Identifierande uppgifter om mordmisstänkt

januari 20 2009


Exp nr 6/2009 Aftonbladet



Under ett tidigt stadium av en brottsutredning publicerades identifierande uppgifter i form av bild och förnamn på en misstänkt, tidigare ostraffad, ung man. Även med beaktande av att denne erkänt ett grovt brott och att han tidigare framträtt i en annan tidning hade mannen vållats en oförsvarlig publicitetsskada.


Publiceringarna
Måndagen den 29 september 2008 upptogs stora delar av Aftonbladets första sida av rubriken: A. (personnamnet angavs), 21: ”Jag dödade B. (personnamnet angavs). I en mindre underrubrik meddelades: Begravde kroppen vid mammans gård. Rubrikerna exponerades mot bakgrund av en något suddig men fullt igenkännbar ansiktsbild på 21-åringen, tagen rakt framifrån.
Inne i tidningen, över dess första nyhetsuppslag, upprepades bekännelsen i stort format: A., 21: Jag dödade B. Bredvid rubriken återkom den nämnda bilden nu i halv figur.
I en av texterna berättades om A. som i fyra månader hade ljugit för sina vänner, syskon och föräldrar (när han förnekade att han hade något med sin sambos försvinnande att göra.) När kroppen efter sambon hittades bara några hundra meter från A.:s barndomshem hade han efter pressande förhör erkänt för polisen att han dödat sin flickvän. Sambons efternamn angavs i texten.
Släktingar och vänner till den misstänkte 21-åringen hade efter erkännandet samlats i barndomshemmet. De ville trots erkännandet inte tro att han var skyldig. Det gick så mycket rykten och de anhöriga avvaktade vidare utredning i ärendet.
Tisdagen den 30 september fortsatte Aftonbladet bevakningen av brottet mot B. och återgav vittnesmål om A.:s beteende efter sambons försvinnande. Det uppgavs att mannen tre dagar efter mordet hade uppträtt bland sina vänner utan att visa några tecken på ånger. Artikeln illustrerades på nytt med bl.a. bilden från de tidigare publiceringarna.
Den 1 oktober 2008 rapporterade Aftonbladet från häktningsförhandlingarna mot A. i tingshuset. På tidningens första sida fanns åter porträttet på A., bredvid en bild på hans offer. En rubrik talade om att den misstänkte gärningsmannen skulle genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Texten inne i tidningen förmedlade in¬trycket av en skygg, rädd och såväl psykiskt som fysiskt hårt knuten misstänkt gärningsman.

PO-initiativ
Allmänhetens Pressombudsman (PO) vände sig till 21-åringen och begärde samt erhöll via hans juridiska ombud tillstånd att pröva Aftonbladets snabba publicering av förnamn och bild på den misstänkte i samband med att polisen i Alingsås hade gått ut med beskedet att mannen hade erkänt det aktuella våldsbrottet.
I en skrivelse till Aftonbladet ifrågasatte PO det pressetiskt acceptabla i publiceringarna och anförde bl.a.
”Prövningen sker mot bakgrund av det pressetiska regelverk som säger att tidningarna bör beakta att en person misstänkt för brott i lagens mening betraktas som oskyldig fram tills han eller hon är dömd i domstol. Man bör alltså vara försiktig med namn och bildpubliceringar på misstänkta som endast är anhållna eller häktade – även om det erkänt dådet. Erkännandet räknas inte som ett oavvisligt bevis i rätten. — Aftonbladet har publicerat fullt igenkännbara bilder på en förut ostraffad 21-åring som förvisso har erkänt ett grovt brott. Närmare psykologiska och andra omständlig¬heter kring tragedin känner vi inte till. Jag vill ta upp till pressetisk prövning om det är försvarbart att publicera bild och förnamn, så att full identitet lämnas ut, på en gärningsman som är mycket ung och saknar brottsregister och där omständigheterna kring brottet är höljda i dunkel.”
Tidningens yttrande
Aftonbladet yttrade bl.a. Att tolka vad som är ett uppenbart allmänintresse är en grannlaga uppgift som måste avgöras från fall till fall. Tidningen jämförde därefter namn- och bildpubliceringspolicyn kring fallet Anders Eklund och den nu aktuelle 21-åringen, vars identifiering PO ifrågasatt. Vid jämförelsen fäste tidningen avseende vid bl.a. brottens karaktär och gärningsmännens uppträdande.
Aftonbladet uppgav sig ha följt en likartad identifieringslinje i de båda fallen med männen som misstänktes för grova våldsbrott och som vardera hade erkänt. Eklunds namn och bild publicerades dagen efter erkännandet. Han hade då suttit häktad i två dygn. A.:s bild och förnamn fanns likaså i tidningen ett dygn efter erkännandet, två dygn efter att han hade gripits.
Såg man till gärningsmännens personer och deras respektive beteende fanns skillnader. Eklund var dubbelt så gammal som 21-åringen och var tidigare straffad. Han dömdes i Falu tingsrätt för ett åtta år gammalt mord, som han även hade erkänt, tillika med att han erkände (och senare dömdes för) mordet på en flicka. A. var ostraffad. Eklund hade varit polisen behjälplig i letandet efter flickans döda kropp. 21-åringenträdde på eget initiativ fram en vecka efter sambons försvinnande i en tidning och bedyrade sin oskuld.
Aftonbladet hänvisade till det stycke i PO:s skrivelse där det sades att tidig namn- och bildpublicering hade fått passera när ett brott ”tilldragit sig mycket uppmärksamhet i pressen”. Bara i Aftonbladets arkiv fanns ett tjugotal större artiklar om sambons försvinnande och mediebevakningen i övrigt hade varit omfattande.
A. hade vid tiden för sambons försvinnande, flera månader före Aftonbladets ifråga-satta publicering, själv sökt offentlighet i den lokala tidningen där han hade presenterats med förnamn och ålder samt som den försvunna flickans sambo. När han så småningom erkände var publicitetsskadan därmed ett faktum och dessutom självförvållad i det område där den har som mest verkan, i hans egen hemort.

Ytterligare om ärendet hos PO
Både PO:s skrivelse till Aftonbladet och tidningens yttrande sändes till A.:s juridiska ombud för kännedom.
PO:s bedömning
I beslut den 14 november 2008 hänsköt PO ärendet till Pressens Opinionsnämnd och anförde följande.
Den allt mer utbredda benägenheten bland många av den svenska tidningpressens ansvariga utgivare att ”avkunna domar” över gärningsmän innan den reguljära juridiska processen ens på allvar har startat, är en förhållandevis ny företeelse i svensk publicistik och pressetik, en företeelse som enligt min mening grundligt borde diskuteras. Vad jag alltså finner problematiskt är att tidningarna allt oftare ställer rättsmaskineriet åt sidan, ibland i sin helhet, när de pekar ut en skyldig med namn och bild på basen av uppgifter från polisen om erkännanden och bindande (DNA) bevisning. Satt i system strider detta förfarande mot den pressetik vi har tillämpat i Sverige i decennier.
När väl det är sagt, vill jag framhålla att PO givetvis inser att verkligheten kontinuerligt förändras på ett sätt som skapar nya villkor för journalistiken och för pressetiken. Exceptionellt grova och sensationella brott genererar störtfloder av publicitet i ett samhälle invaderat av medier och deras verklighetsbilder. Nya biokemiska landvinningar (DNA-tekniken) tillhandahåller stundom verktyg för förundersökningsledare och kriminaltekniker att binda misstänkta vid ett brott på ett sätt som innebär att skuldfrågan i praktiken är avgjord redan när den misstänkte anhålls. Självklart skapar dessa tämligen nya förhållanden ett intensivt tryck på publicisten att publicera då ett spektakulärt brott når sin oomtvistliga upplösning. Det finns ett berättigat intresse hos allmänheten att få veta ”vem” och ”varför” när exempelvis en person som Haga-mannen anhålls. ”Vem” och ”varför” utgör byggstenar i sökandet efter sammanhanget bakom verklighetens grymmaste inslag. Detta sammanhang förser i sin tur den enskilde med mentala redskap att hitta ett förhållningssätt till det inträffade.
Ett brott kan alltså vara av så uppseendeväckande art och dess upplösning av så tveklös natur att det i dagens informationssamhälle vore orealistiskt av PO att kräva fördröjd publicering (i avvaktan på att rättsprocessen haft sin gång). Det innebär emellertid inte att det alltid är på sin plats att lämna ut exempelvis en mördares identitet omedelbart då skuldfrågan tekniskt sett ter sig klar.
Fortfarande har misstänkta i princip rätt att bli betraktade som oskyldiga tills en fällande dom har avkunnats. Fortfarande har även de som på olika sätt befunnits skyldiga till grova brott, rätt att slippa publicitet ifall omständigheter i deras och deras anhörigas personliga förhållanden så kräver. Fortfarande är ansvariga utgivare skyldiga att överväga vilken skada en publicering åsamkar dem som blir föremål för den samt att fundera över om och hur denna skada kan undvikas eller minskas exempelvis genom att tidningen dröjer med identifiering.
Det är bra att Aftonbladet i sitt yttrande jämför två namn- och bildpubliceringsbeslut, vart och ett rörande uppmärksammade fall av grov våldsbrottslighet. Visserligen blandar tidningen friskt äpplen och päron i sitt försök att underbygga ett resonemang som torde gå ut på att 21-åringen hade förtjänat identifiering i samma utsträckning som jämförelseobjektet Anders Eklund. Därtill åberopas pressetiskt ovidkommande omständigheter, som de döda kropparnas olika bilfärder och de misstänktas beredvillighet att hjälpa polisen – i situationer som var absolut ojämförbara. Men fallen Anders Eklund och 21-årigen är mycket användbara i en analys som syftar till att klargöra gränsdragningar när det gäller rimligheten i att publicera namn och bild på en misstänkt som erkänt och orimligheten i att göra det.
Eklunds unga offer (personnamnet angavs) mötte sitt ohyggliga öde under omständigheter som ter sig så osannolika att det som hände inte borde ha kunnat hända: Brottet skedde mitt på blanka dagen medan flickan telefonövervakades av sin mor. Dramat skildrades dag för dag i medierna.
När den misstänkte gärningsmannen häktades och erkände framgick det att han var en känd sexualförbrytare med ytterligare ett mord samt våldtäkter på sitt samvete. Mannen förnekade i inget skede sin skuld. Att Eklund avslöjats med exceptionellt mörka hemligheter i sitt livslopps bagage får anses ha varit av stort intresse för hela den svenska allmänhet som dessa tunga vårdagar gick och bar på sina frågor om ”vem” och ”varför”. Därför är det begripligt att mediernas ansvariga utgivare ansåg sig berättigade att informera om omständigheterna så fort de blev kända och verifierade. För att uttrycka saken enkelt: De samlade omständigheternas tryck var i detta fall sådant att publicistens skyldighet att publicera tog över andra hänsyn och PO fann i det läget ingen anledning att ingripa mot de fattade publiceringsbesluten då Anders Eklund själv inte reagerade på dem.
B.:s försvinnande väckte, som Aftonbladet påpekar, förhållandevis stor uppmärksamhet. Ganska snart riktades misstankar mot B.:s sambo om att han låg bakom det inträffade. Medierna bevakade händelserna men inte högintensivt.
Efter fyra månader hittades B mördad och hennes sambo erkände brottet. Självklart ägde händelserna allmänintresse och det finns naturligtvis ingenting att invända mot att tidningarna skrev om dem. Men enligt vad som hittills har framkommit finns knappast någon likhet mellan brottet i Alingsås och brottet i Stjärnsund utom att två unga människor bragtes om livet.
Vad som ytterst hände i Alingsås vet vi än så länge inte. Tecken tyder på att vi har att göra med något som kan liknas vid en familjetragedi. Den misstänkte har förvisso försökt komma undan sin gärning men i övrigt är mycket litet känt om honom, hans förhållanden och liv utom att han är mycket ung och ostraffad. Onekligen hade 21-åringen i sin strategi att undgå upptäckt sökt utmanande offentlighet. Men det borde ha stått klart för en utgivare med ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften, att varje ny publicering efter erkännandet innebar dramatiskt växande publicitetsskada för en mycket ung person, som naturligtvis är stigmatiserad för all framtid av sitt förfärliga dåd men som inte förtjänade ytterligare stigmatisering genom naken medial exponering.
Mot den bakgrunden var det inte försvarligt att publicera förnamn och bild på den misstänkte. Det borde ha stått klart för Aftonbladet att 21-åringens skyddsbehov var av annan art än Anders Eklunds – därmed inte sagt att man får publicera vilka texter och bilder som helst rörande Eklund.
Aftonbladet har missförstått den passus ur PO:s skrivelse som citeras i tidningens yttrande, när den gör gällande att PO anser att omfattande publicitet kring ett brott i sig genererar så stort allmänintresse kring den skyldige att han eller hon får identifieras så fort skuldfrågan verkar avklarad.
Min uppfattning är att det inte räcker med omfattande publicitet kring brottet för att allmänintresset kring den misstänktes namn automatiskt ska vara så stort, att omedelbar namngivning är på sin plats, förutsatt att skuldfrågan är klar.
Vad jag med ovanstående har velat framhäva är att det ska till exceptionella omständigheter kring brottets art (ihållande och förskräckande som i fallet med Haga-mannen eller den osannolikt skoningslösa dramatiken i Stjärnsund) samt något osedvanligt graverande hos den misstänkte för att tidningarna ska anses ha pressetisk rätt att ”döma”, dvs. ”hänga ut” en misstänkt innan någon domstol sagt sitt.
Aftonbladet kan inte åberopa några sådana skäl för sin upprepade publicering av förnamn och bild på 21-åringen. Därför bör tidningen enligt min uppfattning klandras.

Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd
Aftonbladet yttrade sig till Pressens Opinionsnämnd och anförde genom sin stf. ansvariga utgivare efter några inledande ord följande:
PO för ett intressant resonemang om Spelreglerna för press, radio och tv i en tid då polisens utredningsteknik kan binda en gärningsman till ett brott långt innan rättegången ens är inledd. Det är dock inte riktigt tillämpligt i det här fallet. Aftonbladet har i sitt svar till PO jämfört publiceringarna av Eklund och (21-åringen). Ingen av dem var då de erkände morden — bundna till brotten genom exempelvis DNA-prover. I (det första fallet) var kroppen inte ens återfunnen. Eklund pekade ut platsen där han först gömt den senare samma dag.
PO påpekar att den ansvarige utgivaren måste överväga vilken skada anhöriga kan åsamkas vid namnpubliceringar. Självklart är det så. Men varken Anders Eklund eller (A.) har barn vilket var viktigt för Aftonbladets ställningstagande i båda dessa fall. Eklund hade dock en flickvän som inte var inblandad i brottet. I sammanhanget kan påpekas att den 50-årige man som erkänt att han bragt en kvinna om livet i Gällivare har tre barn varför Aftonbladet tills vidare avstår från namnpublicering. En vecka efter (sambons) försvinnande, i maj 2008, vände sig (A.) på eget initiativ till Alingsås tidning. Han ville berätta att han mådde dåligt men att han inte har någon förklaring till sambons försvinnande. Tidningen publicerar, i likhet med Aftonbladet fyra månader senare förnamn och ålder. När (A.) i september, sedan kroppen hittats, erkänner att han mördat sin sambo är han därmed utpekad i det område där han själv bor. Aftonbladets publicering gör i hemorten Alingsås därvid ingen skillnad.
Allmänhetens pressombudsman gör en intressant distinktion mellan publiceringarna av Anders Eklund och (A.:s) bild och namn. I det förra fallet skriver PO att ”den osannolika skoningslösa dramatiken i Stjärnsund” gör att det var ”publicistens skyldighet att publicera”, om jag tolkar henne rätt. När det gäller (21-åringen) handlar det däremot om ”något som kan liknas vid en familjetragedi” vilket i kombination med (A.:s) ålder gör att han ”inte förtjänade ytterligare stigmatisering genom naken medial exponering.”
Jag vill i sammanhanget på nytt påpeka att (21-åringen) själv sökt offentlighet och att han sedan länge är straffmyndig. Det är dessutom värt att erinra om den aktuella diskussionen om våld i hemmet, exempelvis hedersvåld, misshandel av barn och hustrumisshandel.
Förmildrande omständigheter för människor som utövar våld mot sina närmaste kan förvisso finnas, men är sällan relevanta. Av hänsyn till (B.:s) anhöriga har Aftonbladet avstått från att publicera detaljer som avslöjar den kallsinnighet som präglar mordet på henne, vilka också återfinns i det nyligen väckta åtalet.

Pressens Opinionsnämnds beslut
Nämnden vill först erinra om innehållet i de etiska reglerna. Inledningsvis anförs bl.a. att pressetiken inte i första hand tar sig uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. I regel 14 står bl.a.: ”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger.” I regel 15 står det: ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.” Härefter följer regel 16: ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.”
Nämnden finner inte något behov av att närmare diskussionsvis jämföra de här aktuella publiceringarna med andra fall, prövade eller icke prövade här. Ett enskilt fall som detta bör inte heller av nämnden läggas till grund för att söka utforma mer generella pressetiska bedömningar.
Här rör det sig om en 21-årig, ostraffad man vars bild, förnamn och hemort publicerats i Aftonbladet sedan han efter ett gripande enligt polisens uttalande erkänt att han dödat sin sambo. Hennes döda kropp hade påträffats nedgrävd nära mannens moders bostad efter att hon varit försvunnen i fyra månader. Under den tiden hade saken varit föremål för stor publicitet även med ett uttalande av A. själv.
Hur A. själv närmare ser på Aftonbladets publicering är inte bekant för nämnden. Han har inte yttrat sig i sak i ärendet här. Det ligger dock i sakens natur att en publicitetsskada uppkommit för honom även om hans efternamn och andra data saknas, som hade underlättat att personer som inte närmare känner honom ändå skulle ha kunnat identifiera honom.
Det följer enligt nämnden av ett uppenbart allmänintresse att rapportera om försvinnandet, upptäckten av den döda kroppen och gripandet av en misstänkt man. Vid en sådan rapportering måste det rimligen också anses acceptabelt att lämna uppgifter om kvinnan och hennes relation till en man och om fyndplatsen. Att det var hennes sambo som gripits och sedan också erkänt får också anses omfattat av detta uppenbara allmänintresse. Så långt kan publiceringarna inte angripas.
Vad som kvarstår att bedöma är dock om det på samma sätt var motiverat att publicera 21-åringens bild och förnamn, bl.a. med tanke på att det oklara utredningsläget i fråga om graden av brott vid tidpunkten för publiceringen.
Härigenom blev A. identifierad för fler än dem som kände till hans person tidigare. Vid bedömningen är också frågan om det förhållandet att A. tidigare framträtt i en annan tidning ska anses vara av betydelse vid den pressetiska bedömningen av Aftonbladets publiceringar.
Även med beaktande av att han erkänt ett brott och den tidigare publiceringen i en annan tidning där han framträtt finner nämnden att Aftonbladet genom publicering under ett tidigt stadium av brottsutredningen av de identifierande uppgifterna (bild och förnamn i kombination) vållat den 21-årige mannen en publicitetsskada som denne inte ska behöva tåla. Tidningen har därigenom brutit mot god publicistisk sed.