Flamman klandras för skadande rättelse om skolentreprenören Barbara Bergström

Barbara Bergström har i en anmälan till Allmänhetens Medieombudsman (MO) riktat kritik mot en ledartext med rubriken Det är vår plikt att vara avundsjuka som Flamman publicerade på flamman.se den 6 januari 2022 och i pappersversionen av Flamman den 7 januari 2022, nr 1 2022. I anmälan har Barbara Bergström även riktat kritik mot en rättelse av texten som intogs i pappersversionen av Flamman den 13 januari 2022, nr 2 2022.

Vad som publicerades

Ledartexten

Texten inleddes med en ingress med i huvudsak följande lydelse.

Avundsjuka var dödssynden som vänstern ständigt anklagades för, nu senast i skolfrågan. Men i ett samhälle som belönade de superrika under en pandemi, i stället för de arbetare som burit oss igenom den, var det vänsterns skyldighet att känna vrede.

Nedan följer utdrag från texten, i de delar som anmälaren omskrivs:

/…/ Slutbeviset på att spelet var över hade kommit strax före jul, när tidigare Timbrochefen Markus Uvell ryckt ut och skrivit att lärarnas kamp för en bra skola och rimliga arbetsvillkor “drivs av avundsjuka”. Egentligen ville de, precis som Barbara Bergström på IES, ha oljeporträtt på sig själva i korridorerna och torka av händerna på arbetare efter ett toalettbesök (DN, 9/12). /…/

Frågan var då vilka mörka avsikter som gick att motivera. Under en pandemi där mänskligheten hade burits fram av vanliga arbetare, från busschaufförer till sjuksköterskor, hade deras löner och villkor stått stilla medan superrika som Elon Musk hade flerdubblat sina tillgångar. Och medan arbetare förväntades tågsemestra i Sverige hade Jeff Bezos under sin 9 minuter långa raketfärd släppt ut mer koldioxid än jordens fattigaste miljard gjorde under en livstid. (World inequality report, 2022.)

Skulle vi känna odelad glädje inför deras barnsliga rymddrömmar och Barbara Bergströms skattefinansierade helikopterfärder? Nej, det var vår plikt att låta vreden sippra fram. I varje fall om den motiverade oss att lämna soffan och inse att både skolan och klimatet behövde vår hjälp.

Rättelsen

Rättelsen hade följande lydelse:

“I Flamman nummer 1 beskrevs hur Internationella Engelska Skolans grundare Barbara Bergström flyger skattefinansierade helikopterfärder. Bergström hade meddelat att hon inte kör helikopter i Sverige utan flygplan.”

Anmälan

Tidningen anmäldes av Barbara Bergström.

Opinionstexten innehöll grova personliga angrepp på henne. I textens sista stycke, där det även refererades till Elon Musk och Jeff Bezos, angavs följande.

Ska vi känna odelad glädje inför deras barnsliga rymddrömmar och Barbara Bergströms skattefinansierade helikopterfärder? Nej, det är vår plikt att låta vreden sippra fram.

Läsarna manades att känna och uttrycka vrede över hennes person för något som hon aldrig hade gjort.

Hon begärde att tidningen skulle rätta uppgiften eftersom den var helt tagen ur luften. Hon hade aldrig färdats med helikopter i Sverige, varken privat eller skattefinansierat.

Tidningens källa hade nu uppgivit att denne var osäker på uppgiften om helikopter och att det kunde ha rört sig om flygplan. Hon hade varit aktiv i Botkyrka flygklubb för drygt 20 år sedan. Under åren 1999-2001 hade hon tagit en begränsad flyglicens privat och någon gång flugit över skolan i Gubbängen, vilket kunde ha gett upphov till en myt.

Rättelsen som publicerades hade inte formulerats som en rättelse. Tidningen uttryckte inte att uppgiften var felaktig. Formuleringarna hade varit i presens trots att utgivaren hade fullt klart för sig att de påstådda flygningarna skulle ha ägt rum för över 20 år sedan. Uppgiften om flygplan var helt irrelevant i sammanhanget. Hon hade inte flugit flygplan på egen hand sedan våren 2001.

Hon använde inte privatflyg under arbetsbesök i Sverige och i den mån hon flög till skolor ute i landet så var det i ekonomiklass.

Formuleringen var avsedd att framkalla hat och missaktning för hennes person genom att förmedla intrycket att hon hade missbrukat den skattebetalda skolpengen för helikopterfärder mellan skolor och lyxbeteende. Detta var helt ogrundat.

Hade hon kontaktats om sakuppgiften hade hon kunnat klargöra att den var felaktig. En annan tidning som hade nåtts av samma rykte hade åtminstone hört av sig för att kontrollera uppgiften, och sedan avstått från att publicera den.

Texten med den felaktiga och missaktande uppgiften låg alltjämt kvar på flamman.se. Alla kunde ta del av den och sprida den vidare. Det var i denna form den hade sin stora spridning. Trots detta hade texten på hemsidan inte försetts med något klargörande av felaktigheten. Varken rättelse eller ändring i texten hade gjorts. Inte ens den “rättelse” som hade publicerats i papperstidningen fanns att läsa på hemsidan.

Flammans svar

Flamman svarade genom Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare.

Han förstod att Barbara Bergström inte uppskattade hans text men kunde inte se hur den var en fråga för MO. Texten var som helhet inte uppviglande utan snarare resonerande. Vänstern anklagades för avundsjuka i skolfrågan, och i stället för att helt avfärda det funderade han över om känslan ibland kunde vara motiverad, eller rentav politiskt produktiv. Han nämnde bland annat Aristoteles, Strindberg och Wigforss.

I det sammanhanget fick Barbara Bergström stå som ett av flera exempel på mäktiga människor med hybris, som det kunde vara moraliskt försvarbart att känna avundsjuka och vrede inför.

Uppgiften om Barbara Bergströms skattefinansierade helikopterfärder kom dels från en tidigare elev, dels från en artikel i Dagens Arena. Så snart han uppmärksammades på faktafelet undersökte han uppgiften och förde omedelbart in en rättelse, som Barbara Bergström fick mejlad till sig. Då borde saken ha varit utagerad. Fakta måste givetvis vara korrekta, men misstaget var inte uppsåtligt.

I efterhand erkände vittnet att det kunde ha varit ett flygplan, något som skulle stämma överens med följande parti från Birgitta Forsbergs bok Sveriges miljardärer:

Medan allt bråk och nystarten för skolan pågick, började Barbara Berg flyga i Botkyrka flygklubb. En av hennes anställda var pilot och hon bestämde sig för att lära sig flyga, tillsammans med sonen Leif.

Vad gäller flygningen så var det för Barbara också ett sätt att komma över en väldigt stark flygrädsla som länge gjorde flygresande till en mardröm. Barbara gjorde aldrig något halvhjärtat; utmaningar och svårigheter var där för att övervinnas”, säger Otto Berg.

Sonen Leif Berg sysslade även med fallskärmshoppning med fritt fall och övertalade henne att prova en gång. Men hon gjorde aldrig om det.

“Hon var grön i ansiktet när hon kom ner”, säger Otto Berg, som själv inte vågade hoppa.

Men Barbara Berg fortsatte med flygandet. Hon hade licens att flyga själv, utan passagerare.

“Att kunna flyga ger dig en känsla av självtillit. Du vet att du är själv. Ingen kommer till din räddning om du gör något fel”, säger hon.

Ibland tog hon en sväng runt skolan i Gubbängen. Så småningom lät hon piloter komma till skolan och ge lektioner i meteorologi och flygintroduktion. Elever som gjort något extra fick flyga med piloterna, som belöning.

Barbara Bergström skrev i ett mejl till honom att det inte hade något med saken att göra att hon privat var aktiv i Botkyrka flygklubb för 20 år sedan. Jämfört med partiet ovanför kunde man fråga sig om “privat” var rätt beskrivning om eleverna flög med?

Valet av färdmedel gjorde dock ingen skillnad för poängen i hans text och han hade därför gärna skrivit “skattefinansierade flygplansfärder”. Det var allmänt känt hur Barbara Bergström hade tjänat sina pengar, och beteendet som beskrevs av Birgitta Forsberg var ett tecken på den svenska välfärdens urartning. Det hade han all rätt att uttrycka på ledarplats.

Artikeln i Dagens Arena bifogades yttrandet.

Anmälarens kommentar

Flamman förbigick med lätt hand att sakuppgiften var helt ogrundad. Hon hade inte en enda gång åkt helikopter i Sverige, varken privat eller “skattefinansierat”. Hennes flygkurser i Botkyrka flygklubb åren 1999-2001 var privat betalda, inte skattefinansierade – såvida inte Flamman menade att lönen för henne som rektor (ytterst begränsad under åren i fråga) indirekt var skattebetald och att hon på den grunden var redovisningsskyldig för varje privat utgift. Det var i så fall en långtgående position, om den tillämpades på alla anställda hos stat och kommun.

Hon hade inte fått se rättelsen innan den infördes i tidningen. Det felaktiga påståendet låg alltjämt kvar utan någon rättelse på hemsidan.

Felaktigheter som publicerats av andra kunde heller inte av en ansvarig utgivare användas som ursäkt för att inte själv kontrollera faktauppgifter som lades till grund för så grova personangrepp som det här varit fråga om.

Tidningen borde ha publicerat en rak rättelse, inte en text som tillförde ytterligare felaktigheter (som att hon i dag “kör” flygplan, och då som nu skulle ha gjort det “skattefinansierat”) och som inte innehöll något eget medgivande om felaktighet från tidningen.

Till den samlade bilden hörde att hon på grund av den heta politiska debatten kring friskolorna var föremål för omfattande spridning av rykten och ogrundade påståenden i sociala medier.

Medieombudsmannens bedömning

Den anmälda texten är en opinionstext, något som påverkar den medieetiska bedömningen. Utgångspunkten är att skribenten i en sådan text fritt ska få uttrycka sina åsikter. Det är högt i tak för att framföra kritik och ett tillspetsat språk accepteras i större utsträckning än i till exempel nyhetsartiklar, även om det rent medieetiskt finns en gräns för vad man kan påstå om en person.

Mot denna bakgrund, de publicerade uppgifternas karaktär och den samhällsposition som anmälaren har, saknas skäl att kritisera ledarartikeln som sådan.

Det medieetiskt problematiska i detta ärende gäller rättelsen som tidningen gjort. En rättelse är en möjlighet för medier att korrigera fel eller göra förtydliganden. Om en utpekad person hör av sig och påtalar ett fel som han eller hon anser ska rättas är det upp till ansvarig utgivare att göra bedömningen om en rättelse ska publiceras eller inte. I det fall en rättelse publiceras bör den utformas på ett sätt som gör att den som anser sig utsatt för en skada genom ursprungspubliceringen inte upplever en ny kränkning genom rättelsen.

Anmälaren har i egenskap av grundare och delägare i Internationella engelska skolan en sådan ställning att hon får tåla tuff granskning och offentlig kritik. Men att, som i detta fall, använda en rättelse för att ytterligare “tvåla till” anmälaren är inte godtagbart. Det motverkar syftet med rättelsen som medieetiskt verktyg. För det bör Flamman klandras.

Ärendet hänskjuts till Mediernas Etiknämnd.