Frilagt klandras för att ha åsidosatt god publicistisk sed genom att inte ha låtit den dåvarande kommunstyrelsens ordförande, Lars Johnsson, bemöta kritik.
Frilagt Hässleholm, dnr. 22301, exp. nr. 2/2023
Mediernas Etiknämnds beslut
Mediernas Etiknämnd klandrar Frilagt för att ha åsidosatt god publicistisk sed.
Genom beslut den 7 oktober 2022 avskrev Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Frilagt.
MO:s beslut hade följande lydelse.
Lars Johnsson har i en anmälan till Allmänhetens Medieombudsman (MO) riktat kritik mot Frilagt för följande artiklar, publicerade på frilagt.se:
- Polisanmälan mot Lars Johnsson om tjänstefel, publicerad den 11 juli 2022 (artikel 1)
- Förundersökning efterhemliga mötet i stadshuset, publicerad den 14 juli 2022 (artikel 2)
- ”En polisanmäld SD-politiker hade sannolikt blivit avstängd under utredningen”, publicerad den 15 juli 2022 (artikel 3)
- Förundersökning mot Lars Johnsson (M) nedlagd, publicerad den 25 juli 2022 (artikel 4)
Vad mediet publicerade
Artikel 1
Ingress
Kommunstyrelsens ordförande Lars Johnsson (M) hade polisanmälts för grovt tjänstefel för att ha försökt övertala en medborgare att dra tillbaka ett överklagande. Bakom anmälan stod den berörde medborgaren, Martin Persson, som överklagat kommunens beslut att köpa äldreboendet Björksäter för 40–45 miljoner mer än det enligt värderingarna varit värt.
Artikeltext
Lars Johnsson hade i mitten på maj kontaktat Martin Persson för att prata med honom om överklagandet. De hade träffats i hemlighet på stadshuset en söndagskväll.
Polisanmälan kom efter Frilagts artikel där Thomas Erhag, professor i offentlig rätt vid Göteborgs universitet, sagt att ett sådant agerande från en kommunalföreträdare innebar ett försök att runda rätten att överklaga.
– Efter professorns uttalande kan jag inte se det här annat än som tjänstefel, sa Martin Persson.
Han ville nu att åklagare skulle pröva om kommunens högste politiker gjort sig skyldig till brott.
– Jag anser att det är grovt tjänstefel. Han säger att det är för kommunens bästa, men han försöker ta bort min rättighet att överklaga. Samtidigt vill han gynna sig själv och kommunen. Han representerar en myndighet och tror att han har rätt att kontakta någon som överklagat och försöka få den att backa, sa Martin Persson.
– Dessutom har han kontaktat lagmannen på domstolen för att få honom att ge förtur fast det strider mot reglerna, och han själv är advokat. Han har försökt från alla håll och kanter, allt för att affären skulle gå igenom.
Martin Persson och Lars Johnsson hade pratat i cirka tre timmar, inledningsvis om annat än överklagandet.
– Jag kände ett visst obehag när han började pressa mig och be mig flera gånger att dra tillbaka överklagandet, sa Martin Persson.
I polisanmälan hade han uppgett att Lars Johnsson vid mötet meddelat att fastighetsägaren Skandia Fastigheter inte längre velat förlänga avtalet om att kommunen skulle få möjlighet att köpa Björksäter.
Anledningen hade varit att domstolsprocessen dragit ut på tiden. Därför hade Lars Johnsson velat att Martin Persson skulle dra tillbaka överklagandet så att kommunfullmäktiges beslut om köpet skulle vinna laga kraft i tid. Mötet hade skett sex veckor innan tidsfristen gått ut.
– Jag har som kommuninvånare all rätt att få saken prövad i domstol, om det är lagligt eller ej att köpa denna fastighet till ett så stort överpris som kommunen ville göra, skrev Martin Persson.
Han hade lämnat ett antal bilagor till sin polisanmälan, bland annat den sms-konversation med Lars Johnsson som föregått mötet. Martin Persson hade inte dragit tillbaka sitt överklagande. Förvaltningsrätten i Malmö hade fortfarande inte avgjort målet. Kommunfullmäktige hade beslutat att i stället för köpet godkänna ett långsiktigt hyresavtal för Björksäters äldreboende.
Lars Johnsson hade bekräftat att mötet ägt rum, men förklarat att han aldrig pressat Martin Persson utan enbart informerat om konsekvenserna av överklagandet. Han hade velat att Martin Persson skulle ha alla fakta på bordet innan han beslöt om han skulle dra tillbaka överklagandet eller inte.
Polisen skulle överlämna ärendet till åklagare för beslut.
Övrigt
I artikeln fanns en bild på anmälaren.
Artikel 2
Ingress
Polisanmälan mot kommunstyrelsens ordförande Lars Johnsson (M) hade nu lett till en förundersökning om tjänstefel. Men polisen hade ännu inte vidtagit några direkta utredningsåtgärder i ärendet om det hemliga mötet i stadshuset. Där skulle kommunalrådet ha försökt övertala Martin Persson att dra tillbaka sitt överklagande av kommunfullmäktiges beslut att köpa Björksäters äldreboende för 40–45 miljoner kronor mer än värderingarna hade visat att det varit värt.
Artikeltext
Martin Persson hade i sin polisanmälan noggrant redogjort för turerna kring mötet den 15 maj. Han hade träffat Lars Johnsson ett par dagar efter beskedet att fastighetsägaren inte skulle vilja förlänga avtalet om försäljningen av äldreboendet om inte kommunens beslut vunnit laga kraft senast den 30 juni. Det hade bland annat varit det som Lars Johnsson velat prata med honom om.
– Jag har som kommuninvånare all rätt att få saken prövad i domstol, om det är lagligt eller ej att köpa denna fastighet till ett så stort överpris som kommunen ville göra, skrev Martin Persson i anmälan.
Han menade att kommunens högste politiker försökt ta ifrån honom hans rätt att överklaga och förklarade att han känt sig pressad.
Thomas Erhag, professor i offentlig rätt vid Göteborgs universitet, hade också sagt till Frilagt att ett sådant agerande från en kommunal företrädare innebar ett försök att runda rätten att överklaga.
Polisen hade direkt lämnat ärendet till åklagarkammaren i Kristianstad, som dock beslutat att förundersökningen skulle ledas av polisen.
– Det finns inte särskilda skäl för åklagarmyndigheten att ta över, berättade vice chefsåklagaren Eva Norberg.
Sådana särskilda skäl för en utredning om tjänstefel kunde vara brottets allvarlighetsgrad, men också vilken typ av tjänstefel det gällde.
Enligt förundersökningsledaren Johan Claesson vid Hässleholmspolisen var sista ordet inte sagt om vem som skulle leda förundersökningen.
(…)
Han förklarade att polisen nu skulle titta närmare på fallet. Själv hade han inte ens hunnit ta del av alla uppgifter i anmälan.
– Jag har börjat, men eftersom jag ska ha semester blir det någon annan som tar över, sa han.
Han betonade att det som hittills hänt enbart var att polisen fått in en anmälan och inlett en förundersökning om tjänstefel.
– Det är viktigt att säga att för att någon anmäler någonting är det inte säkert att det är så, förklarade han.
Lars Johnsson var i anmälan angiven som misstänkt, men det betydde inte att han formellt var misstänkt för brott enligt polisens terminologi.
(…)
Lars Johnsson hade bekräftat att mötet ägt rum, men förklarat att han aldrig pressat Martin Persson utan enbart informerat om konsekvenserna av överklagandet. Han hade velat att Martin Persson skulle ha alla fakta på bordet för att kunna besluta om han skulle dra tillbaka överklagandet eller inte.
Övrigt
I artikeln fanns en bild på anmälaren.
Artikel 3
Ingress
Moderaterna hade ännu inte diskuterat om kommunstyrelsens ordförande Lars Johnsson borde ta timeout under den pågående polisutredningen mot honom.
– Jag har varit på semester, så jag har inte hört något, sa Bo Persson, ordförande i Moderaternas kommunkrets i Hässleholm.
De andra kommunalråden ville inte rikta någon kritik mot Lars Johnsson, men både Hanna Nilsson (SD) och Lena Wallentheim (S) sa att de själva inte skulle ha träffat en medborgare för att diskutera dennes överklagande av ett kommunalt beslut. Enligt Hanna Nilsson hade en polisanmäld ledande politiker inom SD sannolikt blivit avstängd under utredningen.
Artikeltext
Bo Persson förklarade att han hört talas om polisanmälan först på torsdagen.
– Jag har inte satt mig in i det här, sa han.
Han trodde inte att det fanns någon särskild policy inom partikretsen för hur händelser av det här slaget skulle hanteras.
– Jag är inte tillräckligt uppdaterad. Om det hade diskuterats hade jag kanske
hört om det, men inte så snabbt, sa han.
Lena Wallentheim berättade att Lars Johnsson talat om för henne och Hanna Nilsson att han haft mötet med Martin Persson och att köpet av Björksäters äldreboende troligen inte skulle gå att genomföra.
– Men jag vet inte vad de hade pratat om. Lars sa att han hade informerat Martin om läget. Jag tyckte att det var bra att han informerade oss, sa Lena Wallentheim.
Hon förklarade att hon varken sagt att Lars Johnssons agerande hade varit bra eller dåligt.
– Jag sa inte så mycket där och då. Men vi kan inte be någon att dra tillbaka sitt överklagande, sa hon.
Hon hade tyckt att det bästa för kommunen skulle varit att köpa äldreboendet.
– Från min socialdemokratiska synvinkel tyckte jag att det var tråkigt att det blev överklagat, sa hon.
Hon var medveten om att Martin Perssons överklagande hade gällt att priset kunde ha varit för högt och köpet därmed olagligt.
– Det får man ju tycka och domstolen får avgöra det. I min värld är det så att finns det ett överklagande så får man bara avvakta, sa hon.
– Det är varje medborgares rätt att överklaga.
Hon trodde inte att Socialdemokraterna skulle ha uppmanat någon att ta paus från sina uppdrag på grund av en polisanmälan eller inledd förundersökning.
– Jag tycker att en polisutredning också ska ha sin gång. Myndigheten får tala om vad som är rätt eller fel. Det är viktigt att veta för framtiden. Men jag tror att vi hade avvaktat vad förundersökningen säger och bedömt utifrån det. Väldigt många förundersökningar läggs ner. Sedan hade säkert saken i sig gjort att vi haft en diskussion i partiet, om vi ska göra så här eller ej, sa hon.
Hanna Nilsson sa att riktlinjerna var tydligare i SD.
– Det hade nästan automatiskt blivit en paus efter en polisanmälan om det varit en SD-politiker. Det är lite beroende på vad det handlar om. I detta fall hade personen nog stängts av tills utredningen var klar, om det var en såpass högt uppsatt politiker och så direkt kopplat till det politiska uppdraget. Om det gällt något mer privat, exempelvis en vårdnadstvist, hade det varit annorlunda. Men här handlar det om maktutövandet, sa hon.
I själva sakfrågan tyckte hon att det var svårt att uttala sig.
– Personligen skulle jag inte göra så. Det var en demokratisk rättighet att överklaga, oavsett vad jag tycker. Sedan är det olyckligt att det tog så lång tid i domstolen, sa hon.
Hon hade dock förklarat att hon inte uppfattat det som att Lars Johnsson direkt försökt övertala Martin Persson att dra tillbaka överklagandet.
– Hans intentioner var säkert goda. Men det är väldigt konstigt att göra på det viset. Jag vet inte hur Lars tänkte, sa hon.
– Givetvis hade vi alla blivit väldigt glada om Martin dragit tillbaka sitt överklagande. Det blir intressant för oss att se vad utredningen visar. Det är klart att man ska kunna ringa till Martin och säga: “Jag vet att du har överklagat, men visste du detta?”. Sedan kan jag tycka att det är jätteirriterande att någon överklagat, men jag måste respektera det. Annars är vi farligt på det. Medborgare ska kunna överklaga utan att bli pressade av politiker. Själv har jag pratat jättemycket med Martin, men jag skulle aldrig säga: “Kan inte du dra tillbaka överklagandet?” Vi politiker får aldrig gå in på det sättet, sa hon.
Övrigt
I artikeln fanns en bild på anmälaren.
Artikel 4
Ingress
Det var varken tjänstefel eller något annat brottsligt att ett kommunalråd försökt övertala en medborgare att dra tillbaka överklagandet av ett kommunalt beslut. Åtminstone ansåg Hässleholmspolisen inte att kommunstyrelsens ordförande Lars Johnsson (M) begått något brott när han pratat med Martin Persson om överklagandet av kommunens beslut att köpa äldreboendet Björksäter. Förundersökningen om tjänstefel hade lagts ner utan att Martin Persson ens blivit förhörd. Han hade nu begärt överprövning hos åklagaren.
Artikeltext
Frilagt hade tidigare berättat om hur Lars Johnsson bjudit in Martin Persson till ett hemligt möte i stadshuset i Hässleholm för att prata om överklagandet. Detta framgick av sms mellan de båda. Martin Persson hade i sitt överklagande hävdat att köpet av äldreboendet var olagligt eftersom priset varit för högt, 220 miljoner kronor medan värderingarna legat på 175–180 miljoner.
Martin Persson hade i sin polisanmälan skrivit att Lars Johnsson vid mötet den 14 maj utsatt honom för påtryckningar att dra tillbaka överklagandet. Säljaren hade några dagar tidigare meddelat att det inte skulle bli aktuellt med något köp om beslutet inte vunnit laga kraft före den 30 juni. Lars Johnsson hade förklarat att hans syfte varit att informera Martin Persson om detta för att få honom att dra tillbaka överklagandet, men att han inte på något sätt hade försökt tvinga Martin Persson till det.
Martin Persson hade gjort polisanmälan den 11 juli. Redan en vecka senare, den 18 juli, hade polisens förundersökningsledare Olof Göransson beslutat att lägga ner utredningen.
– Varken förfarandet att kommunstyrelsens ordförande samtalar med en överklagande part i ett förvaltningsärende, eller platsen för mötet eller kontaktsättet för att överenskomma om mötet bedöms utgöra något brott som hör under allmänt åtal, skrev han.
Han hade inte velat svara rakt på om det kunde vara brottsligt att försöka övertala eller pressa någon att dra tillbaka ett överklagande.
– Jag bedömer inte att det skett något otillbörligt pressande eller brottsligt påtryckande, sa han.
Han nämnde att det fanns ett undantag i lagen när det gällde tjänstefel för ledamöter i beslutande statlig eller kommunal församling. Men det var inte det som hade tillämpats i detta fall.
– Det här är inte överhuvudtaget något brott, sa han.
Han förklarade att det hade kunnat vara ett brott om ett kommunalråd hade tvingat en medborgare att dra tillbaka ett överklagande. Men det hade troligen inte rubricerats som tjänstefel.
– Det skulle kunna vara olaga hot eller olaga tvång. Om någon försöker beröva parten rätten att överklaga, sa han.
Han förklarade att tjänstefel däremot innebar att en tjänsteman gjort något den inte fått göra eller åsidosatt något som skulle göras i tjänsteutövningen.
– Till exempel om en parkeringsvakt som är ålagd att utföra parkeringsanmälningar i stället gör överenskommelser med felparkerarna och tar pengarna själv. Han har en myndighetsuppgift och bryter mot reglerna för uppgiften. Det måste finnas regler för vad man får göra för att det ska bli ett tjänstefel. Att prata med en person i ett förvaltningsärende är inte tjänstefel, sa han.
Han tyckte att det var fullt naturligt att målsäganden känt att han varit i underläge när han befunnit sig på kommunhuset och pratat med ett kommunalråd. Det gjorde dock inte mötet brottsligt.
– Det är skillnad på hans upplevelse och det som gjorts, sa Olof Göransson.
Före hans beslut hade ärendet redan varit hos Åklagarmyndigheten och vänt. Det hade inte bedömts finnas särskilda skäl för att åklagaren skulle leda förundersökningen så därför hade det gått tillbaka till polisen. Olof Göransson hade inte ansett att några utredningsåtgärder behövts.
– Anmälaren har lämnat in en noggrann beskrivning.
– Jag har gått igenom ett ganska stort material. Utifrån det fann jag att det inte förelåg någon misstanke om brott, sa han.
Martin Persson hade begärt överprövning, bland annat med motiveringen att varken han eller Lars Johnsson blivit förhörda.
– Jag menar att polisen inte har gjort sitt jobb med att inhämta uppgifter från mig som målsägande till förundersökningen, skrev han.
Han skrev också att han fått en känsla av att polisen “är kopplad” till Hässleholms kommun och dess politiker. Han begärde att åklagaren skyndsamt beslutade att återuppta förundersökningen.
– Ytterligare bevisning finns, men eftersom jag inte blivit förhörd har jag inte kunnat delge polisen den, sa Martin Persson till Frilagt.
Han tyckte att det var konstigt om Lars Johnssons agerande var lagligt.
– Då öppnar man för att alla kommunpolitiker i landet kan säga till invånarna att dra tillbaka överklaganden, sa han.
Olof Göransson välkomnade en överprövning.
Anmälan
Artiklarna anmäldes av Lars Johnsson, som i huvudsak anförde följande.
Frilagt hade skrivit om att han blivit polisanmäld trots att tidningen insett, eller i vart fall borde ha insett, att anmälan varit helt grundlös och haft som enda syfte att skada honom som person.
I publiceringarna hade den som gjort polisanmälan givits stort utrymme att utförligt redogöra för sin sak. Som utpekad hade han inte vid något tillfälle givits möjlighet att kommentera eller bemöta anmälan eller det faktum att han anklagats för att ha begått en brottslig handling.
Frilagt hade också på eget initiativ lyft frågan om en så kallad ”time out” från hans uppdrag som kommunstyrelsens ordförande varvid hans politiska motståndare givits medialt utrymme att kommentera anmälan mot honom. Inte heller denna publicering hade han fått tillfälle att kommentera eller bemöta.
Genom artikeln om ”time out” hade Frilagt förstärkt bilden av att han skulle ha gjort något brottsligt samt insinuerat att vad som lagts honom till last skulle vara av sådan dignitet att han, i vart fall tillfälligt, skulle behöva lämna sina förtroendeuppdrag. Den felaktiga rubriksättningen med uttryck som ”hemligt möte” förstärkte också bilden av att det skulle skett något otillbörligt.
Publicitetsreglerna syftade bland annat till att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.
Han menade att tidningen flagrant brutit mot regeln om bemötande då de inte i någon av artiklarna givit honom tillfälle att bemöta anmälan eller redogöra för sin ståndpunkt.
Tidningen hade inte heller, trots att reglerna föreskrev det, varit uppmärksam på att anmälan hade till enda syfte att skada honom som person. Då anmälan varit uppenbart ogrundad borde tidningen ha avstått från publicering.
Det var särskilt graverande att publiceringarna skett i nära anslutning till ett allmänt val då det borde stått klart för tidningen att skadan för honom som person skulle bli extra kännbar. Vid publiceringstillfället hade tidningen inte kunnat förutse tidpunkten för polisens nedläggningsbeslut och således varit likgiltig inför att den osäkerhet som anmälan skapat kring hans person skulle kunna bestå över valdagen.
Det kunde även påpekas att övrig lokal media helt avstått från att publicera artiklar kring den ogrundade anmälan mot honom.
Mediets svar
Frilagt svarade genom Berit Önell, ansvarig utgivare. I huvudsak anfördes följande.
Artiklarna handlade om en polisanmälan mot anmälaren för tjänstefel på grund av att han velat få en medborgare att dra tillbaka ett överklagande av ett kommunfullmäktigebeslut. Han hade dock underlåtit att skicka in den första och viktigaste artikeln om saken, publicerad den 8 juli 2022, där han fått stort utrymme, över 2 000 tecken, att förklara varför han agerat som han gjort. Det var alltså inte sant att anmälaren inte vid något tillfälle getts möjlighet att kommentera eller bemöta anklagelserna.
Enligt en professor i offentlig rätt, intervjuad i samma artikel, hade det varit högst olämpligt och rent av skandalöst. ”Det här låter som att man försöker runda rätten att överklaga” hade professorn sagt.
Givetvis hade det ett stort allmänintresse att kommunens högste politiske företrädare, kommunstyrelsens ordförande, kallat en medborgare till ett enskilt möte i stadshuset med avsikt att denne skulle dra tillbaka ett överklagande. Därför hade tidningen valt att skriva om det, intervjua professorn och låta Lars Johnsson förklara sin syn på saken.
Det hade aldrig heller varit någon oenighet om att mötet ägt rum på anmälarens initiativ och att hans förhoppning varit att överklagan skulle dras tillbaka. När medborgaren därefter polisanmält Lars Johnsson för tjänstefel hade det varit självklart att skriva även om det. I en artikel om att polisanmälan var gjord och en om att förundersökning var inledd redogjordes också kortfattat för anmälarens inställning i frågan och det länkades även till den första artikeln där han mer utförligt fått ge sin version.
I nästa artikel hade partiordföranden fått frågan om det var aktuellt att Lars Johnsson skulle ta timeout under tiden utredningen pågick. De två andra kommunalråden (S och SD) hade fått kommentera hur de såg på både det som hänt och hur deras parti skulle hanterat saken. Här hade tidningen inte redogjort för anmälarens inställning. Bedömningen var att den handlade om hur partierna hanterade ärenden som det aktuella.
Inte heller i den sista artikeln, som handlade om att polisen lagt ned förundersökningen, redogjordes för anmälarens inställning. Där blev han ju “frikänd” och kunde knappast anses ha behov av att försvara sig. Dock hade den berörde medborgaren begärt att åklagaren skulle överpröva polisens beslut och den saken var ännu inte avgjord.
De två sista artiklarna länkade till artikeln om förundersökningen som i sin tur länkade till den första artikeln.
Tidningen hade ingen anledning att utgå ifrån att anmälan var grundlös. Polisen hade också valt att inleda en förundersökning. Hade anmälan varit helt grundlös hade den lagts ner direkt, utan att förundersökning inletts.
Den som ansåg sig inte ha fått komma till tals i en tidning brukade höra av sig och begära ett genmäle. Anmälaren hade inte kontaktat tidningen för att påtala att han inte fått uttala sig och inte heller för att lämna ett genmäle. Det mest naturliga om han velat kommentera saken ytterligare hade varit att ta kontakt direkt med ansvarig utgivare. Det hade självklart blivit tillgodomött.
Frågan var om anmälaren var mer upprörd över att tidningen alls uppmärksammat händelsen än över att han inte fått större utrymme att komma till tals. Att händelserna ägt rum nära ett val var inget skäl att avstå publicering. Väljarna hade rätt att få veta hur de folkvalda agerade, detta alldeles särskilt inför ett val. Att skydda en viss politiker från publicering på grund av närheten till ett val hade varit att bryta mot den konsekvensneutralitet som tidningen skulle arbeta efter.
Att övrig media “avstått” från att publicera artiklar kring anmälan var inte relevant. Tidningen väntade inte på andra medier utan strävade efter att få fram egna nyheter i så stor utsträckning som möjligt.
Till yttrandet hade en artikel med rubriken Lars Johnsson (M) ville få Martin att dra tillbaka överklagande, publicerad den 8 juli 2022 på frilagt.se, bifogats.
Anmälarens kommentar
Inledningsvis kunde konstateras att tidningen i sitt svar medgav att han inte givits tillfälle att yttra sig i någon av de fyra artiklar, rörande en polisanmälan mot honom, som anmälan avsåg. Det var således ostridigt att tidningen inte följt publicitetsreglerna.
Till sitt försvar åberopade tidningen genom ansvarig utgivare att han givits tillfälle att yttra sig i en tidigare artikel. Den artikeln handlade dock inte om att han blivit polisanmäld eller att han skulle gjort något som stod i strid mot lagen. I det samtal han hade med reportern tillika ansvarig utgivare inför den artikeln hade inte heller lagligheten i det aktuella mötet diskuterats.
Av tidningens svar framgick också att polisanmälan mot honom skedde först efter det att den första artikeln publicerats. Det föll därför på sin egen orimlighet att han i den artikeln kunnat kommentera polisanmälan. Tidningen hade därför haft fel när den i sitt yttrande givit sken av att han fått möjlighet att bemöta de anklagelser som riktats mot honom i polisanmälan.
Vad som påståtts om att hans inställning ”tydligt redovisats” i artiklarna som publicerats den 11 och 14 juli (artikel 1 och 2, MO:s anmärkning). Eftersom reportern inte varit i kontakt med honom efter det att polisanmälan gjorts kunde hon rimligen inte ens ha kännedom om hans inställning. Inte någonstans i artiklarna redovisades heller hans inställning till huruvida mötet skulle varit brottsligt eller på annat sätt stridit mot lagen.
Tidningen hade också hävdat att han skulle getts tillfälle till genmäle i efterhand om han kontaktat redaktionen. Av publicistreglerna framgick tydligt att den som pekades ut skulle ges möjlighet att bemöta kritiken samtidigt. Genom reporterns underlåtenhet att inhämta hans synpunkt hade han inte givits denna möjlighet.
I tidningens svar hade reportern skrivit att hon inte haft anledning att utgå från att anmälan varit grundlös. Anmälan mot honom hade gällt tjänstefel. För att ansvar för tjänstefel skulle komma i fråga krävdes att agerandet skett vid myndighetsutövning. Reportern hade i tidigare artiklar konsulterat juridisk expertis, och givit detta stort medialt utrymme. Hon hade vid en sådan kontakt med lätthet kunnat få bekräftat att hans agerande inte legat inom ramen för myndighetsutövning, och således aldrig kunnat utgöra tjänstefel i lagens mening.
Trots att det i publicitetsreglerna stod att man skulle ”vara uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blir anmäld” hade reportern valt att publicera utan att först göra en enkel faktakontroll.
Sammanfattningsvis kunde konstateras att det var uppenbart att tidningen inte följt publicitetsreglerna.
Ytterligare skriftväxling
Frilagt
Anmälaren påstod att det var ostridigt att tidningen inte följt regeln om samtida bemötande i publicitetsreglerna. Han ville också ge sken av att den ursprungliga artikeln i ärendet (publicerad den 8 juli 2022) inte var relevant eftersom den inte handlade om polisanmälan.
Att man enligt publicitetsreglerna skulle sträva efter att ge kritiserade personer tillfälle att bemöta kritiken samtidig betydde inte att så alltid behövde ske.
Kritiken mot anmälarens agerande fanns i sin helhet i den första artikeln. I den artikeln utvecklade en professor i offentlig rätt varför agerandet var högst olämpligt. Det hade alltså inte varit tidningen som påstått det. Uppgifterna från medborgaren och professorn hade självklart ett stort allmänintresse och det var därför artikeln hade publicerats. Det hade inte varit i syfte att skada anmälaren.
Anmälaren hade fått bemöta kritiken i samma artikel som den framfördes av professorn – alltså samtidigt.
Enligt anmälaren hade tidningen med lätthet kunnat få bekräftat att agerandet inte utgjort tjänstefel i lagens mening. Men att döma av det svar som professorn gav i artikeln var det inte så enkelt, eftersom han sa att han inte kunde avgöra om det var fråga om tjänstefel. Reportern hade därför inte uppfattat att en polisanmälan skulle varit uppenbart ogrundad.
Möjligheten att överklaga var lagstadgad. Det var därför inte långsökt att dra slutsatsen att det skulle kunna innebära något slags brott att försöka förhindra ett överklagande.
När medborgaren efter den första artikeln gjort en polisanmälan ansåg tidningen att även det hade ett allmänintresse, varför en uppföljning gjordes. Polisanmälan gällde inte något annat än det som framgick i den första artikeln. Alltså hade anmälaren redan bemött sakfrågan. Därutöver hade hans inställning redovisats i de två följande artiklarna.
Medieombudsmannens bedömning
MO prövar om anmälaren genom publiceringarna har utsatts för en oförsvarlig publicitetsskada.
I artiklarna angavs att anmälaren polisanmälts för grovt tjänstefel för att ha försökt övertala en kommuninvånare att dra tillbaka sitt överklagande av ett kommunalt beslut och att anmälan lett till att en förundersökning inletts. Dessa uppgifter är skadliga för anmälaren och orsakar honom en publicitetsskada.
Det finns anledning för en tidning att vara försiktig vid rapportering om misstänkt brottslighet då en polisanmälan eller det faktum att det pågår en utredning inte i sig innebär att anklagelserna är sanna. Enligt den professor i juridik som tidningen intervjuat (i den första, ej anmälda artikeln) kan anmälarens agerande ifrågasättas. Tidningen har vidare angett att det rör sig om just en anmälan och det framgår av artiklarna att rättsliga myndigheter behöver reda ut om anmälarens agerande varit brottsligt. Vidare har tidningen gjort en uppföljande artikel när förundersökningen mot anmälaren lagts ned.
För bedömningen av publicitetsskadans försvarlighet har bland annat allmänintresset av rapporteringen och anmälarens ställning i samhället betydelse. Anmälaren är kommunstyrelsens ordförande. Det är fråga om ett förtroendeuppdrag med stort ansvar. Detta innebär att han får tåla långtgående granskning av sådant som kan påverka förtroendet för honom och att det finns ett allmänintresse av granskning som den aktuella.
Parterna är överens om att ett möte ägt rum mellan anmälaren och kommuninvånaren. Enligt uppgifterna från kommuninvånaren, vilka publicerats av tidningen, ska denne vid mötet ha pressats av anmälaren att ta tillbaka sitt överklagande. Enligt anmälaren ska några sådana påtryckningar inte ha skett.
MO har inte till uppgift att ta ställning till vad som är sant eller falskt i en publicering. Prövningen i denna del handlar i stället om huruvida tidningen haft tillräckligt underlag (belägg) för de publicerade uppgifterna. Tidningen har grundat artiklarna på uppgifter från den berörda kommuninvånaren, innehållet i dennes polisanmälan samt uppgifter från polis och åklagare. Genom detta har tidningen medieetiskt haft belägg för de publicerade uppgifterna.
Det problematiska med de aktuella publiceringarna är om tidningen tillgodosett anmälarens rätt till bemötande. Tidningen har i denna del i huvudsak hänvisat till att anmälaren fått komma till tals i den första artikeln om händelsen som publicerades och att hans då lämnade uppgifter redogjorts för i de senare publiceringarna. Det är en brist att tidningen inte låtit anmälaren på nytt bemöta de uppgifter om honom som publicerats i de anmälda artiklarna, särskilt eftersom polisanmälan tillkom efter att anmälaren uttalat sig. Denna brist uppvägs dock något av det faktum att hans tidigare lämnade uppgifter, som ju gäller det omdiskuterade agerandet, redovisats i artiklarna. Anmälaren har också en sådan ställning att det kan förväntas att han tar ett eget initiativ för att komma till tals i tidningen.
Sammantaget konstaterar MO följande: Enligt artiklarna skulle anmälaren kunnat ha gjort sig skyldig till brott. Detta är uppgifter som är skadliga för honom. Som kommunstyrelsens ordförande får anmälaren dock tåla långtgående granskning av sådant som kan påverka förtroendet för honom. Hans roll innebär även att det finns ett allmänintresse av granskning som den aktuella. Det är en brist att tidningen inte låtit anmälaren bemöta de publicerade uppgifterna mer än i den första, ej anmälda, artikeln. Denna brist uppvägs dock något av att det i de senare artiklarna angetts vad han uppgett om händelsen. Han har efter vad som framkommit inte själv kontaktat tidningen för en uppföljning. Mot denna bakgrund och det faktum att tidningen haft belägg för de publicerade uppgifterna har den publicitetsskada som orsakats honom sammantaget inte varit oförsvarlig.
Ärendet avskrivs.
Ärendet hos Mediernas Etiknämnd
Anmälaren och Frilagt har i nämnden anfört sammanfattningsvis följande.
Anmälaren
Medieombudsmannen menar att publiceringen inte varit oförsvarlig med hänvisning till att jag inte själv kontaktat tidningen för en uppföljning. Medieombudsmannens sätt att resonera innebär att de lägger det fulla ansvaret på den som utpekas i en publicering för att själv agera för att få till en uppföljning, något som kan likställas vid en omvänd ansvarsbörda.
Mot denna bakgrund önskar jag att Mediernas Etiknämnd prövar Medieombudsmannens slutsats mot bestämmelsen i punkt 13 i Publicitetsreglerna där det står; ”Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också åt att återge alla parters ståndpunkter.”
Jag kan svårligen förstå skrivningen i Publicistreglerna på annat sätt än att ansvaret i denna del första hand åvilar den media som väljer att publicera klandervärda uppgifter. Jag anser därför att Medieombudsmannens slutsats står i strid mot Publicistreglerna. Medieombudsmannens tolkning av regeln gör den i praktiken verkningslös. Jag tycker att tolkningsfrågan är av principiell art och önskar därför en prejudicerande prövning från Mediernas Etiknämnd.
I nu aktuellt fall förtjänas också att understrykas att vid de fyra anmälda publiceringarna har tidningen inte vid något tillfälle gjort någon som helst ansträngning för att ge mig tillfälle till en kommentar/bemötande. Publiceringarna skedde under juli månad då den politiska verksamheten i kommunen var liten. Själv befann jag mig huvudsakligen på annan ort den aktuella tiden och följde inte löpande den aktuella tidningens publiceringar. Jag hade inte någon som helst anledning att tro att artiklar av aktuellt slag var förestående då jag var helt ovetande om polisanmälan. Mot denna bakgrund ter sig Medieombudsmannens slutsats om omvänd ansvarsbörda särskilt anmärkningsvärd.
Frilagt
Anmälaren hade givetvis möjlighet att kontakta tidningen för ytterligare bemötande. Men jag vill, liksom jag uppfattar att MO gör i sitt beslut, betona att den sammanvägda bedömningen, främst allmänintresset och anmälarens tunga offentliga roll som kommunstyrelsens ordförande, var avgörande för det publicistiska beslutet. Att hans inställning refererades vägde dessutom upp den brist det innebar att han inte fick bemöta uppgifterna mer än i den första, ej anmälda, artikeln som också var huvudartikeln. Det hade inte heller skett något nytt i sak som tidningen hade anledning att tro att han hade velat kommentera eller som på annat sätt förändrat läget så att vi skulle ha anledning att tro att han skulle ha ändrat inställning på något sätt och han har inte heller meddelat att så är fallet.
Mediernas Etiknämnds bedömning
Som kommunstyrelsens ordförande får anmälaren tåla en långtgående granskning av sådant som kan påverka förtroendet för honom. Hans roll innebär att det utan tvivel fanns ett allmänintresse av den granskning som utfördes och tidningen har också haft belägg för de uppgifter som den publicerat. Det pressetiskt avgörande är alltså, som också MO har framhållit, frågan om bemötande.
Det är en grundläggande publicistisk regel att den som kritiseras i faktaredovisande material så långt det är möjligt ska ges tillfälle att samtidigt bemöta kritiken och att man ska sträva efter att återge alla parters ståndpunkter. Detta innebär i och för sig inte att den som, liksom i detta fall, är föremål för flera artiklar alltid måste ges möjlighet att bemöta det som skrivs i varje ny artikel. Som framgår av det MO anför är detta något som måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Det kan vara tillräckligt att tidningen i de senare artiklarna redogör för vad personen tidigare har uppgett. Vid bedömningen av om detta är tillräckligt är det bland annat av betydelse vad granskningen gäller, i vilken utsträckning tidningen i de senare artiklarna redovisar vad den granskade tidigare uppgett och om de senare artiklarna innehåller nya uppgifter som den granskade bör ges möjlighet att bemöta.
Påståendet att anmälaren i sin egenskap av förtroendevald har gjort sig skyldig till ett grovt tjänstefel är en allvarlig anklagelse. I den typen av granskningar är det därför viktigt att den anklagade ges möjlighet att uttrycka sin syn på saken.
Frilagt har, såvitt framkommit i ärendet, publicerat fem artiklar. Det är endast i den första artikeln som publicerades den 8 juli 2022 och således i tiden innan händelsen polisanmäldes som tidningen har varit i kontakt med och låtit anmälaren kommentera det som inträffat.
I tre av de fyra anmälda artiklarna har tidningen därefter redogjort för polisanmälningen, förundersökningen och nedläggningen av den samt kommuninnevånarens begäran om överprövning av nedläggningsbeslutet. I dessa tre artiklar redogör tidningen kortfattat för vad anmälaren angett i artikeln den 8 juli. Däremot låter tidningen kommuninnevånaren berätta varför han polisanmäler och redovisar också vad kommuninnevånaren har skrivit i sin polisanmälan och i sin begäran om överprövning. I den sista artikeln har tidningen dessutom intervjuat kommuninnevånaren som till tidningen säger att han har ytterligare bevisning och att han tycker det är konstigt om anmälarens agerande är lagligt, eftersom man då öppnar för att alla kommunpolitiker i landet kan säga till invånarna att dra tillbaka sina överklaganden.
Med hänsyn till det utrymme som tidningen har gett till kommuninnevånarens uppgifter i varje stadium av processen borde den i vart fall i samband med den sista artikeln ha gett anmälaren möjlighet att bemöta uppgifterna, detta särskilt eftersom kommuninnevånaren då uppgav att han har nya bevis och dessutom tydligt markerar att det är hans uppfattning att anmälaren sagt till honom att dra tillbaka sitt överklagande. Med hänsyn härtill kan tidningen inte undgå den lägsta graden av klander. Frilagt ska därför klandras för att ha åsidosatt god publicistisk sed.
I beslutet har deltagit Stefan Johansson ordförande, Martin Schori, Publicistklubben, Andreas Ekström, utsedd av Svenska Journalistförbundet, Eva Burman, utsedd, av Svenska Tidningsutgivareföreningen, Carina Löfkvist, utsedd av Sveriges Tidskrifter, Ingrid Östlund, utsedd av Sveriges Radio, Thomas Nilsson, utsedd av Sveriges Television, Göran Ellung, utsedd av TV4, Kerstin Brunnberg, utsedd av Utbildningsradion, Filippa Bergin, Sven Hagströmer, Ruth Mannelqvist och Arash Sanari representerande allmänheten.
Göran Ellung och Martin Schori är av skiljaktig mening och instämmer i MO:s bedömning.