Smålandsposten klandras av Mediernas Etiknämnd för att ha brutit mot god publicistisk sed. Tidningen förmedlade felaktigt intrycket att anmälarens skuld slagits fast i domstol. Anmälaren gavs därefter inte heller en adekvat möjlighet att bemöta uppgifterna.

Smålandsposten, exp. nr. 61/2020, dnr. 20115

Mediernas Etiknämnds beslut

Mediernas Etiknämnd klandrar Smålandsposten för att ha brutit mot god publicistisk sed.

_______________

Genom beslut den 9 juni 2020 hänsköt Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Smålandsposten.

MO:s beslut hade följande lydelse.

Vad Smålandsposten publicerade

Den 7 april 2020 publicerades en artikel med rubriken Fuskvarning stryks av formella skäl i den tryckta utgåvan av tidningen.

I ingressen stod att en lektor vid [universitetet] år 2017 hade anklagats för att ha använt sina studenters uppsatser. Vetenskaplig oredlighet hade universitetet sagt, och varnat lektorn. Nu drog universitetet tillbaka sin varning, men det fick ändå betala rättegångskostnader på flera hundratusen kronor.

I artikeltexten stod att [universitetets] dåvarande prorektor [namn angivet] i [månad angiven] 2017 beslutade, efter att frågan behandlats i olika instanser, att lektorn gjort sig skyldig till vetenskaplig oredlighet. Anledningen var att lektorn använt studentuppsatser när han ville bli befordrad till docent.

Bedömningen var att lektorn själv tillfört mycket lite i form av problemformule­ring, hypotes, metod, teori och slutsats. Det handlade i praktiken om plagiat av studenternas arbete.

Personalansvarsnämnden beslutade därefter att tilldela lektorn en varning som disciplinpåföljd.

Sedan dess hade frågan behandlats rättsligt i både Arbetsdomstolen och tings­rätten. Fackförbundet SULF förklarade sig först villigt att föra lektorns talan i Arbetsdomstolen, men drog tillbaka sitt erbjudande.

2018 avvisade Arbetsdomstolen lektorns yrkande, vilket innebar att [universi­tetet] fick rätt i sitt beslut om vetenskaplig oredlighet. I det målet fick lektorn, som förlorande part, betala rättegångskostnaderna.

Kvar var den del som handlade om disciplinpåföljden – varningen. När den frågan till slut skulle upp till huvudförhandling i tingsrätten i januari 2020, med­gav plötsligt [universitetet] att disciplinpåföljden skulle undanröjas. Anled­ningen var att lektorn avslutade sin anställning för två år sedan.

När det inte längre fanns något anställningsförhållande saknades grund för disciplinåtgärd, enligt [universitetet]. Lektorn däremot ansåg att parterna i avtalet som skrevs när anställningen avslutades, också varit överens om att det inte skulle påverka det aktuella målet.

När domen från tingsrätten meddelades var varningen upphävd. Resultatet blev ändå en kostsam historia för [universitetet], som dömdes att betala lektorns rätte­gångskostnader på omkring 400 000 kronor.

Biträdande universitetsdirektören tyckte att det viktigaste var att man fått rätt i sak genom Arbetsdomstolens dom.

”– Vi har fått bekräftat att vi har gjort rätt, att ärendet är rätt hanterat och att vårt kvalitetssystem när det gäller forskning fungerar. Det känns bra.”

Anmälan

Publiceringen anmäldes av NN [namn angivet].

Bakgrund

Han var den omskrivne forskaren. För en tid sedan fick [universitetet] in en an­mälan om misstänkt vetenskaplig oredlighet. Han blev i skrift utlovad att han skulle kallas för att få tillfälle att svara på anmälan. Trots detta meddelade rektorn beslut om att det förelåg vetenskaplig oredlighet, utan att han kallats. Rektorn beslutade även att tilldela honom en varning.

Han begärde att frågan skulle skickas till Centrala Etikprövningsnämnden, CEPN, och nämnden kom fram till att det inte förelåg någon vetenskaplig oredlighet.

Rektorn vägrade därefter att ändra både beslutet om vetenskaplig oredlighet och beslutet om varning. Han väckte då talan mot universitetet. Efter att ett beslut från tingsrätten överklagats till Arbetsdomstolen, beslutade denna domstol att tingsrätten enbart kunde pröva yrkandet om undanröjande av varningen. Arbets­domstolen skrev emellertid att rektorns beslut kunde prövas indirekt, genom att varningen prövades.

Han visade tillsammans med sitt ombud, på alla tänkbara punkter, att det inte varit fråga om någon vetenskaplig oredlighet. När bevisen lagts fram vid tings­rätten medgav universitetet talan, eftersom det inte hade något ”case”. Universi­tetet påstod emellertid att talan medgavs för att han inte längre var anställd vid universitetet. Enligt universitetet innebar detta att varningen inte behövde prövas.

Han hade väckt talan mot universitetet, och de sakförhållanden han fört fram ut­gjorde talan. I tingsrätten motsatte han sig därför de skäl som universitetet angett för dess medgivande. I domskälen angavs, korrekt, endast att universitetet med­gett talan.

Medgivandet innebar att han fått rätt, det vill säga att universitetet gett den talan som han framfört rätt. Varningen hade därför inte strukits på grund av en formali­tet, som att han slutat.

Publiceringen

Tidningens publicering stred mot god publicistisk sed på flera sätt.

Det var inte korrekt nyhetsförmedling eftersom artikeln innehöll fel på centrala punkter, vilket även innebar att tidningen inte hade kontrollerat uppgifterna så noggrant som krävdes. Det gick inte att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

Som redogjorts för ovan stämde det inte att varningen strukits av formella skäl, det var inte någon formalitet som låg till grund för tingsrättens dom. Det var inte heller korrekt att använda ordet strukit, det var fråga om att tingsrätten upphävde varningen. Det var således felaktiga uppgifter, och rubriken saknade täckning i texten.

I artikeln stod: ”Det handlade i praktiken om plagiat av studenternas arbete”. Tidningen hade i kontakt med honom inledningsvis hävdat att det var en uppgift ur domen och senare att det var vad universitetet hävdade 2017. Inget av detta framgick i artikeln, utan i stället gav tidningen sken av att det förelåg vetenskap­lig oredlighet.  

Det stod också i artikeln att Arbetsdomstolens beslut innebar att universitetet fått rätt i frågan om att det varit vetenskaplig oredlighet. Det var helt felaktigt. Arbetsdomstolen tog ställning till om tingsrätten kunde pröva både beslutet om varning och rektorns beslut om vetenskaplig oredlighet. Universitetet, som ville undvika all prövning, fick rätt i bemärkelsen att tingsrätten inte kunde pröva båda besluten.

Han fick inte tillfälle att bemöta uppgifterna som publicerades, eftersom ingen från tidningen kontaktade honom för en kommentar. Däremot fick en represen­tant för universitetet uttala sig och hävda att det fått rätt i sak, trots att det precis förlorat tvisten.

Tidningen hade inte heller beaktat att anmälningar kunde ha till syfte att skada den som anmälts.

Dessutom vägrade tidningen rätta de felaktiga uppgifterna när han påtalade dem.

Till anmälan bifogades domen från tingsrätten och en e-postkonversation mellan anmälaren och tidningen.

Smålandspostens svar

Tidningen svarade genom chefredaktören och ansvariga utgivaren Kristina Bingström.

Bakgrund

Det var tydligt, både i anmälan och i den mejlkorrespondens som bifogades an­mälan, att NN upplevde att universitetet behandlat honom felaktigt i samband att hans anställning avslutades. Tidningen hade sedan 2016 löpande rapporterat om de olika turerna i ärendet och besluten i olika instanser. Tidningen var således väl införstådd i den problematik som förelåg.

Under hela rapporteringen hade tidningen konsekvent refererat till den anställde som lektor och hade inte vid något tillfälle skrivit ut hans namn, eller vilket forskningsområde han var aktiv inom.

Både lektorn och företrädare för universitetet hade kommit till tals i publice­ringarna. Ibland i direktkontakt med tidningens reportrar, ibland genom referat av inlämnade yttranden.

Påstådda sakfel

NN menade att rubriken saknade täckning i texten och att den var inkorrekt. Det var den i pappersutgåvan publicerade texten som avsågs, med ordalydelse: Fusk­varning stryks av formella skäl.

NN ansåg att ordet stryks var felaktigt, då varningen enligt domen undanröjdes. Orden var så pass näraliggande i betydelse att de var att betrakta som synonymer.

NN hade också anmärkningar mot uttrycket av formella skäl, ett uttryck han menade var felaktigt då ordalydelsen inte angavs i domen. Domskäl var inte formulerade för en tidningsartikel och tidningens uppgift var inte att ordagrant återge ordalydelsen i domar och beslut, utan att förklara innebörden av dem.

I domen framgick att det ”kan konstateras att [universitetet] har anfört att yrkandet om undanröjande av disciplinpåföljd har medgetts eftersom NN:s anställning vid [universitetet] har upphört”. Universitetet ansåg alltså att en varning för en tjänst som inte utövades inte längre var påkallad; därför ansåg man inte heller att en rättegång var nödvändig. Tingsrätten konstaterade därmed i sin dom att ”Med hänsyn till att [universitetet] har medgett NN:s yrkande om att disciplinpåföljden den [datum angivet] 2017 ska undanröjas, finner tingsrätten att yrkandet om undanröjande av disciplinpåföljden ska bifallas.” Omskrivet till tidningssvenska – varningen stryks/undanröjs/upphävs av formella skäl.

NN vände sig i anmälan mot ordet plagiat och undrade vilket fog tidningen hade för att använda begreppet. Inte alla var införstådda i vad vetenskaplig oredlighet kunde innebära. När tidningen i artikeln redogjorde för bakgrunden förklarades det därför stegvis.

Som framgick av artikeln sammanfattades vad universitetet baserat sitt beslut om vetenskaplig oredlighet på. Detta hade tidningen redogjort för även i tidigare artiklar, där självklart handlingar och information hämtats in från olika håll för att få en så god bild som möjligt av ärendet. De båda sidorna stod långt ifrån var­andra och hade väldigt olika syn på vad som inträffat.

På universitetet fanns en rad regler och riktlinjer att följa som anställd. Flera av dem hittades enkelt på lärosätets hemsida, under avdelningen Medarbetare. Där skrev man bland annat följande under rubriken God forskningssed:

”Så här hanterar [universitetet] misstanke om vetenskaplig oredlighet.

Forskare verksamma vid [universitetet] ansvarar för att följa god forskningssed i sin forskning. De ska upprätthålla högt ställda kvalitetskrav inom forskning och främja en god vetenskaplig forskningssed. [Universitetet] har det övergripande ansvaret för att forskningen vid lärosätet utförs i enlighet med god forskningssed.

Från 1 januari 2020 regleras ansvar för god forskningssed och prövning av oredlighet i forskning i lag (2019:504). I den nya lagen definieras oredlighet i forskning som en allvarlig avvikelse från god forskningssed i form av fabrice­ring, förfalskning eller plagiering som begås med uppsåt eller av grov oaktsam­het vid planering, genomförande eller rapportering av forskning. Anmälningar rörande oredlighet i forskning hanteras av en särskild myndighet, Nämnden för prövning av oredlighet i forskning. Anmälningar rörande andra allvarliga avvikelser från god forskningssed hanteras av lärosätet.”

Enligt anmälarens tidigare arbetsgivare var alltså vetenskaplig oredlighet, precis som tidningen skrev, såväl fabricering som förfalskning och plagiat av text.

Vissa ord var mer värdeladdade än andra, som exempelvis plagiat. När just denna typ av begrepp så tydligt betonades i universitetets egna riktlinjer, var det inte konstigt för tidningen att använda sig av det ordet.

Tidningen poängterade även att, i och med att Arbetsdomstolen avvisade lektorns yrkande om prövning av beslutet om vetenskaplig oredlighet, stod universitetets beslut fast. Detta oavsett om NN ansåg att beslutet var korrekt eller inte.

Rättelse och genmäle

NN anförde att tidningen hade underlåtit att rätta sakfel och vägrat honom gen­mäle. Som redogjorts för ovan var tidningens uppfattning att det inte fanns några sakfel att rätta. Båda sidors uppfattning framgick i den anmälda publiceringen.

Det verkade som att NN gravt missuppfattat journalistiken. Artikeln var en sammanfattning av tidigare rapportering, för att ge läsaren en bakgrund, och en kort sammanfattning av tingsrättens dom. Detta var brukligt när ett händelseför­lopp avslutades genom att dom meddelades. Det var också en av journalistikens viktigaste beståndsdelar, att på ett enkelt och begripligt sätt sammanfatta ett komplicerat skeende för en allmänhet utan sakkunskap på området.

Tidningens uppgift var inte att ordagrant återge lydelsen i domar och beslut, utan att förklara innebörden och sätta in domen i ett sammanhang.

Att NN hade en annan uppfattning än universitetet i frågorna, var inte uppe för bedömning. Som framgick i den publicerade artikeln redogjorde tidningen för att lektorn hade en avvikande syn på avtalet mellan honom och universitetet.

Vad gällde Arbetsdomstolens beslut så innebar det inte per automatik att NN hade rätt, bara för att han ansåg att beslutet om vetenskaplig oredlighet var fel­aktigt. Det var det beslut som alltjämt stod fast.

Hans omfattande mejlkorrespondens med tidningen dygnet efter publiceringen av den anmälda artikeln visade att hans ärende i första hand inte var att kräva rättel­se eller genmäle. Han ville förmå tidningen att skriva ytterligare en artikel base­rad på de uppgifter han ville lämna anonymt, om det sätt han ansåg att universite­tet hade misskött frågan.

Det var möjligt att tidningen i papperspubliceringen kunde hänvisat till hemsidan och de tidigare artiklarna. Det hade gett ett annat djup och en ännu bredare för­ståelse för ärendet. Tidningen hade framfört till anmälaren möjligheten att länka aktuell artikel till all tidigare rapportering. Han hade ännu inte återkommit i frågan.

Tidningen bifogade till sitt svar sju artiklar som publicerats om ärendet under perioden april 2016 till augusti 2018.

Anmälarens kommentar

Bemötande m.m.

Tidningen hävdade i sitt svar att både företrädare för universitetet och han hade fått komma tilltals, antingen genom direktkontakt med tidningen eller genom referat.

Ingen från tidningen hade haft någon direktkontakt med honom, vare sig om hans syn på vetenskaplig oredlighet eller ärendet i övrigt. Tidningen hade konsekvent endast haft kontakt med universitetet. Därför utgjorde sammanfattningen av den tidigare rapporteringen i artikeln endast en sammanfattning av skriftligt material och vad universitetet sagt. Att höra honom var tydligen ointressant.

Genom att enbart intervjua universitetet har tidningen inte strävat efter att låta honom bemöta kritiken samtidigt, snarare tvärtom.

Vad gällde frågorna om rättelse och genmäle så var det inte uppe för bedömning om han hade kontaktat Smålandsposten för att i första hand kräva rättelse/gen­mäle, eller om han försökt få tidningen att skriva en ytterligare artikel. Men rättelse eller genmäle förutsatte rimligen en artikel i någon mening.

Sakfel m.m.

Tidningen missförstod hans kritik mot användningen av begreppet plagiat. I artikeln stod det inte att det varit universitetet som hävdat att det varit fråga om plagiat, utan tidningen slog fast att det handlade om plagiat. Det var ett felaktigt påstående, eftersom det aldrig varit fråga om något plagiat. Hans kritik riktade sig mot detta, och inte om begreppet var svårt att förstå eller inte. För övrigt hade det, såvitt han visste, aldrig påståtts något om plagiat.

Dessutom påstod tidningen i sitt yttrande att vetenskaplig oredlighet skulle vara detsamma som plagiat. Det framgick av definitionen den hänvisade till att det kunde vara plagiat utan att det förelåg vetenskaplig oredlighet, och vice versa.

Det kunde aldrig vara en tidnings uppgift att omformulera en dom så att den för­vanskades.

Han vidhöll den kritik han framfört i sin anmälan mot användningen av begrep­pen formella skäl och stryks. Han betonade att universitetet inte dragit tillbaka sin varning, det var tingsrätten som undanröjt den eftersom han vann målet. Om det varit fråga om att universitetet dragit tillbaka varningen, hade det funnits ett beslut om detta hos universitetet. Något sådan fanns inte. Rubriken var därför påhittad. Tidningen redogjorde inte för domen, eftersom den fick det att framstå som att det varit universitetet som dragit tillbaka en varning av formella skäl.

Universitetet kunde anföra vad det ville, men det var hans talan, och det han an­fört till stöd för sin talan, som universitetet hade medgett. Att tidningen inte för­stod detta var ingen ursäkt. Det var ett felaktigt påstående som tidningen publice­rat.

Hans invändningar mot tidningens beskrivning, att beslutet från Arbetsdomstolen innebar att universitetet fått rätt i att det förekommit vetenskaplig oredlighet, var inte att tolka som att han ansåg att han per automatik hade rätt. Däremot hade universitetet genom att medge hans talan, enligt vilken det inte fanns någon vetenskaplig oredlighet, gett honom rätt. Därför var tidningens uppgift felaktig.

I en komplettering illustrerade anmälaren sin argumentation gällande begreppen plagiat och medgivande genom ett bildligt exempel.

Medieombudsmannens bedömning

Det finns ett allmänintresse av att rapportera om frågor som rör forskning och forskares anställningsförhållanden. En medieetisk utgångpunkt är att en tidning som tidigare rapporterat om en rättslig process också bör följa upp detta med målets slutliga utgång. Det finns därför ingenting att invända mot att tidningen skrivit om utgången i tvisten mellan anmälaren och universitetet.

Medieombudsmannen har till uppdrag att pröva om publiceringen har orsakat en utpekad person en oförsvarlig publicitetsskada. Det måste således föreligga både ett utpekande och ett kränkande påstående som inte kan anses försvarligt.

Tidningen publicerade inte namn, ålder eller liknande identifierande uppgifter om anmälaren. Det framgick inte heller inom vilket forskningsområde han är verk­sam. Anmälaren var därmed anonymiserad på ett godtagbart sätt inför den breda allmänheten.

Men en liten krets, exempelvis inom universitetet, som hade kännedom om an­ställningsärendet och den pågående tvisten kunde ändå förstå vem anmälaren var, och fick ytterligare information om ärendet genom publiceringen. Han är därmed utpekad för en begränsad krets. Denna krets är emellertid av stor betydelse för hans yrkesverksamhet. Det rör sig om hans forna kolleger, vilket kan påverka hans möjligheter att få en ny anställning vid detta universitet eller något annat.

NN har i anmälan anfört att tidningen publicerat felaktiga uppgifter. Det ingår inte i Medieombudsmannens uppdrag att pröva vad som är sant eller falskt i en publicering. När en person utpekas i samband med en granskning är dock viktigt att en tidning har haft tillräcklig grund för att lämna en uppgift utifrån det under­lag tidningen har haft vid tidpunkten för publiceringen.

Något annat har inte framkommit än att tidningen har redovisat ett faktiskt hän­delseförlopp, utifrån underlag från bland annat domstolsprocessen. Frågan är om tidningen genom sättet att redogöra för innehållet i underlagen har omskrivit an­mälaren på ett nedsättande sätt.

När det kommer till publiceringens rubrik, är det medieetiskt acceptabelt att er­sätta den juridiska termen undanröja med det språkligt näraliggande ordet stryks. Vidare framgår det av den ingivna domen, och parternas argumentation, att tingsrättens dom grundar sig på universitetets medgivande. Tingsrätten har alltså inte prövat frågorna i målet, utan meddelat dom på en formell grund. Tidningen hade därför fog för uppgiften som publicerades, och rubriken hade täckning i texten.

Det kan dessutom konstateras att det framgick av artikeln att NN motsatt sig de skäl som universitetet angivit i samband med att talan medgavs.

NN har vänt sig emot tidningens användning av begreppet plagiat, och pekat på att det presenteras som en faktauppgift, trots att det inte var fastslaget att det före­kommit plagiat, eller vetenskaplig oredlighet.

I den delen konstateras att det framgår av textens sammanhang att det är en redo­görelse för universitets syn på frågan. Det föregående stycket är en sammanfatt­ning av de åtgärder som universitetet vidtagit och det aktuella stycket är en redo­görelse för den bedömning som det gjorde.

Ordet plagiat är i detta sammanhang laddat, och en förenkling av anklagelserna om vetenskaplig oredlighet. Det är förståeligt att anmälaren reagerar över förenk­lingen och de brister i precision som är en naturlig följd vid en förenkling. Däre­mot ligger denna förenkling inom ramen för vad som är medieetiskt acceptabelt, särskilt i ljuset av att det i publiceringen står klart att NN inte delar universitetens uppfattning eftersom han fört talan mot besluten.

Tidningen redogjorde även för att Arbetsdomstolen 2018 avvisat ett av NN:s yrkanden. I artikeln stod att detta innebar att universitetet fått rätt i sitt beslut om vetenskaplig oredlighet.

Intrycket läsaren får genom detta är att en domstol kommit fram till att det varit fråga om vetenskaplig oredlighet från anmälarens sida. Att ett yrkande avvisats innebär emellertid att domstolen inte tagit ställning till frågan, men att beslutet står fast av processuella skäl. Intrycket av att det är avgjort att anmälaren gjort sig skyldig till vetenskaplig oredlighet förstärks av den biträdande universitets­direktörens uttalande. NN har genom detta orsakats en publicitetsskada.

En person som omskrivs på ett nedsättande sätt bör ges möjlighet att bemöta de uppgifter som tidningen publicerar om honom eller henne. En publicitetsskada kan minskas genom att personen får bemöta uppgifterna, antingen samtidigt i artikeln eller i en uppföljande publicering. När det gäller en persons yrkesutöv­ning är det i allmänhet tillräckligt med en uppföljande publicering.

Tidningen har ett ansvar att inte bara erbjuda tillfälle till bemötande, utan även att säkerställa att en omskriven person får en adekvat möjlighet att tillvarata ett sådant erbjudande. Det innebär att en tidning vid behov bör vägleda en person som inte har erfarenhet av att förekomma i media, till exempel genom att upp­mana dem att skriva en text eller genom att hjälpa dem att få fram sin poäng via telefonsamtal eller personligt möte.

NN skickade i anslutning till att artikeln publicerades ett flertal e-postmeddelan­den till tidningen. I konversationen framgår det att han ville komma till tals, om än anonymt. Han framhöll även att han ville dela med sig av ett omfattande mate­rial och att hans önskade att tidningen skrev artiklar om universitetets interna hantering.

Tidningen har ensam rätt att välja vad som publiceras och anmälaren kan inte ställa krav på vad tidningen ska granska. Däremot borde tidningen utifrån vad som framkommit i e-postmeddelandena förtydligat detta för NN, och då också förtydligat ramarna för hans möjligheter till bemötande av uppgifterna om att universitetet fått rätt i frågan om vetenskaplig oredlighet.

Sammantaget: Tidningen har genom beskrivningen om att universitetet fått rätt i frågan om vetenskaplig oredlighet förmedlat det felaktiga intrycket att det var fastslaget i domstol att så var fallet. Genom att endast låta universitetet komma till tals har detta intryck förstärkts. Uppgifterna tillfogade anmälaren en beaktans­värd publicitetsskada inför en begränsad, men för honom viktig grupp i den aka­demiska världen. Därefter har tidningen inte gett NN en adekvat möjlighet att bemöta uppgifterna i en uppföljande publicering. För det bör Smålandsposten klandras.

Ärendet överlämnas till Mediernas Etiknämnd.

Ärendet hos Mediernas Etiknämnd

Både tidningen och anmälarna har yttrat sig i nämnden. Nedan följer en kort samman­fattning av innehållet.

Tidningen anför att den är en lokal morgontidning, inte en juridisk tidskrift. Den gör således inte anspråk på att redogöra för den juridiska processen i detalj. Vidare ställer sig tidningen frågande till hur liknande ärenden ska hanteras fortsättningsvis. Att ano­nymi­sera så mycket att inte ens den närmaste kretsen begriper vem rapporteringen handlar om är hart när omöjligt utan att texten blir så urvattnad att nyheten försvinner. Tidningen anser också att en forskare kopplad till ett lärosäte av det aktuella univer­sitetets dignitet borde vara så pass van att formulera sig i skrift att han eller hon kort och koncist kan förmedla en önskan om genmäle eller rättelse.

Anmälaren anför att tidningen helt enkelt hittat på att det skulle röra sig om plagiat och att varningen ströks när det istället var så att universitetet medgav hans talan. Tid­ningen försökte inte kontakta honom inför publiceringen. Anmälaren menar också att tidningen genom att peka ut ort och ämne begränsat det antal personer som det skulle kunna handla om till en bråkdel.

Mediernas Etiknämnds bedömning

Mediernas Etiknämnd delar MO:s bedömning och finner att anmälaren har orsakats en oförsvarlig publicitetsskada. Tidningen klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.

Kränkte brottsoffer och anhöriga
Anklagades för brott mot svensk grundlag