Jönköpings-Posten, exp. nr. 95/2018, dnr. 17388
Pressens Opinionsnämnds beslut
Pressens Opinionsnämnd klandrar Jönköpings-Posten för att ha brutit mot god publicistisk sed.
_______________
Genom beslut den 8 mars 2018 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende anmälan mot Jönköpings-Posten till Pressens Opinionsnämnd (PON).
PO:s beslut hade följande lydelse.
Vad tidningen publicerade
Den 18 oktober 2017 publicerade Jönköpings-Postens webbplats en artikel med rubriken Förra stjärnan om våldtäkten: ”De kallade mig hockeyhora”. Dagen efter publicerades samma artikel i tidningen, nu med rubriken Tätorts [tätort angiven] -tjejen talar ut om våldtäkten.
Nu hade det gått 19 år. Bara tre personer visste vad som hade hänt i den där sängen den där kvällen. Först nu var den förra handbollsspelaren AA [namn angivet] beredd att berätta allt.
Tidningen citerade henne från Twitter:
”[Månad angiven] 1998. Jag är 13 år och min två år äldre bror har några lagkamrater från sitt hockeylag hemma.”
Det är föräldrafritt och festen pågår till midnatt. När AA går till sängs lade sig två av hockeykillarna bredvid henne. Hon började hångla med en av dem. Han frågade om hon ”vill göra det”. Hon sa nej. Han upprepade frågan fem gånger, kanske tio. Hon sa nej. Han tog det som ett ja och tog hennes oskuld. Bredvid henne i sängen låg den andre killen och sa ingenting.
AA kände sig förlamad av skräck och tänkte att hon fick skylla sig själv eftersom hånglat med killen och legat i samma säng.
Morgonen efter kom killen ned till köket och sa till AA:s bror: ”Öh, jag satte på din syrra i natt” och så skrattade han. AA citeras:
” – Min storebror är en fantastisk människa och blev helt vansinnig. Men han visade nog inte särskilt mycket då. Istället tog han ut det på träningarna, på hockeyrinken i arenan Y [namn angivet].”
Där hade AA vuxit upp med en pappa som spelade i X-laget [namn angivet].
Det hade tagit många år innan AA förstått att hon blivit utsatt för en våldtäkt.
” – Jag har haft svårt att kalla det för våldtäkt för jag vet att det finns de som tycker att jag får skylla mig själv.”
AA ringde förövaren ett år efter händelsen. Han hade varit oförstående och inte bett om ursäkt.
Det som fått henne att framträda var berättelserna som publicerats som följd av de olika uppropen efter #metoo. Hon ville inte förstöra något för förövaren nu:
” – Jag skulle inte vinna något på det. Jag mår inte bättre för att hans liv blir sämre. Jag hoppas han har det bra. Och om han har barn hoppas jag att han berättar för dem att allt som inte är ett ja är ett nej. Annars är det en våldtäkt. Det är inte mer komplicerat än så. Men skulle han ha mognat nu och vilja be mig om ursäkt så tar jag gärna emot den.”
Anmälan
Artikeln anmäldes av den utpekade mannen via ett ombud. Han framförde att han utpekats som våldtäktsman, det vill säga brottslig och klandervärd.
Av de uppgifter som lämnades i artikeln hade han identifierats och utpekats i breda hockeykretsar och inom ett omfattande gemensamt socialt umgänge som både han och AA hade. Det hade skett på följande sätt:
- AA:s ålder angavs till 13. Därmed var också åldern på hennes två år äldre bror uppenbar.
- Årtal och månad för händelsen angavs. Därmed kunde vem som helst förstå vilken ålderskull det handlade om.
- Det framgick vilken förening det handlade om genom att arenan Y angavs och att AA:s far spelade i X-laget.
- Att ett sexuellt umgänge mellan dessa två minderåriga barn ägt rum blev vid tiden för händelsen välkänt bland gemensamma bekanta, hockeyspelarna, vårdnadshavarna för pojkarna i laget och i vidare kretsar i föreningen, vilket AA bekräftade i sin berättelse. I och med denna artikel påstods nu detta umgänge ha utgjorts av en våldtäkt och pekades anmälaren ut för detta inom samma krets.
- Tidningen hade lagt ut artikeln på sin Facebooksida varvid ytterligare spridning skett.
Påståendena om anmälaren var att han gjort sig skyldig till våldtäkt och han benämndes förövare. Påståenden om sexualbrott är stigmatiserande och grovt misskrediterande.
Anmälaren hade en annan uppfattning om den aktuella händelsen. Den hade varit frivillig från båda parter. Uppgifterna var således osanna och det rådde oenighet om flera av detaljerna. Någon polisanmälan, förundersökning, rättslig process eller annat skriftligt underlag fanns inte. Inte heller några andra vittnesuppgifter.
Anmälaren hade tagit kontakt med den pojke som legat bredvid honom och AA vid händelsen. Inte heller han hade uppfattat att det sexuella umgänget skett mot hennes vilja eller på det sättet som beskrevs i tidningen. Hon hade exempelvis uppgivit att hon vid fem eller tio tillfällen skulle ha sagt nej, något som rimligen borde ha uppfattats av anmälaren eller personen bredvid.
Anmälaren hade inte blivit kontaktad för att lämna sin version av det inträffade eller på annat sätt försvara sig.
Tidningens svar
Tidningen svarade genom sin utgivare Marie Johansson Flyckt att anmälaren inte var utpekad i artikeln. Hans ålder bestämdes endast av att det angavs att hon var 13 år och hennes bror två år äldre och att anmälaren var hockeykompis med honom. Det var relevant att ange en ungefärlig ålder för att det skulle framgå att de två var ungefär lika gamla.
Händelsen hade utspelat sig för 19 år sedan, vilket minskade kretsen som kom ihåg vilka som var med i lagen.
Utgivaren menade dessutom att anmälaren skyddades av det faktum att han varit 14 vid händelsen medan broderns ålder angivits till 15.
De närmast berörda vet nästan alltid vem som åsyftas när ett eventuellt brott beskrivs, hur diskret tidningen än var med detaljer. Att en större krets av nyfikna försökte luska ut vilka det rörde sig om kunde tidningen inte lastas för.
Bara för att AA, anmälaren och omgivningen för 19 år sedan betraktat det inträffade som sexuellt umgänge, behövde inte det vara en korrekt beskrivning. Det var svårt och skamligt för en 13-årig flicka att gå ut och berätta att hon blivit våldtagen.
Att hon valt att gå ut nu behövde inte betyda att hon ändrat åsikt, utan bara att hon stärkt av #MeToo vågat ta steget.
Att anmälaren inte kontaktats berodde på att han inte var namngiven eller utpekad. Det skulle dessutom få märkliga konsekvenser när tidningar gav röst åt brottsoffer om förövaren samtidigt måste få komma till tals. Vilka motiv hade inbrottstjuven, misshandlaren eller rånaren?
Ytterligare skriftväxling
Anmälaren framförde att det hade mindre betydelse att det inträffade skedde för 19 år sedan eftersom varje lag dokumenterades med lagbilder, som även efter så lång tid fanns kvar i många byrålådor.
Tidningen använde orden våldtäktsman och förövare utan reservationer, trots att det vare sig fanns polisanmälan, åtal eller dom.
Att tala om tjuvar, rånare och misshandlare visade bara att i tidningens tankevärld var anmälaren skyldig till brott, trots att saken aldrig prövats.
PO:s bedömning
Våldtäkt är ett mycket allvarligt brott och såväl företeelsen i allmänhet som enskilda fall kan det finnas skäl att avhandla i medierna. Det finns således inget att invända mot att tidningen tagit upp saken.
Det vilar emellertid ett ansvar på tidningen att inte återge hennes berättelse så att den berörde mannen pekas ut. Det beror på att påståendet om våldtäkt, oavsett sanningshalten, är kränkande för anmälaren, att det ligger långt tillbaka i tiden och att påståendet om brottslig handling aldrig utretts av polisen eller hanterats av socialtjänsten.
Här finns emellertid flera utpekande detaljer:
- Att anmälaren fanns i AA:s umgängeskrets vid tiden för händelsen.
- Att det handlade om hockeyklubben X-laget.
- Att det inträffade i [månad angiven] 1998.
- Att AA var 13 och att hennes bror var två år äldre.
- Att pojken var en lagkompis i hockey till AA:s storebror.
- Att händelsen blev känd i breda kretsar inom och utom klubben.
Det som minskar effekten av dessa detaljuppgifter är att händelsen utspelade sig för 19 år sedan.
Till det kommer att tidningen inte berättar något om anmälarens förhållanden i dag. Inte var han bor, arbetar med, eventuellt idrottsligt engagemang eller familjeförhållanden. Det innebär att anmälaren inte pekas ut för en ny och större krets.
Men även om händelsen ligger 19 år tillbaka i tiden är den av så ovanlig karaktär att många, som fick kännedom om det sexuella umgänget mellan AA och anmälaren, fortfarande lär komma ihåg vad som hände.
Att kunskapen om händelsen spreds i en omfattande krets bland X-lagets hockeyspelande ungdomar och deras anhöriga finns det inte skäl att betvivla. Det bekräftas såväl av anmälaren som av AA:s uppgifter i tidningen. För dem är namnet AA tillräckligt för att de även ska förstå vem anmälaren är.
Inför denna krets medför tidningens oreserverade uppgifter om våldtäkt en allvarlig publicitetsskada för anmälaren. För den bör tidningen klandras.
Ärendet hänskjuts till Pressens Opinionsnämnd, PON.
Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd
Såväl tidningen som anmälaren har yttrat sig i nämnden.
Pressens Opinionsnämnds bedömning
Pressens Opinionsnämnd instämmer i PO:s bedömning och finner att tidningen ska klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.