Namngivning klandrad

november 11 2008


Exp nr 88/2008 Skånska Dagbladet



En person riktade kritik mot hur ett ärende handlagts vid socialförvaltningen. Tidningen återgav okritiskt dessa påståenden samtidigt som den namngav handläggaren. Denne tillfogades därigenom en publicitetsskada som han inte behövde tåla.


Publiceringen

Onsdagen den 21 november 2007 publicerade Skånska Dagbladet en artikel om en ung man i en namngiven kommun som förgäves hade försökt få kommunens hjälp med att skaffa en lägenhet. Nu hade han överklagat socialkontorets avslag till länsrätten.

”X-bo (ortsnamnet angavs) längtar efter egen lägenhet” var rubriken. I underrubriken nämndes överklagandet till länsrätten. I texten berättades om 21-årige ”Martin” (fingerat namn) som hade bott på soffan hos kompisar sedan fyra månader tillbaka. Tidigare hade han bott hos sin pappa men där kunde han inte bo kvar. ”Martin” försörjde sig på tillfälliga arbeten och var inte i behov av socialhjälp. Någon bostad fick han inte om han inte hade fast arbete.

I artikeln sade sig ”Martin” veta att kommunen förfogade över tomma s.k. träningslägenheter, avsedda för t.ex. missbrukare och andra som behövde prova på att bo på egen hand. Han undrade över varför han inte kunde få hyra en sådan lägenhet. Han ville ju betala för sig.

Det beskrevs hur ”Martin” alltid hade en väska packad för att flytta till nästa bekant på vars soffa han övernattade. Direkt därefter skrevs att ”Martin” hade haft kontakt med socialsekreteraren A (för- och efternamn angavs) hos kommunen. Där hade man gjort en utredning och erbjudit ”Martin” psykologhjälp. Denna hade ”Martin” avböjt eftersom han inte ansåg det meningsfullt. Han var besviken på hur socialtjänsten bemött honom. Tidigare hade han fått veta att han var för ung och att fadern hade försörjningsplikt för honom. Nuhade han fått svaret att han var för gammal. När han bett om hjälp och sagt att han var i en krissituation hade han fått beskedet att han skulle återkomma om en vecka.

Även ”Martins” pappa uttalade sig i artikeln och var upprörd över att socialtjänsten inte hjälpte sonen med en tillfällig bostad. Med en sådan skulle det bli lättare för ”Martin” att få ett arbete och komma på rätt väg i livet. Pappan befarade att ”Martin” nu kunde hamna snett istället.

I en fotnot gjorde tidningen följande tillägg: Socialtjänsten motiverar sitt beslut med att man inte bedriver någon uthyrning av bostäder och att man därför inte kan tillgodose ”Martins” behov av permanentboende. Ansvaret för uthyrning av bostäder faller under en annan huvudman.

Anmälan

Artikeln anmäldes till Allmänhetens Pressombudsman (PO) av den namngivna socialsekreteraren, A. Hans klient ”Martin” hade hos socialtjänsten ansökt om permanentbostad, och inte en träningslägenhet, och fått avslag med motiveringen att social¬tjänsten inte bedriver uthyrning av bostäder. Den verksamheten faller under en annan huvudman. För övrigt fanns inga träningslägenheter att hyra. Det var alltid kö till dem, påpekade A. Han tillade också att socialtjänsten är förhindrad att kommentera enskilda ärenden av sekretesskäl. Därmed hade ”Martins” påståenden fått stå oemotsagda.

A vände sig emot att hans namn hade satts ut i artikeln, särskilt som denna var full av felaktigheter och missförstånd. A var inte ens beslutsfattare i ärendet. Att han som handläggare skulle ha bemött ”Martins” ansökan om permanent bostad med att erbjuda psykologhjälp var ett hårresande påstående. För det första hade de två sakerna inte med varandra att göra. För det andra hanterades psykologhjälpen av psykiatrin.

A ansåg att det inte fanns någon anledning att nämna hans namn i artikeln. Han ansåg att namnet i kombination med alla felaktiga påståenden hade skadat hans anseende i kommunen. Arbetet som socialsekreterare bygger i hög grad på att skapa förtroende hos dem som vänder sig till socialkontoret i utsatta situationer. Genom att ha figurerat med namn i en kritisk publicering präglad av missförstånd hade anmälaren kränkts som person och skadats i sin yrkesroll.

Tidningens yttrande

Skånska Dagbladet framhöll att intervjun med ”Martin” hade gjorts i anledning av överklagandet och att socialtjänsten hade erbjudits att kommentera artikeln. Detta hade dock avböjts med hänsyn till sekretessen. Principfrågan omfattas inte av sekretessen menade tidningen. Den borde socialkontoret ha kunnat kommentera.

Den springande punkten i publiceringen var enligt tidningen inte frågan om namnpubliceringen utan huruvida namnpubliceringen hade skadat A. Så var inte fallet ansåg tidningen.

Tidningen anförde att den anmälda artikeln var opartisk till sin karaktär och att det tydligt markerades att det var ”Martins” uppfattning som refererades. Det korrekta sakförhållandet, att ärendet föll på en annan huvudman, återgavs både i brödtexten och i en faktaruta. ”Martins” upplevelse av bemötandet på socialkontoret var inte ägnad att kasta någon skugga över enskild tjänsteman. Det framgick att det var kommunen som fattade besluten, inte A själv.

Vad som kunde utläsas ur artikeln var att ”Martin” möjligen kommit i kläm mellan olika regelverk och olika huvudmän och därför inte hittat rätt. För det kunde ingen enskild lastas och tidningen ansåg sammanfattningsvis att A inte hade någon sakligt grundad anledning att lida skada av publiceringen.

Anmälarens kommentar

A kommenterade att om tidningen hade varit angelägen om att ge en saklig bild av ”Martins” belägenhet så borde den ha bett ”Martin” om lov att få läsa utredningen om honom. Bilden av ”Martins” problem hade då nyanserats betydligt. A vidhöll att hans anseende och förtroende bland kommuninvånarna hade lidit skada av publiceringen.

PO:s bedömning

I beslut den 21 juli 2008 hänsköt PO ärendet till Pressens Opinionsnämnd (PON) med följande motivering:

PO och PON har enligt praxis godtagit att namn på socialsekreterare (tjänstemän inom den offentliga sektorn som inte är i chefsställning) har publicerats i samband med att socialtjänsten granskats kritiskt och någon enskild handläggare har spelat en framträdande roll.

Namnpublicering får dock, enligt min mening, inte ske per automatik. Social-ekreterarnas position ”i främsta linjen” vid det stundom laddade mötet mellan samhället och dess olycksbarn, kan leda till oförutsägbara konsekvenser för tjänstemannen om namn och/eller bild publiceras exempelvis i fall som väcker starka känslor. Ofta kan socialsekreterarna inte försvara sig effektivt på grund av sekretessen. Det är inte alltid de själva utan deras överordnade som fattar besluten. Alltså måste namnpublicering övervägas från fall till fall.

I Skånska Dagbladets artikel hade publiceringen av socialsekreterarens namn varit harmlös om den inte hade förknippats med felaktiga påståenden om ”Martins” ärende och om handläggarens sätt att bemöta sin klient. Som artikeln var utformad föreföll handläggaren att ha svarat på klientens önskemål med ett gomorron yxskaftliknande förslag som i många läsares ögon kan te sig nonchalant.

Jag delar anmälarens uppfattning att Skånska Dagbladets artikel inte är opartisk. Ur pressetisk synpunkt finns ingenting att invända emot att tidningar intar en kritisk hållning till ämnet för en publicering men de bör vinnlägga sig om en grundläggande balans i skildringen. Det innebär bl.a. att olika parter får komma till tals på ett adekvat sätt och att fakta återges korrekt.

Skånska Dagbladets publicering fick emellertid en i grund felaktig vinkling i anledning av att den uteslutande byggde på ”Martins” version av socialtjänstens handläggning av ärendet utan att tidningen fördjupade sig närmare i dess verk¬iga substans. Att tidningen i en fotnot sedan talade om att ”Martin” hade vänt sig till fel huvudman gjorde artikeln och sakfrågan än mer egendomlig. Själva kroken som publiceringen var upphängd på hade ju därmed gett vika, vilket fick till följd att många orimligheter insmög sig i texten.

Skånska Dagbladets avsikt var säkert inte att ställa den namngivna handläggaren till svars för kritiken i artikeln. Men tidningens oseriösa hantering av artikeluppslaget fick till följd att den namngivna socialsekreteraren framstod som snarast förvirrad inför sin klients behov.

Vore socialsekreterarens roll i kommunens hantering av känsliga människoöden inte så utsatt, kunde man hävda att publiceringen i sin rörighet inte vållade anmälaren någon större skada. Nu blir dock min sammanfattande bedömning att anmälaren oförskyllt kom att figurera i ett sammanhang som var ägnat att undergräva förtroendet för hans kompetens. Därför anser jag att Skånska Dagbladet inte kan undgå klander.

Yttranden till Pressens Opinionsnämnd

Tidningen har anfört att det framgår av socialtjänstens handlingar att ”Martin” erbjudits psykologstöd. Socialtjänsten hade kunnat upplysa om kön till träningslägenheter utan att åsidosätta sekretessen. Artikeln ger en bild av hur olika huvudmän och regelverk gör det förvirrande för en hjälpsökande utan större kunskaper i olika myndigheters ansvarsområden.

A har anfört att det inte någonstans framkommer att ”Martin” erbjudits psykologhjälp. Sådan hjälp erbjuds inte av socialtjänsten utan ska tillhandahållas av psykiatrin. Det är tidningens ansvar att inhämta information som behövs för att göra en trovärdig artikel. ”Martin” hade fått både muntlig och skriftlig information om att socialtjänsten inte hyr ut bostäder utan att det ansvaret ligger på det kommunala bostadsbolaget.

Pressens Opinionsnämnds beslut

Enligt nämndens uppfattning fannsdet i detta fall inte anledning att namnge den socialsekreterare som hade varit handläggare av ”Martins” ärende vid socialförvaltningen. Genom att ”Martins” påståenden om ett olämpligt och närmast nonchalant bemötande återgavs okritiskt i artikeln tillfogades A en publicitetsskada som han inte ska behöva tåla. Tidningen ska därför klandras för att ha åsidosatt god publicistisk sed.