FLS-Aktuellt 030601
Liksom många andra professioner har även journalister ett etiskt regelverk för sin yrkesutövning. Det är enkla, självklara regler. De uttrycker en allmänmoral, anpassad för en journalistisk arbetsprocess. Man skulle kunna sammanfatta etiken i tre ord: sanning, rättvisa och medkänsla.
Sanning innebär först och främst att journalister skall bedriva allsidig och korrekt nyhetsförmedling och vara källkritiska. Rättvisa betyder t ex att den som blir kritiserad skall ha möjlighet att svara. Medkänsla är bl a att visa särskild hänsyn mot svaga personer.
Journalistisk etik handlar inte i första hand om formell regeltillämpning utan om en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften.
För att upprätthålla vad som benämns god publicistisk sed i pressen har fyra organistioner – Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Svenska Journalistförbundet och Publicistklubben – frivilligt inträttat två organ som bedömer klagomål från människor som känner sig personligen kränkta av publiceringar i pressen och i de nätupplagor som utges av dags- och annan periodisk press. Det är Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON).
PO är den som tar emot och gör den första bedömningen av anmälningarna.
Artikeln eller artiklarna som anmäls skall ha varit publicerade inom de närmaste tre månaderna före den dag då anmälan kom in. Anmälaren måste vara personligen berörd. Det innebär i stort sett att det skall handla om anmälaren själv. PO behandlar således inte allmän kritik mot hur en tidning bevakar en viss fråga.
En anmälan kan få en av de fyra nedanstående följderna:
1. PO konstaterar utan särskild utredning att det inte finns grund för klagomålet. Vanliga orsaker är att anmälan gäller en för gammal publicering eller att anmälaren inte är personligen berörd. Det händer också att anmälaren missförstått innehållet i en publicering eller överdrivit innebörden.
2. PO gör en utredning och avskriver därefter anmälan därför att det enligt PO:s uppfattning inte finns tillräckliga skäl att rikta pressetiskt klander mot tidningen.
3. PO gör en utredning och drar slutsatsen att tidningen bör klandras. PO kan då inte själv utfärda klandret. I stället överlämnar PO ärendet till PON för avgörande. Inför nämnden argumenterar PO endast skriftligen, aldrig muntligen varför han anser att tidningen bör klandras.
4. PO medlar mellan anmälaren och tidningen. Det vanligaste resultatet av sådan “pressetik på direkten” är att tidningen inför en uppföljande publicering som anmälaren är nöjd med. Oftast handlar det om en rättelse eller ett genmäle.
PO är således inte automatiskt ett ombud för anmälaren. Han måste göra en självständig bedömning av klagomålet. I alternativ 3 för han dock anmälarens talan inför PON och i alternativ 4 inför den anmälda tidningen. I 75-80 proc av de ärenden som PO hänskjuter till nämnden brukar den hålla med PO och klandra tidningen. Om PO har avskrivit en anmälan (alternativ 1 och 2 ovan) kan anmälaren överklaga till PON. Bara i några procent av de fallen ändrar nämnden en avskrivning till klander.
Antalet PO-anmälningar har länge legat stabilt på ca 400 om året. Det genomsnittliga antalet fall av klander i PON ligger på 50 per år.
De fyra pressorganisationerna har bett JO och ordföranden i Sveriges advokatsamfund att tillsammans med dem utse PO. Den första pressombudsmannen utnämndes 1969. Han var jurist liksom de två följande. Den fjärde pressombudsmannen var journalist liksom undertecknad, nr 5 i raden.
Opinionsnämnden skapades redan 1916. Där sitter en företrädare för var och en av de fyra pressorganisationerna. Där finns också tre representanter för allmänheten, utsedda av JO och ordföranden i advokatsamfundet. PON:s ordförande, slutligen, är alltid en hög domare, oftast justitieråd eller regeringsråd. Ordföranden har utslagsröst. Det innebär att pressens fyra ledamöter aldrig ensamma kan komma i majoritet i nämnden.
En tidning som blir klandrad av PON för en publicering är skyldig att publicera klandret samt betala en s k expeditionsavgift som bidrar till finansieringen av PO och PON. Det är inte fråga om böter. Tanken är att de tidningar som bryter mot god publicistisk sed skall betala litet mer för det frivilliga pressetiska systemet än de tidningar som uppfyller pressetikens krav.
Ingen tidning kan tvingas att vare sig publicera klandret eller betala expeditionsavgiften. Men systemet har inrättats av pressen själv för att stärka pressens ansvarstagande och trovärdighet. Tidningarna har alltså ett egenintresse av att efterleva sina egna regler.
PO:s och PON:s tjänster är gratis. Anmälaren skall förhoppningsvis känna sig ha fått moralisk upprättelse om den anmälda tidningen blir klandrad. Moralisk upprättelse är vad systemet kan tillhandahålla. Eventuella anspråk på skadestånd handläggs inte. Den som vill ha ekonomisk ersättning får själv försöka förhandla medtidningen eller stämma den i domstol.
Den långsiktigt viktigaste effekten som det frivilliga pressetiska systemet kan bidra till är pedagogisk. Tidningarna skall lära sig något och dra slutsatser av klander i opinionsnämnden.
En PO-anmälan skall förutom anmälarens namn och adress innehålla uppgifter om anmäld tidning, publicering och publiceringsdatum samt några rader om varför anmälaren känner sig kränkt. Det underlättar om anmälaren bifogar en kopia eller ett klipp men det är inte nödvändigt. Gäller anmälan en nättidning måste dock anmälaren själv skicka in en utskrift. Den som anmäler får gärna göra det genom ombud. Då måste ombudet ha fullmakt.
Vad handlar anmälningarna om?
Den största gruppen gäller klagomål på publicering av namn och ibland även bild i ett negativt eller kritiskt sammanhang. Brott eller påstått brott är det vanligaste sammanhanget. Ibland känner sig anmälaren identifierad även om inte namnet står. Då gäller det andra uppgifter i artikeln som anmälaren tycker är utpekande.
Namngivning i brottssammanhang har blivit vanligare i svensk press under de senaste decennierna. Men vi är långt ifrån den utlämnande journalistiska kultur som rådde i början av 1900-talet då både brottslingar och brottsoffer praktiskt taget alltid namngavs i tidningarna.
Men namngivning kan uppfattas som kränkande också i samband med annat än brott. Det största enskilda ärendekomplexet hos PO förra året var 22 läkare som anmälde att de blivit namngivna när Expressen listade alla läkare som varnats i Hälso- och Sjukvårdens Ansvarsnämnd under år 2000.
Många klagomål gäller sakfel, som anmälaren uppfattar som kränkande, eller att någon blivit kritiserad i en artikel utan att få bemöta kritiken. Sådana fall kan ofta lösas genom “pressetik på direkten”, då PO medverkar till att tidningen inför en rättelse eller ett genmäle. Men ibland är publiceringen så kränkande att en tidning kan bli klandrad trots att den publicerat en rättelse eller ett genmäle.
En stor grupp anmälningar handlar om privatlivets helgd. Ofta gäller det artiklar om integritetskänsliga ämnen som sjukdom, kärleksförhållanden och annat som hör privatlivet till.
Bildpubliceringar utgör ingen stor andel av PO-ärendena. Dock kan bilder ha stark pressetisk sprängkraft. Både PO och PON ser traditionellt mycket strängt på identifierbara döda eller svårt skadade personer på bilder från platsen för en olycka eller ett brott.
Min erfarenhet av ett och ett halvt år som PO säger mig att det finns tre brister i den svenska pressen som närmast antar karaktären av systemfel. Ofta leder de till att enskilda personer blir kränkta.
Det första är bristande källkritik. “Var kritisk mot nyhetskällorna” säger publicitetsreglerna. Det är alltför vanligt att tidningar inte är det. Ofta handlar det om att man okritiskt återger vad muntliga källor påstått. Tidningen kanske försvarar sig med att den citerat källan korrekt. Det båtar föga om uttalandet är uppåt väggarna galet.
Det andra är bristande empati. Tidningar kan ibland utstråla en obehaglig känslokyla. Det händer att text och bild inte visar rimlig mänsklig hänsyn. Ofta handlar det om människor i starkt underläge av psykologiska eller sociala skäl.
Det tredje är mera enkelt och handfast: bristande överensstämmelse mellan rubriker och artikeltext. En artikel kan vara oklanderligt korrekt medan rubrikerna vrider till och överdriver så att det blir både sakligt fel och kränkande.
Till dessa tre observationer vill jag lägga att vissa PO-anmälda artiklar är så vagt och tvetydigt skrivna att det är svårt att förstå innehållet. Det har hänt att jag läst en anmäld artikel gång på gång och ändå inte begripit. Det är som att läsa en modern dikt och efter tionde läsningen ännu slita med tolkningen. Men få tidningsartiklar har konstnärliga anspråk. Tidningstext bör skrivas så att läsaren förstår genast. Hos Katarina Frostenson kan det dunkelt sagda vara det vackert tänkta. I tidningen är det dunkelt sagda enbart det dunkelt tänkta.
OLLE STENHOLM