Exp nr 38/2004 Dagens Nyheter
Påståenden på löpsedel och i rubriker om att vd:n för Stockholms landstings fastighetsbolag Locum hade betalat en anställd för att tiga var missvisande i förhållande till artikeltexten som i sin tur var missvisande i förhållande till det avtal som artikeln handlade om.
Publiceringen
På Dagens Nyheters löpsedel fanns den 19 maj 2003 texten LANDSTINGSBOLAG BETALADE ANSTÄLLD FÖR ATT TIGA om korruption. En förstasidespuff hade rubriken Vd köpte anställds tystnad med underrubriken Före detta anställd hotade avslöja oegentligheter i Stockholms läns fastighetsbolag Locum.
I förstasidespuffen stod att Locums vd Ingemar Ziegler, (i fortsättningen kallad Z), betalat en före detta anställd 350 000 kronor för att han skulle hålla tyst. Z hade nyligen även tillförordnats som vd för SL. Den anställde hade bland annat hotat med att offentliggöra uppgifter om korruption och exklusiv representation. DN kunde presentera avtalet mellan Locum och den anställde som bekräftade turerna. Z bekräftade att han haft kontakter med den anställde, men hävdade att det handlade om avgångsvederlag. Z sade att man gjort upp om att mannen skulle sluta. Men mannen återkom eftersom han tyckte att han fått för lite ersättning. En ny förhandling ledde till en höjning av avgångsvederlaget, fortsatte Z.
DN kunde också avslöja att anställda inom Locum vid flera tillfällen åkt på bjudresor arrangerade av leverantörer och tillverkare. I en ny revisionsrapport kritiserades en resa till Köpenhamn där ett företag stod för en stor del av kostnaden, trots att det bröt mot Locums regler. Z menade attman hittat några mindre saker; det var klart att företaget skulle agera korrekt, men det rörde sig om rätt små saker, sade han.
Insidesartikeln i tidningens ekonomibilaga hade rubriken Vd ville tysta anställd. Kritiken mot Locum och Z återkom och utvecklades. Synpunkter från Z återgavs även där.
I texten sades bland annat att den tidigare anställde, A, hade kontaktat Z och begärt mer pengar. A hade skickat mejl till Z och de hade talats vid i telefon. DN hade kontrollerat mejl och telefonlistor hos Locum som bekräftade samtalen.
Vid ett möte i november erbjöd Locum ytterligare 354 000 kronor till A under förutsättning att han lämnade över all information om påstådda oegentligheter i Locum “som han är i besittning av”. I avtalets fjärde paragraf stod också att det efter uppgörelsen inte fanns några krav från A på Locum.
På bild visades en del av avtalet. I paragraf 2 reglerades utbetalningen av 354 000 kronor som avgångsvederlag. I paragraf 3 stod att “Vidare överenskoms att (överstruken text) utan dröjsmål, överlämnar all den information om påstådda oegentligheter som han är i besittning av, till (överstruket) Revisionskontoret i Stockholms läns landsting”.
I artikeltexten sade en chefsutredare på landstingets revisionskontor att det såg lite underligt ut att man gjort det här i två etapper. Det kunde se ut som om man försökte dölja något, fortsatte han.
I texten återkom Z:s uppgifter om att det rörde sig om avgångsvederlag. Z tillfrågades om det inte var så att A tänkte offentliggöra uppgifter om oegentligheter om han inte fick mer. Z svarade då enligt texten: – Nej, jag minns inte. Han tyckte att han fått för lite, vilket kanske var skäligt.
A hade senare åter hört av sig till Locum och Z. A hade dock inte lyckats få ut mer pengar från företaget. Däremot hade Z ordnat så att A erbjöds en veckas projektanställning med 400 kronor i timmen hos Locums byggentreprenör.
I vintras hade en del av A:s information överlämnats till landstingets lekmannarevisorer. I rapporten antyddes lite kritik mot Locum.
Anmälan
Z anmälde publiceringen för både egen och Locums del till Allmänhetens Pressombudsman (PO). Han anförde att publiceringen gav det felaktiga intrycket att han genom avgångsvederlag till en tidigare anställd försökt muta denne att inte avslöja ofördelaktiga uppgifter om Locum. Anmälaren framhöll att tidningens budskap motsades av innehållet i det refererade avtalet som utformats i nära och öppet samråd med landstingets revisorer. I avtalet förband sig den före detta anställde att utan dröjsmål överlämna all den information om påstådda oegentligheter i Locum, som han är i besittning av, till revisionsdirektören vid Revisionskontoret i Stockholms läns landsting; överlämnandet skulle alltså ske till en oberoende granskningsinstans. Samrådet med revisorerna skedde just för att undvika anklagelser i efterhand om att anmälaren skulle ha försökt undanröja eventuella bevis om oegentligheter.
Den tidigare anställde hade i enlighet med avtalet vänt sig till revisionsdirektören med ett antal påståenden om oegentligheter. De auktoriserade revisorer som granskat saken hade inte kunnat finna att något fel begåtts. I två fall hade man dock gjort noteringar. Dels hade Locum inte fullt ut stått för kostnaderna vid ett representationstillfälle, dels hade ett antal medarbetare deltagit i en företagspresentation och därvid bjudits på en ishockeymatch. Anmärkningsvärt nog var det den tidigare anställde som varit arrangör vid båda dessa tillfällen.
Tidningen hade skadat både Z personligen och företaget genom att ensidigt föra fram en parts uppfattning och bortse från tillgänglig information; DN hade inte tagit del av den information som överenskommits och som lagts i Locums reception för avhämtning.
Tidningens yttrande
DN anförde att tidningen även tidigare i en radartiklar hade skildrat frågor om påtalade missförhållanden inom Locum. Det anmälda reportaget behandlade en före detta Locumchef som hotat att offentliggöra uppgifter om korruption och missförhållanden inom bolaget till massmedia. Han tvingades sluta efter DN:s inledande artiklar. Då fick han närmare ett års avgångsvederlag trots att han sade upp sig själv. Att Z betalade den tidigare anställde, A, för att han inte skulle lämna negativ information till massmedia var något som A uppgivit i mejl till Locum. Även andra källor inom Locum bekräftade saken. Att ersättningen till A var kopplad till uppgifterna om oegentligheter bekräftades av avtalet. Z hade i tidningen fått tillfälle att kommentera uppgifterna, men hade inte lämnat någon rimlig förklaring till att A fick ytterligare en årslön. DN hade också tydligt skrivit att A skulle lämna över sina papper till landstingets revisorer.
Med ett reportage av detta slag ville DN skildra bolagsverksamheten inom den offentliga sektorn. Rapporteringen hade ett stort allmänintresse, eftersom den behandlade ett stort landstingsägt bolag och dess verksamhet.
Anmälarens kommentar m.m.
Anmälaren kommenterade att DN förvisso även tidigare skrivit flera artiklar om påstådda missförhållanden inom Locum. DN:s uppgifter motsades dock, utom i ett fall avseende en semesterresa för några anställda, av granskningar genomförda av Locums revisorer. A hade ingen chefsposition. Tilläggsavtalet mellan Locum och A innebar inte hinder för A att tala med massmedia. En sådan överenskommelse vore också otillåten för ett offentligt företag som Locum. Avtalet hade träffats i nära samråd med landstingets revisorer och förutsatte att revisorerna skulle få tillgång till uppgifter om eventuella oegentligheter för att saken skulle kunna utredas så snabbt som möjligt. Uppgifterna som lämnades till revisorerna granskades och utmynnade i en rapport som utvisade att de enda tveksamheter som förekommit var de som A hade förorsakat. Att A påstod att anmälaren betalat A för att denne inte skulle lämna negativ information till massmedia kunde knappast uppfattas som en sann eller objektiv beskrivning. DN hade också valt att ensidigt redovisa negativa uppgifter från anonyma källor vars motiv med fog kunde ifrågasättas. Anmälaren hade lämnat rimliga förklaringar till att A fick ytterligare en årslön. Dels var det synd om A som var tvåbarnsfar/familjeförsörjare och anmälaren ansåg att företaget genom avtalet gjort rätt för sig. Dels hade ett alternativ till avtalet varit att säga upp personen ifråga med risk för att uppsägningsgrunden skulle underkännas av Arbetsdomstolen. Om en sådan domstolstvist utfallit till A:s fördel, hade det enligt företagets beräkningar kostat ungefär lika mycket som den samlade uppgörelsen.
DN fick del av Z:s kommentar men hade inget att tillägga.
PO:s bedömning
I beslut den 6 november 2003 avskrev PO ärendet och anförde:
Inledningsvis kan konstateras att frågor om bolagsverksamheten inom den offentliga sektorn har ett stort allmänintresse. Z har i egenskap av vd/företrädare för Locum och som ansvarig för handläggningen av A:s ärende också getts tillfälle till samtidigt bemötande i tidningen.
Z har anfört att uppgörelsen inte innefattade något hinder för A att vända sig till massmedia med sina påståenden om oegentligheter inom företaget. DN har å sin sida hänvisat till uppgifter från A och till andra källor inom Locum som stöd för att överenskommelsen hade en sådan innebörd.
Beträffande det skriftliga avtalet konstaterar jag att innebörden var att A skulle lämna över sin information till landstingets revisorer. Mot den bakgrunden framstår uppgifterna i bl a rubrikerna om att A skulle tystas som överdrivna. Att materialet skulle lämnas över för revision lyftes inte heller fram i artikeltexten.
Dock måste innehållet i avtalet uppfattas som en styrning av hurA skulle använda sin information. DN har haft grund för uppgiften att det fanns en koppling mellan det nya vederlaget och den information A förfogade över. Z konfronterades också direkt i artikeltexten med påståendet om att A skulle ha fått mer pengar för att inte offentliggöra viss information.
Sammanfattningsvis: Även om rapporteringen framstår som tillspetsad, innebär allmänintresset och det förhållandet att Z gavs tillfälle till samtidigt bemötande att det inte finns tillräckliga skäl för pressetiskt klander. Att DN inte publicerade företagets skriftiga pressinformation, daterad den 19 maj, medför inte någon annan bedömning.
Överklagandet m.m.
Anmälaren har överklagat PO:s beslut hos Pressens Opinionsnämnd. Han har två invändningar mot PO:s bedömning.
PO hade angivit som ett skäl till att inte anföra pressetiskt klander det faktum att han givits möjlighet till samtidigt bemötande i tidningen. Detta var bara delvis korrekt. I den aktuella artikeln återgavs anonyma uttalanden om händelseförlopp och påståenden om vad som hänt i företaget. Merparten av detta konfronterades han inte med vid intervjun. PO:s bedömning bortsåg vidare från det underläge ett intervjuoffer befann sig i. Att telefonintervjun i maj skulle leda till en huvudnyhet på DN:s löpsedel, största nyhet på förstasidan, stort reportage i TV, inslag i text-TV och en lång följd av referat i media över hela landet ingick inte i hans föreställningsvärld. Z måste i sina svar iaktta försiktighet för att inte misskreditera berörda personer, i detta fall främst A. Anonyma uppgiftslämnare berördes inte av sådana restriktioner och behövde inte ta ansvar för eventuella felaktigheter i lämnade uppgifter. Hans möjlighet till samtidigt bemötande hade i realiteten varit kraftigt beskuren. Av hans och företagets tillhandahållna skriftliga information hade framgått att anmälaren ett år tidigare polisanmält A för en misstänkt mutresa. Det var provokativt av tidningen att avstå från att ta del av begärd information som företaget relativt snabbt och på ett tillmötesgående sätt hade tillhandahållit.
PO hade ansett att “rapporteringen framstår som tillspetsad”. Anmälaren menade att den var direkt felaktig. Artiklarnas rubriksättning och innehåll hade som enda uppenbart syfte att misstänkliggöra hans agerande. Det var möjligt att tilläggsavtalets utformning bidrar till den bilden. Det hade inneburit en styrning av informationsanvändningen men definitivt ingen inskränkning. Det stred mot allt rättstänkande att tillmäta obekräftade uppgifter från A och andra anonyma källor större eller ens samma betydelse som den entydiga skriftliga överenskommelsen.
Anmälaren delade uppfattningen att det var ett starkt allmänintresse att granska verksamheten och företag som ägs och drivs av offentliga organ. Men granskningen borde ske med ett rimligt mått av hänsyn till dem som granskas och grundas på fakta. Ingen som hade läst DN:s artiklar, löpsedel och rubriker samt den riksomfattande flora av referat de hade givit upphov till kunde dock få annan uppfattning än att han gjort sig skyldig till mutbrott. Landstingsledningen, företrädd av landstingets revisorer, Locums styrelse och företagets auktoriserade revisorer hade på sakliga grunder kommit till motsatt uppfattning.
DN fick del av överklagandet och meddelade att tidningen inte hade något att anföra utöver vad som anförts till PO och vad som sagts i PO:s avskrivningsbeslut.
Anmälaren har slutligen återkommit med ett önskemål om ytterligare utredning samt redovisat Åklagarmyndigheten i Stockholms meddelande om avslutad utredning och nedlagd förundersökning.
Pressens Opinionsnämnds beslut
Tidningens publicering har gällt ett angeläget område där allmänintresset
gör sig starkt gällande men där publiceringen också kan få allvarliga konsekvenser för enskilda personer som berörs. Kravet på korrekthetoch allsidighet i nyhetsförmedlingen är mot denna bakgrund stort och bevakningsuppgiften är svår.
I den pressetiska regeln nr 3 stadgas att löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten. Kravet på att höra båda sidor behandlas i regel nr 13: “Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.”
Publiceringen gällde ett antal förhållanden av olika slag och gällande olika tidpunkter under ett längre förlopp. Saken var sådan att det fanns olika intressen och olika uppgifter som stod mot varandra.
PO har i sitt beslut bedömt publiceringen innehålla överdrivna uppgifter och en tillspetsad rapportering. PO har dock anfört att innehållet i avtalet måste uppfattas som en styrning av hur A skulle använda sin information och ansett att det fanns en koppling mellan det nya vederlaget ochden information A förfogade över.
PO har i sin bedömning ansett att Z givits tillfälle till samtidigt bemötande.
Nämnden gör för sin del vid sin prövning av artikelinnehållet en strängare bedömning än PO. Det avbildade avtalet innehåller ett krav på att A skall lämna över uppgifter till ett revisionsorgan hos ett offentligt organ. Detta framgår inte av den redaktionella texten. Denna ger i sin tur inte klar täckning för påståendena om Z:s handlande i rubriker och på löpsedeln. Nämnden bedömer att för en läsare av tidningen är löpsedeln och rubrikerna missvisande i förhållande till texten som i sin tur är missvisande i förhållande till det avbildade avtalet.
Det framgår av denna publicering att Z fick tillfälle till samtidigt bemötande i alla fall i vissa avseenden. Z har menat att detta inte var tillräckligt. Det kan konstateras att det efter den mycket omfattande och enligt nämnden missvisande publiceringen om Z som ägde rum den 19 maj inte tycks ha vidtagits några åtgärder från tidningens sida för att sedan söka följa upp den dagens publicering med något bemötande från Z:s sida. Kravet på allsidighet motiverar att så hade skett.
Nämnden finner att DN genom publiceringen har brutit mot god publicistisk sed.