Exp nr 82/2005 Slitz
Två personer som arbetade i begravnings- och bårtransportbranschen pekades ut trots att de lovats anonymitet. Tidningen hade också gjort ett fotomontage där ett lik lagts på en bår.
Publiceringen
Februarinumret 2005 av Slitz hade en större och rikt illustrerad artikel med rubriken “Likstädarnas värsta anekdoter”. Artikeln handlade om personer i vars arbetsuppgifter det ingår att ta hand om avlidna i samband med olyckor eller brott. Det redogjordes för hur dessa yrkesmäns arbetsvardag kan te sig och återgavs utförliga anatomiska och medicinska detaljer.
En suddig bild visade två personer som bar ut “dagens första kropp” till transportfordonet. De två personerna angavs med fingerade namn och de benämndes “likdrängar”. På båren låg ett lik med ena armen utsträckt över bårkanten. Bilens öppna baklucka syntes liksom fasaden på en fastighet. På en annan bild visades överkroppen men inte ansiktet på en man med ficklampa i bröstfickan och en stor nyckelknippa på bordet framför. Där låg även en pärm märkt “Bårbilspärm” och “Bakjour”. Mannen bar en ring på vartdera ringfingret. Flera av nycklarna hade brickor med text på.
I marsnumret 2005 av Slitz meddelade redaktionen under rubriken “Vi är dumma och dåliga människor” att bilden med båren i föregående nummer var ett fotomontage. Det borde ha angetts. Slitz bad om ursäkt för att man missat den saken. En mindre version av originalbilden visades där båren var tom.
Anmälan
Publiceringen anmäldes till Allmänhetens Pressombudsman (PO) av A och B. Det var de som hade intervjuats med fingerade namn i artikeln. Det var också de som fanns på bilden med båren och likbilen. Den ene av dem figurerade också på fotot med nyckelknippan.
I anmälan skrev de att de blivit suspenderade från sina anställningar och misskrediterade i hela begravnings- och bårtransportbranschen. Artikeln gav intryck av att Slitz medarbetare följt med dem på jobbet en hel dag, vilket inte var sant och dessutom förbjudet enligt de gällande arbetsreglerna. Ingenstans framgick att bilden med likbåren var ett fotomontage. De hade accepterat att bli fotograferade med en tom bår intill likbilen. De hade utlovats anonymitet men hade genom den bilden blivit igenkända av arbetsgivaren, uppdragsgivare och anhöriga. De kände sig kränkta, knäckta och tillintetgjorda.
Tidningens yttrande
Slitz anförde att anmälarna var två av flera anonyma uppgiftslämnare i artikeln. Bilden med båren hade behandlats så att det inte skulle gå att identifiera dem. A hade dock själv framträtt med bild och namn i en artikel i Expressen där han kritiserade Slitz. A var medievan eftersom han medverkat i TV-program och blivit intervjuad många gånger. Förändringen av fotot med båren var inte missvisande eller vilseledande men det borde ha angetts att bilden var ett montage.
Anmälarnas kommentarer
A framhöll att han blivit lovad anonymitet. Men den hade röjts genom bårbilden där det var lätt att känna igen honom och kollegan. Uttryckligen hade han bett om att publiceringen skulle utformas så att det inte gick att identifiera honom. Han listade namn på ett antal personer som känt igen honom samt bifogade deras telefonnummer.
B skrev att han genomliditveckor av suspendering från arbetet på grund av vad som stått i Slitz. Han betonade hur viktigt det var i hans yrke att hantera de döda värdigt. Han var stolt över att kunna bidra till att människors värdighet respekterades också när livet slutade på det mest tragiska sätt. Nu hade han framställts som en “likstädare” som skovlade upp stinkande människorester. Han hade förödmjukats genom att bli kallad “likdräng”. Han blev igenkänd genom publiceringen. Till det bidrog att namnbrickorna på bilden med nycklar kunde avläsas vid uppförstoring.
PO:s beslut
I beslut den 16 juni 2005 hänsköt PO ärendet till Pressens Opinionsnämnd med följande motivering:
Avgörande för den pressetiska bedömningen är huruvida anmälarna blivit utpekade. Min uppfattning är att de blivit det framför allt genom bilden med båren och likbilen.
Det torde finnas en begränsad krets av personer, som kunnat känna igen mannen till vänster i den profil av honom som avtecknar sig. Det ger samma krets av människor en möjlighet att dra vissa slutsatser också om identiteten på personen till höger. Miljön där bilden är tagen, utanför anmälarnas kontor, ökar sannolikheten för igenkännande. Bilden av nycklarna, pärmen och de två händerna kan ytterligare underlätta en identifiering.
Av stor vikt för bedömningen är också att jag inte ser någon som helst anledning att ifrågasätta anmälarnas uppgifter om att de blivit igenkända av folk i branschen. De har ju t o m bifogat namn och telefonnummer till sådana som uppges ha förstått vilka personerna på bårbilden var.
Det finns inte bara en rättslig utan också i högsta grad en pressetisk aspekt på att inte respektera anonymiteten för uppgiftslämnare som uttryckligen önskar förbli okända. Att röja identiteten på sådana meddelare är oförenligt med god publicistisk sed. Att den ene anmälaren efter Slitz publicering framträtt med namn och bild i en annan tidning ändrar inte bedömningen. När han frivilligt lät sig identifieras i den andra tidningen hade Slitz redan tillfogat honom och medanmälaren en icke försvarbar publicitetsskada.
Mot bakgrund av möjligheten att känna igen personerna på bårbilden har tidningen vidare tillfogat anmälarna en publicitetsskada genom att montera in en död oövertäckt kropp på den bår som i verkligheten var tom. Bilden får dem att framstå som yrkesmän som saknar de elementäraste kunskaper om de etiska och andra bestämmelser som reglerar deras arbete.
God publicistisk sed kräver att man alltid anger när icke autentiska inslag adderats till ett originalfoto. Det redaktionella meddelandet i påföljande nummer att bilden var ett montage minskar inte den skada anmälarna lidit. Det gör inte heller det opåkallade påståendet att Slitz redaktion är bemannad av “dumma och dåliga människor”.
Den anmälda artikeln ger intryck av att reportern följt med anmälarna på platser, där de tagit hand om avlidna. Det förstärker skadan ytterligare. Samma effekt har de epitet som använts om den aktuella yrkeskåren. De är uppenbart nedsättande för de två anmälarna personligen.
Slitz bör sålunda klandras. Ärendet överlämnas till Pressens Opinionsnämnd.
Pressens Opinionsnämnds beslut
Av de skäl som PO har anfört finner nämnden att tidningen bör klandras för att genom den anmälda publiceringen ha grovt brutit mot god publicistisk sed.