Ett arv från 1940-talet

februari 12 2006


Ett arv från 1940-talet


Debatt, Aftonbladet 060212

1940 förberedde den svenska samlingsregeringen en censurlag som antogs av riksdagen som en vilande lag i juni året därpå. Röster höjdes mot projektet. Den vältaligaste stämman var Vilhelm Mobergs. Han ordnade folkmöten i “det ofria ordets tid”. För honom var det naturligt att hålla möten i Folkets Hus men med få undantag blev han portad. Föreståndarna gjorde som Per Albin ville.

När staten i veckan förmådde det lilla företaget Levonline att stänga sitt webbhotell för Sverigedemokraterna så traskade den således i upptrampade spår. Det finns en tradition att den politiska makten med informella metoder försöker sätta munkavle på dem vars agitation inte kan förbjudas men som bedöms hota Sveriges och svenskars säkerhet.

Mobergs agitation var i motsats till Sverigedemokraternas moraliskt och retoriskt högtstående. Men rätten att yttra sig fritt tillkommer som bekant inte bara den som har något tilltalande att säga utan också den vars ord- och bildspråk är motbjudande.

Vari säkerhetshotet från Sverigedemokraternas hemsida skulle bestå har vi inte fått veta. En rimlig gissning är att i synnerhet utrikesdepartementet ser med oblida ögon på all jyllandspostliknande opinionsbildning efter mordbrännares och stenkastares aktioner i Damaskus och Beirut.

UD och Säpo ansåg det uppenbarligen lönlöst att försöka komma till tals med Sverigedemokraterna. Det var säkert en realistisk bedömning. Det finns dessutom politiska skäl att överhuvudtaget inte tala med dem. Alltså gav man sig inte på opinionsbildaren utan distributören.

Också här finns ett arv från 40-talet med den tidens transportförbud och beslag. Men då måste man ta hand om tunga tidningsbuntar. Idag räcker det att förmå ett webbhotell att stänga en hemsida.

Regeringen säger att Levonline inte utsattes för påtryckningar. Företaget fick bara information. Beslutet att stänga av Sverigedemokraterna var företagets eget. När Levonline samtidigt uppvaktades av regeringskansliet och säkerhetspolisen med sannolikt mycket entydig information är det svårt att inte se det som en påtryckning. Det lilla företagets vice vd har dessutom sagt att beslutet att släcka ner Sverigedemokraterna fattades “i samförstånd” med statens agenter. Det saknas anledning att misstro det påståendet. Initiativet hade dessutom meningslöst om inte syftet varit att få webbhotellet att foga sig.

Statens agerande i det här fallet är förenligt med bokstaven i vår lagstiftning om yttrandefrihet och tryckfrihet. Men det är inte förenligt med dess anda. När säkerhetspolis och regeringskansli använder sin avsevärda makt för att på informell väg tysta icke önskvärda röster, skapar det osäkerhet om i vilken utsträckning staten verkligen uppfattar sig som garant för medborgarnas yttrandefrihet. Vilka intressen kan staten i framtiden komma att betrakta som så viktiga att yttrandefriheten ånyo kommer i andra hand?

Också den säkerhetspolitiska bedömningen kan man sätta frågetecken för, åtminstone så länge vi inte fått veta vilken dokumentation den grundar sig på. Historien ger skäl för skepsis: Vilhelm Moberg höll trots allt sina opinionsmöten, om än inte i Folkets Hus. Och Tyskland invaderade inte Sverige. Om Tyskland skulle ha gjort det så hade det uppenbarligen inte varit på grund av Mobergs modiga agitation.

Efter stängningen av hemsidan kommer Sverigedemokraterna att fortsätta sin allt annat än modiga agitation. Sånt går inte att stoppa i det moderna mediesamhället. Att de därmed skulle undergräva svensk säkerhet återstår att bevisa.

OLLE STENHOLM