Tidningen Ångermanland, exp. nr: 30/2015, dnr: 136/2014
Tidningen Ångermanland publicerade en krönika som behandlade minnet efter en avliden kvinna. PO skriver att krönikan på ett ytterst allvarligt sätt skadat kvinnas eftermäle genom att publicera integritetskänsliga uppgifter och peka ut henne för en större krets. Tidningen fälls för att ha grovt brutit mot god publicistisk sed.
Sammanträdesdatum 2015-03-03
Pressens Opinionsnämnds beslut
Pressens Opinionsnämnd klandrar Tidningen Ångermanland och Allehanda.se för att ha grovt brutit mot god publicistisk sed.
___________
Genom beslut den 28 november 2014 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) en anmälan från N och M till Pressens Opinionsnämnd.
Vad tidningen skrev
Den 2 augusti 2014 publicerade Tidningen Ångermanland och Allehanda.se en krönika med rubriken Ett liv i den stora ensamheten.
Krönikan handlade om en kvinna som legat död i sin lägenhet en längre tid innan hon hittades. Hon hade inga vänner eller släktingar. Dödsannonsen hade varit undertecknad av “Grannarna”.
Kvinnan hade under många år varit fotograf på Nya Norrland i Härnösand. Inför sina kolleger hade hon varit fåordig. Under 30 år på tidningen hade hon aldrig fikat med en reporter. Hon höll sig för sig själv, drack kaffe och rökte. Reportrarna på tidningen hade av någon obegriplig anledning aldrig reflekterat över att hon var uppenbart anorektisk.
Kvinnan var enda barnet i sin familj. Hennes pappa hade varit specerihandlare i västra Ångermanland. På semestrarna hade hon brukat åka bil runt om i Sverige med sin mamma. När mamman dog försvann den enda människan i hennes liv.
Skribenten berömde hennes yrkesskicklighet:
“Hon hade en speciell förmåga att fotografera människors ansikten. Man såg nästan in i människors själar i hennes fotografier. Hon tog ett antal lysande fotografier av människor.”
Hennes motvilja mot de vardagliga fotouppdragen hade ökat med tiden och hon hade ofta hänvisat till bildarkivet istället för att ta en ny bild.
Ett antal personliga förhållanden beskrevs. De återges inte här.
Hon hade fått jobb på ett telefonintervjubolag, där skribenten trodde att hon trivts ganska bra. Det finns inget opersonligare än att tala med okända människor i telefon. När hon blev pensionär dog hon.
Hon hade haft en kort relation i sin ungdom, men hon hade blivit lämnad. Kvar hade blivit ett känslomässigt tomrum.
Krönikan avslutades:
“Ingen människa, förutom prästen och kantorn, fanns på hennes begravning.”
Anmälan
Krönikan anmäldes av två kusiner till kvinnan. De ansåg att texten innehöll en rad sakfel och dessutom var grovt förtal av en avliden personsom inte kunde försvara sig.
Exempel på sakfel var att bara “Grannarna” undertecknat dödsannonsen. Såväl vänner som släktingar hade också gjort det. Det stämde inte heller att endast präst och kantor deltagit vid begravningen. Fem personer, förutom kyrkans folk, hade varit där.
Texten innehöll en rad gissningar, antaganden, påståenden och beskyllningar. Att ge uttryck för dem var att missbruka sin ställning som journalist.
Skribenten hade dessutom satt diagnoser på henne, som anorektiker och alkoholist.
Kvinnan var utpekad, då Härnösand var en liten stad och hon som pressfotograf varit en offentlig person i sin yrkesutövning. Hon hade identifierats av såväl barndomsvänner som personer hon lärt känna i yrkeslivet.
Tidningens svar
Tidningen svarade genom sin utgivare att skribenten känt skam eftersom varken han eller någon annan kollega deltagit vid hennes begravning. Han hade genom sin text försökt beskriva varför det blivit så. Han hade även lyft fram hennes yrkesskicklighet.
Med “den kreativa höjd och det särskilda djup en kultursida erbjuder och med den stilistiska särställning som råder på samma sidor” avsåg skribenten att skildra ett människoöde. Han ville skänka lite uppmärksamhet till en tidigare kollega som fått för lite av den varan. Avsikten hade inte varit att framställa personen i dålig dager utan att uppmärksamma ett öde som annars kanske glömts bort alltför snabbt.
Tidningen hade inte menat att kränka någon och utgivaren beklagade om anmälarna kände sig illa berörda av texten.
Utgivaren ansåg att de närmaste kunde förstå vem det handlade om, men det var ett drygt decennium sedan kvinnan arbetat på tidningen. Därför var det inte lika självklart att den breda massan gjorde det. Många hade kommit och gått under åren.
Utgivaren menade att det inte fanns grund för klander då anmälarna byggde sin upprördhet på en felaktig uppfattning om skribentens inställning till den förra kollegan. Dessutom rymmer kultursidan som sådan en större konstnärlig frihet och ett vidare tolkningsbegrepp.
Krönikan behandlade ämnet ensamhet och hade som indirekt ambition att få färre medmänniskor att glömma människorna i sin närhet.
Anmälarens kommentar
Anmälarna vidhöll att krönikan var utpekande, kränkande och byggd på sakfel.
Alla som kusinerna kände hade reagerat med bestörtning på krönikan, såväl vänner, som gamla klasskamrater och utomstående personer.
Ytterligare skriftväxling
Utgivaren underströk att han i sitt tidigare yttrande beklagat om anmälarna känt sig illa berörda av publiceringen. Han återkom även till att skribenten inte avsett att skriva om sin förra kollega i negativa ordalag. Avsikten hade varit att belysa ett samhällsproblem genom att illustrera med ett människoöde.
PO:s bedömning
Det är riktigt att en kultursida erbjuder ett större svängrum än nyhetsjournalistik när det gäller stilistik och ämnesval. Däremot medger inte pressetiken att detta utrymme används för en oförsvarlig kränkning av en enskild person.
I det här fallet bör även beaktas att den omskrivna personen är död och inte kan försvara sig mot kränkande och integritetskänsliga påståenden. Det är en omständighet som bör mana till extra försiktighet från tidningens sida.
Sakfelen om vem som undertecknat dödsannonsen och antalet närvarande vid begravningen är i sig inte uppgifter som automatiskt medför en oförsvarlig publicitetsskada.
Av allvarligare art är påståendena om anorexi, alkoholism, att hon blivit lämnad av den enda person hon haft en nära relation med och att hon länge legat död i sin lägenhet innan kroppen hittades. Detta är ämnesområden som är ytterst integritetskänsliga. Det ska finnas ett mycket starkt allmänintresse för att motivera att de publiceras om en person som kan identifieras ens i en begränsad krets.
I det här fallettorde den omskrivna personen vara igenkänd av en större krets. Främsta grunden för den bedömningen är att tidningen uppger att hon arbetat 30 år som fotograf för Nya Norrland i Härnösand.
I rollen som nyhetsfotograf på en ort av Härnösands storlek ingår att man blir känd och igenkänd av en stor andel av befolkningen. En sådan person är också ihågkommen av många, även efter tio år.
Denna identifierande uppgift kompletteras av andra, som att hon var enda barnet till en specerihandlare i västra Ångermanland och att hon efter sina år som fotograf blev anställd på ett telefonintervjubolag.
Tidningens avsikt med publiceringen är inte en del av den pressetiska bedömningen. I den vägs endast in om uppgifterna som lämnats pekat ut en enskild person och om innehållet i texten därmed förorsakat en oförsvarlig publicitetsskada för den omskrivna.
I det här fallet kan jag konstatera att tidningen på ett ytterst allvarligt sätt skadat anmälarens eftermäle genom att publicera integritetskänsliga uppgifter och peka ut henne för en större krets.
För det bör tidningen klandras.
Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd
Tidningen har yttrat sig i nämnden. Tidningen medger att krönikan innehöll detaljer som borde ha utelämnats med hänsyn till den omskrivna. Tidningen beklagar att anhöriga tagit illa vid sig av publiceringen.
Pressens Opinionsnämnds bedömning
Nämnden instämmer i PO:s bedömning. Publiceringen är sådan att tidningen ska klandras för att ha grovt brutit mot god publicistisk sed.