Opartiskhet utesluter inte självständiga val

november 22 2004


Opartiskhet utesluter inte självständiga val


Journalisten 041122

I samband med Cecilia Uddéns famösa uttalande om opartiskhet har många opinionsbildare framhållit vilken hämsko denna opartiskhet utgör för god journalistik. Jag delar inte den uppfattningen och jag tycker att det hedrar Uddén att hon medgav att uttalandet var obetänksamt.

Göran Rosenberg har föga förvånande varit den vältaligaste kritikern av opartiskhet som journalistiskt rättesnöre. Han har framhållit att eftersom all journalistik bygger på värderingar så är opartiskheten en chimär. Den skapar bara ett bedrägligt intryck hos dem journalisten vänder sig till att framställningen är kliniskt värderingsfri. Göran har som publicist förtjänstfullt slagit in ett antal tungt reglade portar i Sverige och världen. Men här tycker jag att han slår in en öppen dörr.

Jag vet inte någon, allra minst någon journalist, som är offer för villfarelsen att journalistik inte skulle bygga på värderingar. Det vet alla som jobbar i den redaktionella processen att den består av en lång serie beslut. Beslut om vilket ämne man skall ta upp, hur man skall göra det, hur det skall avgränsas, vilka som skall intervjuas, vilken reporter som skall göra jobbet och vad som till sist skall publiceras av insamlade uppgifter. Alla dessa beslut bygger givetvis på subjektiva värderingar. Ibland ger de uttryck för fördomar och dåligt omdöme. Oftast uttrycker de skickligt yrkesmannaskap.

Jag menar att begreppet opartiskhet har getts en alldeles för vid tolkning i ”Uddéndebatten”. Det gäller både dem som ser opartiskhet som en begränsning av journalistens frihet i arbetet och dem som vill ha mer opartiskhet i hopp om att det, åtminstone i SR och SVT, skulle ge mindre plats för synpunkter de ogillar.

Opartiskhet utesluter inte på något sätt en enskild journalists möjligheter att självständigt tolka det hon rapporterar om, det utesluter inte personligt engagemang och personligt temperament, det utesluter inte originalitet till vare sig innehåll eller form. I fråga om några centrala moraliska och politiska värden är opartiskhet dessutom bannlyst. En journalist får inte stå opartisk mellan demokrati och diktatur, mellan den enskildes jämlikhet och integritet å ena sidan och underkastelse och förnedring å den andra.

Om den ena bristen i debatten om opartiskhet är en övertolkning av vad detta begrepp innebär så är den andra bristen uppfattningen att det är något som främst gäller journalisterna. Det är fel. Opartiskhet gäller dem som medierna vänder sig till och dem som medierna engagerar som intervjupersoner eller på annat sätt i sin produktion av journalistik. Det är för att de skall känna förtroende för medierna som opartiskheten är viktig.

De läsare, tittare, lyssnare som medierna vill nå skall kunna lita på att medierna presenterar ett material som gör det möjligt för dem själva att bilda sig kunniga, rationella och etiskt försvarbara åsikter om de behandlade ämnena. Därför utesluter opartiskheten att nyhetsjournalisten skriver sin publik på näsan vad de skall tycka. Sådant kan man, till den verkan det hava kan, göra på ledar- och debattsidor men inte i andra sammanhang. Publiken skall veta vad som är forum för opinionsbildning och vad som är forum för en verklighetsbeskrivning som skall göra det möjligt för var och en att bilda sin egen uppfattning.

Därför är opartiskhet ett centralt journalistiskt begrepp, som i själva verket inte bara styr verksamheten vid radio- och teveföretag som gör sina program i enlighet med sändningstillstånd från regeringen (så är det ju för marksändningar i vårt land!) utan för all journalistik, som strävar efter trovärdighet. Också pressen strävar, dessbättre frivilligt, efter opartiskhet. Det innebär inte konstigare saker än att man försöker ge en så allsidig bild som möjligt av de frågor man behandlar, att människor som kritiseras får svara på kritiken och att alla som intervjuas eller på annat sätt medverkar har rätt att bli refererade med sina bästa argument. Visst, vad som är bästa argument är en värderingsfråga. Men detta faktum försvagar inte opartiskheten som journalistiskt etiskt ideal.

OLLE STENHOLM