Tidningen rapporterade på ett ensidigt sätt om en lokalpolitiker som anklagats för att i samband med en familjeangelägenhet ha gjort sig skyldig till brott och även i övrigt uppträtt klandervärt. Lokalpolitikern ansågs inte ha fått en verklig möjlighet att samtidigt bemöta anklagelserna.
Pressens Opinionsnämnds beslut
Pressens Opinionsnämnd klandrar Ölandsbladet för att ha brutit mot god publicistisk sed.
_________
Genom beslut den 7 maj 2010 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende anmälan mot Ölandsbladet till Pressens Opinionsnämnd.
PO:s beslut hade följande lydelse:
Vad tidningen publicerade
Den 16 april 2009 rapporterade Ölandsbladet under rubriken Inbrottsförsök i A:s (namnet angavs) (ÖP) dödsbo att kommunstyrelseledamoten B (namnet angavs) (KD) hade försökt bereda sig tillträde till sin avlidne bror, A:s dödsbo och att detta hade förhindrats av polis som kallats till platsen.
Det var välkänt att bröderna A och B, som båda varit aktiva inom X (kommunen angavs) kommunpolitik, inte hade haft något särskilt vänskapligt förhållande. Stämningar och motstämningar var ett stående inslag i deras relation. Inte ens nu när A avlidit hade det lugnat ner sig.
Ett vittne och nära vän till A berättade för tidningen vad som hänt.
A:s och B:s bror C hade kommit bort till hans föräldrar och bett honom om hjälp. C hävdade att det pågick ett inbrottsförsök på A:s gård. Vittnet, som av olika anledningar ville vara anonym, berättade att man kastat sig i bilen och kört över till A:s gård. – Och jodå, mycket riktigt, där höll B och tre kumpaner som bäst på med att bryta upp ytterdörren. De hade just fått bort ena sidan av dörrfodret när vittnena kom till platsen. – Jag blev helt chockad av vad som pågick, A var nyss bortgången och det stod fortfarande gravljus på trappan, sade vittnet.
B hade dock inte blivit handlingsförlamad av att den tredje brodern och vittnena dykt upp. Han hade på ett hotfullt sätt frågat ut dem om vilka de var och genast krävt att de skulle flytta sin bil. Stämningen hade blivit så hotfull att vittnena tillkallade polis. Den hotfulla stämningen hann eskalera rejält innan polisen kom. – B skrek att vi var råttor och att vi genast skulle packa oss iväg. Polisen anlände snabbt till platsen och kunde förhindra ett förväntat handgemäng. De förklarade också för B hur gällande lagstiftning fungerade. Bland annat att en oberoende advokat var utsedd som bodelningsman. B gav sig iväg från platsen efter polisens anmaning.
Vittnena sade att de höll på att formulera polisanmälningar. – Jag ogillar å det bestämdaste att bli kallad råtta, sade en av dem. Dessutom kan man ju undra över om man, även om det är en bror, har rätt att bryta sig in i ett dödsbo som tingsrätt och advokat ska dela upp enligt de lagar som gäller.
I en fotnot stod att tidningen sökt B för en kommentar men att personen som svarade på B:s telefonnummer meddelat att B inte gick att nå.
Vid artikeln fanns också en bild av en dörr och trappa. På trappan stod några gravljus. Man kunde se att dörrfodret på dörrens ena sida var borttaget. Bildtexten löd: Delar av arsenalen som användes vid försöket att bereda sig tillträde till A:s dödsbo. Notera det uppbrutna dörrfodret (och gravljusen).
Anmälan
Artikeln anmäldes av B till Allmänhetens Pressombudsman (PO). Som grund för sin talan skickade han med en skrivelse som också utgjorde en anmälan om förtal till Justitiekanslern och polisen.
Anmälaren såg en klar tendens från tidningens sida att förfölja honom. Han var kommunstyrelse- och kommunfullmäktigeledamot, men detta gällde en familjär angelägenhet – hans brors dödsfall. Det fanns inget allmänintresse att rapportera om vad som hänt. Tidningen hade framställt honom som brottslig eller i vart fall i färd med att utföra ett brott. Detta var helt oriktigt och ett sätt för tidningen att utsätta honom för andras missaktning.
Bakgrunden till den rapporterade händelsen var att anmälarens bror, A, hade avlidit den 17 mars. Tillsammans med sin bror, en syster och halvsyster var anmälaren delägare i dödsboet och de hade gemensamt kommit överens om vissa åtgärder i det samma.
Anmälaren och hans bror C hade fått ansvaret över de nötkreatur som fanns på gården – dessa såldes. Anmälaren fick själv ta hand om de ansökningshandlingar som gällde EU-stöd vilka skulle skickas in till länsstyrelsen senast den 2 april.
Vad gällde boutredare, hade anmälaren föreslagit en person och C fick tid på sig till efter begravningen att fundera på saken. Den 2 april fick anmälaren och de övriga dödsbodelägarna ett beslut från Kalmar tingsrätt om att en advokat utsetts som boutredare på C:s begäran. Denna begäran hade inte meddelats de övriga delägarna och upplevdes som svekfullt. Beslutet hade överklagats.
När anmälaren kontaktade boutredaren hade denne sagt att även de andra dödsbodelägarna hade tillträde till huset.
Skälet till att anmälaren, tillsammans med sina söner, åkt till A:s gård var för att mata en katt som anmälaren sett inne i huset. Detta förhållande hade tidningen inte rapporterat om. De försökte hämta nyckeln hos C men hade inte fått tag pådenne, så anmälaren och hans söner åkte vidare till A:s gård. Där såg de att katten var kvar inne i huset. När anmälaren hade tagit bort en bräda vid ytterdörren hade C kommit till gården. Han undrade vad de höll på med och hotade dem på olika sätt. Efter ett tag sade C att han skulle gå och hämta nyckeln till huset. Sedan försvann han. Efteren stunds väntande upptäckte emellertid anmälarens ene son att C gått och gömt sig bakom ladugården. Sonen bad C komma fram.
Efter ett tag kom två bilar till gården, anmälaren frågade vad personerna i bilarna gjorde där. Svaret var att de ställde upp för A och att anmälaren skulle ge sig av. Kvinnan öppnade bakluckan på sin bil och där fanns två hundar av typen schäfer. Dessa skällde och situationen var hotfull. Anmälaren bad personerna att åka sin väg eftersom han ansåg att de inte hade där att göra.
Efter ca en kvart kom en polisbil till platsen. Anmälaren förklarade att han behövde få tillträde till huset eftersom det fanns en katt där inne som behövde mat samt att han skulle hämta handlingar för att komplettera en EU-ansökan. Poliserna konstaterade att anmälaren var dödsbodelägare men upplevde situationen som oklar och kontaktade vakthavande befäl. Befälet gav besked om att anmälaren fick gå in i huset för att se till katten, han fick dock vänta till efter påskhelgen med att hämta papper till EU-ansökan. Därefter åkte han iväg från gården.
Anmälaren påpekade att vittnena anonymt fått framföra lögner och anklagelser i tidningen och att tidningen inte hade kontrollerat uppgifterna. Han hade inte fått svara på det som stod i artikeln. Tidningen hade ringt den 15 april vid 16-tiden och pratat med hans fru. Hon hade sagt att han inte var hemma. Tidningen begärde inte att han skulle återkomma och talade heller inte om vad saken gällde. Hur skulle han ha kunnat kommentera en artikel som han inte ens visste fanns? Samma dag hade anmälaren dessutom inrapporterat en annons till tidningen, han antog därför att samtalet eventuellt berörde annonsen.
Tidningens yttrande
Ölandsbladet svarade genom sin chefredaktör.
Tidningen påpekade att anmälarens beskrivning av händelseförloppet och tidningens rapportering överrensstämde så när som på att det funnits en katt i A:s bostad. Anmälaren hade också sökts för en kommentar, vilket angavs i artikeln. Dessutom kunde anmälaren ha kontaktat tidningen för att tala om skälen till varför han försökte bryta sig in i byggnaden.
Tidningen anförde också att anmälaren, som politiker, borde ha kännedom om att dödsbodelägare hade samäganderätt till boet och att den ende som hade rätt att beträda en fastighet som hörde till ett dödsbo var boutredningsmannen samt den som denne utsett som tillsynsman för byggnaden. I det här fallet C. Anmälaren borde också veta vilken myndighet han skulle vända sig till för att lagligen få tillträde till byggnaden.
Han hade också kunnat kontakta tidningen för ett genmäle. Tidningen skulle då självklart ha ställt plats till förfogande för ett tillrättaläggande – vad anmälarens syfte var när han försökte bryta sig in i byggnaden. Vidare påpekade tidningen också att Kalmar tingsrätts beslut att utse en boutredningsman var en intern sak mellan delägarna i boet.
Tidningen bifogade Justitiekanslers beslut i ärendet, i vilket anmälarens klagomål avskrivits.
Anmälarens kommentar
Anmälaren vidhöll att tidningen borde ha kontaktat honom i saken. Den rapporterade händelsen inträffade den 11 april och artikeln infördes den 16 april. Det fanns alltså inget behov av att ha bråttom med publiceringen. Därför borde han fått möjlighet till en samtidig kommentar. När tidningen pratade med hans fru den 15 april, framfördes inte att han skulle ringa tillbaka till tidningen.
Det var fult av tidningen att rota i en familjs privata angelägenheteroch det fanns inget behov av att publicera denna nyhet.
Anmälaren hade kontaktat tidningens ansvarige utgivare den 18 april och berättat att de anonyma källorna i artikeln var politiker. Vidare hade anmälaren förklarat att han inte ville ha genmäle eftersom saken rörde en intern familjefråga.
Anmälaren påpekade för PO att vittnena var politiska meningsmotståndare till honom. De tillhörde Ölandspartiet, som han ofta kritiserade.
Tidningens svar angående dödsbodelägande och boutredningsman var ovidkommande. Det var inte endast brodern och boutredningsmannen som hade förfoganderätt tillhuset. Boutredningsmannen hade meddelat att även anmälaren hade tillträde till huset och utredaren kände till att anmälaren skulle se till katten under påskhelgen.
PO:s bedömning
PO har kännedom om att anmälaren är en ofta omskriven person i Ölandsbladet, bl.a. därför att han är politiker och ledamot av kommunstyrelsen i X. Han är således en offentlig person som från pressetisk utgångspunkt får tåla en långtgående granskning av förhållanden som kan ha betydelse för hans förtroendeställning.
Den nu rapporterade händelsen hänför sig emellertid till förhållanden rörande dödsboet efter anmälarens avlidne bror och har inte med anmälarens politiska uppdrag att göra.
Artikeln framstår i det närmaste som en partsinlaga där de så kallade vittnena får fritt spelrum att yttra kränkande omdömen om anmälaren. Jag noterar också att tidningen inte har givit anmälaren en adekvat möjlighet att bemöta uppgifterna.
Mot bakgrund av att rapporteringen inte motiverades av allmänintresset samt att anmälaren framställdes ensidigt och kränkande är min bedömning att Ölandsbladet har utsatt anmälaren för en publicitetsskada som han inte ska behöva tåla.
Yttranden till Pressens Opinionsnämnd
Tidningen har anfört bl.a. att B:s hustru lade på telefonluren direkt när journalisten ringde upp.
Pressens Opinionsnämnds bedömning
Som framträdande lokalpolitiker får B finna sig i att bli granskad, både i fråga om politisk verksamhet och om sådana privata förhållanden som är av betydelse för hans förtroendeställning. Den anmälda artikeln innehöll emellertid ensidiga anklagelser mot B om att han gjort sig skyldig till brott och även i övrigt uppträtt klandervärt. Det kan inte anses att B har fått en verklig möjlighet att samtidigt bemöta anklagelserna.
Opinionsnämnden finner i likhet med PO att tidningen har vållat B en publicitetsskada som han inte ska behöva tåla. Tidningen ska därför klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.