ATL, exp. nr. 2/2019, dnr. 18067
Pressens Opinionsnämnd klandrar ATL för att
ha åsidosatt god publicistisk sed.
Pressens Opinionsnämnds beslut
_______________
Genom beslut den 18
juni 2018 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende en
anmälan mot ATL till Pressens Opinionsnämnd.
PO:s beslut hade följande lydelse.
Vad tidningen publicerade
Den 30 januari 2018
publicerade lantbrukets affärstidning ATL artikeln Lantbrukare och länsstyrelse i krismöte.
I ingressen stod att lantbrukare, LRF och Länsstyrelsen Skåne samlats
till ett möte föregående vecka.
Bakgrunden var en händelse då en lantbrukare tagit sitt liv samma dag
som länsstyrelsens kontrollrapport kommit efter en oanmäld inspektion.
Marcus Björklund, chef för djurskydds- och veterinärenheten vid
Länsstyrelsen Skåne, hade redogjort för hur ärendet hanterats och det hade
funnits tillfälle att ställa frågor.
Henrik Gudmundsson var ordförande för LRF:s kommungrupp i Klippan. Han
upplevde att det fanns osäkerhet och även rädsla bland lantbrukare för djurskyddskontroller.
” –
Det är viktigt att föra ut att man alltid har
rätt att ha en person med sig i samband med inspektionen”, sade Henrik Gudmundsson.
Den 2 februari publicerades,
i papperstidningen och på webben, LRF –
stå upp mot myndigheterna med underrubriken Djurskyddskontrollerna får tragiska konsekvenser.
Till att börja med förklarades att texten var ett debattinlägg i ATL.
Det betydde att innehållet var skribentens egen uppfattning.
I inlägget stod att föreningen Djurägarna Sverige sökt all den
information som gick att komma över, om det tragiska fall i Skåne där en
mjölkbonde tagit sitt liv efter att ha fått anmärkningar på sin djurhållning
från Länsstyrelsen Skåne.
Händelsen var så djupt tragisk att det var svårt att hitta rätt ord för
att beskriva det som hänt. Djurägarna ville emellertid starkt kritisera
länsstyrelsen för hanteringen av fallet. Samt även rikta kritik mot LRF
lokalt, för organisationens undfallande och flata hållning till länsstyrelsens
agerande i fallet.
LRF vågade uppenbarligen inte kritisera länsstyrelsen trots att
myndighetsutövningen skötts på detta sätt. Djurägarna menade att om länsstyrelsen
handlat på ett mindre brutalt sätt utifrån sitt uppdrag, hade ärendet inte
behövt få detta tragiska slut.
Som Djurägarna såg det var länsstyrelsens uppgift ingalunda att vara
kreativ ”felletare”. Uppdraget var i första hand att underlätta för den
enskilde djurhållaren att fullgöra sina skyldigheter. Man skulle vara
rådgivande i första hand, inte leta fel som inte fanns eller hitta på egna
regler.
Exempelvis krävde djurskyddslagstiftningen inte att 100 procent av
djuren i en besättning var i slaktmognadshull 365 dagar om året och 24 timmar
om dygnet. Hullet hos en mjölkko varierade nämligen under laktationsperioden.
Sett till helheten och utifrån de bilder och vittnesmål som Djurägarna
tagit del av, hade det inte funnits något anmärkningsvärt att notera i den här
djurbesättningen. Djurägarna ansåg att länsstyrelsens brev, som fått så
tragiska konsekvenser, aldrig skulle ha skickats ut. I stället skulle bonden
vid besöket ha fått beröm för sina välskötta djur, följt av några råd om hur
det kunde bli ännu bättre.
Om detta tragiska fall inte var en väckarklocka för såväl länsstyrelsen
som ansvariga politiker och LRF, visste Djurägarna inte vad som skulle vara
det. Skulle Djurägarna invänta nästa fall och nästa, innan varningssignalerna
gick fram? Det var för övrigt tredje självmordet, som organisationen kände
till, bland djurägare på lika många år i samband med länsstyrelseingripanden.
Det var ett omfattande och svårt problem.
Inlägget var undertecknat av Arne Forsling, ordförande för Djurägarna
Sverige.
Den 20 februari publicerades
ett ytterligare inlägg från Djurägarna med rubriken Ge oss förändring – inte bara dialog.
I inlägget tackade Djurägarna LRF för svar. (Av inlägget framgick
således att LRF fått ett bemötande publicerat tidigare under februari, PO:s
anm.)
Djurägarna ansåg att det behövdes dialog, men var övertygade om att det
också behövdes konstruktiv kritik mot detta ”länsstyrelsesystem” som Djurägarna
inte ansåg fungerade alls.
Djurägarna riktade sig direkt till Länsstyrelsen Skåne med frågorna:
Vad tänker ni göra för att hindra en upprepning av detta tragiska fall? Kunde
ni ha agerat annorlunda?
Djurägarna var lite undrande över att LRF hävdade att man inte kunnat
göra något för att förhindra denna djupt tragiska händelse. Det må så varit att
LRF inte kunnat agera på sitt traditionella sätt i det här fallet. Man brukar
ju samarbeta med myndigheterna vid djurskyddsingripanden annars, men i det här
fallet kopplade väl länsstyrelsen aldrig in LRF?
Djurägarna ifrågasatte att LRF valde att samarbeta med
”länsstyrelsesystemet” i stället för att kritisera det. Hade LRF på ett tidigt
stadium tagit ställning mot länsstyrelsens felletande, i stället för att vara
en del av systemet, skulle sannolikt denna och andra, som Djurägarna såg det,
felaktiga kontrollrapporter aldrig blivit skrivna.
I det akuta skedet kunde LRF naturligtvis ingenting göra. Men LRF
skulle inte ha tillåtit denna grovt felaktiga myndighetsutövning att få breda
ut sig.
Hur hade LRF kunnat undgå att höra den massiva kritiken, inte minst mot
Skånes länsstyrelse? Grova fel i myndighetsutövning löstes inte alltid med
dialog, ibland kunde det krävas strid också.
Djurägarna ville inte få fler samtal från vettskrämda lantbrukare.
Locket kunde inte läggas på när det gällde den här tragiska händelsen.
LRF svarade i direkt anslutning under rubriken Samråd väg till framgång. LRF var inte nöjt med hur delar av
djurskyddstillsynen fungerade. Det var därför man ansåg det viktigt att lägga
resurser på regelbundna möten med länsstyrelserna.
I dessa diskussioner kunde LRF få myndigheterna att lyssna på kritiken
och i förlängningen förbättra sitt arbetssätt.
Samtidigt publicerades också ett inlägg från Länsstyrelsen Skåne med
rubriken En tragisk händelse som inte
bör förenklas.
En överväldigande majoritet av de yrkesmässiga lantbrukare som
länsstyrelsen kontrollerade hade en god djurhållning.
När länsstyrelserna ingrep med tvångsåtgärder för att djur for illa
gällde det oftast ägare till sällskapsdjur eller hobbylantbrukare, som saknade
tillräckliga resurser och förmågor för att hålla sina djur.
På länsstyrelsen visste man att det fanns en oro för
djurskyddskontroller även bland kompetenta och kunniga lantbrukare. Det tog
länsstyrelsen på stort allvar.
I Skåne hade man till exempel hållit informationsmöten för över 1 000
lantbrukare, tillsammans med LRF och Sveriges Grisföretagare.
När länsstyrelsen gjorde sina kontroller var man vaksam på om människor
visade kraftig oro eller verkade må psykiskt dåligt. När sådant uppmärksammades,
eller när länsstyrelsen fattade omfattande beslut om exempelvis
omhändertaganden, frågade man om djurhållaren önskade stöd.
I det aktuella fallet uppfattade Länsstyrelsen Skåne att det inte fanns
några tecken på oro. Länsstyrelsen var inte heller på väg att fatta beslut som
kunde förutspås framkalla en kris.
De anställda vid Länsstyrelsen Skåne beklagade mannens bortgång. Det
var en djupt tragisk händelse. Men det var en grov förenkling att lägga skulden
på länsstyrelsen.
Anmälan
Anmälan inkom till Allmänhetens Pressombudsman, PO, från Länsstyrelsen
Skåne genom länsöverdirektören Ola Melin.
Klagomålen gällde ATL:s hantering av länsstyrelsens debattinlägg i
papperstidningen den 20 februari. Tidningen hade kraftigt förkortat länsstyrelsens
förslag till inlägg.
Till anmälan bifogades det förslag till debattinlägg som länsstyrelsen
hade velat få publicerat.
Den första delen av inlägget hade tidningen tagit bort. Länsstyrelsen
hade skrivit:
Det här handlar om en oerhört
tragisk händelse. En lantbrukare tog sitt liv [tidpunkt angiven]. Detta skedde
samma dag som djurhållaren fick ett brev från Länsstyrelsen Skåne, som innehöll
ett protokoll med samma information som mannen fått muntligt ett par veckor
tidigare vid en uppföljande kontroll.
Informationen i brevet var
odramatisk. Det fanns vissa brister som behövde åtgärdas. Inget svårt eller
betungande, några djur var magra eller smutsiga, rutiner för strö behövde
förbättras. Mannen skulle yttra sig över protokollet och Länsstyrelsen skulle
utreda om det fanns skäl för ett föreläggande […]
Vad som fick mannen att ta sitt
eget liv vet ingen. Enligt uppgifter vi har inhämtat fanns det även andra
faktorer som gjorde hans livssituation jobbig. Något vi faktiskt vet är att
mannen var en engagerad och hårt arbetande lantbrukare. Vid en första kontroll
våren [årtal angivet] påpekade vi vissa brister och mannen visade en tydlig
ambition att åtgärda problemen. Vid den uppföljande kontrollen i december
kvarstod några brister, men djurhållaren visade återigen ett stort intresse för
att lösa problemen och återkom redan nästa dag för att visa att han vidtagit
omedelbara åtgärder.
En övervägande majoritet av de
yrkesmässiga lantbrukare som vi kontrollerar har en god djurhållning. Dit
räknar vi även den nu avlidne djurägaren. […]
I den senare delen av det föreslagna debattinlägget stod bland annat:
När vi gör våra kontroller är
vi vaksamma på om människor visar kraftig oro eller mår psykiskt dåligt. När vi
ser sådant, eller fattar omfattande beslut om exempelvis omhändertaganden,
frågar vi om djurhållaren önskar stöd från bondekompis, bondepräst eller
socialtjänsten. Ibland gör vi orosanmälningar även när hjälpen inte
efterfrågas.
I det aktuella fallet fanns
inga tecken på oro. Länsstyrelsen var inte heller på väg att fatta något beslut
som kunde förutspås framkalla en kris, t ex omhändertagande eller djurförbud. […]
Tidningen hade, som framgick vid en jämförelse med publiceringen,
kortat inlägget kraftigt och därmed förvägrat länsstyrelsen att fullständigt
och rättvisande bemöta debattinläggen från Djurägarnas förening. Det hade lett
till en publicitetsskada eftersom Djurägarna påstod att länsstyrelsens
handläggning i djurskyddsärendet utlöst lantbrukarens självmord.
Även om tidningen förbehöll sig rätten att korta artiklar, hade den
stympning av texten som skett fått en allvarlig och djupt beklaglig effekt.
Texten som strukits förklarade viktiga sakförhållanden kring handläggningen.
Den strukna passagen uttryckte dessutom medkänsla och visade att myndigheten
var en beslutsfattare som tog hänsyn till rådande förhållanden.
Länsstyrelsen hade inte fått möjlighet att justera texten, utan hade
bara informerats om att inlägget förkortats, när tidningen redan gått i tryck.
Tidningens motivering var att man fått kännedom om att anhöriga till
den avlidne mannen tagit illa vid sig av att ATL skrivit om självmordet.
Tidningens synpunkter var dock svårförståeliga mot bakgrund av innehållet i de
inlägg som Djurägarna fått publicerade.
Länsstyrelsen hade då krävt att få det oavkortade inlägget publicerat
på webben, men det hade tidningen inte gått med på. Däremot hade tidningen
erbjudit länsstyrelsen att skriva en omarbetad text för publicering i
tidningens nätversion.
Det hade länsstyrelsen tackat nej till och avstod publicering på nätet,
för att undvika ytterligare spridning av inlägget.
Beträffande tidpunkterna för kontakterna med tidningen anförde
anmälaren att ATL hade tagit kontakt med länsstyrelsen den 12 februari och
erbjudit bemötande. Svaret skulle vara tidningen tillhanda den 14 februari och
högst 2 000 tecken långt. Publiceringen var planerad till den 16 februari.
Länsstyrelsen hade direkt svarat att man skulle skriva ett
debattinlägg. De kommande dagarna hade länsstyrelsens pressansvarige flera
kontakter med ATL. Denne hade förklarat att länsstyrelsen behövde lite längre
tid på sig och något större textutrymme, ungefär 2 500 tecken, för att bemöta
de allvarliga anklagelser som Djurägarna framfört i två debattinlägg (2 100
tecken resp. 2 600 tecken).
Texten hade skickats till tidningen den 14 februari, vid tolvtiden. ATL
hade svarat den 15 februari, strax före 16.00, att artikeln skulle komma i
tidningen den 20 februari.
Först den 19 februari hade länsstyrelsen fått veta att tidningen hade
tagit bort detaljerna om det särskilda ärendet.
PO:s handläggning
PO ombad tidningen att yttra sig över klagomålen, särskilt frågan om
varför uppgifter om ärendets karaktär inte hade kunnat publiceras i genmälet.
Tidningens yttrande
ATL svarade genom sin utgivare, Annika R Hermanrud.
Det var mycket sällsynt att tidningen rapporterade om att personer
begått självmord. Att ATL valt att följa händelserna i det här fallet, berodde
på att de efterföljande diskussionerna rörde relationen mellan djurhållare och
myndigheter.
Den i vissa fall ansträngda relationen var något som diskuterats i
branschen sedan lång tid tillbaka, och en fråga av intresse för ATL:s
läsekrets.
Under bevakningen hade ambitionen varit att inte gå in och granska
själva sak- eller skuldfrågan – alltså om hanteringen av den avlidne mannens
ärende var rätt eller fel, eller vad som var orsaken till att mannen tog sitt
liv. Däremot hade man på redaktionell plats rapporterat om händelser som följt
efter dödfallet, exempelvis det krismöte som hållits i Skåne [tidpunkt
angiven].
ATL var också en viktig plattform för debatt inom det gröna
näringslivet, och därför hade tidningen gett plats för debattinlägg som rörde
händelsen.
Djurägarna, genom Arne Forsling, hade varit starkt kritisk i den
debattartikel som publicerades den 2 februari. Kritiken riktade sig inte bara
mot Länsstyrelsen Skåne utan mot länsstyrelserna i stort, och mot LRF.
Tidningen hade kontaktat Länsstyrelsen Skåne och frågat om
länsstyrelsen önskade bemöta kritiken.
Att ATL kunde korta debattartiklar var tydligt kommunicerat på tidningens
debattsida. I vissa fall kortades texter av utrymmesskäl. I det här fallet hade
dock delar av texten strukits eftersom den innehöll uppgifter som ATL inte
kunde publicera av lagliga och pressetiska skäl.
De delar som togs bort innehöll detaljerade uppgifter om den avlidne
mannens ärende hos länsstyrelsen i Skåne, bland annat uppgifter om att några av
lantbrukarens djur var magra eller smutsiga och att han behövde se över sina
rutiner för strö. Länsstyrelsen hade också tagit upp att mannen tidigare, [årtal
angivet], fått påpekande från länsstyrelsen.
Dessutom hade länsstyrelsen gjort egna tolkningar av hur mannen hade,
eller i alla fall enligt myndigheten torde ha, uppfattat kommunikationen dem
emellan. Länsstyrelsen hade bland annat skrivit att ”informationen i brevet var odramatisk”, att bristerna som
påpekades inte innehöll något ”svårt
eller betungande”. Länsstyrelsen hade också inhämtat uppgifter om att det
även fanns ”andra faktorer som gjorde
hans livssituation jobbig”.
ATL hade gjort bedömningen att den sortens uppgifter kunde uppfattas
som kränkande, jobbiga och svåra för de anhöriga. Och det fanns ingen möjlighet
till bemötande.
Tidningen menade också att mer detaljerade uppgifter om fallet hade
kunnat röja mannens identitet.
I samband med de publiceringar som gjorts, hade ATL varit i kontakt med
ett ombud för mannens anhöriga och fått veta att de inte ville medverka.
Tidningen hade därför inte kunnat få klarhet i hur de anhöriga skulle ha
reagerat på eller uppfattat uppgifterna från länsstyrelsen.
Samma dag som ATL meddelat länsstyrelsen att delar av inlägget
strukits, hade utgivaren haft kontakt med den pressansvarige vid Länsstyrelsen
Skåne. Under samtalet förklarades ATL:s beslut och erbjudande gavs också om att
länsstyrelsen skulle få utveckla sina synpunkter i en ny text. Dock utan
ingående detaljer om mannens ärende, och inte heller tolkningar av hur mannen
uppfattat kommunikationen med länsstyrelsen. Erbjudandet hade dock inte
antagits.
Frågan om relationen mellan djurhållare och myndigheter hade, som sagt,
diskuterats under lång tid. Därför, menade ATL, hade ämnet varit aktuellt även
en tid efter den första publiceringen, och Länsstyrelsen Skåne skulle inte ha
förlorat läsarnas uppmärksamhet.
Sammanfattningsvis hade länsstyrelsen, efter initiativ från ATL, fått
bemöta kritiken, förklara hur man arbetade med att minska oron för
kontrollerna, samt beklaga det som hänt. Anmälaren hade dessutom fått
erbjudande om ytterligare utrymme för att utveckla sitt resonemang kring händelsen,
men tackat nej.
Anmälarens kommentar
Länsstyrelsen hade skrivit att ”några
djur var magra eller smutsiga, rutiner för strö behövde förbättras”.
Anmälaren ansåg att uppgifterna var sakliga och de syftade till att visa att
det som påpekades i rapporten var ett fåtal enkla brister, som dock behövde
åtgärdas. Formuleringarna var nödvändiga för att beskriva att det inte var ett
djurskyddsärende som rörde djurförbud eller omhändertagande.
Länsstyrelsen hade inte lämnat några uppgifter som kunde röja mannens
identitet. Tvärtom hade strävan varit att skydda den.
Tidningens erbjudande om en uppföljning gällde endast nätupplagan. Den
stympade texten hade redan skickats till tryck. Länsstyrelsen valde då att
avstå.
Det var anmälarens uppfattning att djurhållarens död hade använts som
slagträ i debatten, utan hänsyn tagen till mannen själv eller hans anhöriga.
Ytterligare skrivelser i
ärendet
Tidningen delade
inte anmälarens uppfattning om att uppgifterna om mannens djurhållning visade
att det rörde sig om enkla brister. Utan ansåg att de kunnat uppfattas som
kränkande, jobbiga och svåra för mannens anhöriga.
ATL hävdade vidare bestämt att utgivaren vid samtal med länsstyrelsens
företrädare, hade erbjudit länsstyrelsen att få publicerat en ny text med ett
budskap i samma anda.
Anmälaren tryckte
åter på att erbjudandet om en uppföljning skett i ett skede när den olyckligt
stympade texten redan gått i tryck. Skadan var då redan skedd.
PO:s bedömning
PO har till uppgift att pröva klagomål från enskilda, som i pressen
utpekats med kränkande eller på annat sätt skadande uppgifter om dem och deras
personliga angelägenheter. PO prövar även anmälningar från företag,
organisationer och myndigheter, som länsstyrelsen. Sådana så kallade
företagsanmälningar bedöms som regel bara i frågor om rättelse och genmäle, det
vill säga uppföljande publiceringar.
Pressetiken innebär att tidningarna ska vara generösa med bemötanden.
Den som gör anspråk på att få bemöta en uppgift ska, om det är befogat, beredas
tillfälle till genmäle. Bemötandet ska publiceras i lämplig form och utan
dröjsmål, samt på ett sådant sätt att det kan uppmärksammas av dem som har fått
del av de ursprungliga uppgifterna.
I detta fall fick Djurägarna tillfälle att i två inlägg, den 2 och den
20 februari, upprepa påståenden och allvarliga anklagelser om att Länsstyrelsen
Skånes hantering av det aktuella djurskyddsärendet lett till att lantbrukaren
tagit sitt liv.
Handläggningen beskrevs som brutal och ett uttryck för grovt felaktig
myndighetsutövning. I sammanhanget fick Djurägarna också tillfälle att, utan
redovisade belägg, framföra svepande anklagelser om att detta bara var ett fall
av tre på lika många år, där människor begått självmord i samband med
ingripanden från länsstyrelsen.
Detta innebär utomordentligt skarp och allvarlig kritik, som ställer
krav på tillfälle till ett adekvat bemötande, så långt ett sådant nu är
möjligt med hänsyn till anklagelsernas art.
Tidningen har strukit i länsstyrelsens debattinlägg med hänvisning till
att uppgifterna om det enskilda ärendet kunde vara kränkande för den avlidnes
minne och för hans anhöriga.
I den delen konstaterar jag dock att den mest integritetskänsliga
uppgiften redan var publicerad – att mannen hade tagit sitt eget liv.
Det fanns skäl för att tidningen strök några passusar i texten. Det
gäller tidpunkten för mannens dödsfall, som kunnat bidra till ett utpekande.
Även uppgiften, om att mannen haft andra besvärande faktorer i sitt liv, var av
känslig natur. Länsstyrelsens värderande skrivningar om att brevet var
odramatiskt och att påpekandena inte gällde något svårt eller betungande, var
inte heller av sådan karaktär att det fanns anledning att publicera dem.
I övrigt förelåg dock inte hinder mot att publicera länsstyrelsens
genmäle, med uppgifter om innehållet i de tidigare kontakterna mellan
länsstyrelsen och mannen samt om det aktuella djurskyddsärendet.
Tvärtom var det av vikt att länsstyrelsen fick utveckla hur myndigheten
hade hanterat det särskilda ärendet. Bland annat att mannen några veckor i
förväg fått muntlig information om brevets innehåll. Och länsstyrelsen borde ha
fått trycka på att det särskilda ärendet inte gällde djurförbud eller
omhändertagande, det vill säga att saken inte avsåg så ingripande åtgärder. Dessutom
innebar brevet enbart att djurhållaren skulle yttra sig, något föreläggande var
ännu inte beslutat, enligt vad som framkommit.
Genmälet uttryckte även att mannen bedömts vara en god djurhållare.
Dessa uppgifter, om den anonymiserade mannen, var inte kränkande för
mannens minne eller hans anhöriga på sådant sätt att det fanns skäl för
tidningen att avstå publiceringen.
Det fanns även orsak att låta länsstyrelsen närmare utveckla vilka
åtgärder myndigheten kunde vidta när det misstänktes att ett beslut kunde
utlösa en kris. Att man frågade om det behövdes stöd genom bondekompis,
bondepräst eller socialtjänsten, samt att det även förekom att länsstyrelsen
på eget initiativ gjorde orosanmälningar.
Det första debattinlägget från Djurägarna publicerades den 2 februari.
Enligt anmälaren lämnades, efter erbjudande från ATL, genmälet till tidningen
den 14
februari. Tidningen svarade dagen därpå att publicering skulle ske
den 20
februari. Först dagen före publiceringen, den 19 februari, fick
anmälaren besked om att strykningar gjorts. Vid den tidpunkten hade tidningen
redan lämnats för tryck.
Det borde ha funnits utrymme för ytterligare kommunikation mellan
tidningen och anmälaren för en omarbetning av inlägget, inför publiceringen den
20
februari. Så att bemötandet kunnat få ett innehåll som på ett mer
adekvat sätt tillvaratog anmälarens intressen.
Sammanfattningsvis: Tidningen har förkortat genmälet på ett sätt som
inte var motiverat. Publiceringen har inte tillvaratagit anmälarens intresse på
ett tillräckligt bra sätt.
Att tidningen erbjöd ytterligare uppföljning medför inte att tidningen
kan undgå pressetiskt klander. Härvid beaktas både anklagelsernas allvarliga
art och den tid som förflutit mellan det första debattinlägget, den 2 februari,
och publiceringen av anmälarens genmäle, den 20 februari.
Ärendet överlämnas till Pressens Opinionsnämnd, PON.
Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd
Såväl tidningen som anmälaren har yttrat sig
i nämnden.
Pressens Opinionsnämnds bedömning
Tidningarna ska vara generösa med bemötanden
och publicera rättelse och genmäle i lämplig form utan dröjsmål. ATL har med
hänsyn till de allvarliga anklagelserna i det första debattinlägget från
Djurägarna dröjt för länge med att erbjuda Länsstyrelsen Skåne möjlighet till bemötande.
Vidare borde tidningen ha gett länsstyrelsen tillfälle att omarbeta sitt debattinlägg
innan det gick i tryck. Pressens Opinionsnämnd finner därför att tidningen ska
klandras för att ha åsidosatt god publicistisk sed.