Brännpunkt, Svenska Dagbladet 050525
I ett framträdande inför kvinnliga partivänner kritiserade Göran Persson nyligen sexualiseringen av kvinnor i medierna och andra delar av det offentliga rummet. Det pågick en exploatering av kvinnokroppen både i reklamen och på redaktionell plats. Vart man vände sig såg man hel- och halvnakna kvinnokroppar. Eftersom de ansvariga inte tycktes redo till bättring kunde det bli aktuellt med lagstiftning. Till att börja med skulle en utredning tillsättas.
Vad drev partiledaren och statsministern? Man kan tänka sig flera förklaringar.
1. Göran Persson vill verkligen inskränka tryck- och yttrandefriheten till skydd för kvinnan. Men också i tider då det gäller att värna det feministiska reviret mot Gudrun Schymans och hennes möjliga framtida partivänners intrång måste varje försök till sådana inskränkningar betraktas som ett politiskt högriskprojekt.
2. Göran Persson vill påverka opinionen. Det är en rättighet för envar och t o m en skyldighet för en partiordförande. Det politiskt kloka och moraliskt rätta för en regeringschef att göra det genom att ställa en begränsning av grundläggande mänskliga fri- och rättigheter i utsikt tål dock att diskutera.
3. Göran Persson tänkte högt. Statsministern har upprepade gånger, likt fordom Charles de Gaulle, visat fäbless för sådant tänkande. Vi andra, som i all blygsamhet ägnar oss åt samma tidsfördriv, kan känna den djupaste förståelse för det. Emellertid torde det vara helt förenligt med varje regeringschefs politiska egenintresse att befria munnen från detta intellektuella uppdrag och överlåta saken åt det något högre upp belägna kroppsorgan som skött människans tänkande med påtaglig framgång alltsedan neanderthalarens dagar.
Jag lutar åt att det är alternativ 3 som gäller i detta fall.
Även om Göran Persson kanske i första hand ville skrämma reklambyråer, tidningsredaktioner och tevebolag, måste man fundera över vilka grundlagsändringar en utredning om att begränsa exploateringen av kvinnokroppen i massmedierna skulle kunna föreslå.
Förtal är ett tryckfrihetsbrott. Men förtalsförbudet rör enskilda och inte kollektiv. Det kan därför inte användas mot sexuell eller sexistisk exploatering av kvinnan i medierna.
Hets mot folkgrupp innebär däremot att hota eller sprida missaktning mot vissa kollektiv, bl a med syftning på kön. Säkerligen skulle skickliga jurister kunna fila till något tillägg till förbudet mot hets mot folkgrupp. Den senaste utökningen var förbudet att hetsa mot människor på grund av sexuell läggning.
Ofta är det svårt att avväga hets mot folkgrupp gentemot en vidsträckt tryck- och yttrandefrihet. Den riksbekante pingstpastorn Åke Greens verbala förlöpningar mot homosexuella belyser problemet. Ett förbud att hetsa mot kvinnor genom att i ord och bild exploatera kvinnokroppen skulle skapa ännu svårare definitions- och avvägningsproblem.
Enklast vore att återinföra ett tryckfrihetsbrott som fanns i 1949 års tryckfrihetsförordning men som togs bort på det liberala 70-talet. Det var nämligen enligt 1949 års TF, 7 kap, 4 §, p 12, kriminellt att i tryckt skrift ägna sig åt “förfarande, som sårar tukt och sedlighet.” Det var en gummiparagraf som kunde böjas och bockas efter tidsandan. Man kunde låta bli att tillämpa den om man satte grundläggande mänskliga rättigheter framför förbud mot att i tal, skrift och bild framföra sådant som man tyckte illa om av sedliga skäl.
Om tukt och sedlighet däremot i våra dagar anses komma i första rummet så kan den i sin grav vilande punkt 12 grävas upp och effektivt användas för att reviktorianisera tryckfriheten i Sverige. Om tiden vore mogen för en sådan i ordets bokstavliga bemärkelse reaktionär grundlagsändring kunde vårt land bli ett slags föregångare i Europa och måhända välsignas av både mullor och påven. Dessutom skulle framtidens historiker och statsvetare ha ett underbart rikt källmaterial att tillgå om de ville analysera den offentliga debatten kring den politiska comebacken för förbudet att såra tukt och sedlighet. Det är så att man är beredd att bli sedlighetsapostel av rent akademiska skäl.
Men allvarligt talat: Vad kan komma ut av statsministerns orala tänkande i Eskilstuna den 21 maj 2005? Ingenting. Det är både min förhoppning och min övertygelse. Hans hugskott att brottsbelägga ännu en kategori massmediala yttranden i skrift, tal och bild är med Tegnérs ord “vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort.”
OLLE STENHOLM