.
Hans ansvarsområde var att teckna avtal inom vårdområdena husläkarverksamhet, fotsjukvård, läkarinsatser i särskilt boende, närakuter samt för uppdraget hemsjukvård under kvällar, nätter och helg. Fram till den 1 april hade han också haft avtalsansvar för geriatrik, ASIH och SPSV. ”Samråd” betydde enligt myndighetens rutin att han blev tillfrågad innan beslutet fattades. Detta för att säkerställa att dokumentet var avstämt och godkänt utifrån hans ansvarsområde.
Regelverket innehöll flera avsteg mot det som var avtalat. Därför var det relevant att han stod som ”samråd”. Till exempel skulle ASIH normalt inte arbeta med boende i SÄBO, men enligt regelverket vidgades ASIH:s uppdrag till att även omfatta personer som bodde i SÄBO.
De rent medicinska delarna i regelverket, exempelvis det som rörde ”Clinical Frailty scale”, var författat av flera läkare. En person som inte var läkare skulle givetvis aldrig skriva medicinska riktlinjer. Det var vidare inte han som beslutat att dokumentet skulle tas fram och han hade inte beslutat om regelverket.
DN tillskrev honom ett betydligt större ansvar än det han hade
DN skrev att han var ansvarig för ”… all sjukvård i Stockholm utanför akutsjukhusen. För närakuter, hemvård och äldreboenden.”. Tidningen skrev också:
”DN reportrarna ställer den högst ansvarige till svars. Men enhetschefen Christoffer Bernsköld ”känner sig trygg” med att läkarna vet vad de gör.”
Detta var också felaktigt och vilseledande. Sjukvården i Region Stockholm utgick från en beställar-utförarmodell. Det innebar att administrationen, som hanterade fördelningen av budgeten till olika vårdgivare, hölls separerad från själva utförandet av hälso- och sjukvård.
Hälso- och sjukvårdsförvaltningen (HSF), där han var anställd, var den myndighet i regionen som hade ansvaret att vara beställare för all vård som bedrevs. HSF bedrev dock ingen vård. I beställaruppdraget ingick att teckna och följa upp avtal om vilket uppdrag vårdgivarna skulle ha och vilken ersättning de skulle få. Han var som enhetschef första linjens chef för avtalsområdena husläkarverksamhet, fotsjukvård, läkarinsatser i särskilt boende, närakuter samt uppdraget för hemsjukvård på kvällar, nätter och helger. Detta var långt ifrån ”all sjukvård i Stockholm utanför akutsjukhusen”.
Hans chef var avdelningschefen och hennes chef var hälso- och sjukvårdsdirektören. Det var alltså felaktigt att han var den högst ansvarige.
Under pandemin hade han arbetat i två av de särskilda sjukvårdsledningar som funnits, Regional särskild sjukvårdsledning (RSSL) och Lokal särskild sjukvårdsledning (LSSL). Han hade inte fattat ett enda beslut inom vare sig RSSL eller LSSL. Han hade arbetat med samordning och varit delaktig i att ta fram underlag till beslut utifrån de kunskaper han hade inom sitt ordinarie arbete.
Ingen på Region Stockholm var ansvarig för äldreboenden. Dessa var enligt lag kommunens ansvar.
Han tillskrevs citat han inte sagt och framställdes som pressad
DN skrev:
”Men pressad av DN-reportrarna (19/5) lät han förstå att det var läkarna som ensamma var ansvariga för sådana beslut.”.
I artikeln som det hänvisades till hade chefen för äldreomsorgens hälso- och sjukvårdsorganisation inom Sigtuna kommun, sagt att ansvaret för medicinska bedömningar och ordinationer låg hos läkarorganisationen. Anmälaren hade inte sagt detta och kunde alltså inte heller varit pressad.
Felaktiga och irrelevanta citat
DN skrev:
” – Jag vet inte exakt hur många.
Men på ett ungefär?
Han söker i datorn,
Nej där står det inte… jag får återkomma. (Det gör han senare med beskedet att han inte har svaret. Det är många bolag inblandade, det framgår inte hur mycket folk de har. Men det står i avtalen att det ska vara ”adekvat bemanning”.)”
Denna beskrivning var felaktig och syftade endast till att framställa honom som inkompetent. Han hade vid detta tillfälle svårt att hitta den uppgift som efterfrågades och han bad om att få återkomma. Det gjorde han också och hänvisade då till var man kunde ta del av uppgiften.
Hans svar återgavs vidare felaktigt. Det han sagt var att det inte var möjligt att svara på ett rättvisande sätt. Han hade inte uppgifter om exakt antal anställda och sysselsättningsgrad hos varje vårdgivare. Vårdgivarna ansvarade för att ha adekvat bemanning. ASIH hade vidare varit en verksamhet som inom regionen expanderat i enlighet med inriktningen att mer sjukvård skulle kunna erbjudas utanför akutsjukhusen.
Han tillskrevs ansvar för vårdverksamhet
DN beskrev honom som ”Chefen för sjukvården på äldreboenden”.
Han var enhetschef på en administrativt inriktad enhet på HSF. De var som sagt inte vårdgivare och bedrev ingen vård. Ansvariga chefer för sjukvård som bedrevs på äldreboenden var reglerat i lag. Kommunens särskilda boenden måste ha en verksamhetschef. Den vård som regionen ansvarade för, läkarvården, måste också ha en sådan.
Med felaktiga uppgifter gavs sken av att han inte uppfyllt kraven för tjänsten
DN skrev:
”Högskoleexamen var ett krav, erfarenhet av sjukvården en välkommen merit.”
Beskrivningen var felaktig och vilseledande eftersom det inte fanns något krav på examen. Annonsen angav ”högskole-/universitetsutbildning”. Han hade högskoleutbildning och uppfyllde de krav som ställdes.
DN angav att han var:
”… yrkespolitiker, just då arbetslös”.
Han hade inte varit inte arbetslös. Sista ansökningsdag för den tjänst han sökte var den 9 april 2017. Han slutade sitt tidigare uppdrag den 31 juli 2017.
Det stämde att han varit länsordförande i SSU och ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden i Östergötland samt var nyvald ledamot i SAP:s styrelse. DN utelämnade dock andra befattningar han haft och som varit meriterande vid anställningen.
Avslutande ord
I artikeln hade han uppsåtligen framställts som högste ansvarige och som inkompetent. Denna påstådda inkompetens hade lett till att många äldre människor dött. Självklart skulle Region Stockholms agerande granskas och ansvariga stå för de felaktigheter som eventuellt hade begåtts. Men här hade DN på grund av förutfattade meningar, bristfällig research och sensationslystnad begått ett rejält övertramp som åsamkat honom oproportionerligt stor skada i förhållande till allmänintresset.
DN:s svar
DN svarade genom redaktionschefen Caspar Opitz.
Det återstod nästan bara jämförelsen med krigens fallna när man betraktade Corona-pandemins härjningar världen över. De döda räknades till långt fler än en miljon, varav drygt 6 000 enbart i Sverige. Då hade man inte summerat det första året ännu.
För svensk del visste man att en stor andel av de bortgångna hade haft sin tillvaro inom äldreomsorgen. Det var inget mindre än ett mänskligt misslyckande att behöva fastslå detta förhållande, när det genast vid pandemins utbrott hade stått klart hur viktigt det var att skydda de åldriga och sköra. Storstockholmsområdets gamla hade drabbats tidigt och hårt.
De anmälda publiceringarna sökte några svar på vad denna djupa sorglighet kunde ha kommit sig av. Den innehöll dessutom flera allvarliga frågor om händelserna och upphovet till dessa. En av de viktigaste sakerna att få klarhet i gällde tillgången till sjukvård för svårt drabbade människor. Hur kunde det komma sig att samhällets sjukvårdsresurser inte hade stått till fullt förfogande för många äldre som smittats och insjuknat i coronaviruset?
I publiceringarna framgick att viktiga ledtrådar till sjukvården i Region Stockholms bemötande av de äldre fanns i ett dokument, Styrande regelverk av den 20 mars 2020. Detta dokument uttryckte riktlinjer och principer för den vård som samhället skulle ge till coronasjuka inom äldrevården under pandemins första, viktiga månader.
Sett till regelverkets stora betydelse var det anmärkningsvärt hur svårt det hade varit att överhuvudtaget ta del av dokumentet. Publiceringen redovisade att ansvariga inte precis varit öppna med innehållet i de riktlinjer, vars omsättning i praktik betytt liv eller död för många. När handlingen till sist kom i DN:s hand stod det genast klart att det var ett regelverk med ett häpnadsväckande innehåll. Ett självklart därpå följande steg blev att klarlägga mer om bakgrund, detaljer och sammanhang.
Arbetet innehöll intervjuer med ledande företrädare för regionen. Bland andra intervjuades oppositionsregionrådet Talla Alkurdi, sjukvårdsregionrådet Anna Starbrink och anmälaren i ärendet, som var enhetschef för allmänmedicin och geriatrik.
Christoffer Bernsköld hade en mångårig erfarenhet av uppdrag i det offentliga. Han hade haft flera höga positioner inom politiken, bland annat som vice ordförande för Socialdemokraterna i Östergötland. Han hade också varit regionråd i Östergötland med ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågor. Flera gånger hade han publikt debatterat hälso- och sjukvård.
Under pandemin framträdde Christoffer Bernsköld i riksmedia som regionens talesperson i frågor som gällde behandlingen av boende inom äldrevården. DN intervjuade honom i den egenskapen vid flera tillfällen.
Hans betydelse för vården på Stockholms äldreboenden var stor. När IVO i juni inledde en ”riktad tillsynsinsats avseende medicinsk vård och behandling för äldre som bor på särskilda boenden” var det Christoffer Bernsköld som IVO kontaktade.
IVO:s begäran om besked gällde (i) om personer på äldreboenden med misstänkt eller konstaterad coronasmitta fick vård och behandling utifrån den enskildes behov, (ii) om det gjordes individuella bedömningar avseende behovet av vård och (iii) om det hade funnits förutsättningar för att ge medicinsk vård och behandling till dem som haft misstänkt eller konstaterad smitta men som bedömdes inte ha behov av sjukhusvård.
Christoffer Bernsköld angav att han, tillsammans med en annan person, var rätt person för en intervju med inspektionen. För myndigheten förklarade han att han ansvarade för Region Stockholms avtal med vårdgivare på äldreboenden och att han hade ingått i Region Stockholms krisledning avseende sjukvården utanför sjukhusen.
Det var alltså inte någon liten roll som anmälaren haft i sammanhanget. Uppgifter om hans bakgrund, kvalifikationer samt tidigare arbeten och uppdrag har en given plats i en granskning av detta slag. Ur en medieetisk synvinkel var det oproblematiskt, för att inte säga självklart, att i det aktuella sammanhanget presentera och kommentera dessa uppgifter för tidningens läsare. Inget av de omtalade förhållandena hade haft med privatlivet att göra.
Anmälarens specifika klagomål
Det hade varit motiverat och korrekt att använda benämningen ”ljusskygg order” för att beskriva det styrande regelverket. Mot bakgrund av regelverkets betydelse för vilken sjukvård som skulle ges till människor, framstod myndighetens hantering av dokumentet i offentlighets- och sekretesshänseende som milt talat förvånande.
Christoffer Bernsköld var ”en av de fyra som står under beslutet”, det vill säga handlingen där regelverket fanns. Uppgiften framgick av dokumentet. När DN frågade honom om regelverket bekräftade han att han ”varit med och tagit fram beslutet”.
Christoffer Bernsköld hävdade att artiklarna innehöll ett felaktigt citat ur en annan artikel från den 19 maj 2020. Den anmälda publiceringen innehöll emellertid inget citat ur den artikeln. Däremot refererade de anmälda publiceringarna till anmälarens uttalande om att det var läkare som fattade beslut om sjuka skulle ges vård. Han hade sagt följande till DN:
”Jag är inte läkare själv. Men om man fattar beslut om att nu finns det inget mer medicinskt att göra, då fattar man beslut om att ge de palliativa läkemedel som finns för att dämpa smärta, skräck och ångest och få ett värdigt avslut på livet. Jag känner mig trygg med att de läkare och sjuksköterskor som jobbar med palliativ vård har väldigt god och hög kompetens i Stockholm.”
Detta överensstämde även med vad han anförde i sin anmälan i ärendet.
Christoffer Bernsköld menade att DN hade beskrivit hans ansvarsområden på ett felaktigt sätt. Även om hans arbete omfattade fler ansvarsområden än de som angavs, uppehöll sig artiklarna enbart kring den vård som Christoffer Bernsköld själv konstaterade att han bar ansvaret för, nämligen vården på äldreboenden. DN hade inte påstått att han hade ett medicinskt ansvar eller att hans enhet var vårdgivare.
Anmälaren hävdade att tjänsteutlysningens krav på ”högskole- /universitetsutbildning inom ett för befattningen relevant område” inte innebar ett krav på examen. DN delade inte denna uppfattning. Han hade nog också glidit på hur ordet ”högskoleutbildning” användes i normalt språkbruk. Någon högskoleexamen hade han hursomhelst inte.
Uppgiften om att han läst enstaka kurser framgick av publiceringen. DN:s läsare hade själva har kunnat bilda sig en uppfattning om hans bakgrund och meriter utifrån kända förhållanden.
Vad avsåg uppgiften att Christoffer Bernsköld varit arbetslös när han sökte den aktuella tjänsten, hade han meddelat sin avgång från politiken i slutet av april 2017. I en intervju med Norrköpings Tidningar den 2 juni 2017 uppgav han att han fortfarande sökte nytt jobb.
Ur ett press- och medieetiskt perspektiv saknade det inte betydelse att anmälaren hade avstått från genmäle. Frågans vikt för samhälle och medborgare skulle, inte minst med tanke på den roll som anförtrotts anmälaren, dessutom med lätthet ha kunnat motivera ett läsvärt kompletterande inlägg från hans penna.
Anmälaren angav att tidningen med uppsåt framställt honom som inkompetent och att denna inkompetens, eftersom han utpekats som högste ansvarig, lett till att många äldre människor dött. Detta påstående saknade stöd i publiceringen. Tvärtom var slutsatsen, som uttryckligen redovisades för läsarna, att det var svårt att slå fast vem, eller vilka, som var ansvariga för dödsfallen inom äldrevården.
Bifogade handlingar
Till sitt svar bifogade DN två handlingar. Den ena var en artikel av DN, med rubriken Covidsjuka Jan, 81, fick palliativ vård – blev frisk när familjen satte stopp. Den andra var en kommentar till de anmälda publiceringarna, med rubriken Maciej Zaremba svarar: ”Ordet ’ljusskyggt’ är för svagt, vi talar om en mörkläggning”.
Anmälarens kommentarer
En grundläggande problematik var att DN totalt missat hur regelverket kommit till och hans roll i detta. Den som fattade beslutet, chefsläkare Johan Bratt, valde DN att inte intervjua. Inte heller hade hans två överordnade chefer intervjuats.
DN:s sätt att beskriva ett offentligt dokument var anmärkningsvärt. Det fanns inget beslut om sekretess för handlingarna. Det hade funnits en sekretessmarkering, men en sådan innebar inte något beslut om sekretess. Det var en administrativ åtgärd som fungerade som en varning till handläggarna om att sekretessprövning skulle ske vid begäran om utlämnande.
Många tjänstepersoner hade varit inblandade i framtagandet av de olika delarna av regelverket. De medicinska delarna var författade av läkare och de administrativa delarna av sakkunniga inom de olika avtal och uppdrag som berördes av regelverket. Regelverket beslutades av beslutsfattarfunktionen i RSSL den 20 mars 2020. Denna funktion bemannades alltid av läkare. Det var chefsläkaren i Region Stockholm som var tjänstgörande beslutsfattare den dagen som beslut om styrande regelverk fattades.
Innan beslutet fattades skedde ett samråd med bland annat honom, i hans egenskap av enhetschef för allmänmedicin och geriatrik. Detta eftersom hans ansvarsområden på HSF skulle påverkas av beslutet. Regelverket fick betydande konsekvenser för uppföljningen av de avtalsområden som regelverket omfattade, ekonomiska konsekvenser för exempelvis förutsättningarna för att beräkna bonus och viten inom respektive avtal, och vilken vård som var debiterbar.
Han tog gärna ansvar för sin del i regelverket, alltså det som handlade om avtal, uppdrag och ekonomisk ersättning. Däremot var det direkt missvisande att påstå att han bar ansvaret för det styrande regelverket på det sätt som DN gjort.
Det var inte korrekt att han varit arbetslös vid de tidpunkter DN angav. Han var mellan två sysselsättningar under en kort period 2017.
Han hade i sin roll som enhetschef på HSF och som samordnare inom LSSL haft mycket kontakter med media. Att han hade den arbetsuppgiften var inte synonymt med att han var ansvarig för ”all sjukvård i Stockholm utanför akutsjukhusen”.
DN refererade till hans dialog med IVO. Han hade ansvar för avtalen med vårdgivare, som i sin tur ansvarade för läkarinsatserna inom SÄBO. IVO intervjuade honom och den person som var funktionsansvarig inom krisledning för SÄBO. IVO hade sedan intervjuat de som var ansvariga för vården som bedrevs inom SÄBO, det vill säga verksamhetscheferna på boenden och hos de vårdgivare som regionen hade avtal med.
Det saknades stöd för DN:s uppfattning att utbildning var samma sak som examen i normalt språkbruk. Något krav på vårdbakgrund hade aldrig ställts för tjänsten, vilket indirekt antyddes i publiceringen.
DN påstod att han inte kunnat redovisa hur många högskolepoäng han hade. Det stämde inte. Han hade erbjudit sig att undersöka just detta, men fick svaret att det inte behövdes.
Ytterligare skriftväxling
Tidningen höll fast vid vad den anfört tidigare och la till följande.
Uppgiften om att anmälaren varit arbetslös var korrekt och inte känslig för honom. Han hade själv beskrivit sig som arbetssökande och sagt att han inte hade någon anställning då. Samtidigt hade han sökt en ny tjänst som han inte antagits till.
DN tillbakavisade att Christoffer Bernsköld skulle ha velat tillhandahålla information om sina akademiska meriter inför den aktuella publiceringen, och att DN skulle ha avfärdat erbjudandet som betydelselöst. Anmälaren fick inför publiceringen en rak fråga från DN om hur många högskolepoäng han tagit. Han svarade inte i sak och erbjöd ingen information.
Anmälaren kände sig orättvist träffad av formuleringen om ”inkompetenta regionchefer” som tillsatts ”på trots mot alla regler.” Det formella missgreppet i tillsättningsärendet, om ett sådant förekommit, skylldes inte på honom. Dessutom handlade den här delen av publiceringen inte om regelefterlevnaden. Den uttalade poängen var att regionen kunde utse en politiker utan fackkunskaper att vara chef för en kunskapsberoende organisation och expertansvarig för liv och hälsa.
Det stämde inte att de aktuella riktlinjerna varit publikt tillgängliga. Det dokument som DN refererade till var Region Stockholms Styrande regelverk från den 20 mars 2020. Björn Eriksson och Johan Bratt hänförde sig i sin replik inte till detta dokument.
Christoffer Bernsköld var delaktig i beslutet om det styrande regelverket. Anmälaren hade enligt egna uppgifter varit med och tagit fram hela beslutet och att det ingick i hans ansvar att se till att vårdgivarna uppfyllde de avtal som ingåtts med regionen.
Granskande myndigheter verkade ha samma bild av Christoffer Bernskölds ansvar. Det var han som blev utfrågad när IVO i juni 2020 inledde tillsynen för medicinsk vård och behandling för äldre på särskilda boenden. Av Coronakommissionens betänkande framgick att anmälaren var den ende beslutsfattare i regionen som kommissionen kallat till personligt möte.
Coronakommissionens slutsatser visade att DN varken missförstått innebörden i regionens styrande regelverk, eller Christoffer Bernskölds ansvar för dessa och för vården på Stockholms äldreboenden under pandemin.
Få beslut hade i modern tid för så många människor haft bokstavligen livsavgörande betydelse. Som enhetschef för allmänmedicin och geriatrik i Stockholm axlade anmälaren en roll och ett ansvar för de beslut han varit delaktig i och som hade angått många. Att offentligt granska och kritisera hans och andra makthavares handlingar och meriter tillhörde de fria massmediernas mest grundläggande uppgift.
Tidningen gav in en artikel, med rubriken Svar direkt: ”De hänvisar inte till det dokument jag har skrivit om”.
Anmälaren höll fast vid vad han anfört tidigare och la till följande.
DN underlät att nämna att kommissionen, till skillnad från tidningen, hade ställt frågor till Johan Bratt, chefläkare i regionen och den som fattade beslutet, och inte till honom.
DN hade inte visat att påståendet att han anställts ”till trots mot alla regler” var korrekt.
Medieombudsmannens bedömning
Medieombudsmannen prövar i detta ärende om de anmälda publiceringarna har orsakat Christoffer Bernsköld en oförsvarlig publicitetsskada.
Denna bedömning har sin utgångspunkt i allmänintresset, det vill säga allmänhetens rätt till insyn i olika förhållanden. Prövningen rör en opinionstext, som innehåller kritik mot ett styrande regelverk som Region Stockholm beslutat om i början av Corona-pandemin. Pandemin har haft en stor inverkan, både på samhället i stort och på enskilda människor. I en sådan situation är allmänhetens rätt till insyn i de beslut som makthavare i offentlig sektor fattat synnerligen stor.
Medieombudsmannen har alltså inget att invända mot att DN skrivit om ämnet. Att ämnet är viktigt utesluter dock inte att anmälaren kan ha orsakats en oförsvarlig publicitetsskada.
Texten i detta ärende är en opinionstext, som innehåller både faktauppgifter och intervjuer. Att det rör sig om en opinionstext har betydelse. Ur ett medieetiskt perspektiv är det nämligen högt i tak i sådana publiceringar. Huvudregeln är att författaren fritt ska kunna uttrycka sina åsikter. Ett tillspetsat språk accepteras i större utsträckning. Författaren får sedan vara beredd på kritik och att kritiserade personer eller meningsmotståndare går i svaromål.
Även i opinionstexter finns dock en bortre gräns för vad enskilda personer ska behöva tåla.
En oförsvarlig publicitetsskada förutsätter dels ett utpekande, dels att negativa uppgifter framkommit om anmälaren.
Anmälaren är namngiven i publiceringen. Han har haft rollen som enhetschef på Hälso- och sjukvårdsförvaltningen och hans namn har förekommit i det kritiserade styrande regelverket. På grund av dessa omständigheter får han därför tåla att namnges. Han får också tåla granskning av sitt agerande i sammanhanget och sina förutsättningar att hantera sin uppgift.
Medieombudsmannen har inga synpunkter på att anmälarens kvalifikationer och intervjun med honom återgivits på ett tillspetsat sätt. Inte heller har anmälaren blivit felciterad på något sådant sätt att han lidit en oförsvarlig publicitetsskada.
I texten förekommer flera sakuppgifter som är negativa för anmälaren.
Medieombudsmannen prövar inte om dessa uppgifter är sanna eller falska. Däremot krävs att tidningen har belägg för uppgifterna. Kravet på belägg gäller alldeles oavsett om den anmälda publiceringen är en nyhetsartikel eller en opinionstext. Ju allvarligare uppgifter det rör sig om, desto större är kravet på att tidningen haft goda grunder för att publicera dem.
När det gäller DN:s val att kalla dokumentet för ”en ljusskygg order”, är det uppenbart att DN och regionen i publiceringarna skrivit om olika saker, regionen om dokumentet som innehållit det styrande regelverket, och DN om en viss, tidig version av samma dokument. DN:s benämning av dokumentet som ”ljusskyggt” har varit acceptabel med tanke på svårigheterna att få del av dokumentet.
Anmälaren får som sagt tåla att hans yrkesmässiga kvalifikationer granskas kritiskt. Tidningen har också haft belägg för uppgifterna om hans meriter. Han har dessutom gått med på att han under en kortare period varit mellan anställningar, varför tidningen också haft belägg för att skriva att han varit arbetslös.
Att anmälaren anställts till trots mot alla regler, är en uppgift som är negativ för honom, inte för att han lastats för beslutet om anställning, utan för påståendet att han inte varit kvalificerad för tjänsten. Denna del av texten handlar dock om författarens åsikt att han inte haft tillräckliga kvalifikationer. Sådan kritik framförd i en opinionstext måste Christoffer Bernsköld tåla med hänsyn till sin position.
Anmälarens ansvar för det styrande regelverket
Tidningen bestämmer själv ur vilken vinkel något ska skildras. Medieombudsmannen har därför ingen synpunkt på att tidningen valt att rikta kritik mot anmälaren och inte mot någon annan, till exempel den beslutsfattande läkaren.
Däremot krävs att om tidningen utpekar anmälaren som ansvarig, ska den ha tillräcklig grund för att göra det. Om han pekas ut som ansvarig för dödsfallen på ålderdomshemmen är detta en mycket allvarlig anklagelse, som bör framföras preciserat och på goda grunder.
Anmälaren har anfört att hans roll är administrativ och inte medicinsk. Eftersom innehållet i riktlinjerna om CFS-skalan rör just medicinska bedömningar, kan han inte hållas ansvarig för dem och han har inte fattat några beslut i den delen.
DN har anfört att tidningen inte har påstått i texten att anmälaren varit ansvarig för dödsfallen på äldreboendena. Det stämmer förvisso att den anmälda texten mynnar ut i att det är svårt att säga vem som bär ansvaret. Samtidigt benämns anmälaren tidigare i texten som ”den högst ansvarige” och ”Chefen för sjukvården på äldreboenden”.
Han beskrivs också som ansvarig för all sjukvård i Stockholm utanför akutsjukhusen, för närakuter, hemvård och äldreboenden. Han utfärdade enligt texten bindande riktlinjer, styrde och samordnade. Tidningen har vidare skrivit att anmälaren stått bakom det styrande regelverk som i praktiken kollektivt uteslöt de sköra patienterna från sjukhusvård. Dessutom framgår att den man som en läkare per telefon ordinerat morfin, troligen varit en CFS-5, och att Christoffer Bernsköld i praktiken uteslutit den kategorin från en ”högre vårdnivå”.
Genom dessa passager i texten har tidningen tillskrivit honom ett ansvar i sammanhanget. Att hans namn stått på beslutet är klarlagt och någon form av ansvar har han givetvis haft. Läsaren har dock på goda grunder kunnat uppfatta texten som att anmälaren varit den högst ansvarige för de styrande riktlinjerna. Att han skulle varit den högst ansvarige för de i regelverket kritiserade riktlinjerna beläggs inte i texten. Genom att i ett mycket allvarligt sammanhang ha förhållit sig svepande till det ansvar som anmälaren haft, har tidningen orsakat Christoffer Bernsköld en oförsvarlig publicitetsskada.
Sammanfattning och beslut
Allmänintresset för det ämne som publiceringarna rör är synnerligen högt och DN har gjort en angelägen granskning. Eftersom uppgifterna i publiceringen är mycket allvarliga bör tidningen dock ha goda belägg för att peka ut någon som ansvarig. Genom att tillskriva anmälaren ett ansvar för det inträffade, utan att närmare redovisa sådana belägg, har Christoffer Bernsköld lidit en oförsvarlig publicitetsskada.
För detta bör tidningen klandras. Ärendet hänskjuts.
Ärendet hos Mediernas Etiknämnd
Såväl tidningen som anmälaren har yttrat sig i nämnden. Yttrandena kan sammanfattas på följande sätt.
Tidningen:
MO har ansett att DN tillskrivit anmälaren ett ansvar i sammanhanget, vilket är felaktigt. DN har inte tillskrivit honom något utan refererat uppgifter i sak – om anmälarens ansvar gällande all sjukvård utanför akutsjukhusen, att han utfärdat riktlinjer med mera som i praktiken uteslöt de sköra patienterna för sjukhusvård.
MO har felaktigt ansett att DN tillskrivit anmälaren ensamansvaret för beslutet. Att vara ”högst” ansvarig är inte detsamma som att vara ”ensam” ansvarig.
MO skriver att DN i ett mycket allvarligt sammanhang förhållit sig svepande till det ansvar som anmälaren haft. DN vill med eftertryck framhålla att MO:s bedömning saknar grund; tidningen har varit precis kring anmälarens roll.
Anmälaren:
DN:s publicering är baserat på felaktiga fakta, syftet har varit att överdriva Christoffer Bernskölds ansvar och förminska hans person. Anmälaren var inte högst ansvarig för det styrande regelverket och definitivt inte för delar av medicinsk karaktär, vilket DN påstått. En rad sakförhållanden är felaktiga i DN:s publicering. I texten används ett tillspetsat språk och den är svepande. Anmälaren har genom publiceringen lidit oproportionerligt stor skada i förhållande till sitt ansvar.
Mediernas Etiknämnds bedömning
Mediernas Etiknämnd delar MO:s bedömning och klandrar Dagens Nyheter för att ha brutit mot god publicistisk sed.