Kvartal undgår klander för granskning av en känd debattör

Kvartal, dnr. 22457, exp. nr. 18/2023

Mediernas Etiknämnds beslut

Mediernas Etiknämnd finner inte skäl till medieetiskt klander av Kvartal.

Genom beslut den 22 november 2022 avskrev Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Kvartal.

MO:s beslut, som riktade sig till anmälaren, hade följande lydelse.

Du har i en anmälan till Allmänhetens Medieombudsman (MO) riktat kritik mot Kvartal för en artikel med rubriken NN:s (namn angivet) akademiska luftslott som publicerades på kvartal.se den 25 oktober 2022.

Vad tidningen publicerade

Ingressens lydelse

Kriminolog, genusvetare och barnrättsexpert. Det var så debattören NN hade presenterats när hon gav expertråd i tv och radio – eller föreläste och skickade en faktura på 80 000 kronor till socialförvaltningen i Arboga. Men när Lapo Lappin hade börjat efterforska hennes meriter visade det sig att NN bara hade en kandidatexamen. Förutom att vara aktivist, vad krävdes egentligen för att kallas expert i medierna?

Artikeltexten (i sammanfattning)

Första gången skribenten hade stött på kriminologen NN var i Nyhetsmorgon i TV4.

NN hade inte speciellt mycket gemensamt med de andra kriminologer som annars befolkade det svenska medielandskapet. I regel äldre vita herrar, gärna iklädda väst. NN hade varit en färgklick i jämförelse, med sin energiska utstrålning, bandana och denimjacka späckad med klistermärken.

Programmet på TV4 handlade om Skolverkets nya läroplan för sexualundervisning. NN hade varit där i kapacitet av genusvetare. Hon hade också fått presentera den nya läroplanen i SVT, i ett inslag som även hade blivit en nyhetsartikel. Även Sveriges Radio hade intervjuat NN om läroplanen och presenterat hennes bok för lärare i det nya ämnet.

Ingenstans i dessa medier tydliggjordes vad NN:s officiella förhållande till Skolverket hade varit. En oinsatt åhörare hade lätt kunnat få intrycket av att NN själv hade haft någon sorts inverkan på läroplanen.

Reportern i reportaget hade bestämt sig för att fråga Skolverket, som upplyste honom om att myndigheten inte hade någon koppling till henne. När reportern hade begärt ut all korrespondens mellan myndigheten och NN visade det sig att det inte fanns någon. NN:s enda länk till den nya läroplanen hade varit att hon skrivit och gett ut en lärobok i ämnet på det egna förlaget Rebel Books: Sexualitet, samtycke och relationer. Men vem som helst var fri att skriva en lärobok.

Hon hade anlitats av public service som expert på vad public service borde sända och granska: om Uppdrag granskning, om Soran Ismail, och så vidare.

Det var knappast första gången NN hade fått stå i mediernas rampljus. Under de senaste åren hade hon inkallats som expert åtskilliga gånger. Det kunde röra nästan vad som helst: incels, brott, pornografi, sexuella övergrepp i Köln eller den amerikanska rapartisten Kanye West. I public service hade hon dykt upp som kriminolog, bland annat för att utvärdera inslag om utländska våldtäktsmän i Uppdrag granskning och dokumentären om Soran Ismail.

Frågan var varför just NN hade fått detta utrymme? Varför hade man inte tagit in någon från Skolverket för att tala om den nya läroplanen? Eller, om man hade velat ha med en utomstående expert i ämnet, en forskare i sexualundervisningens pedagogik?

Eller möjligen en lärare som arbetade med sexualundervisning? En cynisk tolkning av NN:s popularitet var att hon hyste en fashionabel ansamling åsikter och värderingar, som hon varit mycket öppen med. Hon hade livesänt på Instagram med Socialdemokraternas Annika Strandhäll och Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke. Hennes bild kablades ut när hon krävde Svenska Akademiens avgång tillsammans med Mona Sahlin och Cissi Wallin i knytblusdemonstrationen under metoo. En annan förklaring kunde vara att hon var en karismatisk kommunikatör som ”går genom rutan”, alltid med rubrikvänliga budskap.

Det hade dock inte bara varit i media som NN uppträtt som expert. Hon bedrev även en populär föreläsnings- och utbildningsverksamhet för myndigheter som behövde utbilda personal, exempelvis i frågor om våld i nära relationer. Hon vidareutbildade anställda inom den offentliga sektorn och föreläste om normkritik och våldsprevention för kommunanställda, skolpersonal och elever.

För någon vecka sedan, exempelvis, hade hållit en föreläsning om den nya läroplanen för lärare i Gävle som kostade 30 000 kronor, exklusive moms. NN:s standardpris verkade ligga någonstans däromkring.

Det kunde också kosta mer. När NN hade föreläst digitalt för förskolepersonal och föräldrar i Arboga om jämställdhet och sexuellt våld hade fakturan till kommunens socialförvaltning landat på 80 000 kr, exklusive moms.

Regelmässigt när en sådan föreläsning annonserades inleddes den med ett vid det här laget välbekant mantra: NN var kriminolog, genusvetare och barnrättsexpert. Men ingenstans redovisades hennes meriter i frågan. Det kunde väl inte räcka med att vara en känd aktivist för att kallas expert på de ämnena, eller?

Till slut hade reportern trillat in på en intervju som NN hade gjort med sitt alma mater, Stockholms universitet. Där stod det: ”Under sex år i början av 2000-talet läste hon till en magister i kriminologi vid Stockholms universitet och tog kurser i genusvetenskap, statsvetenskap och juridik.”

När reportern hade tillskrivit Stockholms universitet hade han upptäckt något nytt. De påstod att de aldrig hade utfärdat någon examen till NN. Definitivt inte en magisterexamen. Reportern hade därför gått vidare och begärt ut NN:s studieresultat från hennes tid på Stockholms universitet från Ladok, ett nationellt system som lagrade all information om studenters resultat och betyg.

Av Ladok framgick att NN enbart hade tentat av 15 högskolepoäng i kriminologi på magisternivå, motsvarande en halv termins studier. De kurser i genusvetenskap, statsvetenskap och juridik som nämndes i intervjun var samtliga på grundnivå.

Enligt registret hade NN:s tyngsta meriter varit de tre terminerna kriminologi och tre terminer genusvetenskap. Hon hade alltså skrivit en kandidatuppsats i varje ämne. NN hade inte tagit någon magisterexamen och definitivt inte doktorerat.

Reportern hade inte heller hittat något publicerat som tydde på att hon studerat utomlands. Detta bekräftades också av NN själv i hennes profil på sajten Linkedin. Där stod det att hon hade kandidatexamen (bachelor) i kriminologi och genusvetenskap från Stockholms universitet. Hon hade inte angett något annan utbildning där.

På Linkedin framgick det också att hennes relevanta arbetslivserfarenhet var fem år i olika funktioner vid Polismyndigheten, som utredare, projektledare och sakkunnig. Inom ramen för arbetet på polisen hade hon genomgått en utbildning i brottsutredning motsvarande 15 högskolepoäng vid Linnéuniversitetet. I övrigt hade hon jobbat som informatör för organisationen Alla kvinnors hus under åren 2005–2009.

Man kunde så klart vara kunnig i sitt ämne efter att ha tagit en kandidat. Men det blev ändå anmärkningsvärt att NN presenterades som “väldigt kunnig expert” i medierna. I en intervju i Sveriges Radios program Studio Ett hade hon till och med presenteras som “forskare”.

Men NN var ingen forskare. Hur mycket reportern än hade letat i olika forskningsdatabaser kunde han inte hitta hennes namn på en enda forskningsartikel.

På hemsidan för den ideella föreningen Porrfri barndom, där NN hade engagerat sig, löd hennes presentation: “Barnrättsexperten & kriminologen NN är en av Sveriges främsta experter på området barn och porr.” Samma sak gällde här. Vad byggde hon egentligen anspråken om expertis på? Reportern hade mejlat NN och frågat. Men han fick inget svar.

Det fanns en sista titel som förblev oförklarad. Utöver kriminolog och genusvetare hade NN kallats för barnrättsexpert. Det var en gren av juridiken. Hon hade exempelvis fått gästblogga om barnrätt för FN:s barnfond Unicef och blivit inbjuden att föreläsa på Barnrättsveckan i Halmstad (för knappt 40 000 kr).

Men hennes juridiska utbildning hade bestått av att ha godkänts i en introduktionskurs på 15 högskolepoäng. Reportern hittade även en kurs på 15 högskolepoäng i kursen ”Utredningsmetodik med inriktning på brott mot barn och ungdomar” på Uppsala universitet. Visserligen hade kursen innehållit avsnitt om Europakonventionen och Barnkonventionen. Men återigen. Räckte det för att bli expert på området?

Efter studierna hade NN blivit civilanställd som utredare på polisen i Stockholm. En del av detta arbete bestod i att utreda våld mot barn. Men inte heller detta gjorde henne till expert på barnrätt. Det var trots allt få handläggare på Migrationsverket som fick förklara asylrättens snårigheter i TV-soffan.

Reportern undrade var denna titel ursprungligen hade kommit ifrån. På hemsidan till NN:s ideella förening Huskurage stod det: “NN är kriminolog, genusvetare och utsedd barnrättsexpert”.

“Utsedd”? Av vem? Reportern hade hittat en sista pusselbit i ett remissvar till regeringen från 2017, om den nya samtyckeslagen som NN hade varit med och samförfattat. Remissvaret efterlyste ökade utbildningsinsatser för landets domare, poliser, skolungdomar och sexualförbrytare. Under författarnas namn stod det: “Svenska experter i EU-projektet Judex+, som syftar till implementeringen av ett barnvänligare rättssystem.”

Reportern hade lagt ihop två och två. Nyckeln till NN:s merit som barnrättsexpert återfanns i Judex+. Det var en merit som upprepades på flera andra ställen där -NN introducerades. På vissa håll stod det att NN hade “arbetat” för projektet.

Det lät onekligen som en tung merit. Det visade att NN var internationellt erkänd och som inkallats som expert på europeisk nivå. Även projektets namn, Judex+, hade viss pondus.

Att NN författade remissvar till regeringen i barnrättsfrågor visade att det var en titel som gav legitimitet.

Det framgick dock ingenstans i dessa presentationer exakt vad detta projekt innebar. Oftast fanns förklaringar i stil med att Judex+ “syftar till implementeringen av ett barnvänligare rättssystem.”

När reportern hade tittat närmare på projektet på EU-kommissionens hemsida hade en annan bild börjat träda fram.

Det var värt att tydliggöra att det inte rörde sig om ett EU-projekt, i betydelsen något som EU som organisation drev. Judex+ var ett samarbete mellan olika europeiska aktörer, som stöttades med pengar från EU-fonden. Projektets fullständiga namn hade varit “Judex +: Towards a child-friendly justice in cases of sexual violence against children”. Det pågick från 2016 till 2018.

Ansökan framstod inte som speciellt förtroendeingivande. Av de tio projekt som beviljades anslag rangordnades Judex+ på plats nummer sex i meritordning.

Vidare hade det framgått att Judex+ var ett samarbete mellan sex olika institutioner, samordnat av en cypriotisk barnrättsorganisation. De inblandade hade varit en liten privat högskola på Cypern (Frederick University), ett mindre slovenskt lärosäte i Koper (University of Primorska) och fyra aktörer som inte ens var högskolor. Från svenskt håll medverkade Folkuniversitetet, som sysslade med folkbildning och vuxenutbildning. Därtill ett engelskt bolag som sade sig syssla med “development and management”.

Dessutom deltog en italiensk frivilligorganisation i Palermo. Inte heller i deras fall var det helt uppenbart vad de sysslade med (i underrubriken “Om oss” på hemsidan stod det att “Världen är en enda varelse” samt “Världen är ett granatäpple”).

Till sist medverkade även den bulgariska organisationen Know and Can, som reportern inte kunde berätta särskilt mycket om eftersom hans antivirusprogram hade vägrat släppa honom vidare till deras hemsida.

Det verkade som att projektet inte hade lämnat några avtryck på omvärlden över huvud taget. Reportern började gå igenom olika redovisningar av projektet, men hittade inga uppgifter om att NN skulle ha arbetat där. Projektets slutresultat hade blivit en handbok för att handskas med våld mot barn, där författare från de olika länderna bidrog. Reportern hittade inte NN bland författarna.

Reportern hörde av sig till kontaktpersonerna på de olika organisationerna i projektet och frågade huruvida de kände till att NN hade medverkat i projektet. Det gjorde de inte.

Projektets deltagare från Bulgarien hade insisterat ivrigt att hon varken kunde bekräfta eller förneka att NN hade varit involverad, och att reportern i stället borde ta kontakt med deltagaren från Folkuniversitet (allt detta i ett mejl formaterat med ett illrosa typsnitt).

Detta hade visat sig vara svårare än det lät. Den dåvarande projektsamordnaren på Folkuniversitetet hade numera slutat och gick inte att få tag på. Övrig personal på Folkuniversitetet visste inte särskilt mycket om projektet heller – det listades inte ens bland deras internationella samarbeten på hemsidan.

Det verkade som att projektet inte hade lämnat några avtryck på omvärlden över huvud taget. Även de deltagande organisationerna hade enbart suddiga minnen av det.

Efter att ha bollats fram och tillbaka lyckades reportern få tag på någon som kunde gräva i Folkuniversitetets arkiverade dokumentation. Där framgick det att NN hade inkallats i egenskap av konsult.

Resultatet av detta möte, så vitt reportern kunde se, var att NN omnämndes i ett stycke om Sverige i en bilaga till slutrapporten. Där citerades hon i egenskap av talesperson för polisens kampanj #tafsainte, som hade gått ut på att dela ut armband med texten “tafsa inte” till ungdomar i kölvattnet av övergreppen på festivalen We Are Stockholm 2015.

Även här hade resultatet varit någorlunda förbryllande. Byggde NN:s titel barnrättsexpert på att hon en gång anlitats som konsult i ett arkiverat projekt från Folkuniversitetet?

Så många frågor, ännu inget svar från NN i reporterns inbox.

Reportern hade försökt ringa henne, men det fanns inget nummer angivet någonstans. Han mejlade återigen och kontaktade henne på sociala medier och bad om en intervju. Till slut hade reportern vänt sig till hennes make NA, som hon drev familjens bolag Peace of Us tillsammans med.

NA hade svarat. Han lät förstå att de inte ville bli intervjuade på telefon. I stället hade han bett reportern mejla samtliga frågor. Reportern gjorde det, och hade på tisdagen slutligen fått svaret: ”Det är inget vi kommer lägga tid på nu”.

De som borde ha lagt tid på det är kanske främst de medier och myndigheter som hade upphöjt henne till expert. Till synes utan att ha dubbelkollat att titlarna föreföll vara ett luftslott.

Anmälan

I rubriken insinuerades att du skulle byggt en karriär på något påhittat. Alltså ett akademiskt luftslott. Ingenstans i artikeln hade rubriken täckning. Tvärtom uppgavs att du angett din utbildning i enlighet med de meriter du hade.

I artikeln utpekades du som någon som hittade på dina meriter och du ifrågasattes i allt från vad du hade fått betalt av uppdragsgivare (att få betalt för arbete torde vara tämligen okontroversiellt), samt att du på oklara grunder bjudits in i mediesammanhang. Dina högskolebetyg lades även upp i texten, vilket återigen visade de akademiska meriter du också hade uppgivit.

Att låta publicera en text om dig, med ditt namn ihop med ”akademiskt luftslott” samt flertalet bilder (och betyg) kunde bara anses vara ett försök att skada ditt anseende. Det kunde knappast vara försvarligt eller ligga i något allmänt intresse. Du var i viss mån en offentlig person, men du tog varken emot statsbidrag eller innehade någon post där en sådan ”granskning” skulle anses försvarlig. Framför allt inte eftersom absolut ingenting framkom i texten som skulle peka på att du agerat felaktigt. Det kunde endast ses som ett försök att misskreditera och kränka både dig som person och ditt arbete vilket såklart kunde få till följd att du kunde förlora uppdrag och den följden som redan inträffat, att du fått motta hat gentemot dig som person kopplat till texten, samt bli uthängd i bland annat Sverigedemokraternas kommunikationskanal Riks.

Medieombudsmannens bedömning

Medieombudsmannen bedömer om du utsatts för en oförsvarlig skada vid en publicering. En sådan förutsätter att kränkande eller skadande uppgifter publicerats om dig, utan att det kunnat försvaras.

Försvarligheten ligger i om det funnits ett allmänintresse för ämnet, om din ställning varit sådan att du måste tåla kritiken, huruvida det funnits belägg för det publicerade uppgifterna samt om du som kritiserad part fått möjlighet att bemöta uppgifterna.

Först kan konstateras att artikelförfattaren ägnar stort utrymme åt att kritisera dina meriter. Kritik riktas mot medier, kommuner och andra institutioner som anlitat dina tjänster, men även du får utstå hård granskning, såväl i rubrik som i en omfattande text. Det står klart att du är utpekad med skadliga uppgifter. Frågan som återstår är om detta ändå kan anses vara försvarligt.

Allmänintresset och din ställning

Det finns ett allmänintresse i att granska personer som verkar på den offentliga arenan gällande så viktiga samhällsfrågor som barnrätt, kriminologi, genusfrågor, frågor kring pornografi etcetera, så länge granskningen rör yrkesutövningen eller saker som påverkar förtroendet för densamma.

I egenskap av debattör, författare och sakkunnig som valt att delta i det offentliga samtalet kring ovan nämnda ämnen, och som anlitats av kommuner och andra institutioner, så får du tåla granskning av på vilken grund du står när du torgför fakta, synpunkter och åsikter. MO har således inte något generellt mot att Kvartal tagit upp ämnet och namngivit dig.

Belägg för de publicerade uppgifterna

Medieombudsmannens uppgift är inte att avgöra vad som är sant eller falskt i en publicering. Jag tittar i stället på viket underlag (belägg) mediet använt sig av för att göra publiceringen. Kvartal har gått igenom ett flertal publiceringar samt använt sig av en rad offentliga dokument i sin publicering. Systemet Ladok, remissvar till regeringen samt diverse kommunala handlingar är några exempel. Ur ett medieetiskt perspektiv utgör de källor Kvartal pekar på i sin publicering tillräckliga belägg.

Har då beläggen varit stabila nog för påståenden om dina meriter som ett ”akademiskt luftslott”? Det är inget som Medieombudsmannen kan avgöra. Det är en värdering som Kvartal gör i sin publicering, och hur sådana värderingar görs är upp till ansvarig utgivare. Jag kan konstatera att begreppet ”expert” inte är någon skyddad titel som kräver en preciserad nivå av akademiska kvalifikationer. Du har, som MO uppfattat det, två kandidatexamina jämte en rad andra yrkesmässiga och akademiska meriter. Skribenten förklarar dock vid upprepade tillfällen varför just han anser att meriterna inte är tillräckliga för att benämna dig som expert i olika sammanhang, och han redogör utförligt för vilka meriter du har. Utifrån redogörelsen är det även möjligt att för läsaren att bilda sig en egen uppfattning av dina meriter. Det som är medieetiskt viktigt vid en så hård anklagelseakt som ”luftslott” är din möjlighet att få svara på och nyansera den kritik som riktas mot dig.

Möjlighet till bemötande

Som ovan nämnt är en medieetisk grundprincip att den som blir kritiserad ska få möjlighet att bemöta uppgifterna. Ju hårdare och mer omfattande kritik, desto mer ökar kraven på ett samtidigt och generöst bemötande – som i det aktuella fallet.

Där kan jag konstatera att Kvartal, enligt egna uppgifter i publiceringen, vidtagit en rad mått och steg för att du som kritiserad part ska få möjlighet att nyansera bilden. MO har uppfattat att du avstått från den möjligheten, trots upprepade förfrågningar. Nämnas kan också att när en så omfattande artikel riktar kritik mot en och samma person, så talar mycket för att du skulle kunna begära ett genmäle för att din version ska få komma fram. Det framgår inte av anmälan huruvida en sådan framställan har gjorts.

Sammanfattningsvis: Du har utsatts för en tuff granskning och pekats ut med skadliga uppgifter. Det är förståeligt att du reagerat negativt på det. Publiceringen är ändå försvarlig eftersom det funnits ett allmänintresse av den, du har en sådan ställning att du får tåla att granskas, det har funnits belägg för de publicerade uppgifterna och mediet har givit dig möjlighet till bemötande. Ärendet skrivs därför av.

Ärendet hos Mediernas Etiknämnd

Både anmälaren och mediet har yttrat sig i nämnden. De har sammanfattningsvis anfört följande.

Anmälaren:

Hon ifrågasätter att det funnits belägg för de publicerade uppgifterna. Att skriva att hennes akademiska meriter ”är ett luftslott” i rubrik saknar belägg i texten. Texten är skriven för att läsaren ska få uppfattningen att hon har hittat på sina meriter. Reportern bad inte om någon intervju kopplad till att det skulle skrivas en djupt kritisk, ifrågasättande och misskrediterande text. Inte heller hörde någon från tidningen av sig efter publiceringen.

Mediet:

Anmälaren har förekommit flitigt i medierna under många år. Hon har haft ett ansenligt inflytande över det offentliga samtalet. Därför är det också av allmänintresse att berätta utifrån vilken position anmälaren får detta stora utrymme. Det påstås ingenstans att anmälaren ljuger om sina meriter utan artikeln handlar om hur medier förhåller sig till experter och deras meriter. Tidningen gjorde större ansträngningar än vanligt för att få kommentarer men anmälaren valde trots dessa många påstötningar att avstå från den möjligheten.

Mediernas Etiknämnds bedömning

Mediernas Etiknämnd delar MO:s bedömning att det inte finns skäl att rikta medieetisk kritik mot Kvartal.

I beslutet har deltagit Johan Danelius ordförande, Andreas Ekström, utsedd av Svenska Journalistförbundet, Eva Burman, utsedd, av Svenska Tidningsutgivareföreningen, Carina Löfkvist, utsedd av Sveriges Tidskrifter, Ingrid Östlund, utsedd av Sveriges Radio, Nils Hanson, utsedd av Sveriges Television, Göran Ellung, utsedd av TV4, Kerstin Brunnberg, utsedd av Utbildningsradion, Sven Hagströmer, Magnus Ramberg och Arash Sanari representerande allmänheten.

_____________________________________________________________________

Eva Burman, Nils Hanson, Kerstin Brunnberg och Sven Hagströmer var av skiljaktig mening och anförde följande.

Anmälaren intar en betydande plats i det offentliga samtalet. Den kritiska genomgången av meriterna, som är grunden för hennes ställning som expert, är därför befogad. Men en sådan granskning innebär också krav på bemötande, inte minst med tanke på att hennes meriter i rubrik beskrivs som ett ”akademiskt luftslott”. Ett sådan bemötande återfinns inte i artikeln.

I artikeltexten nämns att hon fått alla frågor via mejl. Någon ytterligare precisering görs inte. Anmälaren medger att hon kontaktats av tidningen. Men hon uppger att hon då inte informerats om att det rörde sig om en kritisk granskning. Enligt anmälaren har reportern vid ett tillfälle uppgett att han skriver en essä om en bok och några dagar senare återkommit för att fråga något om hennes bakgrund. Kvartal svarar att redaktionen gjorde större ansträngningar än vad den normalt gör för att få kommentarer. Vad detta innebär definieras inte, inte heller vilka frågor man mejlat anmälaren, som kan visa att man faktiskt varit tydlig med att det var en granskning och vad den handlade om, vilket anmälaren bestrider i överklagandet.

En så omfattande kritisk genomgång av en enskild person ställer stora krav på att redaktionen försöker få ett bemötande. Vi anser att Kvartal inte ansträngt sig tillräckligt för att återge även anmälarens version. Därför ska redaktionen klandras.