Dagens Nyheter, exp. nr. 134/2018, dnr. 18094
Pressens Opinionsnämnds beslut
Pressens Opinionsnämnd klandrar Dagens Nyheter för att ha brutit mot god publicistisk sed.
_______________
Genom beslut den 13 juni 2018 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende en anmälan mot Dagens Nyheter till Pressens Opinionsnämnd (PON).
PO:s beslut hade följande lydelse.
Vad tidningen publicerade
Den 9 december 2017 publicerade Dagens Nyheters tryckta utgåva en artikel med rubriken Mediechef anklagas för sexuella trakasserier.
Under veckan hade en hög mediechef lämnat sitt jobb efter en kort tid på posten. Nu anklagades han för trakasserier och övergrepp av flera kvinnor som DN talat med.
De anställda på medieföretaget hade fått reda på saken vid ett hastigt sammankallat möte. I ett pressmeddelande skrev vd:n att man nu skulle ta nästa steg i utvecklingen. I samma meddelande uppgav mediechefen att han nu skulle ägna sig åt sin egen verksamhet.
Bakom dessa uppgifter fanns en annan historia, som tidningen Resumé varit först att rapportera. Båda tidningarna hade talat med flera kvinnor som anklagade mediechefen för sexuella övergrepp.
DN hade varit i kontakt med sex kvinnor som vittnat om att han under flera decennier trakasserat kvinnor sexuellt, ofta i sin roll som högt uppsatt chef. Anklagelserna sträckte sig från sexuella anspelningar till våldtäkter. Två av kvinnorna hade uppgivit att de blivit våldtagna av honom. Det ena övergreppet skulle ha inträffat [årtal angivet] och det andra [årtal angivet].
Mediechefens advokat AA [namn angivet] uppgav för tidningen att en anmälan inom kort skulle lämnas in till Justitiekanslern. Han citerades:
” – Som jag förstår det handlar det här om uppgifter som har lämnats av personer på någon sluten grupp på Internet och det som upprör, och gör att min klient tar illa vid sig, är att det är en etablerad medieinstitution som Resumé som väljer att sprida vidare den här typen av grundlösa rykten utan att kontrollera uppgifterna.”
Tidningen frågade:
Hur bemöter han anklagelserna om sexuella övergrepp och trakasserier?
” – Det som min klient uppgivit för mig är att han avser att lämna in en anmälan mot tidskriften Resumé för förtal och brott mot yttrandefrihetsgrundlagen.”
På vilka grunder?
” – Med hänvisning till de påståenden som finns i den här artikeln och det faktum att min klient bestämt gör gällande att de anklagelserna är grundlösa och falska.
DN hade, utan resultat, försökt nå mediechefen.
Dagen innan, den 8 december 2017, publicerade tidningen på sin webbplats en längre version av samma text, här med rubriken Hög mediechef anklagas för sexuella trakasserier. Den huvudsakliga skillnaden var ett avsnitt som mera utförligt behandlade vad kvinnorna berättat för DN.
Den senaste händelsen skulle ha inträffat i februari [årtal angivet] och polisanmäldes tio dagar efter den påstådda våldtäkten. Mediechefen hade då varit [titel angiven] på regional nivå i ett politiskt parti.
Kvinnan som anklagade honom hade uppgivit att de träffats på dejtingappen Tinder och att han våldtagit henne i sin lägenhet den andra gången som de träffades. Enligt kvinnan hade hon väntat med att anmäla honom eftersom hon själv gått med på att sova över hos mediechefen, men under överenskommelsen att de inte skulle ha sex.
Kvinnan citerades:
” – Men från stunden vi lade oss ned var det över, det fanns inget jag kunde säga eller göra.”
Enligt henne tvingade han sig på henne så snart de lade sig i sängen, trots att hon protesterade.
” – Han var skrämmande och jag minns att jag blev förvånad över hur stark han var ovanpå mig. Jag sa nej och kämpade emot. Han hade handen runt min hals och han sa: lyssna, jag lägger mig inte med dig utan att få det jag vill.”
Mediechefen hade hela tiden nekat till kvinnans anklagelser och polisens förundersökning lades ned av åklagaren efter en månad eftersom det saknades bevis. Kvinnan hade begärt att flera personer skulle förhöras eftersom de kunde vittna om att hon träffat mediechefen och hur hon upplevt mötet, men så hade det inte blivit.
Den andra kvinnan som anklagade mediechefen för våldtäkt ville ha sin identitet skyddad. DN hade därför lovat att vara sparsam med detaljer.
Kvinnan citerades:
” – Vi jobbade tillsammans ett tag efter. Jag skäms för att jag inte sa något eller gjorde något, men jag hade inte en tanke på att anmäla, jag trodde inte jag skulle kunna jobba kvar om jag gjorde det.”
Kvinnan sade sig känna andra som drabbats av honom.
En tredje kvinna hade berättat för DN att hon tyckte att mediechefen var farlig och otäck, men att hon alltid varit rädd för att prata om det han utsatte henne för “eftersom han har märkliga kontakter”.
” – Jag vill tydliggöra att han aldrig våldtog mig, men han var hemma hos oss på efterfest och sexuellt antastade mig. Han var hög som ett hus på kola, dryg och otrevlig. Jag gick och lade mig och stängde min sovrumsdörr och sa god natt. Jag vaknade senare av att han gått in i mitt sovrum där jag låg och sov och stod över mig på knä i min egen säng och runkade över mig. När jag försökte ta mig loss tryckte han ner mig i sängen och jag lyckades till slut ta mig loss och sprang ut. Han lämnade vår lägenhet och jag har aldrig sett honom igen.”
Andra kvinnor hade berättat att de trakasserats av honom när han tidigare var chef i ett annat medieföretag. En kvinna hade sagt att han trakasserat henne när hon var vikarie under tidigt 2000-tal. Han hade flera gånger försökt övertala henne att gå hem med honom eller att dela hotellrum med honom när hon var ute på jobb. Enligt henne hade det inte funnits någon ömsesidig flört eller annat som kunde ursäkta hans agerande:
” – Det var ett stalkerbeteende. Han ringde mig när jag var med mina vänner och ifrågasatte varför jag inte var med honom. Sedan fick jag höra av en annan person i ledande ställning på medieföretaget att han hade slagit vad om att få mig i säng. Då var jag vikarie.”
Anmälan
Publiceringarna anmäldes av den berörde mediechefen. Han ansåg sig grovt förtalad av tidningen och framförde bland annat följande argument:
- Tidningen hade skrivit om en nedlagd förundersökning för ett grovt brott, våldtäkt. Att den var nedlagd innebar att han var att betrakta som oskyldig.
- Tidningen hade skrivit om våldtäktsanklagelser som inte ens blivit polisanmälda.
- Tidningen hade skrivit att han tagit narkotika, ett brott som inte var polisanmält.
- Tidningen hade inte ansträngt sig tillräckligt för att kontakta honom för en kommentar.
- Genom att namnge hans advokat och hänvisa till en artikel i Resumé där han var namngiven hade tidningen i praktiken pekat ut honom.
Han hade således pekats ut som våldtäktsman, våldsverkare och för att ta narkotika. Detta hade skadat såväl honom som hans närstående. I den bransch där han verkade var DN ett respekterat namn. Att tidningen valt att publicera artikeln hade inneburit en verklig och konkret skada för hans anseende och därmed försörjningsmöjligheter.
Tidningens svar
Tidningen svarade genom sin utgivare, Peter Wolodarski, att anmälaren var anonymiserad i artikeln.
När det gällde kvinnornas berättelser hade DN förmedlat dem, utan att uppgifterna tagits för goda. Det framgick till exempel av rubriken. Tidningen hade således inte tagit ställning i den underliggande frågan om det verkligen förekommit några våldtäkter och övergrepp.
Det framgick även av artikeln att den utpekade mediechefen nekade till anklagelserna, vilket även understöddes av de uppgifter som anmälarens advokat lämnade i artikeln.
När anmälaren lämnade sitt uppdrag hade flera, av varandra oberoende, källor vänt sig till DN och sagt att den officiella förklaringen till avgången inte var korrekt. I själva verket berodde avgången på trakasserier med sexuella inslag och anklagelser om våldtäkt.
Tidningen prövade både vederhäftighet och relevans i uppgifterna och de bedömdes som trovärdiga. Anmälarens arbete som hög chef på ett av landets stora massmedieföretag vägdes in.
DN godtog inte anmälarens påstående att anonymiseringen skulle ha påverkats av uppgifter i andra medier. Tidningen Resumé bar ett eget publicistiskt ansvar för sin rapportering.
Inte heller uppgiften att AA var mediechefens ombud bidrog till att identifiera anmälaren då advokaten hade ett stort antal klienter.
Tidningen hade sökt anmälaren för en kommentar, men han hade inte gått att nå.
PO:s bedömning
Frågor som rör sexuella trakasserier och till exempel våldtäkt kan ha ett allmänintresse. Det beror på att handlingar av detta slag är ett betydande samhällsproblem, något som till exempel visats genom #metoo-rörelsen.
Det finns således inget att invända mot att tidningen valt att ta upp ämnet. Men när man väljer att skildra ett specifikt fall bör försiktighet iakttas, till exempel med anonyma anklagelser.
Vem som helst kan anklaga vem som helst för vad som helst av en rad olika orsaker. När källan är anonym kan inte läsaren göra en egen bedömning av källans bevekelsegrunder, utan tvingas lita på att tidningen gjort en rimlig bedömning av det som uppges. Uppgifterna får ur läsarperspektiv en karaktär av andrahandsuppgift.
Det är därför en bräcklig grund att låta en publicering vila på anonyma anklagelser.
Det finns även skäl att påpeka att PO:s uppgift inte är att reda ut vad som är sant eller falskt, utan göra en bedömning av om det som publicerats inneburit en oförsvarlig publicitetsskada för anmälaren.
Det finns flera pressetiska överväganden att göra i detta ärende.
Det första är anmälarens roll. En ledande mediechef får acceptera en uppmärksamhet som går längre än om det handlat om en privatperson. Rollen skapar ett allmänintresse.
Samtidigt bör man notera att detta allmänintresse snabbt svalnar om den berörda personen lämnar sin roll som mediechef, vilket inträffat i detta fall.
Till det kommer frågan om utpekande.
Anmälaren är inte namngiven, men omständigheterna beskrivs på ett sådant sätt att en betydande krets förstår vem det handlar om. Den kretsen innefattar de anställda på det företag han lämnat, många inom den medievärld där anmälaren länge arbetat, dessutom familj, vänner och bekanta.
Sammantaget finner jag att den tryckta tidningens rapportering är motiverad. Det beror på anmälarens tidigare roll och att påståendena om hans agerande kom från flera, av varandra oberoende, källor som bedömts som trovärdiga av DN. Den krets inför vilken anmälaren är utpekad får i papperstidningen en relativt återhållsam redovisning av vad tidningen kommit fram till. Och det framgår tydligt att han nekar till anklagelserna.
Annorlunda är det med nätpubliceringen. Den skiljer sig från papperstidningen genom ett avsnitt som i detalj redovisar vad de anonyma kvinnorna uppgivit för tidningen. Framför allt följande passusar är problematiska:
Våldtäkten som polisanmäldes, men lades ned:
” – Men från stunden vi lade oss ned var det över, det fanns inget jag kunde säga eller göra.”
Enligt henne tvingade han sig på henne så snart de lade sig i sängen, trots att hon protesterade.
” – Han var skrämmande och jag minns att jag blev förvånad över hur stark han var ovanpå mig. Jag sa nej och kämpade emot. Han hade handen runt min hals och han sa: lyssna, jag lägger mig inte med dig utan att få det jag vill.”
Ett fall av påstådda sexuella trakasserier:
” – Jag vill tydliggöra att han aldrig våldtog mig, men han var hemma hos oss på efterfest och sexuellt antastade mig. Han var hög som ett hus på kola, dryg och otrevlig. Jag gick och lade mig och stängde min sovrumsdörr och sa god natt. Jag vaknade senare av att han gått in i mitt sovrum där jag låg och sov och stod över mig på knä i min egen säng och runkade över mig. När jag försökte ta mig loss tryckte han ner mig i sängen och jag lyckades till slut ta mig loss och sprang ut. Han lämnade vår lägenhet och jag har aldrig sett honom igen.”
I båda dessa vittnesmål redovisas detaljer som – oavsett sanningshalten – är integritetskänsliga och nedsättande. De kan möjligen betraktas som bilder, avsedda att fördjupa förståelsen av det som tidningen vill berätta. I själva verket saknar de allmänintresse och anmälaren kan inte försvara sig mot dessa anonyma påståenden.
Även om han skulle hävda att uppgifterna är felaktiga har skadan redan uppstått. Skadan gäller inför den relativt stora grupp som förstår vem det handlar om.
Sammanfattningsvis finner jag att de detaljrika beskrivningarna på dn.se har tillfogat anmälaren en oförsvarlig publicitetsskada.
Ärendet överlämnas till Pressens Opinionsnämnd, PON.
Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd
Endast tidningen har yttrat sig i sak i nämnden.
Pressens Opinionsnämnds bedömning
Pressens Opinionsnämnd instämmer i PO:s bedömning och finner att Dagens Nyheter ska klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed genom publiceringen på dn.se.
_______________
Ordföranden Agneta Bäcklund och ledamöterna Anders Nilsson, Hans Larsson, Ann Marie Bergström, Anitra Steen, Sven Hagströmer och Annika Levin var av skiljaktig mening och anförde följande.
Vi instämmer i PO:s bedömning att frågor om sexuella kränkningar och till exempel våldtäkter har ett samhällsintresse och att det därför är angeläget att frågorna behandlas i massmedierna.
Vi menar dock att Dagens Nyheter vid den aktuella publiceringen intagit en ansvarsfull pressetisk hållning.
Tidningen har benämnt anmälaren som “hög mediechef”, varför något utpekande inte kan anses föreligga. Att andra tidningar publicerat anmälarens namn och bild kan inte läggas Dagens Nyheter till last.
DN har intervjuat ett antal kvinnor och förmedlat deras berättelser utan att ta uppgifterna för goda. Tidningen har inte tagit ställning till om det verkligen förekommit några våldtäkter och övergrepp som kvinnorna uppgivit. Av DN:s publicering framgår också tydligt att anmälaren nekar till anklagelserna. DN har även berett anmälarens advokat utrymme, där denne tillbakavisar kvinnornas anklagelser.
DN har inte publicerat anmälarens namn. De uppgifter som finns i artikeln innebär visserligen att en begränsad krets ändå kan ha förstått vem artikeln handlar om. Men den publicitetsskada han därigenom kan ha lidit kan dock inte anses oförsvarlig.
Det finns därför inte något skäl till pressetiskt klander av Dagens Nyheter.