Kränkande nakenbild

februari 4 2003


Vestmanlands Läns Tidning Exp nr 16/2003



VLT har klandrats för en bild i ett reportage om nakenbad. Bilden visade på nära håll en kvinnas överkropp och ansikte då hon badade. Hon hade inte fått ta ställning till om hon ville att bilden skulle publiceras.


Den 3 augusti 2002 hade Vestmanlands Läns Tidning (VLT) ett reportage om ett friluftsbad på Östra holmen i Mälaren vid Västerås där kvinnor badar nakna. Reportaget beskrev badlivet. Några av de badande intervjuades. En av dem var A., som namngavs i artikeln. Hon talade om gemenskapen och om känslan av att känna kroppen omslutas av vattnet och sedan torka i solen. Hon hade frekventerat badet sedan barndomen. Det var numera hennes ”tantoas”.

Reportaget illustrerades av flera färgbilder. Den största visade en grupp kvinnor på stranden och i vattnet bakifrån. På två mindre syntes också badande och solande kvinnor bakifrån. Ett foto visade på nära håll A:s överkropp och ansikte när hon sträckte ut på rygg i Mälarvattnet. Bildtexten – där hon namngavs – löd Vattendjur. ”När man är naken är man den man är. På vintern känner vi som brukar bada här inte igen varandra”, säger A. (här ändrat), nakenbadarnas drottning.

A. anmälde publiceringen till Allmänhetens Pressombudsman (PO). Hon hade blivit djupt kränkt av att tidningen infört en bild på henne naken och framifrån med hennes namn. Det skedde utan hennes medgivande. Överenskommelsen med fotografen och reportern var att bilderna skulle tas bakifrån. Hon hade inte gått med på något annat och inte blivit ombedd att göra det. Hon var illa berörd som privatperson. Hon hade fått många kommentarer från människor som kände henne. Genom sin anmälan ville hon också förmå VLT att ta bort den identifierande bilden ur sitt arkiv så att den inte kunde användas igen.

VLT framförde i sitt yttrande att reporter och fotograf presenterat sig själva och sitt ärende för de badande. Några drog sig genast undan och klargjorde att de inte ville medverka i reportaget. Andra valde att stanna kvar. I flera timmar arbetade reporter och fotograf med penna och notisblock respektive kamera i handen. Många bilder togs. Anmälaren hade villigt låtit sig fotograferas. Bl a hade hon ensam gått ut med fotografen i vattnet. Då togs 16 bilder av henne, däribland den som publicerades. A. var klart medveten om att hon fotograferades. Hon spelade amatörteater och var van att uppträda på scenen och bli både fotograferad och intervjuad. Därmed var hon också medveten om att bilder som tas av en pressfotograf kan komma i tidningen. Hon motsatte sig inte vid något tillfälle fotograferingen. Tvärtom poserade hon villigt. Hon hade inte en enda gång sagt till reportageteamet att de bilder av henne som kom i tidningen måste vara tagna bakifrån och utan ansikte. Om hon sagt det, hur kunde hon då gå med på att de 16 bilderna i vattnet togs? Reportaget var stämningsfullt och bilderna hanterade med respekt för de fotograferade kvinnorna. VLT förstod att någon kunde gå med på att medverka och sedan ändra sig efter publiceringen. Men om tidningen gjort alla förfrågningar och skaffat sig alla försäkringar som behövdes fanns ingen grund för pressetiskt klander. Om A. framförde önskemål direkt till tidningen om att den publicerade bilden skulle tas bort från arkivet så skulle önskan uppfyllas.

Anmälaren svarade. Alla badande hade varit tveksamma till att medverka i reportaget. För A. handlade det bl a om att nakenhet var ett känsligt ämne bland flera av barnen på hennes förskola och deras familjer. De som stannade kvar på badet valde inte att stanna. De stannade för att de kommit för att bada. Anmälaren hade själv skojat med tidningens medarbetare beträffande hur hon skulle visa sin byst. Nej, framifrån var uteslutet. Till sist kom de överens om att bilderna skulle tas bakifrån och utan ansikten. Anmälaren var säker på att de talat om det. Hon ansåg att de gjort en överenskommelse som gällde hela dagen. Anmälaren hade intrycket att det faktum att hon spelade amatörteatern gjorde henne till något slags exhibitionist i VLT:s ögon. Hon spelade inte teater för att synas utan för gemenskapen och utvecklingsmöjligheterna. Bilderna i vattnet hade tagits i fnissig stämning. Hon hade inte gett akt så noga på fotograferingen och dessutom inte haft sina glasögon på sig. Av de kontaktkopior som VLT tillställt PO framgick att många bilder tagits på kvinnor som klart sagt ifrån att de inte ville visas framifrån. Fotografen hade väl tagit dem i tanke att ett urval sen skulle göras som respekterade önskemålen.

I beslut den 28 oktober 2002 hänsköt PO ärendet till Pressens Opinionsnämnd med följande motivering:

Det är ett reportage i positiv anda om dambadet på Östra holmen som VLT publicerat. Det gäller både text och bilder. Jag vill gärna redovisa hur jag som läsare uppfattar den identifierande bilden av anmälaren. I mina ögon utstrålar den livsglädje och välbehag. Såsom den skildrar en enskild människa avviker den på ett tilltalande sätt från de kommersiella människobilder som fyller vår vardag.

Parternas skrivelser ger inte en alldeles entydig bild av de omständligheter under vilka fotot av A. på rygg i Mälarvattnet togs. Jag ifrågasätter inte att hon framfört till tidningens medarbetare att hon inte ville bli avbildad annat än bakifrån utan ansikte. Samtidigt torde den publicerade bilden knappast ha tillkommit utan åtminstone begränsad medverkan från anmälaren själv. En förtroendefull stämning tycks ha rått mellan fotografen och den avbildade då badfotona (togs). Jag har viss förståelse för att tidningen blev överraskad då anmälaren i efterhand visade sig kritisk.

Icke desto mindre är det en djupt integritetskänslig bild. Vem som skall få betrakta den egna nakna kroppen och på vilka villkor är något som i vår kultur den enskilda har rättmätiga krav på att själv få avgöra. Min slutsats är att anmälaren inte önskat publicering av en sådan närbild av sin överkropp som tidningen infört. Den avviker från de diskussioner om villkoren för fotografering som förts på badholmen. Absolut ingenting tyder heller på att hon eftertraktat epitetet ”nakenbadarnas drottning”. Bildtexten förstärker effektivt det integritetskänsliga i själva bilden.

A. känner sig kränkt, uppenbarligen i hög grad p g a sitt arbete och dem hon kommer i kontakt med där. Bilden har utsatt henne för en publicitetsskada. Den hade kunnat undvikas om tidningen kontaktat anmälaren i förväg och gett henne en möjlighet att ta ställning till om hon ville bli offentligt presenterad på det sätt som skedde. Attgöra så hade varit uttryck för en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften.

Min samlade bedömning är således att publicitetsskadan är oacceptabel och att VLT bör klandras för avvikelse från god publicistisk sed.
Slutligen förutsätter jag att VLT enligt anmälarens önskemål avlägsnar den publicerade bilden ur arkivet snabbt och obyråkratiskt utan att hon behöver ta ytterligare kontakt med tidningen i ärendet.

VLT yttrande sig till nämnden, vidhöll sin inställning och anförde ytterligare bl a följande. Flera timmars reportagearbete är en intensiv och tydlig kontakt. Att personer i ett reportage i förhand granskar och godkänner materialet är relativt ovanligt. I det här fallet var det inget som begärts eller diskuterats, trots att reportageteamet varit bland de badande i flera timmar. Skulle tidningen ha tagit ett sådant initiativ ändå? Bara om bilderna uppfattades som provokativa eller stötande, eller om de fotograferade kunde misstänkas inte veta vad som skett. Och så var det inte.

Pressens Opinionsnämnd gör följande bedömning:

Nämnden finner på de av PO anförda skälen att tidningen brutit mot god publicistisk sed.