Svenska Dagbladet klandras för ledare om ”tjej-Hitlers”

juni 13 2024


I en ledarartikel drog en krönikör paralleller mellan Stina Wollter och så kallade “tjej-Hitlers”. Ledarartikeln påstod även att Stina Wollter skulle vara likgiltig inför hänsynslöst våld mot judiska kvinnor och sammantaget har tidningen passerat en medieetisk gräns.

Svenska Dagbladet, dnr. 23483, exp. nr. 34/2024

Mediernas Etiknämnds beslut

Mediernas Etiknämnd klandrar Svenska Dagbladet för att ha brutit mot god publi­cistisk sed.

Genom beslut den 19 februari 2024 hänsköt Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Svenska Dagbladet.

MO:s beslut hade följande lydelse.

Stina Wollter har till Allmänhetens Medieombudsman anmält artikeln Tjej-Hitlers har en särskild plats i helvetet, publicerad i Svenska Dagbladet och på svd.se den 26 november 2023.

Vad mediet publicerade

Texten var en ledarartikel författad av krönikören Susanna Popova.

Ingressen (i sin helhet)

”För Stina Wollter, Greta Thunberg och andra tjej-Hitlers spelar det ingen roll att Hamas kidnappar, våldtar och mördar kvinnor, så länge kvinnorna också är judinnor.”

Artikeln (i sin helhet)

”Madeleine Albright var Amerikas första utrikesminister. Som var kvinna. I Sverige talade hon på ABF och sa: ’Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Uttrycket har 36 000 träffar och en boktitel på svenska. Albrights syn var att män alltid är i överläge, och kvinnor i underläge ska hjälpa varandra. Det är en radikalfeministisk analys som många blev på bra humör av. På så bra humör blev dåvarande jämställdhetsministern Margareta Winberg av idén, att hon sa att hon var förvånad över att inte fler kvinnor hatar män. Albright nöjde sig med att osolidariska kvinnor hamnar i helvetet.

Det var för tjugo år sen. Som Fokus-krönikören Anna Nachman påpekat så finns det tjej-Hitlers nu. För dem spelar det ingen roll att Hamas kidnappar, våldtar och mördar kvinnor, så länge kvinnorna också är judinnor.

Facebookgruppen Pink Room för kvinnor och icke-binära har talat om att Hamas massaker vid festivalen sjunde oktober var fake news. Antisemitism på Goebbels-nivå, enligt en forskare. Konstnären Stina Wollter verkar ha gått längst. Hon påstår att Israel ljuger om våldtäkterna och att landet sköt sina egna under festivalen 7 oktober.

Greta Thunberg, Times magazines Person of the year 2019, får kritik för sin aggressiva Palestina-aktivism. Lång historia kort, en tjej-Hitler är alltså någon som hellre kramar Hamas än hjälper kvinnor.

Madeleine Albright har inte varit död ens i två år. Vi får utgå från att hon sitter i himlen och tittar på när somliga kvinnor får nej vid porten. Pärleporten. Men antagligen tar tjej-Hitlerserna bara och sparkar upp dörren. Varför inte? Hitler var också övertygad om att han hade rätt.

Man brukade säga att den som först säger Hitler förlorar eftersom diskussionen brukar upphöra när man tar upp antisemitism. Nu förlorar den som inte säger antisemitism.”

Övrigt

Artikeln hade i efterhand uppdaterats och namnen Stina Wollter samt Greta Thunberg hade redigerats bort från ingressen. Den nya ingressen löd:

”För tjej-Hitlers spelar det ingen roll att Hamas kidnappar, våldtar och mördar kvinnor, så länge kvinnorna också är judinnor.”

Anmälan

Under rubriken ”Tjej-Hitlers har en särskild plats i helvetet” och med ingressen ”För Stina Wollter, Greta Thunberg och andra tjej-Hitlers spelar det ingen roll att Hamas kidnappar, våldtar och mördar kvinnor” skrev Susanna Popova om hur framför allt anmälaren ”hellre kramar Hamas än hjälper kvinnor”.

Skribenten skrev också att för tjej-Hitlers så som anmälaren ”spelar det ingen roll att Hamas kidnappar, våldtar och mördar kvinnor så länge kvinnorna också är judinnor.” Av alla dessa ”tjej-Hitlers” utnämndes anmälaren som den som hade ”gått längst”.

Texten likställde anmälaren med en av historiens värsta massmördare och judehatare. Den slog fast att anmälaren inte brydde sig om att judinnor kidnappas, våldtas och mördas. Den informerade även läsaren om att anmälaren har en särskild plats i helvetet, som väntade på henne.

Ingenting av detta stämde och det var fullkomligt grundlöst. Tidningen hade alltså totalt övergivit sitt krav på såväl saklighet som kontrollerande av sakuppgift. Det gick inte att kategorisera innehållet, helt frånkopplat från allt vad sakfråga och konstruktiv kritik hette, som annat än förtal och försök till karaktärsmord. Den enda bakgrunden till det skribenten skrev var att anmälaren hade använt sin egen privata plattform för att lyfta det fruktansvärda som skedde i Gaza och på Västbanken, tillsammans med att hon upprepat uttryckt fördömande av Hamas dåd och stöd för det israeliska folkets förluster och trauma.

Mediets svar

SvD svarade genom redaktionschef Martin Ahlqvist och anförde i huvudsak följande:

MO/MEN och dess föregångare PO/PON hade vid ett antal tillfällen fastslagit opinionsjournalistikens särställning inom medieetiken och opinionsskribentens rätt att även tillspetsat uttrycka åsikter och kritik. Särskiljandet av opinionsjournalistiken från nyhetsjournalistiken var en viktig princip som Svenska Dagbladet utan reservation ställde sig bakom.

I sin handläggning av anmälan mot Jämtlands Tidning (exp nr 11/2021) konstaterade till exempel MO att:

”Den anmälda artikeln är en opinionsartikel som ger uttryck för författarens åsikter och reflektioner. Huvudregeln är att författaren fritt ska kunna uttrycka sina åsikter. Ur ett medieetiskt perspektiv är det därför högt i tak i sådana publiceringar. I en opinionstext ska skribenten också kunna uttrycka sig personligt och på ett tillspetsat sätt.”

Den nu anmälda texten i Svenska Dagbladet borde sättas i sitt sammanhang. Stina Wollter hade bevisligen spridit falska uppgifter om kriget mellan Israel och Hamas till en mycket stor följarskara. Hon hade bland annat, med hänvisning till en hårt kritiserad artikel publicerad på Aftonbladet kultursida 2009, hävdat att ”israeler systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier”. Det fick många att reagera, bland andra Ulrika Knutson, ordförande i SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism), som påpekade att den åkallade artikelns innehåll förklarats falskt av många, däribland en av Tysklands främsta experter på antisemitism, Stephanie Schüler-Springorum, som fastslagit att texten ”entydigt ansluter till medeltida antijudiska fantasier om barnamord” (GP 22/11).

Anmälaren reagerade på uttrycket ”Tjej-Hitler”. Detta begrepp hade dock inte introducerats i den offentliga debatten av vare sig skribenten eller SvD. Det förekom ursprungligen i en föreställning med komikern Simon Gärdenfors och hade sedan återanvänts av krönikören Anna Nachman i tidskriften Fokus.

Likställer man, som anmälaren hävdar, en person med en av historiens främsta massmördare genom att associera hen med ett begrepp som innehåller namnet Hitler? Om detta skriver MO i tidigare nämnda ärende:

”I jämförelsen med Hitler, uppfattar Medieombudsmannen det som att skribenten har avsett att illustrera att goda gärningar inte ursäktar eller utraderar dåliga gärningar. Jämförelsen är mycket tillspetsad och det är förståeligt att anmälaren reagerar. Eftersom det är en opinionstext och syftet med jämförelsen tydligt framgår, har dock jämförelsen inte medfört någon oacceptabel publicitetsskada för anmälaren.”

Opinionsjournalistikens särställning inom medieetiken innebar självklart inte att texter på ledarsidan var undantagna från grundläggande medieetiska principer. Rätt till genmäle gällde även den som granskats och kritiserats på tidningens ledarsidor. SvD:s ledarsida publicerade återkommande genmälen och skulle, om sådan begäran inkommit, även gjort det i detta fall. SvD konstaterade dock att någon sådan begäran inte inkommit, vare sig till ledarredaktionen eller till ansvarig utgivare.

En annan universell princip var att den förväntade publicitetsskadan skulle vägas mot allmänintresset av publiceringen. Allmänintresset påverkades i sin tur av i vilken mån den kritiserade själv sökt offentlighetens ljus. Som tidigare nämnts hade Stina Wollter med sina ställningstaganden gjort sig själv till en tydlig röst i samband med Hamas hänsynslösa attack mot israeler och det efterföljande kriget. Att kritiskt skärskåda och debattera hennes göranden och låtanden var inte bara rimligt utan också viktigt — även på ledarplats i en tidning.

Stina Wollter var en flitig debattör i diverse samhällsfrågor och var med sina mer än 300 000 följare på Instagram en viktig röst i samhällsdebatten och kunde betraktas som en offentlig person.

Anmälarens kommentar

Svenska Dagbladets skrev i sitt yttrande om särskiljandet av opinionsjournalistik från nyhetsjournalistik, något som anmälaren helt höll med om. På samma sätt borde SvD kunna särskilja på opinionsbildande av en privat aktör på sociala medier från redaktionellt material på en av landets största tidningar.

Resonemanget om högt i tak och tillspetsade uttryck kunde rimligtvis inte användas så godtyckligt av tidningen. Opinionsjournalistikens särställning skulle som sagt värnas. I detta var även anmälaren inkluderad. Huruvida SvD fann påståenden som gjorts av anmälaren osanna eller ej hörde heller inte till saken. Frågan om organstölder hade diskuterats av många och skulle kunna diskuteras öppet utan hot om repressalier från medialt håll. Experter, forskare och israeliska företrädare hade själva, öppet och länge, talat om detta (anmärkningsvärt nog även i SvD: Henrik Sundbom i SvD 2020.08.11: ”Det råder idag inga tvivel om att organstölderna ägde rum, och att det gick till så som Boström beskriver det ovan. Inte heller råder det något tvivel om att Boströms grävande bidrog till att få fram sanningen”).

Anmälaren hade öppet och upprepat bett om ursäkt för outvecklade formuleringar som hon delat (i ett Instagraminlägg som kallas stories som försvann efter 24 timmar och ses av mellan 2 000 och 4 000 personer på anmälarens konto), där frågans komplexitet och känslighet förtjänade ett mer utvecklat och resonerande utrymme än vad den fick.

Anmälarens upprepade ursäkter hade rimligtvis SvD tagit del av, likaså hennes ihärdiga postande bland annat från judiska aktörer med innehåll gällande att kritik av staten Israels brott mot mänskliga rättigheter inte var att likställa med antisemitism.

Men helt bortsett denna sakfråga: det stod tidningens medarbetare fritt att kritisera opinionsbildande material publicerat på anmälarens Instagramkonto och ingen hade försökt frånta dem rätten till detta. Nu var det inte kritik denna anmälan handlade om utan hur tidningen otvivelaktigt likställde bland andra anmälaren med Adolf Hitler. Att i det sammanhanget hävda att ”Stina Wollter har själv sökt offentlighetens ljus” och genom det mena att ett försök till karaktärsmord av den här graden skulle vara något hon hade sig själv att skylla, var en argumentationsnivå lägre än vad anmälaren förväntat sig.

Som tidigare nämnts: anmälarens roll som opinionsbildare gjorde naturligtvis att man fick uttrycka åsikter om och kritik mot hennes opinionsbildande. Att inför sina läsare likställa anmälaren med Adolf Hitler var något annat. Att skylla på att man inte var först med att använda sig av begreppet ”tjej-Hitler” var ovärdigt en tidning som SvD. Faktum är att begreppet, mycket riktigt introducerat av komikern Simon Gärdenfors, uttryckligen definierade ”hur Hitler skulle låtit som tjej”. Att detta inte skulle vara ett likställande mellan anmälaren och nazistledaren var helt enkelt inte sanning, utan en skavande efterhandskonstruktion. Anmälaren höll dock med om att syftet med jämförelsen var tydligt: opinionstexten ville, utifrån anklagelser om att anmälaren spred antisemitism, använda henne som exempel på hur Hitler hade låtit om han var tjej. Med andra ord: ett likställande.

Detta hade inte minst varit tydligt i hur vissa av läsarna hade mottagit texten där anmälaren tvingats läsa mängder av meddelanden, mejl och kommentarer med allt från allvarliga hot om våld till anklagelser om att hon var ”nazistkärring”. Något som det fullkomligt grundlösa och falska påståendet om att hon ”hellre kramar Hamas än kvinnor” förstärkte.

Att en av landets ledande dagstidningar upplät utrymme för så grova påhopp och falska anklagelser som spreds, med namn och bild, och att använda sig av några av de grövsta tillmälen som fanns att uppbåda i ett redan upptrissat medieklimat, var rimligtvis inte något som kunde rymmas inom det som kallades pressetik.

Frågan som MO hade att ta ställning till: var går gränsen för Svenska Dagbladets försvar om att personangrepp, förtal och karaktärsmord var godkänt under flaggen ”tillspetsat uttryckta åsikter”. Vilka tillmälen skulle man argumentera för nästa gång, att de bara var lite ”tillspetsade” när det var så här man resonerar efter att ha likställt utpekade personer med tidernas mest profilerade nazist, tillika massmördare?

Utifrån detta ansåg anmälaren att tidningen borde klandras för publiceringen.

Medieombudsmannens bedömning

MO ska pröva om anmälaren utsatts för en oförsvarlig skada av publiceringen. I den bedömningen väger jag allmänintresset, det vill säga allmänhetens rätt till insyn i vissa frågor, mot det eventuella intrånget i den personliga integriteten.

Det finns ett stort allmänintresse av att bevaka och kommentera frågor som rör antisemitism i samhället. När påstådd sådan sprids i stora grupper på sociala medier eller på andra ställen har en tidning goda skäl att ta upp detta, särskilt när det sker i spåren av kriget mellan Hamas och Israel.

I min bedömning spelar anmälarens ställning in. Ju större ansvar man har i samhället, desto mer får man tåla i form av kritik och granskning i medier. Anmälaren är formellt sett ingen tung makthavare, men hon är en kulturpersonlighet som verkar i offentligheten. Hon har öppet och på sociala plattformar, som når ett stort antal följare, bedrivit opinion och torgfört åsikter, ibland kontroversiella sådana. Anmälaren måste därför tåla att kritiseras och nagelfaras, till exempel på en tidnings ledarsida.

Att det handlar om en publicering på just ledarsidan spelar också in i bedömningen. I rollen som ledarkrönikör ingår att man får ta ut svängarna och vara vass i sina formuleringar. Det ska generellt sett vara högt i tak för att framföra kritik och bedriva opinion. Formatet ger alltså ett större svängrum att uttrycka sig offensivt om personer, jämfört med till exempel en vanlig nyhetstext. Det betyder dock inte att man kan påstå vad som helst om en person.

Frågan jag har att ta ställning till är om mediet, trots allmänintresset, anmälarens roll och ledarsidans särskilda karaktär, gått för långt i sina formuleringar och därmed skadat anmälaren på ett oförsvarligt sätt.

Anmälaren har anfört att det inte råder några tvivel om att hon i publiceringen liknats vid historiens värsta massmördare, medan mediet framhållit att det inte handlar om ett likställande i formell mening. Mediet har också anfört att anmälaren inte begärt något genmäle.

Min bedömning är att formuleringen där anmälaren kallas ”tjej-Hitler” är mycket offensiv och på gränsen för vad anmälaren ska behöva tåla. Att begreppet, som SvD framhåller i skriftväxlingen i detta ärende, först använts av en komiker, vilket sedan plockats upp av en krönikör i en annan tidning, för att sedan användas i SvD:s krönika, skulle kunna vara en förmildrande omständighet, om det användes ironiskt eller i ett sammanhang som inte var av allvarlig karaktär. Här är kontexten dock antisemitism, terror och krig. Jag förstår att skribentens syfte inte varit att på ett direkt och konkret sätt jämställa anmälaren med Adolf Hitler. Men att kallas för eller liknas vid Hitler på det sätt som sker i krönikan gör, i kombination med den efterföljande formuleringen om att det för anmälaren inte spelar någon roll att kvinnor kidnappas, mördas och våldtas så länge de är judinnor, att artikeln enligt min bedömning utsatt henne för en oförsvarlig publicitetsskada.

Ett genmäle kan ofta dämpa skadan för en person som kritiserats i en publicering, men att ålägga anmälaren att inkomma med ett sådant givet de kränkande omdömen hon utsatts för, friar inte SvD från ansvar i detta fall.

Sammanfattningsvis: Stina Wollter har givit sig ut på en offentlig arena och torgfört åsikter som gör att hon måste kunna tåla skarp kritik, inte minst på en ledarsida. SvD har trots detta passerat en medieetisk gräns när tidningen om anmälaren använt ett mycket offensivt uttryck i kombination med påståendet om hennes likgiltighet inför hänsynslöst våld mot judiska kvinnor. För detta bör mediet klandras.

Ärendet hänskjuts till Mediernas Etiknämnd.

Ärendet hos Mediernas Etiknämnd

Det är endast Svenska Dagbladet som har yttrat sig i nämnden och anfört sammanfattningsvis följande.

Det torde vara uppenbart att texten varken likställer eller liknar de namngivna aktörerna med/vid diktatorn Adolf Hitler. Tjej-hitler är knappast något vedertaget begrepp utan ett påhittat ord. I det specifika fallet finns också en direkt koppling till satiren – ordet ”tjej-hitler” användes i offentligheten första gången av komikern Simon Gärdefors.

Den företeelse skribenten vill belysa är korrelationen mellan den tilltagande antisemitismen i samhället och ett apologetiskt förhållningssätt till Hamas: ”Som Fokus-krönikören Anna Nachman påpekat så finns det tjej-Hitlers nu. För dem spelar det ingen roll att Hamas kidnappar, våldtar och mördar kvinnor, så länge kvinnorna också är judinnor.”

Yttrande- och tryckfriheten är basen för en liberal demokrati. I en sådan måste även opinionsyttringar och ledarinlägg som kan anses vara överdrivna, osmakliga, upprörande eller direkt oförskämda vara tillåtna. Åsikts- och opinionsjournalistiken har precis som MO argumenterat för ett vidare utrymme än nyhetsjournalistiken. I den förra förekommer dagligen extrapoleringar av resonemang, tolkningar av andra offentliga personers uttalanden och handlingar, subjektiva tillmälen liksom hård konfrontation. Den debatten bör inte beläggas med munkavle. Vad som är god och dålig smak i opinionsbildning är mottagarnas sak att avgöra. Detta gäller för såväl anmälaren som för opinionsskribenter på SvD:s ledarsida. Det ankommer på publicerande medier att vara generösa med replikrätt, och att ge den som kritiserats möjlighet att försvara sig.

Anmälaren bör i en fri debatt vara tillåten att uttrycka sig så som hon har gjort, och det står omgivningen fritt att hålla med och berömma eller invända och uppröras. I den fria debattens namn bör också opinionsjournalistiken ha en frihet att bemöta sådana yttranden. Och den friheten bör inbegripa även att använda både satiriska begrepp och allvarstyngda argument i samma text. Om inte vore det en märkbar inskränkning av opinionsjournalistikens frihet och svängrum.

Mediernas Etiknämnds bedömning

Mediernas Etiknämnd delar MO:s bedömning och klandrar Svenska Dagbladet för att ha brutit mot god publicistisk sed.

I beslutet har deltagit ordföranden Stefan Johansson, Kristina Svahn Starrsjö, Christine Lager och Johan Danelius samt Hanna Nyberg, utsedd av Svenska Journalistförbundet, Alice Petrén, utsedd av Sveriges Radio, Ingrid Östlund, utsedd av Sveriges Radio, Anna Hjorth, utsedd av Sveriges Tidskrifter, Hermine Coyet Ohlén, utsedd av Sveriges Tidskrifter, Eva Burman, utsedd av Svenska Tidningsutgivareföreningen, Thomas Nilsson, utsedd av Sveriges Television, Nils Hanson, utsedd av Sveriges Television, Göran Ellung, utsedd av TV4, Carina Tenor, utsedd av Utbildningsradion, Kerstin Brunnberg, utsedd av Utbildningsradion, Sven Hagströmer, Filippa Bergin, Robert Hårdh, Göran Collste, Laura Hartman, Gertrud Åström och Anders Forkman, representerande allmänheten.