Mediernas Etiknämnd klandrar Nerikes Allehanda för att ha brutit mot god publicistisk sed. Den häktade kvinnans rätt att berätta sin version motiverar inte den skada som tillfogades den avlidne mannens anhöriga och hans minne. Nämnden beaktar vid be­dömningen särskilt att det i publicitetsreglerna framhålls att brottsoffer och deras an­höriga alltid ska visas största möjliga hänsyn.

Nerikes Allehanda, exp. nr. 65/2020, dnr. 20048

Mediernas Etiknämnds beslut

Mediernas Etiknämnd klandrar Nerikes Allehanda för att ha brutit mot god publicistisk sed.

_______________

Genom beslut den 16 april 2020 hänsköt Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Nerikes Allehanda.

MO:s beslut hade följande lydelse.

Vad Nerikes Allehanda publicerade

Den 9 januari 2020 publicerades en artikel med rubriken Misstänkta trapphus­mördarens desperata brev: ”Jag agerade i självförsvar i köket” på tidningens webbplats, na.se, och i tryck.

I ingressen stod att en kvinna var misstänkt för att ha mördat en 60-årig man som hittats död i ett trapphus på Väster i slutet av november. Nu framkom nya uppgif­ter om mordet.

”Han är starkare än jag. Jag agerade i självförsvar”, skrev den misstänkta kvinnan i ett brev som tidningen hade tagit del av.

I artikeltexten stod att det var den 26 november 2019 som en 60-årig man hittats död i ett trapphus centralt på Väster i Örebro. En stund senare greps en kvinna i 50-årsåldern misstänkt för mord.

Kvinnan häktades på den högre misstankegraden – och överklagade beslutet till hovrätten. I handlingarna som tidningen hade tagit del av skrev kvinnan själv om händelserna som lett fram till mannens död.

”Han är starkare än jag. Jag agerade i självförsvar i köket då jag var rädd för att få mera stryk”, skrev kvinnan i den handskrivna överklagan.

I brevet skrev kvinnan att hon tidigare blivit misshandlad av mannen och att hon ville att polisen skulle ta del av hennes journaler på sjukhuset.

Mannen hittades livlös i trapphuset av en granne. Det påbörjades livräddningsför­sök, men 60-åringens liv gick inte att rädda. Dödsorsaken var till en början okänd men polisen fattade snabbt misstankar om att han bragts om livet.

Kvinnan uppgav i sitt brev att åklagaren hävdat att mannen dött av syrebrist. Själv hävdade hon att hon inte visste vad han dog av.

”Jag vet inte varför han har dött och är fruktansvärt ledsen över det”, skrev kvinnan och fortsatte brevet med att spekulera i vad dödsorsaken kunde ha varit.

Kvinnan uttryckte flera gånger sin sorg över mannens bortgång i brevet.

”Jag är djupt ledsen och sörjer hans död. Men det är inte på grund av att jag mördat honom, för det har jag inte”, skrev hon och fortsatte ”Det finns ingen fara för utredningen som kräver att jag måste vara häktad”.

Hovrätten slog senare fast att kvinnan skulle vara fortsatt häktad. Kvinnan var inte nöjd med beslutet och överklagade till Högsta domstolen – som inte bevilja­de prövningstillstånd.

I brevet skrev kvinnan även att hon inte var nöjd med försvarsadvokatens arbets­insats och att hon ville byta till en kvinnlig advokat. Domstolen hade beslutat att tilldela kvinnan en ny försvarare.

Kvinnan hade genomgått en liten psykiatrisk undersökning i häktet. Enligt Rätts­medicinalverket kunde det finnas misstanke om att kvinnan hade en allvarlig psy­kisk störning vid tillfället för mordet och vid undersökningen.

Om hon skulle komma att dömas fanns det därför skäl för tingsrätten att begära in en rättspsykiatrisk undersökning. Den undersökningen skulle i så fall avgöra om kvinnan kunde dömas till fängelse eller rättspsykiatrisk vård.

Kvinnan var fortsatt häktad fram till 13 januari 2020 då åtal måste vara väckt. Annars behövde åklagaren begära åtalsförlängning, eller försätta henne på fri fot.

Anmälan

Publiceringen anmäldes av den avlidne mannens barn, Cornelia Helsingius, Viktor Helsingius, Nellie Ekeblom och Mollie Ekeblom.

I det utdrag från den mordmisstänkta kvinnans skrift som tidningen publicerade utpekade hon deras far som kvinnomisshandlare. Deras far avled till följd av misshandel. Anmälarna kände inte alls igen bilden av deras pappa som en kvinnomisshandlare.

Förundersökningssekretess borde alltjämt ha gällt vid publiceringen. Anmälarna visste inte var tidningen fått uppgifterna ifrån. Tidningen hade inte kontrollerat sakuppgifterna i utredningen, utan rakt av publicerat den häktade kvinnans försök att urskulda sin egen roll vid misshandeln och hon fick uttala sig kränkande om deras far.

Tidningen hade visserligen inte publicerat namnet på deras far, men mordet hade väckt massmedial uppmärksamhet i Örebro. Det förhållandet att det kanske bara var den närmaste kretsen som förstod vem mordoffret var uteslöt inte att de hade orsakats en allvarlig publicitetsskada.

Tidningen hade publicerat kränkande uppgifter och hade inte tagit hänsyn till de anhöriga och deras privatliv. Det hade drabbat både den avlidne och anmälarna som anhöriga till honom.

Nerikes Allehandas svar

Tidningen svarade genom Anders Nilsson, chefredaktör och ansvarig utgivare.

När det gällde grova våldsbrott, som mord, var allmänintresset stort. Därför skrev tidningen inte bara om händelsen när den skedde, utan följde också utrednings­arbetet och det rättsliga efterspelet. När en misstänkt person greps, anhölls och blev häktad så berättade tidningen det. Om den misstänkte överklagade ett häkt­ningsbeslut rapporterade tidningen även om det. I det här fallet hade den miss­tänkte skrivit ett brev som blivit offentlig handling i och med att det var inskickat till domstolen.

Delar av brevet återgavs i artikeln. Eftersom det handlade om ett mordfall var det relevant att berätta vad den misstänkta angav för skäl till att hon motsatte sig häktningsbeslutet. En misstänkt måste ges en chans att bemöta anklagelser. Något svenska medier ofta rapporterade om i samband med rättegångar.

Tidningen hade varit noga med att inte peka ut vare sig misstänkt eller brottsoffer i publiceringarna. Därför kunde ingen större krets veta vem det handlade om.

 Anmälarnas kommentarer

Tidningen tog skydd bakom att den misstänktas skrivelse var en offentlig hand­ling. Enligt tidningen kunde uppgifterna därmed publiceras, tydligen utan in­gående prövning enligt publicitetsreglerna. Den hade därmed gjort det enkelt för sig och missat att ta hänsyn till, bland annat, att den noga skulle överväga publi­citet som kunde kränka enskildas privatliv. Samt att den skulle avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse krävde offentlig belysning, och visa brottsoffer största möjliga hänsyn. I detta fall var brottsoffret deras pappa, han hade mördats och saknade därmed möjlighet att försvara sig.

Anmälarnas pappa var inte misstänkt för något, han var ett brottsoffer. Allmäni­ntresset kunde inte motivera publiceringen av kränkande uppgifter om honom.

Att det inte skulle vara någon större krets som visste vem det handlade om ut­gjorde i detta fall inte ett skäl för tidningen att frångå publicitetsreglerna. Anmä­larna, och många fler som kände till det hela, var mycket bestörta över vad som publicerats om deras mördade pappa.

Tidningens kommentar

Det var praxis att redogöra för olika steg i en rättslig prövning kring ett grovt våldsbrott där det fanns ett stort allmänintresse. Att ”mörka” vad en misstänkt angav för skäl till sitt försvar var inte i överenstämmelse med de pressetiska reglerna eller med svensk grundlag.

Tidningen hade inte frångått de pressetiska reglerna, utan hade haft en noggrann diskussion före publiceringen.

Medieombudsmannens bedömning

Det finns ett allmänintresse av att rapportera om allvarlig brottslighet och om den efterföljande rättsprocessen. Det finns därför ingenting att erinra mot att tid­ningen skrev om händelsen, eller att den återgav att den häktade kvinnan hävdat att gärningen begåtts i självförsvar.

Medieombudsmannen har till uppdrag att pröva om det som publicerats har orsa­kat en enskild en oförsvarlig publicitetsskada. När en anmälan, som i detta fall, gäller en avliden prövas den om dennes anhöriga direkt eller indirekt anser sig ha blivit utsatta för en publicitetsskada.

En medieetisk utgångspunkt är att en tidning bör visa särskild hänsyn till brotts­offer och noga överväga publicering av uppgifter som är känsliga för den enskil­de. När en tidning skriver om ämnet bör den därför iaktta särskild försiktighet.

I detta fall publicerade tidningen inte namn, ålder eller liknande identifierande uppgifter om brottsoffret, vilket innebär att tidningens vidare läsekrets inte kunnat identifiera mannen. Däremot har tidningens publicering inneburit att en viss krets, som känt den avlidne mannen eller till exempel bor i området, och som tidigare saknat kännedom om kvinnans uppgifter, fått vetskap om dessa upp­gifter.

I artikeln framgick det tydligt att det var den häktade kvinnans version. Kvinnan har rätt att berätta sin version, särskilt eftersom det handlar om att hon försvarar sig mot mycket allvarliga misstankar. En tidning har dock ett ansvar att inte åter­ge hennes berättelse så att den orsakar andra oförsvarliga publicitetsskador.

Sammantaget var det motiverat att återge uppgiften om att kvinnan handlat i självförsvar, eftersom det är knutet till händelseförloppet vid den aktuella gär­ningen. Att den mördade mannen skulle ha utsatt kvinnan för misshandel vid flera tillfällen, vilket enligt henne skulle finnas dokumenterat i sjukhusjournaler, var dock av sådan karaktär att den har utsatt hans minne och hans anhöriga för en allvarlig publicitetsskada. Uppgifter av denna typ är kränkande oavsett om de är sanna eller falska.

Det framgick inte av artikeln om tidningen vidtagit några åtgärder för att kontrol­lera riktigheten i hennes påståenden. Under alla förhållanden kan noteras att en avliden person av självklara skäl saknar möjlighet att ge sin version, eller försva­ra sig mot påståendena. I ljuset av detta borde tidningen iakttagit större försiktig­het innan den publicerade kvinnans uppgifter.

Den häktade kvinnans rätt att berätta sin version motiverar inte den skada som tillfogades den avlidne mannens anhöriga och hans minne. Artikeln har således medfört en oförsvarlig publicitetsskada. För den bör Nerikes Allehanda klandras.

Ärendet överlämnas till Mediernas Etiknämnd.

Ärendet hos Mediernas Etiknämnd

Både tidningen och anmälarna har yttrat sig i nämnden och framfört sammanfattnings­vis följande.

Tidningen anför att den inte preciserat platsen där mordet ägde rum. Örebro är en stor stad och Väster en stor stadsdel. Det är utifrån innehållet i publiceringen omöjligt för en större krets att identifiera plats, brottsoffer eller misstänkt. Tidningen har kontrolle­rat riktigheten i kvinnans påståenden men valde av hänsyn till mannens anhöriga att inte gå in på alla detaljer. Tid­ningen anför vidare att det var just anmälningarna om misshandel som var centrala i kvinnans försvar och det var därför viktigt att rapportera om dem.

I det här fallet väger allmänintresset av att få fram alla centrala delar i mordutred­ningen tyngre än den skada som de anhöriga drabbas av i samband med en publice­ring.

Anmälarna anför att om tidningen närvarat vid rättegången hade man fått en mer nyanserad bild av den misstänkta och om deras pappa. Bilden som tidningen ger är ensidig. Hur stämmer det överens med publicitetsreglernas krav på saklighet?

Mediernas Etiknämnds bedömning

Nämnden konstaterar i likhet med MO att det finns ett allmänintresse av att rapportera om allvarlig brottslighet och om en efterföljande rättsprocess. Vidare delar nämnden MO:s bedömning att publiceringen i detta fall har inneburit att en krets av personer, som inte tidigare har känt till vissa mer detaljerade uppgifter, fått ytterligare informa­tion genom artikeln.

Det är viktigt att den som är misstänkt för brott har möjlighet att förmedla sin version och försvara sig mot de misstankar som finns, särskilt när det som i detta fall handlar om mycket allvarlig brottslighet. Det finns således inget att erinra mot att tidningen förmedlar kvinnans inställning. Uppgifterna i artikeln om att kvinnan vid flera till­fällen skulle ha utsatts för misshandel av den mördade mannen, och att detta skulle ha dokumenterats i sjukhusjournaler, har emellertid återgetts på ett kategoriskt och en­sidigt sätt. Uppgifterna återges med hänvisning till vad kvinnan har skrivit till hov­rätten och några kompletterande upplysningar exempelvis om vilka kontroller som har gjorts av kvinnans påståenden lämnas inte.

Även om det som sagt är viktigt att även kvinnans version av det som har inträffat redovisas innebär publiceringen av uppgifterna om misshandel att det har uppkommit en oförsvarlig publicitetsskada för mannens efterlevande. Nämnden beaktar vid be­dömningen särskilt att det i publicitetsreglerna framhålls att brottsoffer och deras an­höriga alltid ska visas största möjliga hänsyn.

Nämnden instämmer således i MO:s bedömning att tidningen ska klandras.

_______________

Ledamöterna Mikael Rothsten och Rolf Stengård var av skiljaktig mening och anförde följande.

I publiceringar kring rättsprocesser i allvarliga brottsmål är det viktigt att också kunna återge den misstänktes version av händelsen och förmedla hur denna försvarar sig mot de misstankar som finns.

Vi menar att allmänintresset av att kunna återge den misstänktes version därmed väger tyngre än den publicitetsskada som de anhöriga har drabbats av i samband med publi­ceringen.

Det finns därför inte något skäl till pressetiskt klander av Nerikes Allehanda.

Östersunds-Posten klandras för rubrik och ingress om landshövdings sambo
Smålandsposten klandras för att ha förmedlat felaktigt intryck om forskningsfusk