Expressen, exp. nr. 27/2020, dnr. 19301
Mediernas Etiknämnds beslut
Mediernas Etiknämnd klandrar Expressen för att ha brutit mot god publicistisk sed.
_______________
Genom beslut den 20 december 2019 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) [1] ett ärende avseende en anmälan mot Expressen till Pressens Opinionsnämnd.
PO:s beslut hade följande lydelse.
Vad tidningen publicerade
Expressen samt editionerna Kvällsposten och GT (hädanefter tidningen) publicerade den 3 april 2019 en artikel med rubriken Ute ur bilden. Artikeln publicerades också på expressen.se den 2 april med rubriken NN [namn angivet] kränkte mig och tog mitt arbete.
I ingressen stod att ett filmprojekt baserat på en bok om X [namn angivet] började med vänskap – men slutade som en mardröm. A [namn angivet] berättade om hur samarbetet med NN blev en studie i osynliggörande. (Texten var skriven i jag-form, PO:s anm.).
I artikeln stod att våren 2012 var hon i färd med att skriva klart sin bok om X. Under arbetet med boken hade hon kommit i kontakt med fantastiskt material. Hon bestämde sig för att göra en film när boken var klar.
I augusti 2012, när boken precis hade släppts, blev hon kontaktad av en vän, NN. Han berättade att han läst hennes bok hela natten och frågade om hon hade några tankar på att göra en film om X. Det hade hon. Han undrade om han fick vara med och göra filmen. Hon sade att hon skulle tänka på saken och höra av sig om någon vecka.
Hon pratade med sina vänner. De frågade om hon kände att han var rätt person för detta. Ja, svarade hon. De delade en politisk grundsyn. De hade känt och följt varandra i flera år. De kunde arbeta i en schysst anda.
Den hösten inledde de ett samarbete. Nu när hon skrev det här, sju år senare, såg hon naiviteten hos den hon då var. Hon var öppen, redo för allt.
Hur började allting?
Det började på ett oskyldigt sätt. Det började med hur han talade om samarbetet inför andra. Han sade: Jag fick en idé om att göra en film om X, och jag frågade A om hon ville vara med.
Hon kände inom sig att det inte stämde. Sluta att vara så känslig, märk inte ord.
Sedan gjorde hon någonting som skulle påverka allt. Hon gick med på att hans produktionsbolag skulle producera filmen. Därmed gav hon honom makt över hela produktionen.
Hon mindes när de skulle skriva avtalet. Då hade hon fortfarande förtroende för honom. Det tog därför emot att fråga varför det inte framgick i avtalet att filmen baserades på hennes bok. Hon skämdes över att ta upp det, kände sitt ego och kände sig snål.
Kanske fick hon den känslan för att han mötte hennes fråga med ett skratt. Okej, sade han, du är noggrann av dig. Men är det viktigt för dig att ha med det skriver vi in det i avtalet.
Arbetet kom igång. Det första året var bara förvirring. Varför kändes det som att hon stod och tittade på sig själv utifrån? Vart hade hennes energi tagit vägen? Varför var hon inte glad? Hon kände att hon inte riktigt var där. Eller mer, som att hon var helt osynlig när hon faktiskt var där.
På möten tittade ingen i arbetslaget på henne. Ingen frågade vad hon tyckte. Ibland fick hon påminna om att hon var i rummet, liksom vifta lite grann med handen. När hon sade sin mening möttes den ofta med likgiltighet. Han började le överslätande åt hennes förslag, som om de var dumma. Han visade obehag så fort hon sade något. Det var här tvivlet började. Hon tonade ner sig själv. Hon sänkte rösten. Hon pratade bara när hon var helt säker på sin mening och när det var viktigt för filmen.
Så hände det som skakade om henne och väckte henne ur sin ordlöshet. Hon hade varit borta från filmarbetet några dagar på grund av annat frilansarbete. Under tiden hade han lagt in förtexter i filmen och skrivit sitt namn före hennes namn i alla krediteringar.
Först sade hon inget. Några veckor gick. Hon tänkte intensivt. Varför var det här inte någonting som han tog upp med henne? Borde hon ta upp det? Var det ens en grej eller var hon överkänslig?
Till slut bestämde hon sig för att lyfta frågan, även om hans namn kanske skulle stå först tyckte hon det var något de borde besluta gemensamt.
En fredagseftermiddag innan de skulle packa ihop för dagen sade hon: Hur kommer det sig att ditt namn står före mitt i förtexterna? Manus, regi, en film av – du har inte gjort mer än jag. Faktum är att allt det här är mitt arbete. Jag undrar hur du har tänkt.
Han blev röd i ansiktet, ändrade ställning i stolen och med armarna i kors sade han: Jag kan inte förstå att du tar upp den här frågan, jag är så otroligt kränkt. Hur kan du jämföra dig med mig? Jag är det stora namnet här. Du ska vara tacksam att du får jobba med mig.
Han pratade om allt han hade gjort, hur länge han hade jobbat i branschen, hur respekterad han var, att han vunnit [pris angivet]. Han var både upprörd och sårad, kändes det som. Det var som att hon hade sagt något fruktansvärt.
Han sade: Du är helt okänd, du är ingenting, okej att du har skrivit en bok som hjälper oss i arbetet, men det är jag som är namnet här. Att mitt namn ska stå före ditt är naturligt. Det är som att Stefan Jarl skulle göra en film med en ung okänd person och den personen skulle kräva att ha sitt namn före hans. Det funkar inte så.
Det hela slutade med att hon gick med på hans upplägg. Orden som kom ur honom var så hätska att det inte gick att föra ett samtal.
Efter den här händelsen var det tydligt att han inte respekterade henne. Det var det som dränerade henne på all energi, insåg hon. Det var därför hon inte hittade sin glädje. Han osynliggjorde henne, förminskade henne, skrattade åt hennes förslag. Blev aggressiv när hon sade bra saker som hjälpte arbetet framåt. Han kallade henne “ingenting”.
Och kanske det värsta, det som gjorde att hon kunde sätta ord på vad hon varit med om, var att hon skulle vara tacksam.
Från den stunden fick hon med jämna mellanrum höra att hon skulle vara tacksam. Han hade gett henne en chans. Hon, en ung tjej från ingenstans (hon var 35 år). Vem var hon? Hon borde bara vara glad att han gav henne en möjlighet i livet. Vem mer skulle göra så? Men i stället för att tacka, kom hon med orimliga krav. Det var så jävla dålig stil.
Det här var det andra året på filmarbetet. Hon började formulera för sig själv vad hon kände och var med om. Hon började berätta mer i detalj för vänner, för nu kunde hon se tydligt. Hon hade lämnat förvirringen och förnekelsen. Och hon insåg att hon behövde säga vissa saker till honom, stå upp för sig själv. Det blev början på en väldigt svår tid. Det var som att hon hade väckt ett hat i honom.
Han började ljuga, undanhålla information och manipulera. När hon nämnde “osynliggöra kvinnor” eller “diskriminering” blev han så rasande att hans ögon tårades. Han frågade henne: Hur vågar du? Vem tror du att du är? Han sade att han var feminist.
Hon insåg att hon var utsatt för något som det inte fanns ett gemensamt språk för. I alla fall inte ett gemensamt språk utanför kretsen av hennes vänner. De kunde placera det hela i ett större sammanhang. (För detta var hon evigt tacksam feminismen). Här någonstans slog den djupa känslan av isolering rot i henne. Hon kände det som att hon höll på att tappa fotfästet.
Det tredje och sista året tog hon öppen strid. Varje dag var en kamp. Han uteslöt henne ur processen, marginaliserade hennes roll ännu mer, bestämde saker utan att diskutera med henne. Nu hade hon slutat hoppas.
Under de två första åren hade hon lagt otroligt mycket tid och kraft på att förklara för honom hur det kändes när han gjorde henne osynlig, hånade henne och gjorde henne till en betydelselös person i sammanhanget. Hon hade lagt så mycket tid på att pedagogiskt och tydligt förklara varför detta sätt att behandla en annan människa inte var bra.
Nu var allt sådant borta. Hon kämpade för att få information, för att inte bli helt avskuren från filmen som nu var färdig. För att få vara med på viktiga visningar som hon lämnades ovetande om.
Hon bar på en förödande känsla av förlust. Både förlusten av hennes då tio år långa arbete, och förlusten av självkänslan. Hennes röst. Det som varit hennes styrka i livet.
I oktober [årtal angivet] hade filmen premiär. Hon var i dåligt skick. Hon hade rasat i vikt och hade problem med magen. Hon kunde inte umgås normalt med människor. Under lanseringen av filmen hade de gjorde en massa intervjuer med journalister. Han sade han efter att de varit med i SVT:s morgonsoffa: Du ska bara vara tacksam att jag låtit dig vara med i det här. Jag kunde ha gjort det utan dig, men nu fick du vara med.
Hon skulle aldrig glömma det.
En annan sak hon mindes tydligt var ett filmsamtal på en biograf i Stockholm. Han tog som vanligt mikrofonen först och började berätta varför han gjort filmen. Han sade: Det personliga är politiskt, som man brukar säga. Och så är det med X:s liv också.
Hon stod där och tänkte: En man hade under tre års tid kränkt henne och tagit hennes arbete, ett arbete som rörde en annan brun kvinna. Och nu använde han feminismens visdomar för att beskriva denna kvinnas liv.
Nu hade det gått några år sedan filmen kom ut. Den hade levt och gjort vad den skulle. Att hon nu berättade hade ingen inverkan på X:s viktiga berättelse.
När det gällde hennes roll som förläggare kände hon sig trygg nog att tala öppet om vad hon varit med om. Hon trodde att det fanns en förståelse för att den här delen av hennes historia måste få benämnas och existera.
Dessutom var hon själv journalist, författare och förläggare. Varje dag såg hon kraften i det skrivna ordet. Hon arbetade med att möjliggöra berättelser om vad det innebar att vara människa. Hon ville ge den möjligheten till sig själv.
I artikeln fanns följande beskrivning av skribenten: “A är författare, förläggare och journalist. 2013 blev hon den första mottagaren av [pris angivet] för sin biografi över X, [Boktitel angiven].”
Till artikeln fanns även en fotnot. “FOTNOT. Texten är en förkortad version av ett inlägg på A:s Facebook-sida där hon inte har skrivit ut filmregissörens namn. Valet att publicera NN:s namn i rubrik, ingress, faktaruta och bildtext är Expressens.”
Till artikeln fanns en faktaruta om NN. Till artikeln fanns också en bild på NN och A. Bildtexten löd: “På lika villkor? NN, författare till [boktitel angiven], gjorde dokumentärfilmen [filmtitel angiven] tillsammans med A. Nu kritiserar hon samarbetet bakom filmen. Här är A och NN på galapremiär den [datum angivet].”
I nätartikeln fanns en länk till en annan artikel i Expressen med vinjetten LÄS MER. Artikelrubriken löd Vems bild är mest sann – NN:s eller A:s? Artikeln, som var skriven av Helena Granström, publicerades den 3 april 2019. I artikeln stod bland annat:
“Den tvekan jag känner inför A:s vittnesmål om den behandling hon under ett gemensamt filmprojekt upplevde från sin kollega NN liknar den som jag hösten 2017 upplevde inför vågen av metoo-vittnesmål, och till del har den att göra med samma sak som min väns plågsamma berättelse, nämligen hur mycket två olika personers upplevelse av samma skeende kan skilja sig åt. Men ännu mer har den att göra med något annat: Hur mycket en och samma persons upplevelse av likartade skeenden kan skilja sig åt – nämligen min egen.”
“Jag menar inte att A:s historia är baserad på missförstånd, men när en tidning väljer att publicera en text av den här typen, och dessutom anger den anklagades namn, är den ändå tvungen att ställa sig frågan: Existerar något sådant som ett missförstånd? Eller ska detta begrepp anses avskaffat i och med att offret har givits oinskränkt rätt till sin berättelse?”
Expressens kulturchef, Karin Olsson, var intervjuad i en nätartikel i tidningen Medievärlden. Artikeln hade rubriken Därför namnpublicerade Expressen regissören. Medievärlden hade anonymiserat NN i artikeln.
I artikeln stod det att Expressen Kulturs publicering mött kritik och frågor i sociala medier. Karin Olsson, kulturchef på Expressen, motiverade publiceringen i ett mejl till Medievärlden.
“- Texten var så detaljrikt skriven att det var ett utpekande även om A utelämnade själva namnet i sin text. Det var därför rimligt att Expressen valde att vara konkret fullt ut i ingress och bild, vilket vi förstås informerade artikelförfattaren om. I en fotnot tydliggjorde vi att detta var Expressens val, och inte hennes. (Personen) anklagas inte för något som i en strikt formell mening är klandervärt och inte i närheten av något olagligt, vilket gör ett namngivande tämligen okontroversiellt. (Person) är också en mycket etablerad person med stor vana att delta i kulturdebatter.”
Medievärlden frågade: Texten är skriven av ena parten i en konflikt. Borde då inte den namngivna personen fått en replik i direkt anslutning till texten, i någon form?
“- Detta är en subjektiv, närmast litterär skildring av de subtila mekanismer som kan påverka en gemensam konstnärlig skapandeprocess, där en av upphovspersonerna successivt trängs undan till förmån för den andra. Jag ser det som ett debattinlägg i den större, pågående diskussionen om kulturarbetares arbetsvillkor och arbetsmiljö. (Personen) är upphöjd, mångfalt prisbelönt författare och filmare, som kan svara för sig i ett uppföljande debattinlägg och ge sin bild.”
Funderade ni något på att göra en mer journalistisk text där båda parter tilläts komma till tals?
“- Nej, den här berättelsen passar inte för en nyhetstext, eftersom den saknar den specifika konkretion som krävs för det formatet. Detta är ett debattinlägg och en personlig berättelse som till sitt innehåll snarast påminner om Emma Molins uppmärksammade Grotesco-avsnitt om ‘humorpatriarkatet’ och Jenny Nordlanders antologi ‘Mellan raderna’ om att vara kvinna och journalist. Jag tror att det är viktigt att medierna vågar debattera även mer subtila maktstrukturer i kultur- och medievärldens arbetsprocesser. Det finns ett stort behov av det, vilket vi ser på alla håll och kanter idag.”
Informerades den namngivna personen om att texten skulle publiceras hos er innan den gick ut?
“- Nej, men kort efter artikeln publicerades kontaktade jag honom med en önskan om att han skulle ge sin bild. Sidorna står förstås öppna för hans och andras inlägg i diskussionen om kulturvärldens arbetsvillkor, tystnadskulturer och vem som får makten i en konstnärlig process.”
Den [datum angivet] publicerades en replik av NN i en nätartikel i Medievärlden med rubriken NN: Därför anmäler jag Expressen.
I ingressen stod att Expressens publicering var en ensidig historia, som rörde en svår arbetsplatskonflikt där alla mått fruktansvärt dåligt. Publiceringen bidrog till att förråa och brutalisera det offentliga samtalet. Hade tidningen följt de pressetiska reglerna hade storyn blivit en helt annan. See you in court, skrev journalisten och regissören NN.
I artikeln stod att arbetsplatskonflikter aldrig var enkla. Ord stod ofta mot ord, känsla mot känsla. Därför var det en grundregel att alltid höra alla involverade parter, inte bara låta ett perspektiv styra.
Detta var en självklarhet. Det var också en av grunderna i det journalistiska arbetet, eller som det stod i de pressetiska reglerna: “Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.”
Allt detta struntade Expressens kultursida blankt i när de publicerade A:s långa text (2 april), där det slogs fast redan i rubriken: “NN kränkte mig och tog mitt arbete”.
Artikeln, som byggde på ett Facebookinlägg av A, var ett synnerligen grovt karaktärsmord. Han utpekades som en person som förutom att ha tagit A:s arbete också hade hånat och förtryckt henne på ett fullständigt vidrigt sätt.
“Han osynliggör mig, förminskar mig, skrattar åt mina förslag, blir aggressiv när jag säger bra saker som hjälper arbetet framåt. Han kallar mig ingenting.”
Det var ohyggligt allvarliga anklagelser av förtalskaraktär, som givetvis behövde kontrolleras med de inblandade. Men Expressen hade varken kontaktat honom eller någon annan som var involverad i filmprojektet.
Hade Expressens kulturchef och ställföreträdande utgivare, Karin Olsson, jobbat enligt de pressetiska reglerna hade storyn blivit en helt annan.
Det stämde att hans produktionsbolag köpte samtliga filmrättigheter till A:s bok. Det stämde att han som producent, med A som medregissör, påbörjade ett samarbete för att göra en film med utgångspunkt i A:s banbrytande och starka arbete om X. Men där någonstans tog också fakta slut.
Hade Expressen ringt runt till de inblandade hade tidningen fått en helt annan bild. Om ett sårigt projekt, med ett gäng rutinerade filmarbetare som mötte en mycket kunnig författare som dock aldrig arbetat med film tidigare. Hur detta ledde till ständiga kulturkrockar som han som producent gjorde allt för att överbrygga.
Ingen hade rätt, ingen hade fel, men de olika erfarenheterna var en återkommande källa till konflikter. I egenskap av producent med slutligt ansvar för film, budget och arbetsmiljö, tog han in extern hjälp. De satt i återkommande krismöten med bland annat förlagschefen på Natur och Kultur. Han kontaktade också Svenska Filminstitutet. Tyvärr lyckades de inte lösa konflikterna.
A sade sig ha blivit kränkt. Hade Expressen gjort det mest grundläggande journalistiska arbetet och kontaktat de inblandade, hade de hört att många av dem använde samma ordval – om A.
Som den kvinnliga medarbetare med mångårigt förflutet på såväl bokförlag som Svenska Filminstitutet, som av A kände sig “konsekvent förminskad och osynliggjord”. Som till sin förvåning insåg att A “ständigt baktalar mig inför allt och alla.”
Expressen hade också kunnat prata med den rutinerade musiker som musik- och ljudlagt filmen på ett utomordentligt sätt. Som alla i projektet var mycket nöjd med, men som avfärdades av A med en fnysning: “Det här håller inte, du måste göra om allt!”
I princip alla i projektet ville vid något tillfälle hoppa av för att de kände sig kränkta av A. Väldigt mycket av projektet gick åt till ständiga krissamtal.
A beskrev honom närmast som ett galet monster. Men om han verkligen hade betett sig som A skrev så borde ju någon rimligen ha sett detta. Varför ringde Karin Olsson inte till den klippare som satt med dygnet runt, han borde ju ha sett övergreppen. Eller den kvinnliga projektledare som deltog i princip alla möten. Hon borde kunna vittna om hans påstått svinaktiga beteende.
Men det var ingen som hade sett detta. Det svaret hade Karin Olsson fått om hon hade ringt runt och frågat.
Det riktiga sammanbrottet kom våren 2015. A ifrågasatte, precis som hon påpekade, namnordningen på filmens kreditlista. Hans förslag var att hans namn skulle stå först. Inte en absolut orimlig ståndpunkt med tanke på de olika erfarenheterna de hade av filmarbete. Enligt A blev han “både upprörd och sårad” och “orden som kom ur [mig] var så hätska att det inte gick att föra ett samtal.”
Hade Expressen kontaktat honom hade de återigen fått en annan bild. A:s svar var: “Jag vet att du som filmens producent har slutlig bestämmanderätt. Men jag accepterar det inte. Antingen står mitt namn först överallt, eller så kommer jag att skriva en debattartikel i Dagens Nyheter där jag hänger ut dig som sexist. Det är bara att välja. Vem tror du folk kommer att tro på, dig eller mig!”
Han hade arbetat med journalistik i trettio år, under nästan hela denna tid med frågor kring rasism och främlingsfientlighet. Han hade blivit hotad ett stort antal gånger, landets största bokhandelskedja ställde till och med in ett planerat författarframträdande med honom. Det var tyvärr den verklighet som mötte dem som skrev om strukturell diskriminering, förtryck och rasism. Men han trodde aldrig att han skulle bli hotad av en vän och kollega. A:s ord ringde i honom än idag. “Vem tror du folk kommer att tro på, mig en kvinna eller dig en man, du har inte en chans!”
Hans första tanke var att omedelbart avbryta allt samarbete med A. Han kunde idag ångra att han inte gjorde det. Men hans uppfattning var att filmen om X var större och viktigare än en enskild persons ego. Även om hon hade hotat honom.
Han berättade om hotet för några nyckelpersoner. Det blev ännu ett krismöte. De bestämde än en gång att interna konflikter skulle lösas internt och han kastade fram ett nytt förslag. De delade på alla namn-credits. A stod som skapare av filmen i dess början, han på slutet. På samma sätt delade de på all kreditering utifrån erfarenhet och arbetsinsats. Han stod först som regissör, A som manusförfattare. Hans argument var att detta starkt symboliskt visade att de arbetat lika mycket på filmen. A var först tveksam, men gick sedan med på hans förslag.
Sedan bedarrade konflikten, tills några veckor före filmpremiären när A återigen kom med ett nytt krav. Hennes namn skulle stå först! Överallt!
Han var i likhet med de flesta i teamet nu rejält trött på denna diskussion och hans svar som producent blev att överenskommelsen kvarstod.
Då satte A sitt hot i verket. Samma historia som hon nu skrev i Expressen spred hon till filmens finansiärer, distributörer och samarbetspartners. NN var en chauvinistisk, sexistisk mansgris som kränkte henne.
Krisen gick nu fullständigt överstyr. Efter ett morgonprogram på SVT påpekade han att A åtminstone kunde hälsa på honom. Då exploderade hon och vrålade i TV-husets entré: “Din jävla rasistgubbe! Du fattar inte att du jiddrar med fel person. Jag ska krossa dig”.
Kanske hade detta varit intressant för Expressen att ta upp. Hade de ringt och kollat hade de hört att det blev ännu ett krismöte. Men A backade inte, hon stod fast vid att han var en “rasist”, vilket bevisades av att han inte lät hennes namn stå först överallt.
Arbetsplatskonflikter kunde som sagt vara oerhört svåra och sårande. A skrev i sitt Facebook-inlägg om hur hon gått i terapi efteråt. Det var knappast någon i projektet som inte hade mått dåligt. Det kunde alla vittna om. Själv blev han efter det sistnämnda mötet förd akut med ambulans till sjukhus med en befarad hjärtinfarkt. Han fick ligga på intensiven i flera dagar. Tyckte inte Expressens Karin Olsson att det hade varit värt att påpeka?
Slutligen. Om Expressen satte rubriken NN kränkte mig och tog mitt arbete, borde tidningen åtminstone ha täckning för detta.
Men på vilket sätt skulle han ha “tagit” A:s arbete? Filmen blev hyllad och älskad. Blev den det för att han hindrade A från att påverka innehållet? Det hävdade ju inte ens hon. Tvärt om! A kallade filmen “mitt arbete”. Eller hade han som producent inte låtit A:s namn synas tillräckligt? Alla som tittade på filmaffischer, reklammaterial etc. såg att A:s namn stod först. Överallt. På Allt. Utom på regi.
Påståendet att han skulle ha hindrat A från att synas som filmskapare stämde helt enkelt inte.
Varför hade Expressen över huvud taget valt att publicera denna text?
Redan hösten 2015 överlämnade han A:s många kränkande tillmälen till en juristfirma. De kom fram till följande bedömning: “Det står utom tvivel att A:s agerande utgör förtal. Hon har vid upprepade tillfällen utan grund utpekat dig som klandervärd i ditt levnadssätt (rasist och sexist) i syfte att utsätta dig för andras missaktning.” Advokaten lade till att det även kunde vara fråga om grovt förtal.
Om Karin Olsson ringt honom eller förlagschefen på Natur och Kultur, hade hon kunnat se utredningen. I stället valde hon, helt okritiskt, utan en enda kommentar eller motfråga, att återpublicera exakt de påståenden som en av landets ledande juristfirmor bedömde som förtal redan för fyra år sedan.
A skrev att det var som att hon “väckt ett hat i honom”. Nej A, han hade aldrig känt något hat mot henne, däremot var det just hat som hennes inlägg hade väckt. Han beskrevs på sociala medier som en vidrig person som inte borde finnas.
Hon visste att detta skulle bli resultatet. Hon hade sett vad som hänt efter liknande ensidiga uthängningar. Eller för att citera henne själv, “vem tror du folk kommer att lita på, mig en kvinna eller en sån som dig”.
Det solkade henne och det solkade för evigt en viktig och bra film som de hade gjort tillsammans. Men framför allt solkade denna publicering Expressen. Utifrån en svår arbetsplatskonflikt där alla mått fruktansvärt dåligt hade tidningen publicerat en ensidig historia som ingen av de som medverkat kände igen.
Men det var kanske just därför som Karin Olsson aldrig brydde sig om att låta mer än en röst komma till tals. Hon ville ha en enkel svartvit historia. Oavsett sanningshalt.
Ansvaret föll tungt. Expressen förråade och brutaliserade det offentliga samtalet. See you in court!
Anmälan
NN anmälde, genom ombud, publiceringen i Expressen, Kvällsposten och GT.
NN var författare, journalist och dokumentärfilmare. Han hade belönats med priser och utmärkelser både i Sverige och internationellt.
A publicerade 2012 en bok om X. Efter ett antal möten och samtal kom de överens om att arbeta på en dokumentärfilm om X, baserad på A:s bok. Genom ett avtal den 22 april 2014 överlät A samtliga rättigheter till att skapa dokumentärfilmen om X till NN:s filmproduktionsbolag.
Inom ramen för filmprojektet uppstod tidigt en allvarlig arbetsplatskonflikt, som eskalerade. Det ledde bland annat till att en medlare kopplades in och det hölls en rad krismöten.
I januari 2015 började A ifrågasätta att NN:s namn stod först i det material som hittills hade publicerats om filmen. NN:s ståndpunkt var att han skulle stå först, bland annat eftersom han var den mer erfarna filmskaparen och att det reflekterade deras respektive arbetsinsatser. Det accepterade inte A. Hon meddelade att hon skulle hänga ut NN som sexist om hennes namn inte fick stå först i samtliga sammanhang.
Efter ytterligare diskussioner träffades en kompromiss av innebörden att de skulle dela på all kreditering. A skulle stå först på manus och NN på regi. I övrigt skulle deras namn alternera. I juni ändrade hon sig och krävde återigen att få stå först i all kreditering. Han gick inte med på detta, med hänvisning till deras tidigare överenskommelse. Då började hon sprida felaktiga och defamerande uppgifter om honom till filmens samarbetspartners och finansiärer.
I september, en knapp månad före filmens premiär, beslöt sig NN och filmens exekutiva producent för att tillmötesgå hennes krav, med undantag att hans namn stod först under redigering.
A:s angrepp mot NN fortsatte, och innefattade anklagelser om att han var sexist och rasist. Hennes agerande innebar en så stark påfrestning för honom att han vid ett tillfälle fick föras till sjukhus med ambulans med befarad hjärtinfarkt.
Den aktuella arbetsplatskonflikten omfattade inte bara A och NN. Flera av filmprojektets medarbetade förklarade sig under arbetets gång vilja hoppa av projektet till följd av personangrepp från A:s sida. Hon fortsatte också sprida defamerande uppgifter om honom till bland annat filmens finansiärer.
En förutsättning för mediernas uppfyllande av god publicistisk sed var att nyhetsrapportering var korrekt och föregicks av journalistiskt arbete. Det innefattade en så noggrann faktakontroll som omständigheterna medgav. Tidningen behövde bedöma om det fanns tillräckligt faktastöd för att publicera kritik eller anklagelser. En grundläggande åtgärd var att den omskrivne gavs tillfälle att bemöta uppgifterna inför publicering. Den angripnes synpunkter skulle beaktas och kunde föranleda nödvändiga kontroller och utredningsåtgärder avseende uppgifternas tillförlitlighet.
Tidningen skulle även vara återhållsam med namnpubliceringar som kunde skada enskilda. En namnpublicering krävde ett uppenbart allmänintresse.
Den anmälda artikeln innebar att NN anklagades för att ha kränkt A och tagit hennes arbete. Anklagelserna hade Expressen fört in i nätupplagans rubrik. Artikeln publicerades både i den tryckta upplagan och på nätet, vilket innebar att den fick stor spridning.
I texten framfördes en rad påståenden om hur NN under tre års tid skulle ha kränkt A och tagit hennes arbete. Hans agerande skulle bland annat ha innefattat att han osynliggjort och förminskat henne, varit aggressiv, kallat henne för “ingenting”, ljugit, undanhållit information, manipulerat, uteslutit henne ur arbetsprocessen, marginaliserat hennes roll, hånat henne och gjort henne till en i sammanhanget betydelselös person.
I texten hade även påstådda citat förts in om hur NN skulle ha uttryckt sig mot henne. De två mest anmärkningsvärda löd:
“Hur kan du jämföra dig med mig? Jag är det stora namnet här. Du ska vara tacksam att du får jobba med mig.”
“Du är helt okänd, du är ingenting, okej att du har skrivit en bok som hjälper oss i arbetet, men det är jag som är namnet här. Att mitt namn ska stå före ditt är naturligt. Det är som att Stefan Jarl skulle göra en film med en ung okänd person och den personen skulle kräva att ha sitt namn före hans. Det funkar inte så.”
Citaten hade dessutom lyfts fram särskilt i texten och återgivits i fetstil.
Publiceringen hade inte stöd i journalistiskt arbete. Tidningen hade inte gjort någon faktakontroll, vilken god publicistisk sed krävde. Det var särskilt viktigt eftersom det var fråga om så allvarliga anklagelser. Det var inte tillräckligt att A själv påstod sig ha blivit kränkt i tre år eller att han skulle ha tagit hennes arbete ifrån henne.
Förhållandet att det var en debattartikel innebar inte att tidningen kunde göra avkall på kravet på faktakontroll och samtidigt bemötande. Artikeln innehöll allvarliga påståenden om sakförhållanden vars riktighet kunde kontrolleras.
Tidningen hade inte kontrollerat A:s uppgifter med andra personer som arbetat med filmproduktionen. Personerna angavs i filmens kreditering, så de var lätta att identifiera. Karin Olsson vidgick uttryckligen att det var en subjektiv text i Medievärldens artikel Därför namnpublicerade Expressen regissören.
I en fotnot till publiceringen framgick att texten var en förkortad version av ett inlägg på A:s Facebook-sida. Det var anmärkningsvärt om tidningen som grund hänvisade till ett inlägg på Facebook. I det här fallet var det ännu mer anmärkningsvärt, eftersom tidningen publicerade det aktuella inlägget utan föregående journalistisk utredning eller faktakontroll.
Tidningen nämnde inte heller i publiceringen att A:s namn stod först i allt informationsmaterial om filmen.
Det fanns inte någon skyndsamhetsaspekt som motiverade en snabb publicering och underlåtenheten att kontrollera fakta. Tidningen publicerade artikeln tre timmar efter att A själv publicerat inlägget på Facebook. Dessutom handlade inlägget om händelser som låg fyra år tillbaka i tiden.
NN hade inte fått en möjlighet till samtidigt bemötande. Först sex timmar efter att tidningen hade publicerat artikeln på hemsidan fick han ett meddelande på Facebook från Karin Olsson:
“Hej, som du kanske har sett har Expressens kultursida publicerat en artikel av A. Vi tar förstås gärna emot en replik som vi kommer publicera skyndsamt.”
Om tidningen hade gett honom möjlighet till samtidigt bemötande och gjort en egen faktakontroll, hade den informerats om den allvarliga arbetsplatskonflikten, att NN aldrig uttryckt sig på det sätt som påstods och att anklagelserna i övrigt saknade stöd.
A:s inlägg på Facebook innehöll inte NN:s namn. Beslutet att namnge honom togs av tidningen. Namngivningen skedde utan att ett uppenbart allmänintresse krävde det.
Karin Olsson motiverade namngivningen på följande sätt i Därför namnpublicerade Expressen regissören:
“- Texten var så detaljrikt skriven att det var ett utpekande även om A utelämnade själva namnet i sin text. Det var därför rimligt att Expressen valde att vara konkret fullt ut i ingress och bild, vilket vi förstås informerade artikelförfattaren om. I en fotnot tydliggjorde vi att detta var Expressens val, och inte hennes. (Personen) anklagas inte för något som i en strikt formell mening är klandervärt och inte i närheten av något olagligt, vilket gör ett namngivande tämligen okontroversiellt. (Person) är också en mycket etablerad person med stor vana att delta i kulturdebatter.”
Om tidningen hade gjort en juridisk granskning av texten inför publicering hade den konstaterat att uppgifterna i artikeln kunde utgöra straffbart förtal.
Förhållandet att en viss läsarkrets skulle kunna identifiera NN redan genom texten kunde inte tillmätas betydelse för valet att identifiera honom genom namn och bild.
Det påstådda allmänintresset som motiverade publiceringen var enligt Karin Olsson “den pågående diskussionen om kulturarbetares arbetsvillkor och arbetsmiljö“. Inte att anklagelserna riktades mot honom och hans påstådda agerande. Syftet med publiceringen hade därmed inte varit avhängigt en namnpublicering.
Genom publiceringarna orsakades NN en allvarlig publicitetsskada. Det var särskilt allvarligt med hänsyn till att det handlade om grava anklagelser med stor spridning mot en namngiven person.
Tidningens svar
Expressen svarade genom Karin Olsson, kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare.
Tidningen hade tagit del av kritiken som framfördes i anmälan och i den långa text som publicerades i Medievärlden. Tidningen tillbakavisade anmälarens kritik. Hans påståenden att publiceringen skulle utgöra förtal var felaktigt.
A:s text var en personlig berättelse om förminskningar och självförebråelser samt om hur och vem som skulle framhållas i ett angeläget filmprojekt. Hon skrev om bristande respekt, att hon gick med på saker hon ångrade, om ilska och aggressivitet. Att hon tog öppen strid under filmprojektets sista år.
Hennes text anknöt till de senaste årens intensiva diskussion om jämställdhet och arbetsmiljö i kultur- och medievärlden. Det var en del av ett offentligt samtal om tystnadskultur. Tidningen såg det som en självklarhet att en sådan text skulle spridas i Expressen. Men anmälaren hade fumligt stympat ämnet till en arbetsplatskonflikt.
NN kunde ha ett taktiskt intresse av att en personlig färgad essä införd i Expressen Kultur skulle prövas som om den vore en nyhetsartikel. Låt vara att advokaterna pliktskyldigt, om än felaktigt, kallade A:s text för “debattartikel” på något enstaka ställe i anmälan.
Ingen hade veterligen betraktat Expressen Kulturs publicering på det sätt som NN försökte förmedla genom sin lejda advokatyr. Anmälaren misstog sig helt enkelt i frågan om vad det var för slags publicering.
Artikeln var ett självutlämnande och kritiskt inlägg med litterära kvaliteter som satte fingret på något så svårfångat som en känsla av osynliggörande. Det hon skrev var inte en nyhetsartikel. Artikeln hade inte heller redigerats eller placerats i tidningen som något annat än en essä i en av vår tids stora frågor. Den formella förmedlingen av en händelse som kännetecknade en nyhet fanns inte i denna text. Någon debattartikel var det inte heller. Texten hörde hemma på kultursidan. Den var ett subjektivt och värdefullt bidrag i den pågående diskussionen om livet som kulturarbetare, inte minst som kvinna.
Vad gällde uppgifternas vederhäftighet kom de direkt ur hästens mun. Anmälarens uppfattning att det inte finns något sakligt stöd för att han kränkt A under tre års tid, var milt talat egendomlig. Anmälaren hade även svårt att entydigt dementera uppgifterna i artikeln. I stället ville han hävda att någon journalistisk granskning inte hade skett och att uppgifterna inte var underbyggda. Den senare ståndpunkten rimmade inte med vad NN själv hade sagt om ett “sårigt projekt” och en “arbetsplatskonflikt”. Ingen hade kontaktat redaktionen med påpekande om sakliga felaktigheter.
Anmälaren byggde sin upprördhet på uttolkningar i olika hänseenden. Till exempel “A beskriver mig som närmast ett galet monster” och att hon skulle ha skrivit att han “har hånat och förtryckt henne på ett fullständigt vidrigt sätt” samt att “NN är en chauvinistisk, sexistisk mansgris som kränker mig”. Dessa uppgifter fanns inte i Expressens publicering.
NN förnekande i Medievärlden hade något motvilligt över sig. Det hedrade honom inte att han gjorde anklagelser av typen som han själv kritiserade.
Den 3 april 2019 publicerade Expressen en uppföljande artikel med rubriken Vems bild är mest sann – NN:s eller A:s? Kulturskribenten Helena Granström frågade sig bland annat om offret i dagens samhälle hade givits oinskränkt rätt till sin berättelse. Om det ännu existerade något sådant som ett missförstånd. Expressen länkade till artikeln i slutet av A:s artikel.
NN var sedan länge en välkänd och prisbelönt författare och filmare. Hans reportagebok [boktitel angiven], utgiven för snart tre år sedan, väckte berättigad uppmärksamhet. Han hade en framskjuten plats i svensk offentlighet. Han hade stor erfarenhet av att delta i offentligheten, i tidningar, radio och TV.
Artikeln handlade om NN i hans yrkesmässiga roll. Expressen kontaktade honom samma dag som artikeln publicerades och erbjöd honom möjlighet att komma till tals. NN avböjde. Han valde istället att snabbt vända sig till Medievärlden, där han lämnade ut privata uppgifter om en befarad hjärtsjukdom och ambulanstransport.
Även om tidningen förstod att NN inte gillade offentliggörandet av uppgifterna i Expressen så var det inte fråga om “allvarliga anklagelser”, att han “förtryckt henne på ett fullständigt vidrigt sätt”, eller att han betett sig brottsligt. Essän handlade om A:s erfarenhet. Texten hade också bäring på en principiellt viktig fråga om upphovsrätt när bok blev film samt det pågående samtalet om arbetsvillkoren i de konstnärliga branscherna.
En anonymisering i Expressen hade av flera skäl varit meningslös och konstig, i ljuset av att det handlade om en mycket känd bok och film samt NN:s framträdande plats i svensk offentlighet.
Sammanfattningsvis hade uppgifterna som angick NN handlat om ett publikt projekt där en namnkunnig person ansett sig kränkt och upplevt att hon fått kämpa för ett erkännande av sitt arbete. Uppgifterna handlade om ett professionellt sammanhang utan bäring på det privata. Anklagelserna, om man ens kunde tala om sådana, hade inte varit “allvarliga”.
NN hade inte antagit Expressens erbjudande om att få komma till tals. Han hade ändå varit publik, detaljrik och privat när han tog till orda i Medievärlden om Expressens publicering, filmprojektet och A. En eventuellt förekommande publicitetsskada var inte oförsvarlig.
Anmälarens kommentar
NN:s publicering i Medievärlden hade ingen relevans för prövningen i ärendet.
Anklagelserna i Expressens artikel var allvarliga. Tidningen kunde inte friskriva sig från sitt pressetiska ansvar genom att anföra att påståendena skett inom ramen för en “essä”, “personlig berättelse” eller ett “självutlämnande och kritiskt inlägg med litterära kvaliteter”.
Ett sådant synsätt, där det avgörande för de pressetiska reglernas tillämpning på faktaredovisning var hur man benämnde publiceringen, vore att kringgå det pressetiska systemet och skulle motverka dess syfte. En pressetisk skada kunde vara lika allvarlig oavsett vad publiceringen benämndes som. Det väsentliga var inte vad var det för typ av publicering, utan om det förekom kontrollerbara sakpåståenden i publiceringen.
Parterna var överens om att någon journalistisk utredning och faktakontroll inte hade skett. Tidningen kunde inte undkomma sitt pressetiska ansvar genom att hänvisa till att ingen kontaktat redaktionen och påpekat sakliga felaktigheter.
Tidningen menade att en anonymisering hade varit “meningslös och konstig”. Det fick förutsättas att parterna var överens om att det aldrig funnits ett uppenbart allmänintresse som motiverade namngiven av NN.
Om syftet med publiceringen varit att belysa frågan om jämställdhet och arbetsmiljö i kultur- och medievärlden hade det varken krävts en namnpublicering av NN eller en faktaruta om honom.
Det framgick tydligt av Expressens yttrande till PO att tidningen tagit ställning i den arbetsplatskonflikt som publiceringen rent faktiskt grundade sig i.
Ytterligare skriftväxling
Tidningen
Det vore egendomligt om den pressetiska prövningen skulle ignorera NN:s utförliga utgjutelse i Medievärlden. NN bekräftade A:s uppgifter i flera viktiga hänseenden när han skrev om ett “sårigt projekt” och en “arbetsplatskonflikt”.
Essäns alla delar hade det stöd som krävdes för att publiceras på Expressen Kultur. NN bekräftade även med råge i Medievärlden att han själv ansåg att den typen av uppgifter inte var pressetiskt angripbara. Tidningen utgick från att hans text granskades av Medievärlden före publicering.
Anmälaren
Förhållandet att den aktuella texten publicerades på Expressen Kultur och inte på nyhetssidorna hade ur ett pressetiskt perspektiv inte någon relevans. Tidningen verkade anse att det fanns en pressetisk frizon för spridning av texter som gav uttryck för den aktuella skribentens personliga perspektiv. Det skulle innebära ett kringgående av det tryckfrihetsrättsliga ensamansvaret och det pressetiska regelsystemet.
En tidning kunde varken ur ett tryckfrihetsrättsligt eller pressetiskt perspektiv freda sig mot ett påstående om förtal eller publicitetsskada genom att hänvisa till att uppgifterna kom från textförfattaren själv.
NN hade inte bekräftat A:s uppgifter i flera viktiga hänseenden. Att det var en allvarlig arbetsplatskonflikt innebar inte något stöd för de allvarliga anklagelser som riktades mot honom i den anmälda texten.
Anmälaren vidhöll att artikeln i Medievärlden saknade relevans för ärendet.
Tidningen
NN hävdade att han lidit en publicitetsskada av en öppen debatt om arbetsmiljön i de konstnärliga yrkena.
A:s essä med reflektion och självförebråelser ifrågasatte hans sätt att leda och lösa en professionell uppgift med stark anknytning till ett publikt och angeläget sammanhang. Det fanns inte grund för något samtidigt bemötande.
Expressen erbjöd NN genmäle. Han avböjde och vände sig istället till Medievärlden.
PO:s bedömning
PO har till uppdrag att pröva om anmälaren har orsakats en oförsvarlig publicitetsskada.
En ansvarig utgivare har ett pressetiskt ansvar för det som publiceras i tidningen, oavsett om publiceringen kallas essä, ledarartikel, debattinlägg eller nyhetsartikel.
När det gäller faktauppgifter som uttrycker kritik är den pressetiska utgångspunkten att den person som kritiseras ska ges tillfälle att samtidigt bemöta kritiken.
När det gäller opinionsjournalistik, till exempel debattinlägg och ledarartiklar, är det till skillnad från nyhetsartiklar tydligt för läsarna att skribenten framför sina åsikter, inte fakta. Detsamma gäller den typ av publicering som NN har anmält, vilken närmast kan beskrivas som en essä. Avseende den typen av journalistik finns det endast i undantagsfall anledning att kräva att personer som omnämns ska erbjudas möjlighet till samtidigt bemötande.
En essä eller liknande text på kultursidorna kan ibland ta avstamp i ett händelseförlopp. En beskrivning av ett skeende utgör grunden för en diskussion om ett större ämne. Sakuppgifter blandas med tolkningar, känslor, slutsatser och åsikter. Det är inte alltid uppgifter som tidningen har belagt med journalistiskt arbete. Ur ett pressetiskt perspektiv är det högt i tak för sådana typer av publiceringar.
NN är journalist, författare och dokumentärfilmare. Hans roll innebär att han får tåla kritik och granskning av sina handlingar och åsikter, som har beröring med hans arbete. Det innebär emellertid inte att han per automatik måste tåla namngivning i ett nedsättande sammanhang.
Rubriken i nätupplagan lyder: NN kränkte mig och tog mitt arbete. I den anmälda essäns ingress står att projektet började med en vänskap men slutade som en mardröm. Det står att artikeln handlar om hur samarbetet med NN blev en studie i osynliggörande. I artikeln anges bland annat följande.
Det började med att NN beskrev samarbetet som att det var hans idé att göra en film om X, och att det var han som frågade A om hon ville vara med.
Hon blev osynliggjord. Hennes förslag möttes ofta med likgiltighet. NN visade obehag så fort hon sade något.
NN hade lagt in sitt namn före hennes namn i krediteringar, utan att prata med henne. Hon beskrev hans reaktion när hon tog upp det med honom.
- “Han blev röd i ansiktet, ändrade ställning i stolen och med armarna i kors sa han: Jag kan inte förstå att du tar upp den här frågan, jag är så otroligt kränkt. Hur kan du jämföra dig själv med mig? Jag är det stora namnet här. Du ska vara tacksam att du får jobba med mig.”
- “Han sa: Du är helt okänd, du är ingenting, okej att du har skrivit en bok som hjälper oss i arbetet, men det är jag som är namnet här. Att mitt namn ska stå före ditt är naturligt. Det är som att Stefan Jarl skulle göra en film med en ung okänd person och den personen skulle kräva att ha sitt namn före hans. Det funkar inte så.
- Det hela slutade med att jag gick med på hans upplägg. Orden som kom ur honom var så hätska att det inte gick att föra ett samtal.”
Han respekterade henne inte. Hon skrev:
- “Han osynliggör mig, förminskar mig, skrattar åt mina förslag, blir aggressiv när jag säger bra saker som hjälper arbetet framåt. Han kallar mig ingenting.
- Och kanske det värsta, det som gjorde att jag kunde sätta ord på vad det var jag var med om: Jag skulle vara tacksam.”
Arbetet med filmen fortsatte och hon beskrev den fortsatta utvecklingen.
- ” Han började ljuga, undanhålla information och manipulera. När jag nämnde orden ‘osynliggöra kvinnor’ eller ‘diskriminering’ blev han så rasande att hans ögon tårades. Han frågade mig: Hur vågar du? Vem tror du att du är? Han var feminist.”
- “Varje dag var en kamp. Han uteslöt mig ur processen, marginaliserade min roll ännu mer, bestämde saker utan att diskutera med mig. Nu hade jag slutat hoppas. Under de två första åren lade jag otroligt mycket tid och kraft på att förklara för honom hur det kändes när han gjorde mig osynlig, hånade mig och gjorde mig till en betydelselös person i sammanhanget.”
Hon kämpade med att få information för att inte bli helt avskuren från filmen och för att få vara med på viktiga visningar som hon lämnades ovetande om.
Skribenten beskrev händelser efter att filmen var färdig.
- “Under lanseringen av filmen, då vi gjorde en massa intervjuer med journalister, sa han efter att vi varit med i SVT:s morgonsoffa: Du ska bara vara tacksam att jag låtit dig vara med i det här. Jag kunde ha gjort det utan dig, men nu fick du vara med.”
- “En annan sak jag minns tydligt är ett filmsamtal på en biograf i Stockholm den hösten. Han tog som vanligt mikrofonen först och började berätta varför han hade gjort filmen, och han sa: Det personliga är politiskt, som man brukar säga. Och så är det med X:s liv också.
- Jag stod där och tänkte: En man har under tre års tid kränkt mig och tagit ifrån mig mitt arbete, ett arbete som rör en annan brun kvinna, och nu använder han feminismens visdomar för att beskriva denna kvinnas liv.”
I artikeln framförs nedsättande uppgifter om NN:s beteende och om honom som person. Det är allvarliga och skadande uppgifter om att han har kränkt skribenten under tre års tid och tagit hennes arbete.
Skribenten har ursprungligen publicerat texten som ett inlägg på Facebook, utan att ange NN:s namn. Expressen har publicerat hennes inlägg och namngett honom. I artikeln har tidningen också publicerat hans bild och en faktaruta om honom.
En pressetisk utgångspunkt är att tidningen noga ska överväga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Det finns ett allmänintresse att föra en diskussion om situationen för kvinnliga kulturarbetare, om osynliggörande och maktstrukturer. En sådan diskussion måste få utgå från konkreta händelser. Det finns dock en gräns för när en sådan text orsakar namngivna personer en oförsvarlig publicitetsskada. Den gränsen har tidningen passerat i och med den anmälda artikeln. NN har orsakats en oförsvarlig publicitetsskada.
Att tidningen dagen efter publiceringen på nätet har publicerat artikeln Vems bild är mest sann – NN:s eller A:s? föranleder inte en annan bedömning.
Tidningen har inte gett NN möjlighet till samtidigt bemötande, men erbjudit honom genmäle i efterhand. I det här fallet är uppgifterna av sådan påtaglig negativ art att det hade varit bra om tidningen gett honom möjlighet till samtidigt bemötande. Det fanns alltså skäl att göra ett undantag från huvudregeln, men det är inte avgörande för bedömningen. Uppgifterna i sig har orsakat honom en oförsvarlig publicitetsskada.
Att anmälaren valt att bemöta texten i Medievärlden påverkar inte den pressetiska bedömningen.
Sammanfattningsvis:
Tidningen har publicerat en artikel som behandlar frågor av allmänintresse. Skribentens essä innefattar dock mycket nedsättande uppgifter om NN:s beteende och honom som person. Att uppgifterna publiceras i en essä på tidningens kultursida innebär inte att publiceringen är pressetiskt acceptabel. Även en persons version av ett händelseförlopp kan vara skadande för den som pekas ut som klandervärd.
Anmälarens position medför att han får tåla viss kritik mot sitt agerande. Men i den anmälda publiceringen anförs att han har kränkt skribenten under tre års tid och tagit hennes arbete. Tidningen publicerar uppgifter om att han har ljugit, manipulerat, hånat, marginaliserat och diskriminerat A. PO:s uppgift är inte att avgöra om det är sant eller falskt, men konstaterar att det är allvarliga uppgifter som i det här sammanhanget går utöver vad han behöver tåla i sin roll.
Sammantaget har NN orsakats en oförsvarlig publicitetsskada.
Att tidningen har erbjudit honom genmäle är inte tillräckligt för att publiceringen ska undgå klander.
Ärendet överlämnas till Pressens Opinionsnämnd, PON.
Ärendet hos Mediernas Etiknämnd
Såväl anmälaren som tidningen har yttrat sig i nämnden.
Mediernas Etiknämnds bedömning
Mediernas Etiknämnd delar PO:s bedömning att anmälaren har orsakats en oförsvarlig publicitetsskada. Tidningen klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.
[1] Pressens Opinionsnämnd och Allmänhetens Pressombudsman ombildades den 1 januari 2020 till Mediernas Etiknämnd och Allmänhetens Medieombudsman.