Pressens Opinionsnämnd fäller Arbetaren för anklagelser utan belägg
juni 25 2018
Arbetaren, exp. nr. 85/2018, dnr. 18004
Pressens Opinionsnämnds beslut
Pressens Opinionsnämnd klandrar Arbetaren för att ha grovt brutit mot god publicistisk sed.
__________
Genom beslut den 4 april 2018 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende anmälan mot Arbetaren till Pressens Opinionsnämnd (PON).
PO:s beslut hade följande lydelse.
Vad tidningen publicerade
Den 8 november 2017 publicerade tidningen på sin webbplats en krönika signerad Tommy Sundvall med rubriken Åsikter visas bara genom handlingar.
I ingressen skrev tidningen att två journalister i Tidningen X [namn på tidning angivet] var utpekade för våldtäkt. Deras kollega som skrev om brott och straff hade gjort sig känd för att sexuellt ofreda och försöka locka hem kvinnliga vikarier med kokain. Samtidigt hade en älskad svensk komiker ställt in sina gig sedan han hade anklagats för två våldtäkter. Alla hade framställt sig som feminister och antirasister. Vad var det som möjliggjorde dessa mäns dubbla agendor?
Länspolismästaren XX [namn angivet] hade, samtidigt som han reste runt för att föreläsa om feminism, arrangerat sexträffar med minderåriga tjejer placerade på LVU-hem.
Nyligen hade det uppdagats att kända män med feministiskt engagemang skulle ha kränkt, tafsat på och våldtagit kvinnor under fler års tid. I och med #MeToo-kampanjen hade tjejer, som länge varit tysta, börjat berätta om sina erfarenheter. Det hade gått fort. Först föll en känd journalist med feministiska åsikter, därefter hans förre kollega och en komiker med feministisk profil. Alla tre var anklagade för att ha våldtagit kvinnor. Nu började marken gunga under en reporter, känd för att skriva om brott och straff.
Dessa fyra män var intressanta eftersom de till viss del hade byggt sina karriärer på att de var vänster, feminister och antirasister. De var män som “minsann tar ansvar” och “brinner för” dessa frågor. Samtidigt betedde de sig som grövsta sexister; drogade och våldtog kvinnor, tafsade, kom med obehagliga erbjudanden om kokain och analsex, frågade om man var “slapp i fittan” efter att ha fött barn och om man “åker till Afrika och knullar negrer”. De var män som borde veta bättre.
Var det rent av så att det var den oförvitliga självbilden av att vara en duktig feministman, som gjorde att de tillät sig att bete sig på det här sättet?
När någon beskrev sig som feminist eller antirasist ryggade skribenten tillbaka. Inte för att han inte skrev under på detta, utan för att sådana självklarheter lyftes fram som grund för någons personlighet.
Ett tips var att hålla koll på sitt beteende, istället för att bara slänga sig med epitet. Det var inget värt att kalla sig feminist om inte beteendet följde med. Det blev lika falskt som kommunisten som blev chef och sänkte folks löner, men som var stolt över att ha “hjärtat på rätt ställe”.
Skribenten hade inlett krönikan med att berätta om XX, den feministiska polisen som var en utpräglad kvinnohatare. I skribentens värld var inte de manliga “feminister” som kvinnor nu hade vågat berätta om för bland annat Arbetaren och i vissa fall polisen – till exempel AA, BB, CC och NN [namn angivna] – mycket bättre än den gamle polischefen. De skodde sig på kvinnokampen för att få yrkesmässiga fördelar och ansåg, eftersom de var så goda feminister, att de hade rätt att bete sig hur de ville mot kvinnor. Sådana män skulle man snabbt dra ut i ljuset och lagföra.
Agerade man hårt och effektivt skulle vi kanske en vacker dag inte behöva kampanjer i sociala medier för att uppmärksamma att många män kunde komma undan med kvinnoförnedrande, våldsamt beteende och till och med bli försvarade av andra män och fortsätta sina karriärer som vanligt.
En dag skulle offren inte behöva prata om övergrepp i offentligheten för att bollen skulle börja rulla och samhället agera. En dag skulle det inte behöva ta år innan sådana män, som de ovan nämnda, åkte dit.
Anmälan
NN anmälde publiceringen. Han var redan genom ingressen utpekad för många av tidningens läsare som en brottsling. Det var inte sant att han “gjort sig känd” för att sexuellt ofreda och försöka locka hem kvinnliga vikarier med kokain.
I brödtexten framgick det inte vem av de fyra männen som skulle ha gjort vad. Såvitt han kände till hade ingen anklagat honom för att droga och våldta kvinnor. Ändå framställde tidningen honom som en person som begått sådana brott.
Skribenten ansåg vidare att kvartetten han skrev om inte var “mycket bättre” än en polischef som dömts till sex års fängelse för bland annat grov våldtäkt, våldtäkt och koppleri. I en bisats namngavs personerna. Det framgick inte heller då vem som påstods ha gjort vad. Anklagades han för våldtäkt? För att ha drogat kvinnor? Eller inskränktes hans beteende till påstådda trakasserier? Det fick inte läsaren veta.
De övriga tre namngivna personerna hade anklagats för grova brott mot kvinnor och det pågick eller hade pågått polisutredningar rörande dessa brott. Han var varken föremål för några sådana skriverier eller figurerade i någon polisutredning. Det var redan av det skälet svårt att förstå varför han namngavs. Tidningen hade endast åberopat påståenden i en annan tidning till stöd för en namnpublicering.
Det existerade inget uppenbart allmänintresse. Det fanns inte heller någon nyhetsutveckling som motiverade att hans namn nämndes.
Publiceringen fick stor uppmärksamhet i sociala medier och i olika nätforum med mycket negativa kommentarer om hans person som följd. Ingen annan publikation hade vid den tiden namngivit honom.
Text där det insinuerades att han hade begått allvarliga brott och jämställde honom med en person som dömts för allvarlig kriminalitet. Att bli namngiven på detta sätt hade åsamkat honom en allvarlig publicitetsskada, både som person och i hans yrkesutövning.
Tidningen hade inte heller låtit honom bemöta anklagelserna.
Tidningens svar
Tidningen svarade genom utgivaren Toivo Jokkala.
Dagstidningen Y hade den 25 oktober publicerat en längre granskning om sexism och tystnadskultur på Tidningen X:s redaktion där flera kvinnliga journalister kom till tals. Unga kvinnliga journalister som började på tidningen hade under många år varnats av kollegorna för de två männen, som i Dagstidningen Y:s granskning benämndes “Krönikören” och “Reportern”. Reportern var NN. Ett 20-tal anställda vittnade om de båda högt uppburna journalisternas mångåriga agerande och jargong på arbetsplatsen.
Arbetaren hade, såväl innan som efter Dagstidningen Y:s granskning, varit i kontakt med ett antal personer som hade arbetat med NN och som bekräftade det som framkom i artikeln. Några hade bevittnat de händelser som Dagstidningen Y rapporterat om. Det framkom också andra grova saker som involverade kränkningar av både sexuell och annan art.
Arbetaren hade bevakat krisen på Tidningen X och övervägde att publicera vittnesmål som gällde NN. Efter Dagstidningen Y:s granskning beslutade tidningen sig för att istället skriva en opinionsartikel som bekräftade vad Dagstidningen Y redan hade skrivit och som summerade vad tidningen under källskydd fått veta. Inte minst utifrån det faktum att NN redan hade beretts möjlighet att svara på anklagelserna i Dagstidningen Y:s artikel, det vill säga anklagelser från 16 kvinnliga kollegor, vilket han också i intervjuer med tidningen gjorde genom att slå ifrån sig och neka till dem.
Det angavs redan i ingressen vad NN anklagades för. Det var därför felaktigt att påstå att tidningen inte specificerade vad var och en av de namngivna personerna gjort sig skyldiga till.
Liknelsen med polischefen var skribentens egen och var inte ovanlig att i yttrande- och åsiktsfrihetens namn använda sig av i en opinionstext. Tidningen var formatmässigt tydlig med att det var en subjektiv åsikt från den aktuelle krönikören. Tidningen gjorde inte något officiellt ställningstagande att NN agerat på ett sätt som är jämförbart med polischefens handlingar.
Tidningen ansåg att publiceringen inte kunde ha åsamkat anmälaren någon ytterligare publicitetsskada. Dagen efter Dagstidningen Y:s granskning hade anmälaren publicerat sin sista kolumn i Tidningen X och sitt sista Twitter-inlägg. Många människor kände redan till, eller hade åtminstone efter Dagstidningen Y:s artikel kunnat räkna ut att det var NN det rörde sig om. I annat fall hade de fått veta det genom att googla. Det spekulerades redan ymnigt varför han var borta ur spalterna. Allmänintresset var helt enkelt stort.
Det var redan den 25 oktober, det vill säga två veckor innan tidningens publicering, känt i sociala medier och forum att det var NN det rörde sig om. Den publicitetsskada som skett hade således marginellt med tidningens krönika att göra.
Det hade ett stort allmänintresse att så många journalister utsatts för kränkningar och sexuella trakasserier av NN. Som krönikör i Sveriges största tidning var han en av Sveriges mest profilerade makthavare i mediebranschen.
Tidningens grundinställning var att tröskeln för namnpublicering var lägre för personer i ansvarsställning, såsom politiska ledare, organisationsledare och företagsledare. NN hade som central opinionsbildare i rättsfrågor en maktställning som var minst lika betydelsefull som många som föll in i dessa kategorier.
Han var en person som åtskilliga av hans kollegor funnit anledning att varna nya kvinnliga arbetskamrater för. Namnpublicering borde ha skett redan i samband med Dagstidningen Y:s granskning, med tanke på att den innehöll uppgifter från ett 20-tal kollegor om kränkande och omdömeslösa handlingar av en högt uppsatt journalistisk opinionsbildare.
Fastän namnpubliceringar inte var något som medierna borde ta lättvindigt på, hade #MeToo inte fått samma genomslag om inte medierna i flera fall hade gått ut med namn på individer, som under lång tid anklagats av människor i deras omgivning. Genomslaget var att betrakta som något positivt, ett avgörande steg i strävandet för kvinnors lika rätt i det sociala livet. Även utpekade förövare hade rätt till etiska hänsyn, men det låg mycket i den andra vågskålen, som tidningen hade att beakta.
Anmälarens kommentar
NN anförde att artikeln byggde på Dagstidningen Y:s artikel och lösa påståenden från skribenten.
Det var ointressant att Arbetaren inte gjort något “officiellt ställningstagande”. Utgivaren hade släppt igenom liknelsen med polischefen. Utgivaren hade också släppt igenom formuleringar där det slogs fast att fyra namngivna personer hade begått specificerade brott. Det var domstolars sak att avgöra om en person begått en olaglig handling. Några domar förelåg inte.
Det var inte känt vem “Reportern” var redan efter Dagstidningen Y:s artikel. Exempelvis hade en tråd på Flashback följande rubrik:
“Vem är ‘reportern’ på Tidningen X som Dagstidningen Y nämner? Tidningen Arbetaren skriver: NN”
Arbetaren skrev i sitt svar att han skrivit sin “sista” krönika. Om inte utgivaren kunde se in i framtiden, var det mer korrekt att skriva “senaste”.
Enligt Arbetaren hade det “ett stort allmänintresse att så många journalister utsatts för kränkningar och sexuella trakasserier av NN”. Tidningen avkunnade en fällande dom utan att den föregicks av en rättegång. Han hade varit föremål för ett personalärende och arbetsgivaren hade inte funnit anledning att skilja honom från anställningen.
Arbetaren hade även gjort ett nummer av att nya kvinnliga vikarier varnades för honom. Den version han hade hört var att unga vikarier, oavsett kön, för ganska många år sedan, varnades för hans vassa tunga.
PO:s bedömning
I krönikor och liknande opinionstexter ska det få vara högt i tak. Detta eftersom tidningen på sådan plats, till skillnad från i nyhetsartiklar, förväntas innehålla åsikter. Publiceringarna måste trots detta hålla sig inom ramen för god publicistisk sed.
Sexuella trakasserier och sexuellt våld mot kvinnor är viktiga samhällsfrågor. Det finns inget att invända mot att tidningen valt att behandla dessa ämnen.
Att ämnet är av allmänintresse innebär inte att det finns ett allmänintresse för de omskrivna personernas namn.
Tidningen har lyft fram att NN är opinionsbildare i rättsfrågor som skäl för att namnge honom.
Vem som är att betrakta som en offentlig person vilken har att tåla namngivning och en mer ingående granskning får bedömas från fall till fall. Vanligen är en offentlig person någon som innehar en hög position i samhället, exempelvis politiker och domare. Detta eftersom allmänheten har rätt att utkräva ansvar från dessa personer om de missköter sitt uppdrag.
Den som är opinionsbildare kan också i viss mån betraktas som en offentlig person då denne själv valt offentligheten och därmed får tåla att ens åsikter kritiseras. Om en opinionsbildare missköter sig kan samhället dock inte utkräva något ansvar, utan denne riskerar endast att på grund av förlorat förtroende inte längre få torgföra sina åsikter.
Att det är känt i sociala medier kan inte nämnvärt anses påverka bedömningen av om en person lidit en publicitetsskada. Varje utgivare ansvarar för sina egna publiceringsbeslut. I detta fall kan det även noteras att Arbetaren tycks ha varit den första tidningen som namngav NN.
NN har genom sina krönikor och kolumner haft möjlighet till opinionsbildning. Han har emellertid varken varit ledarskribent eller innehaft någon ledande ansvarsposition på Tidningen X. Hans roll kan alltså inte sägas vara så framträdande att det av den anledningen funnits skäl att namnge honom.
Tidningen har fört fram att det fanns flera vittnesmål om NN:s agerande. Även om PO:s uppgift inte är att pröva vad som är sant eller falskt i en publicering, kan omständigheten att det finns belägg för tidningens påståenden i viss mån påverka bedömningen av publicitetsskadan för den omskrivne.
Såvitt framkommit har NN varken dömts, åtalats eller ens anmälts för något brott. Det personalärende som han själv nämnt i anmälan har enligt egen uppgift inte lett till att han skilts från sin anställning.
Tidningen har hänvisat till Dagstidningen Y:s uppgifter, men också till att den har egna källor. Utöver att tidningen skriver att kvinnorna berättat om händelserna för olika medier, däribland Arbetaren, framkommer ingenstans i krönikan vilka belägg tidningen har för de påståenden som lämnas om de olika namngivna männen.
När en tidning rapporterar om anklagelser åligger det tidningen att ha en återhållsam rapportering. Det gäller särskilt när anklagelser gäller en namngiven person. Detta eftersom vem som helst kan anklagas för vad som helst av vem som helst.
I ingressen skriver tidningen att Tidningen X:s reporter för brott och straff, vilket syftar på NN, “gjort sig känd för att sexuellt ofreda och försöka locka hem kvinnliga vikarier med kokain”.
Det är ett reservationslöst påstående som inte lämnar utrymme för ifrågasättande. När det gäller övriga personer i ingressen kan det noteras att om dessa skrivs det att de anklagats eller utpekats för våldtäkter. Vilket visar ett visst mått återhållsamhet.
Tidningen skriver vidare i brödtexten om att tre män var anklagade för våldtäkt och därefter, “nu börjar marken gunga under en reporter, känd för att skriva om brott och straff”. Det framstår för läsaren som att tidningen med detta insinuerar att även NN kan komma att anklagas för våldtäkt.
Senare i texten skriver tidningen:
“Just dessa fyra män är intressanta […] Samtidigt beter de sig som de grövsta sexister; drogar och våldtar kvinnor, tafsar, kommer med obehagliga erbjudanden om kokain och analsex, frågar om man är ‘slapp i fittan’ efter att ha fött barn och om man ‘åker till Afrika och knullar negrer’.”
Det rör sig även i detta fall om oreserverade påståenden. Påståendena tillskrivs vidare samtliga fyra män, eftersom någon distinktion dem emellan inte görs.
Det kan inte anses tillräckligt att i ingressen pekat ut vad de olika männen ska ha gjort sig skyldiga till, eftersom uppräkningen i brödtexten omfattar fler påståenden än vad ingressen anger. Den som inte läst Dagstidningen Y:s artikel, eller annan rapportering kring #metoo, kan omöjligen veta om NN påstås ha drogat och våldtagit kvinnor eller om hans handlande endast sträcker sig till mycket olämpliga kommentarer.
Att en person påstås ha sexuellt ofredat kvinnor och yttrat kränkande kommentarer är, oavsett sanningshalt, ett nedsättande påstående om denne. Tidningen har därutöver kopplat ihop misstankar om våldtäkt som rör andra personer med NN. Detta utan att presentera belägg för det. En anklagelse om våldtäkt är synnerligen misskrediterande och enbart påståendet innebär en allvarlig skada för en utpekad person.
När en namngiven person omskrivs med nedsättande påståenden, på det sätt som förekommer i krönikan, är det av pressetisk betydelse om den omskrivne fått möjlighet att samtidigt bemöta uppgifterna.
Arbetaren har hänvisat till NN:s bemötande av uppgifterna till Dagstidningen Y. Hans inställning redovisas emellertid inte i krönikan. Någon annan uppgift om att tidningen tagit kontakt med NN förekommer varken i krönikan eller i skriftväxlingen. Även om ett samtidigt bemötande endast i mindre omfattning hade kunnat lindra publicitetsskadan, borde tidningen ha kontaktat NN inför publiceringen.
Arbetaren har publicerat oreserverade påstående, utan att redovisa några belägg, om NN. Dessa påståenden är av nedsättande och integritetskänslig karaktär. Det har inte varit motiverat av allmänintresset att namnge honom i samband med dessa uppgifter. Arbetaren bör därför klandras.
Ärendet hänskjuts till Pressens Opinionsnämnd, PON.
Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd
Varken tidningen eller anmälaren har yttrat sig i nämnden.
Pressens Opinionsnämnds bedömning
Frågor om sexuella kränkningar och trakasserier, inte minst i arbetslivet, har ett uppenbart samhällsintresse och det är därför angeläget att frågorna behandlas i massmedia. Enskilda måste då kunna bli föremål för en närmare granskning.
När det gäller bedömningen av vilka personer som av olika skäl får tåla en sådan granskning vill nämnden särskilt framhålla att den måste göras på ett allsidigt sätt med utgångspunkt från förhållandena i det enskilda fallet. Några precisa avgränsningar av vilka kategorier av personer som i detta sammanhang kan betraktas som offentliga personer eller som av andra skäl får vara beredda på en hårdare granskning går inte att lägga fast.
NN är en profilerad reporter och opinionsbildare. Han får därför tåla att hans åsikter och handlingar, när de har beröring med hans yrkesroll och de frågor han bildar opinion i, granskas noga och ingående. Arbetaren har publicerat NN:s namn.
När en namnpublicering sker och den utpekade kan drabbas negativt är det av stor betydelse att tidningen är återhållsam och ansvarsfull vid publiceringen. En grundläggande förutsättning för att en publicering ska vara förenlig med god publicistisk sed är att det finns belägg för uppgifterna.
Arbetaren har, som PO konstaterat, publicerat oreserverade påståenden med allvarliga anklagelser riktade mot anmälaren. Tidningen har inte redovisat några belägg för sina påståenden. Tidningen har därutöver kopplat ihop honom med misstankar som rör andra personer. Till följd av detta har NN drabbats av en oförsvarlig publicitetsskada.
Tidningen har grovt brutit mot god publicistisk sed.