Mediernas Etiknämnd klandrar Smålänningen efter att man publicerat integritetskränkande och känsliga uppgifter kring ett självmord. Tidningen har därmed frångått en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften.
Smålänningen, dnr. 23246, exp. nr. 51/2023
Mediernas Etiknämnds beslut
Mediernas Etiknämnd klandrar Smålänningen för att ha brutit mot god publicistisk sed.
Genom beslut den 6 oktober 2023 hänsköt Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Smålänningen.
MO:s beslut hade följande lydelse.
I en anmälan till Allmänhetens Medieombudsman (MO) har NN riktat kritik mot Smålänningen för en artikel som handlade om hennes son AB:s självmord. Artikeln hade rubriken AA, x år [ålder angiven], om sorgen efter sambons självmord: ”Hur förklarar man för en x-åring [ålder angiven]?”.
Artikeln publicerades på smalanningen.se den 26 mars 2023 och i tryck den 31 mars 2023. Nätartikeln har uppdaterats.
Vad mediet publicerade
Nätartikeln (ursprungsartikeln)
Ingressen
”En natt när AA var på sitt jobb, fick hon ett sms av sin sambo. Hon fick meddelandet 00:09. Klockan 00:26 ringde hon 112.
– Jag såg hans panna och det blåa repet som han hängde i genom fönstret i ytterdörren, säger hon.”
Artikeltexten (i urval)
I februari 2011 träffades AA och AB och levde kära som ett ungt par ska leva. Utan orosmoln med gemensamma framtidsplaner. De lade grunden för det liv de skulle bygga upp tillsammans. 2018 hade paret två barn, AC, x år och AD, x år. 2018 var också det året som hela familjens värld rasade.
– Vi stod mitt i en husrenovering och hade massor att göra. Vi hade två barn att ta hand om och det var mycket runt oss. Jag hade en bild av hur ett familjeliv skulle se ut, men så var det inte för oss.
Renoveringen tog upp det mesta av AB:s tid och han upplevdes som mer och mer stressad. Relationen började knaka i fogarna och paret levde alltmer separerade under samma tak.
– Jag var hemma med barnen när han gjorde annat. Det var som om vi levde två olika liv.
För att få vardagen att gå ihop jobbade AA natt, så hon kunde ta hand om barnen på dagarna. Barnen sov ofta hos sina morföräldrar när hon var på jobbet och som tur var befann de sig där också den 28 november 2018.
AB hade svårt att koppla av när hon var på jobbet och skickade ofta sms, så att det plingade till i telefonen klockan 00:09 var egentligen inget konstigt. Men när AA läste texten frös hon till is: ”Vad du än gör, ta inte hem barnen, för detta är ingen vacker syn.”
– Jag blev arg! Så skriver man inte, tänkte jag. Jag tog det som att han försökte skrämmas men åkte ändå direkt hem.
Hon parkerade bilen utanför huset och såg något som fick hjärtat att rusa.
– Jag såg hans panna och det blåa snöret genom fönstret i ytterdörren, sa hon. Han hängde där innanför.
Instinktivt hämtade hon en kniv och ställde sig på stolen som AB hade använt för att få höjd innan han klev ut i luften med snaran runt halsen. Hon försökte lyfta upp hans kropp samtidigt som hon skar av repet. Fortfarande arg för att han tog till så drastiska metoder för att skrämmas.
När repet gick av föll de båda till golvet och AA hamnade under AB. Och det var då hon märkte att det var på riktigt.
– Han reagerade inte alls på fallet. Någon reflex brukar man ju ha. Det var där och då jag fattade att det var på allvar!
Klockan 00:26 larmade hon 112, och med larmoperatörens röst kvar i telefonen påbörjade AA hjärtkompressioner och fortsatte med det till ambulanspersonalen kom tjugo minuter senare och tog över.
– Jag åkte med i ambulansen som skulle köra honom till Y-ort lasarett, och helt plötsligt fick de igång hjärtat, men de sa till mig att inte ropa hej än. Det var långt ifrån över.
När de kom fram till akuten stod ett team på tolv personer redo och väntade. Hans kropp levde men ingen visste hur hjärnan hade påverkats av syrebristen.
Efter några dagar i respirator genomförde läkaren smärttester på AB och kunde därefter konstatera att AB:s hjärna inte reagerade. Han var hjärndöd och skulle inte överleva.
AA berättade att en sköterska hade frågat henne om hur hon såg på organdonation. Det var en svår fråga som hon inte hade väntat att få vid x års ålder. Hon hade gett sitt tillstånd till donation, kunde man hjälpa någon att få ett friskt organ skulle man göra det.
Därefter handlade artikeln i huvudsak om hur hon upplevde livet efter det som hänt, hur hon försökte hantera situationen och komma vidare i livet med barnen, och om att det ändå fanns en framtid.
Bilder
AA framträdde öppet på bild med de två barnen. Det fanns också en bild på AB, tagen bakifrån när han gick på en strand med barnen på axlarna.
Den uppdaterade nätartikeln
En uppdaterad version av nätartikeln publicerades efter någon dag. I den ändrade publiceringen hade den ovan återgivna inledningen, med detaljerna om hur självmordet gått till och hur AA fann honom, tagits bort.
Den nya versionen inleddes med att återge att AA:s och hennes barns liv hade rasat samman på ett ögonblick då AB hade begått självmord 2018. Hur hanterade man sorgen samtidigt som vardagen med små barn måste ha sin gång?
Artikeltexten berättade sedan om när ambulansen kom till akutmottagningen där tolv personer i sjukvårdspersonalen stått redo för att ta emot AB.
Uppgifterna om att AA hade fått en fråga om organdonation, hennes känslor inför det, och att hon godkänt donation, fanns kvar i artikeln.
Som framgått ovan handlade artikeln därefter om hennes liv med barnen efter händelsen.
Artikeln i tryck
Den tryckta artikeln motsvarade den uppdaterade nätartikeln.
Anmälan (i huvudsak)
NN skrev i sin anmälan till MO att hon hade blivit chockad när hon läste nätartikeln den 26 mars.
Hon hade direkt känt igen sin son på bilden där han bar hennes barnbarn på sina axlar. Av rubriken fick hon intrycket att artikeln skulle handla om sorgen, och hur man skulle förklara en sådan här sak för små barn. Men redan efter att ha läst ingressen förstod hon att detaljer om AB:s självmord hade publicerats. Hon blev förkrossad över hur hennes son hade lämnats ut på ett så respektlöst sätt.
Snart blev hon kontaktad av vänner, kollegor och anhöriga som även de var chockade över vad de läst i Smålänningens nätartikel. Hon hade känt sig helt tom och kunde inte arbeta dagen efter. Hon var också orolig över att AB:s barn eller syskonbarn hade fått ta del av uppgifter som de var alldeles för unga för att kunna hantera.
Detaljerna om självmordet var sådana som ingen skulle behöva läsa och ”få slängda i ansiktet”. Det var helt obegripligt varför tidningen inte hade kontaktat henne och AB:s pappa före publiceringen.
Artikeln innehöll dessutom flera sakfel. AA hade lämnat AB innan det tragiska skedde. Och ändå fick hon nu, flera år senare, berätta sin historia utan att AB hade möjlighet att ge sin bild av förhållandet.
Dagarna efter publiceringen förstod anmälaren att flera personer hade varit i kontakt med den ansvarige utgivaren och lokalredaktionen i Älmhult. De som kontaktade tidningen ville uttrycka hur illa berörda de blivit av artikeln med detaljerna om självmordet.
Sedan fick hon berättat för sig att nätversionen av artikeln hade ändrats. För henne spelade det dock ingen roll eftersom den ingående beskrivningen av AB:s självmord och sakfelen redan hade publicerats och lästs av många.
Artikeln hade orsakat henne och hennes familj stort lidande.
Mediets svar
Smålänningen svarade genom sin ansvarige utgivare, Anders Sjölin, som bland annat anförde följande.
Självmord var ett stort folkhälsoproblem och den vanligaste dödsorsaken bland unga män. Därmed blev det både viktigt och självklart att lyfta frågor om självmord i Smålänningen. Allmänintresset fick anses stort kring detta svåra och berörande ämne.
I artikeln hade tidningen skrivit om självmord ur en nära anhörigs perspektiv. Hur tog man sig igenom sorgen efter en tragisk och livsförändrande händelse, samtidigt som vardagen med små barn måste få ha sin gång?
Det här var AA:s historia, vilket klart och tydligt framgick. Det var hennes berättelse om sitt liv och känslor kring den livsförändrande tragiska händelsen, men framför allt en historia om den svåra tid som följde som närmast anhörig och hur man klarade av att gå vidare samtidigt som man hade en sorg att bearbeta.
AA ägde sin historia med allt vad det innebar av känslor och upplevelser. Det var en historia tidningen måste kunna skriva. Som Smålänningen såg det berättade hon respektfullt om AB och parets sista tid tillsammans, men framför allt berättade hon om tiden efter självmordet. Eftersom fokuset låg på AA:s liv efter tragedin hade tidningen inte varit i kontakt med AB:s föräldrar inför publiceringen.
Anmälaren hade vänt sig mot att Smålänningen publicerat namn och bild på AB. Förutom att berättelsen enligt tidningen var respektfull, kunde tidningen dock utgå ifrån att alla som kände till AA och AB redan var insatta i förhållandena.
De som inte visste vilka paret (eller AB) var kunde inte utifrån den publicerade bilden på AB identifiera honom. Med två barn på axlarna syntes bara en del av hans rygg och baksidan på överarmarna. Det var en mycket respektfull bild som visade det familjeliv som tyvärr gått i kras, utan att exponera AB på ett oförsvarligt sätt.
Artikeln med AA:s berörande berättelse fick ett stort genomslag och Smålänningen fick mycket och i huvudsak positiv feedback från läsarna i olika kanaler. Kommentarstråden på Facebook blev dock inte bra, varför inlägget och kommentarstråden stängdes ned.
Ursprungsartikeln redigerades drygt ett halvt dygn efter publicering. Det här var först och främst AA:s viktiga historia – om hur man som nära anhörig med små barn gick vidare efter att ens partner begått självmord. Därför valde ansvarig utgivare att editera i texten för att ett än större fokus skulle ligga på tiden efter självmordet, och för att texten skulle få ett bättre flöde mot huvudberättelsen. Utgivaren tog bort beskrivningen av AB:s val av metod för självmordet.
Anmälaren hade inte närmare klargjort vilka sakfel som hon menade fanns i texten. Annars hade tidningen givetvis kontrollerat dessa uppgifter och gjort justeringar om så krävts.
Anmälarens kommentar
Anmälaren instämde i att det var viktigt att lyfta frågor om självmord. Men det var också viktigt att det gjordes på ett respektfullt sätt och med hänsyn till närstående. Hennes familj undvek aldrig frågor om AB:s självmord. Däremot utelämnades detaljer och uppgifter som familjen ansåg var privata.
Den första versionen av nätartikeln innehöll ett flertal utlämnande och integritetskränkande uppgifter om AB. Eftersom han inte kunde bemöta uppgifterna i artikeln blev det desto viktigare för anmälaren som efterlevande att slå vakt om AB:s integritet och minne.
Enligt Smålänningens utgivare var artikeln framför allt en historia om den svåra tid som följde som närmast anhörig och hur man klarade av att gå vidare samtidigt som man hade en sorg att bearbeta. Då blev det omöjligt att förstå syftet med den detaljerade beskrivningen av AB:s självmord. Felaktiga uppgifter av privat karaktär hade lämnats ut. AA hade lämnat AB innan det tragiska hände, så det var inte självmordet som hade fått familjelivet att gå i kras.
Det var också till exempel felaktigt att AA hade gett tillstånd till donation av AB:s organ. Det hade anmälaren och AB:s pappa i egenskap av föräldrar gjort.
Sakfelen var inte det viktigaste men de gjorde skadan av publiceringen värre.
Sammanfattningsvis hade artikeln uppfyllt sitt syfte utan den detaljerade beskrivningen av självmordet.
När en av anmälarens vänner kontaktade utgivaren på eftermiddagen den 27 mars hade artikeln fortfarande inte ändrats. Under samtalets gång visade dock den ansvarige utgivaren en större förståelse och artikeln uppdaterades efter samtalet genom att detaljer om självmordet togs bort.
Trots den korta publiceringstiden hade artikeln orsakat anmälaren och hennes familj mycket lidande. Det var med stor besvikelse anmälaren konstaterade att Smålänningen inte hade ansett att det fanns något behov av att kontakta henne och AB:s pappa före publiceringen.
Ytterligare skrivelse från tidningen
Smålänningen hade ingen anledning att ifrågasätta att AA på sjukhuset skulle ha fått frågan ”hur ser ni på att donera organen”, av en sjuksköterska. Det var inte rimligt att tidningen skulle behöva få uppgiften vidimerad från fler håll. Snarare var det högst rimligt att anta att frågan faktiskt hade ställts till AA. Om frågan sedan även hade riktats till föräldrarna var något helt annat.
Det var också saker i AA:s och AB:s förhållande som tidningen inte hade gått in på i artikeln, då utgivaren inte ansåg det relevant för den historia som berättades. Att det hade varit ett komplicerat förhållande var tidningen medveten om, AA hade varit öppen med det vid intervjun.
Tidningen och AA hade dock varit överens om att artikeln inte skulle fokusera på den komplicerade relationen, utan berättelsen tog avstamp i det tragiska självmordet och hur man som småbarnsförälder tog sig vidare.
Övrigt
Båda parter har i skriftväxlingen hos Medieombudsmannen nämnt den ”Checklista för rapportering om självmord” som finns publicerad på MO:s hemsida.
Medieombudsmannens bedömning
Medier bör iaktta stor försiktighet vid rapportering om självmord och självmordsförsök av hänsyn till anhöriga och respekt för enskildas privatliv. Det anges uttryckligen i Publicitetsreglerna, men regeln är inte mer preciserad än så.
Från medieetisk utgångspunkt väger hänsynen till anhöriga tungt. Det jag prövar i det här fallet är i första hand publicitetsskadan för anmälaren, AB:s mamma.
Den checklista för rapportering om självmord som omnämns i skriftväxlingen kan utgöra ett underlag för publicister och medier att utgå ifrån när en rapportering gäller ett självmord. Men det ska framhållas att checklistan inte är någon formell del av det medieetiska regelverket, även om den kan ge ett stöd för en ansvarig publicistisk hållning. Ett kunskapsstöd helt enkelt.
Självmord är ett folkhälsoproblem och den vanligaste dödsorsaken bland unga män. Det är viktigt att lyfta frågor om självmord i medierna. Men det innebär som regel inte att det är motiverat att identifiera personen som tagit sitt liv och redogöra för andra integritetskänsliga uppgifter som rör denne.
Dock, om det finns ett allmänintresse av att berätta att det skett ett självmord och anhöriga inte har något att invända, är utgångspunkten att man ska kunna berätta, med den hänsyn som av olika skäl bör tas.
I artikeln återger tidningen barnens mammas berättelse om självmordet och andra integritetskänsliga uppgifter. Hon har rätt att berätta sin historia, men bara om den inte skadar andra berörda på ett oförsvarligt sätt.
För att gå rakt på det som är kärnan för prövningen, så är det återgivningen av på vilket sätt AB tog livet av sig, hur AA fann honom och hennes upplevelser av det hon såg och vad som hände då. De uppgifterna är synnerligen integritetskränkande och känsliga för de efterlevande och AB:s minne.
En tidning väljer själv vad den ska rapportera om, det kan MO inte lägga sig i. Däremot hade det varit naturligt att mediet i ett fall som det aktuella, där mamman till AB:s barn vill berätta om självmordet, även kontaktar andra nära anhöriga till honom, särskilt som tidningen visste att förhållandet mellan AB och AA inte var konfliktfritt.
Det skedde inte inför publiceringen och AB:s mamma, som motsätter sig att detaljerna om självmordet blev kända, anser att den utlämnande beskrivningen av sonen även skadar henne som nära anhörig.
Tidningen har säkerligen inte haft något ont syfte med publiceringen, men det är uppenbart att tidningen inte iakttagit den stora försiktighet som krävs vid rapportering om självmord av hänsyn till anhöriga och respekt för den enskildes privatliv. Tidningen har i stället på ett allvarligt sätt frångått en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften och ska därför klandras.
Att tidningen har ändrat uppgifterna och tagit bort detaljerna om hur självmordet gick till är bra. Oavsett om det tog ett halvt dygn eller ett dygn är dock ändringen, med hänsyn till uppgifternas allvarliga karaktär, inte tillräcklig för att Smålänningen ska undgå klander.
Ärendet överlämnas till Mediernas Etiknämnd för slutligt avgörande.
Ärendet hos Mediernas Etiknämnd
Varken anmälaren eller Smålänningen har yttrat sig i nämnden.
Mediernas Etiknämnds bedömning
Mediernas Etiknämnd delar MO:s bedömning och klandrar Smålänningen för att ha brutit mot god publicistisk sed.
I beslutet har deltagit ordförande Kristina Svahn Starrsjö samt Sanna Gustavsson, utsedd av Publicistklubben, Hermine Coyet Ohlén utsedd av Sveriges Tidskrifter, Mikael Rothsten, utsedd av Svenska Tidningsutgivareföreningen, Alice Petrén, utsedd av Sveriges Radio, Thomas Nilsson, utsedd av Sveriges Television, Kajsa Stål, utsedd av TV4, Ruth Mannelqvist, Göran Collste, Laura Hartman, Gertrud Åström och Anders Forkman, representerande allmänheten.