NWT klandras för alltför detaljerad rapportering om våldtäkt
november 26 2020
Nya Wermlands-Tidningen, exp. nr. 71/2020, dnr. 20161
Mediernas Etiknämnds beslut
Mediernas Etiknämnd klandrar Nya Wermlands-Tidningen för att ha brutit mot god publicistisk sed.
_______________
Genom beslut den 29 juni 2020 hänsköt Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Nya Wermlands-Tidningen.
MO:s beslut hade följande lydelse.
Vad Nya Wermlands-Tidningen publicerade
Den 25 april 2020 publicerades artikeln Åklagarens teori: Drogs in på offentlig toalett och våldtogs i tidningens tryckta utgåva. Artikeln publicerades den 26 april 2020 på tidningens webbplats, nwt.se, med rubriken Här våldtogs den unga kvinnan – drogs in på toalett.
Till artikeln publicerades ett fotografi på den toalett där gärningen skulle ha skett.
I ingressen stod att det var där, på en offentlig toalett mitt i [ort angiven], som den unga kvinnan blev indragen och våldtagen, enligt åklagaren. En man var häktad men nekade till brott. Mannen hade sagt att han ville göra rätt, följa lagen och leva ett bra liv med familj.
I artikeltexten stod att tidningen tidigare hade berättat om den dubbla våldtäkten i centrala [ort angiven] natten mot den 8 februari 2020.
Enligt åklagaren överfölls och våldtogs en ung kvinna två gånger: utomhus på [gatunamn angivet] – och sedan ytterligare en gång inne på den offentliga toaletten vid [plats angiven]. Åklagaren hade tidigare sagt till tidningen att det hade förekommit visst våld. Hon hade också berättat att det rörde sig om fullbordade våldtäkter.
Polisen hade jobbat hårt för att hitta gärningsmannen och efter en dryg månad greps en x-årig man misstänkt för båda våldtäkterna. När han omhäktades var det dock enbart för våldtäkten på toaletten vid [plats angiven]:
”- Men han är fortfarande misstänkt för båda. Jag blev väldigt förvånad när tingsrätten bara häktade honom för den ena”, sade åklagaren.
Enligt mannens advokat nekade mannen till brott, men han medgav att de träffats.
Den häktade mannen hade kommit till Sverige som ensamkommande för några år sedan. Sedan dess hade han studerat för att lära sig svenska och jobbat extra på helgerna. På sin fritid gillade han att träffa kompisar, spela fotboll och träna på gym, berättade han i ett samtal med frivården.
Han skulle just påbörja en yrkesutbildning och flytta in i ny lägenhet med förstahandskontrakt när han greps och häktades misstänkt för våldtäkterna.
I ett samtal med frivården berättade mannen själv om sin inställning till misstankarna:
”- Jag vill göra rätt, följa lagen och leva ett bra liv med familj och arbete och också stödja andra att leva ett bra och icke-kriminellt liv.”
Nu riskerade han att utvisas ur Sverige om han dömdes. Åklagaren skulle ta ställning till om hon skulle begära honom utvisad i samband med att åtal väcktes.
Utredningen var så gott som klar. Som vanligt var det långa väntetider på Nationellt forensiskt centrum, NFC – nu också i kombination med coronaepidemin – som orsakade förseningar.
Ytterligare en man hade från början varit misstänkt för medhjälp till våldtäkt. Han hade avskrivits helt från utredningen.
Den 7 maj 2020 publicerades artikeln Åtalas för våldtäkt – händelsen inspelad på mobil på nätet. Den publicerades i tryck dagen därpå med rubriken Åtalas för två våldtäkter.
Det var den 8 februari 2020 som den x-åriga flickan hade skilts från sina kompisar vid [restaurang och ort angivna]. Hon hade gått i sällskap med en x-årig man. Enligt åklagaren kände de inte varandra sedan tidigare, men mannen började snart bli påstridig när flickan ville gå hemåt. Han hade i stället föst och styrt henne mot en gränd på [gatunamn angivet], där den första våldtäkten skulle ha skett.
Vid det laget var kvinnan så skräckslagen att hon sedan lät sig föras vidare till en offentlig toalett vid [plats angiven]. Där knuffade mannen, enligt åtalet, in flickan på toaletten, höll ned henne på golvet och utsatte henne för ytterligare en våldtäkt.
Till slut kunde flickan fly och ringa två av kompisarna hon just hade skilts ifrån. En av dem visade sig vara på busstationen:
”- Så hon sprang dit. Han tog hand om och hjälpte henne. Flickan var då halvklädd på överkroppen”, sade åklagaren.
Flickan kunde lämna ett signalement på x-åringen, och han fanns på övervakningsbilder. Åklagaren sade till tidningen att polisen gjort ett enormt arbete, bland annat genom att kolla igenom kvitton från [restaurangen] för att se om han handlat något under kvällen.
När mannen greps en månad senare hade polisen hittat flickans trosor i hans lägenhet – undanstoppade i en garderob. Enligt åklagaren hade mannen sagt att han hittat trosorna i sin jackficka efteråt och antagit att flickan lagt dem där.
Mannen åtalades nu för två våldtäkter. Han nekade till brott.
Flickans vänner och en anhörig till henne skulle vittna i rättegången om hur uppriven flickan varit efteråt. I bevisningen ingick också mannens sperma som hittades inne på den offentliga toaletten.
”- Det har han haft svårt att förklara eftersom han säger att det inte förekom något sexuellt umgänge mellan dem”, sade åklagaren.
Det fanns även övervakningsbilder som enligt åklagaren visade ”hur och när” flickan och den åtalade mannen rörde sig i ”anslutning till gärningen”. Bilderna skulle bevisa att flickan inte frivilligt hade sex med mannen.
Flickan hade dessutom haft sinnesnärvaro nog att sätta i gång ljudinspelningen på sin mobil, ljudfilen ingick också i bevisningen. Enligt åklagaren hade flickan gett uttryck för att hon inte ville ha med mannen att göra.
Rättegången skulle inledas i mitten av maj. Åklagaren sade till tidningen att rättegången säkert skulle ske bakom stängda dörrar eftersom flickan var så ung.
Mannens advokat ville inte kommentera åtalet och sade att det skulle ske under rättegången.
Den våldtäktsåtalade mannen hade varit häktad sedan den 12 mars. Åklagaren krävde att han skulle utvisas om han dömdes. Minimistraffet för våldtäkt var två års fängelse.
Nätartikeln uppdaterades den 8 maj 2020 genom att flickans exakta ålder togs bort och hon benämndes i stället som ”tonårsflickan” i det första stycket.
Anmälan
Publiceringen anmäldes av NN, mamma till brottsoffret.
Hennes dotter, men även de som föräldrar, var illa berörda av artiklarna. De sexuella övergreppen beskrevs alltför närgånget och detaljerat. Dessutom publicerades dotterns ålder och adressen till den plats där övergreppet skedde. Till detta publicerades även ett fotografi av brottsplatsen.
Eftersom det handlade om sexualbrott mot en minderårig var ärendet sekretessbelagt och skulle avgöras bakom stängda dörrar i tingsrätten. Tidningen valde ändå att ingående rapportera detaljer, utan någon hänsyn till brottsoffret. Hennes ålder framgick inte av några offentliga handlingar. Det var varken nödvändigt eller etiskt acceptabelt av tidningen att ta reda på hennes ålder och publicera den.
Tidningen motiverade publiceringen med att det fanns ett allmänintresse och att frågan diskuterades internt på tidningen innan publicering. Tidningen ändrade dock texten i webbartikeln.
Familjen fick frågor om det var dottern som artiklarna handlade om, och hon mådde dåligt av att alla kunde läsa om vad hon blivit utsatt för. Dottern ifrågasatte om en tidning verkligen fick skriva så detaljerat, utan hänsyn till henne.
I den första artikeln gjordes dessutom ett positivt personporträtt av den misstänkte gärningsmannen.
Tidningens svar
Tidningen svarade genom ansvarige utgivaren Mikael Rothsten.
Artiklarna handlade om grova brott, misstänkt dubbelvåldtäkt. Att brotten skulle ha skett på allmän plats och den låga åldern på brottsoffret gjorde brotten än allvarligare.
Tidningen var generellt mycket försiktig, särskilt vad gällde sexualbrott, med att återge detaljer kring övergrepp. Inte heller i de anmälda artiklarna återgavs sådana detaljer. De sexuella övergreppen beskrevs endast i generella termer. Däremot beskrevs det våld som offret utsatts för kortfattat i en artikel. Detta var dock väsentligt för att förstå den aktuella händelsen och även relevant för den juridiska bedömningen av brottet.
Anmälaren vände sig vidare mot att det fanns en bild på den plats, en offentlig toalett, där det andra övergreppet skedde. Det var tämligen normalt i kriminaljournalistiken, särskilt när det gällde brott på allmän plats, att ange var det skedde. Angivelsen av brottsplatsen blev i det här fallet inte på något sätt utpekande för offret. Brottsplatsen, den offentliga toaletten, spelade också en viktig roll i åklagarens bevisning.
Anmälaren tog också upp att det gjordes ett ”positivt personporträtt” av den misstänkte gärningsmannen. Utan att värdera om den misstänkte framställts på ett positivt eller negativt sätt i artikeln, var det viktigt att framhålla att även i en artikel om ett brott måste den misstänkte gärningsmannens inställning till brottet framgå. Det var nämligen en annan viktig medieetisk princip att redovisa båda sidors inställning i ett brottmål.
Slutligen frågan om publicering av offrets ålder. I den första artikeln benämndes offret som ”en ung kvinna”. I samband med åtalet fick tidningen information om offrets ålder. Bedömningen var att beteckningen ”ung kvinna” knappast var korrekt. Det var relevant att publicera åldern, då händelsen därigenom blev allvarligare.
Bedömningen var heller inte att åldersuppgiften i sig skulle kunna bli utpekande för den drabbade. Det fanns många x-åringar i [ort angiven] och kringliggande kommuner som kunde vistas i centrala [ort angiven] under kvällstid.
Efter publiceringen tog anmälaren mycket riktigt kontakt med redaktionen. Efter samtalet med henne valde tidningen att ändra till ”tonårsflicka” i webbartikeln. Bedömningen var dock även fortsatt att åldersuppgiften i sig inte var utpekande, men tidningen ändrade för att gå anmälaren till mötes.
Sammantaget stred publiceringarna inte mot de medieetiska reglerna, och tidningen begärde att ärendet skulle avskrivas.
Anmälarens kommentar
Anmälaren vände sig bestämt mot tidningens argument om att det varit fråga om en kortfattad beskrivning av våldet, som var väsentligt för att förstå händelsen och för den juridiska bedömningen. Tidningen borde respekterat att det gällde ett brottmål som skulle avgöras bakom stängda dörrar.
En tidning skulle noga överväga publicitet som kunde kränka enskildas privatliv och avstå publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse krävde att ämnet belystes. Genom publiceringarna hade tidningen blottat händelsen och gjort skadan mer synlig för personer som till viss del vetat om händelsen, men av förståeliga skäl inte getts mer ingående information. Detta inkluderade bland annat dotterns mor – och farföräldrar och andra nära släktingar samt hennes vänner och umgängeskrets.
Händelsen var i högsta grad en angelägenhet för dottern och familjen och ingenting som allmänheten behövde eller borde förstå.
Tidningen hade tagit bort åldersangivelsen i nätpubliceringen, men den fanns kvar i papperstidningen som nått många läsare. En tidning skulle undvika att publicera identifierande uppgifter som exempelvis ålder.
Att publicera åldern spädde på viljan till efterforskningar bland personer i dotterns åldersgrupp, vilket ökade risken för att hennes identitet skulle röjas och att detaljer om händelsen spreds.
Tidningen ansåg det relevant att publicera åldern eftersom händelsen därigenom blev allvarligare. Just av denna anledning borde tidningen varit mer restriktiv i rapporteringen, då den personliga integriteten borde väga tyngre än allmänintresset. Framför allt då det handlade om ett allvarligt sexualbrott med låg ålder på brottsoffret.
Tidningens kommentar
Tidningen höll fast vid vad som tidigare anförts och tillade i huvudsak följande.
Det var möjligt att den som redan kände till händelsen kunde förstå vem artiklarna handlade om och därmed hade fått del av vissa uppgifter. Dock hade artiklarna varit återhållsamma med detaljer kring övergreppet och tidningen hade sakligt rapporterat om rättsprocessen.
Det var självklart förståeligt att publiceringen uppfattades som besvärande för den drabbade och hennes familj. Men våldtäkt mot en ung person, som dessutom skett på en allmän plats, var allvarlig brottslighet som hade ett allmänt intresse.
För den åtalade resulterade händelsen i ett längre fängelsestraff samt utvisning och återreseförbud i tio år. Det var viktigt att kunna berätta att polisen genom sin utredning kunnat binda en gärningsman till brottet, som sedan åtalats och dömts.
Medieombudsmannens bedömning
Medieombudsmannen har till uppdrag att pröva om publiceringen orsakat en utpekad person en oförsvarlig publicitetsskada. Vid denna prövning vägs allmänintresset mot den enskildes rätt till personlig integritet.
Det finns ett allmänintresse av att rapportera om sexualbrott mot barn. Intresset stärks i detta fall av att saken gällde gärningar på offentlig plats, eftersom det är en miljö som allmänheten rör sig i.
Emellertid är ämnet av ytterst integritetskänslig natur för brottsoffret. Tidningen måste därför iaktta mycket stor försiktighet vid rapportering om ett enskilt fall och undvika alla möjligheter till identifiering av minderåriga brottsoffer. Till exempel bör exakta åldersuppgifter och geografiska bestämningar undvikas.
Även om tidningens publiceringar innehöll knapphändig information om brottsoffret var det möjligt för den krets runt brottsoffret och hennes anhöriga, som vetat att något av känslig art inträffat, att identifiera flickan utifrån detaljerna om hennes ålder och var händelsen inträffat.
Denna krets fick genom publiceringen information om vilka gärningar flickan utsatts för och händelseförloppet kring dessa. Tidningen har förvisso inte publicerat närmare detaljer kring det sexuella våldet, däremot beskrevs gärningen på den offentliga toaletten. Dessutom redogjorde tidningen detaljerat för händelserna före och efter denna, innefattande flickans reaktioner och hur hon undkom gärningsmannen. Detta är led i de brottsliga gärningar som hon utsattes för, och de detaljerade beskrivningarna kan inte anses motsvara de krav på återhållsamhet som ställs på tidningen när den rapporterar om ämnet. Med hänsyn till brottens känsliga art har det orsakat flickan en allvarlig publicitetsskada.
Sammantaget: Tidningen har, genom den detaljerade rapporteringen och genom att inte tillräckligt skydda det minderåriga brottsoffret från utpekande, inte iakttagit den hänsyn som krävs vid rapportering om ett synnerligen integritetskänsligt ämne. Allmänintresset av att rapportera om sexualbrott mot barn har inte motiverat den skada som brottsoffret orsakades, publicitetsskadan är alltså oförsvarlig. För det bör Nya Wermlands-Tidningen klandras.
Ärendet överlämnas till Mediernas Etiknämnd.
Ärendet hos Mediernas Etiknämnd
Endast tidningen har yttrat sig i nämnden och därvid bland annat anfört följande.
Den drabbade har inte pekats ut i någon större krets. Att rapportera om en allvarlig händelse utan att den som redan känner till händelsen på något sätt ska kunna koppla texten till brottsoffret låter sig svårligen göras.
Mediernas Etiknämnds bedömning
Nämnden delar MO:s bedömning, men vill särskilt framhålla följande. När det gäller brott som begås på offentlig plats där människor rör sig kan allmänheten ha ett berättigat intresse av att få närmare information om var brotten har begåtts. Detta är emellertid något som måste avgöras med stor försiktighet i varje enskilt fall så att uppgifterna inte bidrar till att kränka brottsoffret. I den nu aktuella publiceringen fanns det inte något allmänintresse i att detaljerat beskriva att flickan blev indragen och våldtagen på en i bild angiven offentlig toalett.
Tidningen klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.