Göteborgs-Tidningen exp nr 58/2003
Tidningens rapportering om två personers gemensamma självmord var ett grovt brott mot god publicistisk sed.
A, B och C anmälde publiceringar i Göteborgs-Tidningen den 20, 21 och 23 november 2002 till Allmänhetens Pressombudsman (PO). Publiceringarna gällde en man och en kvinna som begått självmord. A var kvinnans far, B och C var mannens mor och dennas sambo.
Den 20 november 2002 löd huvudrubriken på förstasidan KVINNA OCH MAN hittade HÄNGDA i fotbollsmål i Västsverige. Enligt artikeltexten hade en kvinna och en man påträffats hängda i en avsides placerad målställning på en fotbollsplan i en angiven ort.
Den 21 november beskrevs händelsen som ett gemensamt självmord. Nu kallades de ett kärlekspar. En beskrivning lämnades av hur självmordet hade gått till. Mannens och kvinnans ålder och hemort angavs. Kriminalinspektören som ledde utredningen sade att hon inte hade någon förklaring till självmordet. De hade lämnat ett gemensamt undertecknat avskedsbrev efter sig i kvinnans hem. Det var varken långt eller detaljerat och sade inte så mycket. Om obduktionen bekräftade självmord skulle polisen inte fortsätta utredningen. Polisen trodde inte att en av dem tagit livet av den andra utan att de hade dött samtidigt. Inte heller trodde polisen att självmordet var planerat sedan länge.
En kvinnan närstående person uttalade sig om parets komplicerade relation.
En psykiatriprofessor uttalade att gemensamma självmord var ovanliga bland unga människor. Nästan alltid fanns en psykisk störning bakom självmord, oftast depression men även missbruk.
I en faktaruta redovisades statistik om självmord i Sverige.
Den 23 november följde tidningen upp självmordsfallet. Förstasidesrubriken löd: AVSKEDSBREVET från ungdomarna som hängde sig i fotbollsmålet PAPPAN: DE BORDE HA FÅTT HJÄLP
Huvudartikeln inne i tidningen meddelade att allt såg ut att vara föreberett. Kvinnan, som i artikeln kallades Pia, hade skrivit versen i sin egen dödsannons. I lägenheten hade hon och mannen, som i artikeln kallades John, skrivit var sitt stycke i avskedsbrevet. Sedan gick de ut i natten, lyssnade på Jan Johansen och Ozzy Osbourne i bandspelaren och hängde sig i fotbollsmålet. Avskedsbrevet återgavs i faksimil intill artikeln. Även den bortgångna kvinnans dödsannons visades, dock med namnet maskerat.
Johns far (namn), Johns nya flickvän och hans bäste vän (namn) ville berätta för att alla skulle förstå. Det som hänt hade inte behövt hända om man kunnat förutse och om de fått hjälp. De visste att John inte mådde bra och att Pia hade sina toppar och dalar.
För fyra år sedan hade de blivit ett par. Senaste sommaren tog det slut. Vissa uppgifter lämnades om berusning, nedstämdhet och dödslängtan.
Tidningen intervjuade också ordföranden i en organisation som arbetar för att minska antalet självmord. Korta råd gavs även om hur man upptäcker om en människa umgås med självmordsplaner och vad man kan göra för att hjälpa sådana personer. En separat artikel berättade om unga människor i andra länder som gemensamt tagit livet av sig.
I sin anmälan till PO framhöll A att vad Göteborgs-Tidningen skrivit om självmorden markant skiljde sig från hur andra tidningar hanterat saken. Pressetikens regler hade åsidosatts. Allra värst var publiceringen den 23 november.
Han vände sig mot den närgångna och detaljerade beskrivningen av det olyckliga parets kärlekshistoria. Med tanke på att de pressetiska reglerna manar till stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök, särskilt av hänsyn till anhöriga, kändes det som Göteborgs-Tidningen publicerat som ett hån.
Tidningens reportrar hade inte respekterat familjens önskan om att bli lämnad i fred. Telefonsamtalen hade varit oräkneliga och de hade uppvaktats med uppmaningar om att tala ut.
Vidare kritiserade anmälaren att tidningen återgett den bortgångnas dödsannons med det osanna påståendet att den döda själv skrivit versen i annonsen. Det var i själva verket vers 240 ur ett häfte med lämpliga texter som erbjöds av begravningsbyrån. Återgivandet av dödsannonsen samt namngivningen av den döde mannens far bidrog till att det gick att identifiera de döda.
Anmälaren ansåg också att det var fel att publicera det personliga avskedsbrevet. Det var även fel att beskriva de två som ett kärlekspar eftersom båda funnit nya partners. Tidningen hade kränkt och vanhedrat familjen. De hade inte fått ro att sörja den bortgångna.
B och C anförde att tidningen publicerat en mängd grundlösa uppgifter som var kränkande för familjen. Denna hade tagit illa vid sig av intervjun med den dödes biologiska pappa. Det hade skett utan att tidningen haft kontakt med den familj där den döde levt större delen av sitt liv. Tidningen hade inte visat vederbörlig försiktighet vid publiceringen av detta självmord och inte tagit hänsyn till de anhöriga och till privatlivets helgd.
Göteborgs-Tidningen framhöll att självmord var ett samhällsont som var vanligare än trafikolyckor med dödlig utgång men ändå ägnades föga uppmärksamhet. I det här fallet rörde det sig om en stor och viktig nyhet som också gav en möjlighet till insikt om hur traumatiskt ett självmord är. Tidningen ville inte tiga om saken utan på ett ansvarigt sätt berätta vad den visste.
Inte bara själva nyheten hade redovisats. Två reportage hade handlat om förebyggande arbete mot självmord och om den hjälp som finns att få för anhöriga till människor som tagit sitt liv.
Tidningen hade iakttagit stor återhållsamhet. Den hade inte publicerat namn och bild på de döda. När den avlidne mannens far och bäste vän frivilligt framträdde den 23 november hade tidningen namngett dem och dessutom haft det bestämda intrycket att mannens anhöriga ville att vad som sagts i dessa intervjuer skulle återges.
Dessa uppgifter, som lämnats av personer som stod den döde mannen mycket nära, bedömdes som vederhäftiga och framförda med eftertanke. Avskedsbrevet hade visats för tidningen som en del av de uppgifter som gavs i intervjun. Att de två var ett kärlekspar byggde på upplysningar från polisen och vittnens iakttagelser att de kramats. När den döde mannens vän sade att de avlidna bara haft ett kamratförhållande, hade tidningarna återgett även det.
Den döde mannens pappa hade ett annat efternamn än sonen. De dödas identitet hade därmed inte röjts för personer som inte redan kände till saken. Tidningen hade stor förståelse för de anhörigas smärta. Rapporteringen var ändå nödvändig och utformad så att orimlig publicitetsskada skulle undvikas. Tidningen ansåg sig inte ha misslyckats i det.
A ansåg att de dödas identitet var allmänt bekant på hemorten i Västsverige. Han ifrågasatte att de som intervjuats visste något om hans dotter.
B och C anförde att tidningen inte alls visat återhållsamhet. Om publiceringarna berörde ett stort antal människor så var det denna tidnings verk. Alkoholproblem, depression och psykiska störningar fanns inte i bilden. Den uppmärksamhet tidningarna gett självmorden tydde inte på respekt och medmänsklighet utan på upplagehöjande ambitioner.
I fortsatt skriftväxling berörde A och tidningen bl a de dödas förhållande.
Genom beslut den 3 mars 2003 överlämnade PO anmälningarna till Pressens Opinionsnämnd och uttalade:
Självmord är ett ohyggligt trauma för anhöriga till den som tagit sitt liv. De pressetiska reglerna manar uttryckligen till återhållsamhet vid rapportering om självmord, särskilt av hänsyn till anhöriga och till privatlivets helgd.
I fallet med det gemensamma självmordet har Göteborgs-Tidningen detaljerat rapporterat om hur det gick till. De två dödas livssituation har beskrivits ingående. Ett stort antal integritetskänsliga uppgifter har lämnats.
Tidningens beskrivning av tragedin präglas inte av vederbörlig återhållsamhet i syfte att visa hänsyn till de anhöriga och till privatlivets helgd. Tvärtom är frånvaron av sådan återhållsamhet påtaglig. Personer som redan kände till de dödas identitet har av tidningen försetts med uppgifter om intima privata förhållanden som de får antas ha varit obekanta med. I viss utsträckning bygger de på spekulationer. Allmänintresset för dessa uppgifter är inte sådant att det gör den djupa publicitetsskadan försvarlig. Anmälarna och deras familjer har kränkts liksom minnet av de döda.
Min bedömning är att Göteborgs-Tidningen grovt har brutit mot god publicistisk sed. Därför bör den klandras.
Tidningen har inkommit med ett yttrande till Pressens Opinionsnämnd.
Pressens Opinionsnämnd gör följande bedömning:
Nämnden anser i likhet med PO att Göteborgs-Tidningen genom de anmälda publiceringarna förtjänar pressetiskt klander. Med anmärkningen att de speciella omständigheterna med det dubbla självmordet inte motiverar något avsteg från de pressetiska reglerna i fråga om självmord finner nämnden att Göteborgs-Tidningen i detta fall, med beaktande särskilt av artikeln den 23 november 2002, har grovt brutit mot god publicistisk sed.