Hallandsposten klandras för att grovt ha brutit mot god publicistisk sed i rapporteringen om en våldtäkt mot en minderårig. Tidningen har skrivit för detaljrikt om händelsen. Nämnden anser också att tidningen rapporterat om åtalet på ett obalanserat sätt.
Hallandsposten, dnr. 23157, exp. nr. 45/2023
Mediernas Etiknämnds beslut
Mediernas Etiknämnd klandrar Hallandsposten för att ha grovt brutit mot god publicistisk sed.
Genom beslut den 5 juli 2023 hänsköt Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Hallandsposten.
MO:s beslut hade följande lydelse.
En kvinna (NN, sekretesskyddade uppgifter) har, genom ombud, till Allmänhetens Medieombudsman (MO) anmält artikeln med rubriken 20-åring åtalas för våldtäkt på toalett som publicerades i tryck den 1 april 2023.
Vad mediet publicerade
[Texten i denna del har redigerats med hänsyn till uppgifternas känsliga karaktär]
Ingress
”[Kommun A]: Den 20-årige mannen beskriver sexet som ’dåligt’. Det var ett outtalat samtycke och de blev avbrutna direkt. Den några år yngre kvinnan har en helt annan, och framför allt väldigt suddig bild. Nu åtalas mannen för våldtäkt efter att ha utnyttjat hennes berusning.”
Artikeln
”Åklagarens beskrivning av stunden inne på hotellrummets toalett är att den 20-årige mannen våldtog kvinnan. Han ’utnyttjade otillbörligt att NN på grund av berusning befann sig i en särskilt utsatt situation’. Som alternativ åtalas mannen för oaktsam våldtäkt, han beskrivs ha varit ’grovt oaktsam beträffande den omständigheten att NN inte deltog frivilligt.’ Händelsen skedde på ett hotellrum, där en grupp på mellan sex och åtta unga träffades för att festa. De flesta drack alkohol, de beställde dit pizza och spelade musik. Kvinnan har svårt för att redogöra för vad det var som hände. Hon berättar väldigt fragmentariskt om stunden inne på toaletten och förklarar de vaga minnesbilderna med att hon var så berusad att hon i princip inte kunde stå på benen.
[Ytterligare detaljer ur artikelns beskrivning av händelseförloppet utelämnade]
Hennes väninna som också var med på hotellrummet berättar att kvinnan mådde dåligt direkt efteråt, att ’hon bröt ihop’. Så här långt är det inga svårigheter att förstå åklagarens beskrivning av händelsen.
Men det finns också rakt motsatta uppgifter och helt annorlunda beskrivningar av stunden på toaletten. Mannen berättar att han hörde kvinnan och hennes kompisar överlägga om vem av killarna som skulle bjudas in på toaletten, det blev han. ’Kanske för att han har en smal och vältränad kropp’ säger han till utredarna. Enligt hans berättelse var avklädningen, kyssarna och kramarna helt ömsesidiga.
Efteråt var han kvar på hotellet i en timme ungefär. Det var under den tiden alla åt pizza. Mannens kamrat, som också var med berättar i förhör med polisen; ’De kom ut och vi fortsatte ha roligt. Vi var där hela natten, sedan på morgonen stack alla.’
När han hörde om anklagelserna mot mannen erbjöd han sig att vittna: ’Jag sa att jag kan vara vittne till dig, jag vet vad som hände.’ Utredningen visar tydligt de ytterligheter som ofta uppstår i sexualmål där det inte finns vittnen till själva brottet. Men i det här fallet har åklagaren ett litet trumfkort, kvinnans trosor. När hon kom hem på natten slängde hon dem i en papperskorg på sitt rum. Och när brottet uppdagades drygt en månad senare kunde kvinnans mamma fiska upp trosorna ur papperskorgen och lämnade dem till polisen. Teknikerna kunde sedan fastslå att det var den åtalade mannans sperma som hittades på trosorna.”
Övrigt
I artikeln fanns ett bildmontage där [kommunens] tingsrättsbyggnad syntes i bakgrunden och två silhuetter, en man och en kvinna, i förgrunden. Bildtexten löd: ”20-åringen hävdar att allt som hände på hotellrummet var frivilligt och ömsesidigt. Men kvinnan berättar i förhör att hon var så full att hon knappt kunde stå på benen, att hon inte deltog frivilligt. Nu åtalas mannen för våldtäkt, alternativt för oaktsam våldtäkt.”
Anmälan, i huvudsak
Publiceringen hade inte bara drabbat anmälaren, tillika den omskrivna kvinnan som enbart var X år, utan även hennes familj. Publiceringen var medieetiskt tveksam på flera sätt. Artikeln var tendensiös till förmån för den åtalade mannen. Redan i ingressen skrev reportern att det var fråga om ett ”outtalat samtycke” och därmed tagit ställning i skuldfrågan innan rättegången hade hållits. Artikeln innehöll även felaktiga påståenden om kvinnans delaktighet och agerande inne på toaletten. Den åtalade mannens vän fick komma till tals genom två citat medan uttalandet från kvinnans vän hade kortats ner och återgivits på ett sätt som lämnade ett intryck av att hon var mindre trovärdig. Reportern återgav i ingressen den åtalades skildring av sexet som ”dåligt”. Kvinnan kom i huvudsak till tals genom talspråk, det var först i slutet av artikeln som reportern talade för hennes trovärdighet när det nämndes att hon hade teknisk bevisning.
Man kunde även ifrågasätta om det fanns ett uppenbart allmänintresse av att i detalj skildra den misstänkta våldtäkten ställt mot vikten av att skydda de utsatta från ytterligare lidande och med hänsyn till den enskildes rätt till respekt för sitt privatliv. Kvinnan som omnämndes var X år. Den misstänkta våldtäkten skedde i [Kommun A], vilket även framgick i texten, en relativt liten ort och sannolikheten var stor att många kunde identifiera vilka de inblandade ungdomarna var.
Mediets svar, i huvudsak
Hallandsposten yttrade sig genom chefredaktör Herman Nikolic.
Mediet hade redan innan man tog emot anmälan från MO haft kontakt med anmälarens ombud och därefter vidtagit åtgärder, mer om det nedan.
Nyheten om åtalet hade ett allmänintresse. Det handlade om ett misstänkt brott av allvarlig karaktär. Vid rapporteringen av ett åtal skulle hänsyn alltid visas gentemot de inblandade individerna, inte minst målsäganden. Främst för att inte orsaka onödig publicitetsskada men också för att Hallandsposten skulle fortsätta uppfattas som den seriösa publikation den är.
Hallandsposten beskrev det misstänkta brottet för läsarna. Man beskrev även de två olika versionerna av händelsen som framgick i förundersökningen. Därmed lyftes hur verkligheten ofta såg ut i denna typ av brottmål, där det misstänkta brottet kunde sakna direkta ögonvittnen eller stark fysisk bevisning. Ambitionen var att ge läsarna en bild av problematiken, men i efterhand kunde mediet konstatera att texten som till sin natur var känslig – inte minst med tanke på målsägandens ålder – innehöll många detaljer.
Även om anmälaren var anonym i publiceringen förstod tidningen att artikeln kunde skapa obehag hos henne. Publicering blev inte bra på det sättet. Mediet stod mellan valet att skriva om artikeln eller det mer skyndsamma – då det var helg och inte ordinarie bemanning på redaktionen – att avpublicera artikeln. Tidningen valde, med hänsyn till anmälaren och hennes ålder, att direkt avpublicera artikeln. Detta skedde dagen efter publiceringen.
Mediet ansåg dock inte att anmälarens identitet hade röjts för några läsare. Det fanns inga precisa uppgifter om kvinnans ålder eller hemvist och hotell och hotellgäster fanns det många av i [kommun A]. Däremot kunde uppgifter från förundersökningen och som tidigare varit okända för kvinnans anhöriga och de personer som fanns på platsen vid tiden för det misstänkta brottet framgå. Så var ofta fallet i denna typ av publiceringar sett till ämnet. Med tanke på det misstänkta brottets karaktär och målsägandens ålder hade mediet kunnat vara försiktigare med att redogöra för detaljer ur åtalet.
Vad gällde de punkter som särskilt lyftes fram i anmälan ville mediet framföra följande. I ingressen framgick både den åtalades och målsägandens version. Reportern drog här ingen slutsats. Det fanns ett sakfel i artikeln, målsäganden hade inte under förundersökningen sagt att ”de” tog av sig kläderna. Mediet beklagade detta. Vad gällde urvalet av citat från förundersökningen valde redaktionen ut dem utifrån vad som bedömdes vara viktigast för läsarna för att förstå nyheten. Det var både transkriberingar från videoförhör och nedskriva citat från förundersökningen. Även den misstänktes version har ofta en plats i publiceringen. Publiceringen blev i detta fall allt för detaljerad.
Anmälarens kommentar
Anmälaren yttrade sig genom sitt ombud och gjorde i huvudsak följande tillägg.
Det stämmer att anmälarens ombud varit i kontakt med mediet den 1 april 2023, det vill säga dagen efter den digitala publiceringen. Tidningen tog då bort artikeln från alla digitala kanaler. Här bör tilläggas att artikeln låg ute under ett dygn då mediet dessutom hade puffat för den i sociala kanaler med ord som [ord utelämnade] lockade till läsning. Något som även framgick av kommenterar och gillamarkeringar på Facebook. Samma dag, den 1 april, publicerades artikeln i den tryckta tidningen och landade på 25 000 köksbord, arbetsplatser, vårdinrättningar och skolor runtom i B-län.
Anmälaren hade fått reaktioner från vänner, arbetskollegor, behandlande läkare och psykolog som hade läst artikeln och förstått att hon var målsäganden. Vissa läsare hade lagt skulden på henne, vissa hade inte kunnat läsa klart artikeln för att de mått så dåligt av att ta del av den, andra hade valt att avsluta sin prenumeration på mediet. Med tanke på anmälarens trauma efter händelsen hade hon och hennes familj i huvudsak varit vaga kring vad som hade hänt. I det stora perspektivet kunde publiceringar som denna påverka andra brottsoffers vilja att anmäla.
Det fanns ett allmänintresse av att lyfta det faktum att våldtäkter sker, att de gick till åtal och att redogöra för parternas respektive inställning, men det kunde aldrig finnas ett sådant intresse av att smeta ut så många detaljer från en tonårstjejs mardröm för hela världen att läsa om. Hon hade inte gjort något fel. Det var inte fråga om en snaskig historia, utan ett trauma för anmälaren som hon skulle behöva bära med sig resten av sitt liv.
Medieombudsmannens bedömning
MO prövar om artikeln orsakat en utpekad person en oförsvarlig publicitetsskada. Vid den prövningen vägs publiceringens allmänintresse, det vill säga allmänhetens rätt till insyn i olika förhållanden, mot intrånget i den enskildes privatliv.
Det finns ett allmänintresse av att rapportera om sexualbrott, att åtal väckts och för rättsprocessen. Ett sådant ämne är dock av mycket integritetskänslig natur för brottsoffret. Det rör sig dessutom om en ung person. Detta innebär att tidningen måste iaktta särskild försiktighet i sin rapportering. Ett stort ansvar faller på mediet att begränsa utpekandet av brottsoffret och att inte publicera integritetskänsliga detaljer.
Artikeln innehöll viss information om målsäganden. Det framgår att hon var en X-åring och på vilken ort den åtalade gärningen begåtts. Likaså att det skett på toaletten till det hotellrum där både målsäganden och den tilltalade befunnits sig tillsammans med andra personer för att festa. Med ledning av dessa uppgifter har det varit möjligt för en liten krets runt brottsoffret att identifiera henne.
Denna krets har genom artikeln fått information om vad brottsoffret utsatts för och händelseförloppet kring det. Tidningen har publicerat ingående och utlämnande detaljer kring gärningen. Därtill redogjorde artikeln för brottsoffrets grad av berusning, vilket i sammanhanget också är en uppgift av integritetskänslig natur. Dessa detaljerade beskrivningar kan inte anses motsvara de krav på återhållsamhet som ställs på tidningen när den rapporterar om misstänkta sexualbrott.
Sammantaget: Tidningen har, genom den detaljerade rapporteringen, inte iakttagit den hänsyn som krävs vid rapportering om det integritetskänsliga ämnet. Allmänintresset av att rapportera om sexualbrott har inte motiverat den skada som brottsoffret orsakats. Att mediet avpublicerat e-publiceringen efterföljande dag är bra, men även med hänsyn till detta bedömer MO att den publicitetsskada som anmälaren orsakats är oförsvarlig. För det bör tidningen klandras.
Ärendet hänskjuts till Mediernas Etiknämnd.
Ärendet hos Mediernas Etiknämnd
Varken anmälaren eller tidningen har yttrat sig hos nämnden
Mediernas Etiknämnds bedömning
Nämnden har vid flera tillfällen uttalat att rapporteringen om ett enskilt sexualbrott är av mycket integritetskänslig natur för målsäganden. Detta gäller särskilt när det – såsom i detta fall – rör sig om barn. Nämnden har också i flera beslut framhållit att detta innebär att medier måste iaktta särskild försiktighet i sin rapportering. Ett stort ansvar faller alltså på mediet att begränsa utpekandet av målsäganden och att inte publicera integritetskänsliga detaljer.
Nämnden anser därför att det är anmärkningsvärt att tidningen har valt att publicera detaljerade och ingående uppgifter kring gärningen och att den dessutom har redogjort för målsägandens berusningsgrad och publicerat direkta citat från vad målsäganden har berättat i polisförhör. Det som ytterligare förstärker publicitetsskadan i det här fallet är att tidningen har framställt händelsen på ett obalanserat sätt istället för att sakligt referera till åtalspunkterna. Detta sammantaget kan få läsaren att ifrågasätta trovärdigheten hos brottsoffret.
Mot denna bakgrund anser nämnden att tidningen i flera grundläggande avseenden har brutit mot det pressetiska regelverket och att den publicitetsskada som målsäganden orsakats är så oförsvarlig att tidningen ska klandras för att ha grovt brutit mot god publicistisk sed.
I beslutet har deltagit ordförande Stefan Johansson samt Sanna Gustavsson, utsedd av Publicistklubben, Hanna Nyberg, utsedd av Svenska Journalistförbundet, Eva Burman, utsedd av Svenska Tidningsutgivareföreningen, Ingrid Östlund, utsedd av Sveriges Radio, Nils Hanson, utsedd av Sveriges Television, Anna Hjorth, utsedd av Sveriges Tidskrifter, Göran Ellung, utsedd av TV4, Carina Tenor, utsedd av Utbildningsradion, Annika Levin, Filippa Bergin, Robert Hårdh, Johan Trouvé, Arash Sanari och Laura Hartman, representerande allmänheten.
_________________________________
Ordförande Stefan Johansson samt ledamöterna Sanna Gustavsson, Hanna Nyberg, Göran Ellung, och Arash Sanari var av skiljaktig mening vad gäller graden av klander och anförde följande.
Vi är eniga med majoriteten att ett enskilt sexualbrott är av mycket integritetskänslig natur för målsäganden, att detta särskilt gäller när det rör sig om en ung person och att ett stort ansvar faller på mediet att begränsa utpekandet av målsäganden samt att inte publicera integritetskänsliga detaljer. Vi delar därför uppfattningen att tidningen inte har tagit detta ansvar och alltså ska klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.
Däremot anser vi att – även om det som tidningen ska klandras för är allvarligt – inte når upp till nivån grovt brutit mot god publicistisk sed. Skälen till detta är följande.
Avsikten är att normalgraden för klander ska innefatta den stora majoriteten av de publiceringar som orsakar en oförsvarlig publicitetsskada. Inom denna grad ryms således en mängd olika situationer som kan vara av mycket olika slag och svårhet. Att det inom normalgraden görs skillnad mellan olika fall framgår därför av de skrivningar som motiverar varför publiceringen har orsakat en oförsvarlig publicitetsskada.
När det gäller de två andra graderna – åsidosatt respektive grovt brutit mot god publicistisk sed – är avsikten att dessa ska förbehållas de ytterlighetsfall som inte kan inordnas under normalgraden.
Den nu aktuella publiceringen avser en ung person samt innehåller den detaljerade och ingående uppgifter kring gärningen och redogör dessutom för målsägandens berusningsgrad. Utpekandet är emellertid förhållandevis begränsat och tidningen har avpublicerat artikeln dagen efter när målsägandens mamma begärde det. Den oförsvarliga publicitetsskada som målsäganden har orsakats utgör därför – även om den är allvarlig – inte ett sådant ytterlighetsfall som medför att tidningen ska anses ha grovt brutit mot god publicistisk sed.
Tidningen bör således klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.