Svenska Dagbladet klandras för publicering om NN [namn angivet]
juni 25 2018
Svenska Dagbladet, exp. nr. 88/2018, dnr. 17409
Pressens Opinionsnämnds beslut
Pressens Opinionsnämnd klandrar Svenska Dagbladet för att ha brutit mot god publicistisk sed.
__________
Genom beslut den 4 april 2018 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende anmälan mot Svenska Dagbladet till Pressens Opinionsnämnd (PON).
PO:s beslut hade följande lydelse.
Vad tidningen publicerade
Den 25 och 26 oktober 2017 publicerade Svenska Dagbladet, på nätet och i papperstidningen, uppgifter om att Aftonbladets medarbetare NN [namn angivet] anklagades för sextrakasserier och övergrepp. Han fanns också med på bild.
Puffen på förstasidan hade rubriken Aftonbladet-profil anklagas av 12 kvinnor. I texten stod att anklagelserna mot NN växte. Tolv kvinnor, som SvD varit i kontakt med, berättade oberoende av varandra om övergrepp och sextrakasserier under mer än ett decennium.
Inne i tidningen och på hemsidan var rubriken Tolv kvinnor anklagar NN för sextrakasserier och övergrepp. I ingressen stod att han var en av Aftonbladets mest profilerade medarbetare och att han utnyttjat sin ställning för att systematiskt sextrakassera och förgripa sig på unga kvinnor. Det var den bild som trätt fram efter att SvD varit i kontakt med kvinnorna.
SvD hade granskat kvinnornas redogörelser. Tidningen hade läst polisanmälningar, intervjuat vittnen och gått igenom dokument från den aktuella tiden. De granskade händelserna sträckte sig från början av 2000-talet till 2015.
Under hela den här tiden hade han arbetat på Aftonbladet, först som nöjeskrönikör och sedan som opinionsbildare på tidningens ledarsida.
” – I flera års tid gick man runt och undrade när bomben skulle brisera”, sade en tidigare anställd på Aftonbladet.
Kvinnornas redogörelser för mötena med NN följde samma mönster. Han var känd, de var okända. Han var äldre och fysiskt överlägsen, lång och stor. De upplevde att han var mäktig och inflytelserik, och de hade inte velat stöta sig med honom.
Oberoende av varandra beskrev de i detalj samma grova och sexualiserade språkbruk och de olika tillmälen om kvinnor som de sade att han använde.
I början av 2000-talet råkade XX [namn angivet] ut för NN en natt i X-stad. De hade gått till hotellet för en efterfest och hon följde med honom upp på rummet i väntan på att fler skulle ansluta. Hon tackade nej till kokain, men drack från det glas hon fick i handen. Sedan svartnade allt.
Hennes nästa minnesbild är att hon låg i hotellsängen med nerdragna byxor och hade honom över sig. Hon protesterade och när han inte lyckades genomföra ett övergrepp ställde han sig upp bredvid sängen och försökte få henne att utföra oralsex, sade hon. Hon värjde sig och sprang ut i korridoren.
” – Det var som en skräckfilm. Jag var så rädd att han skulle komma efter.”
Efteråt ville hon inte göra någon polisanmälan. Hon kände sig dum och var rädd att inte bli trodd, berättade hon nu 15 år senare.
Det spelade också roll att den hon sade sig ha blivit utsatt för var en rikskänd person. Hon hade varit rädd för att hamna i rampljuset.
” – Han var NN. Jag var ingen.”
En annan kvinna, YY [namn angivet], som valt att namnge NN i sociala medier, uppgav i en polisanmälan att hon 2006 träffade journalisten på en bar i Stockholm. Hon följde med honom hem under förespegling om en efterfest. Strax efter att hon druckit ett glas vin vid hans köksbord, kände även hon hur allt svartnade.
Fragmentariska minnen återstod från natten. Hon uppgav i förhör fem år senare, när hon vågade polisanmäla, att han slitit av henne kläderna, varit våldsam och utfört en oral våldtäkt då hon varken kunnat röra sig eller göra motstånd.
Hennes psykolog bekräftade i polisförhör hennes historia, samt att hon varit mycket rädd för att anmäla.
Både YY:s och XX:s polisanmälningar var i dag nedlagda, den ena för att brott inte kunnat styrkas och den andra för att preskriptionstiden gått ut.
Fler kvinnor pekade ut honom. Samma år som YY uppgav att hon blev utsatt för ett övergrepp blev en annan kvinna antastad av NN på en bar i Stockholm, berättade hon för SvD. När hon avvisade hans förslag om sex, skulle han ha blivit aggressiv och börjat skrika okvädningsord.
En kväll runt samma år dök NN upp utanför bostaden hos en då 20-årig kvinna som hade mejlat honom en komplimang för hans Aftonbladet-blogg, berättade hon för SvD. Kvinnans föräldrar var inte hemma och hon vågade inte säga nej när han begärde sex. Dagen efter skulle hon ha fått en video av en del av sexakten som han filmat utan hennes vetskap. Hon sade till SvD att hon uppfattade det som ett hot.
En annan kvinna beskrev att hon blivit intryckt på en toalett på en restaurang i Stockholm av NN. Hon hade lyckats ta sig loss och sprang ut. De umgicks i samma kretsar och han hade vid ett tidigare tillfälle antastat henne.
En då 14-årig flicka skrev 2007 ett meddelande på Facebook till NN att hon tyckte om det han skrev. Hon fick svaret: “Så pass mycket att du vill ligga med mig?”, berättade hon för SvD.
Anders Gerdin, chefredaktör på Aftonbladet 1997 till 2007, hade berättat att när NN greps på bar gärning för att ha tagit kokain, hade han fått en varning. De hade även pratat om andra saker.
” – Han berättade bland annat hur det var att ligga med kvinnor när han var påtänd. Han var ute mycket i nöjeslivet, både privat och i yrkeslivet.”
Några signaler om att NN skulle ha uppfört sig olämpligt mot kvinnliga medarbetare på Aftonbladet, mindes Anders Gerdin inte.
Trots misstänkta övergrepp, upprepade sexuella trakasserier och ett strafföreläggande om narkotikabrott, hade NN fått jobba kvar på tidningen.
Jan Helin, numera på SVT, hade varit redaktionschef på Aftonbladet 2007 och chefredaktör från 2008. Han hade känt till polisanmälan från 2011, men eftersom förundersökningen lades ned ledde saken inte till några åtgärder på tidningen.
” – Det var naturligtvis allvarligt. Han nekade till att det skulle ägt rum. Ord stod mot ord och då kunde jag inte agera på något annat sätt.”
Jan Helin sade också att han inte känt till fler anklagelser mot journalisten.
Flera nuvarande och tidigare anställda på Aftonbladet som SvD hade talat med vittnade om en kvinnofientlig kultur som präglat tidningen i decennier, till och med de senaste åren. Cheferna hade sett mellan fingrarna och ett flertal skribenter, däribland NN, hade tillåtits att öppet trakassera kvinnor sexuellt genom att uttala sig på ett förnedrande och sexistiskt vis om till exempel kvinnliga medarbetares kroppar, vikt och påstådda sexliv.
En tidigare anställd sade att det inte rådde nolltolerans mot sextrakasserier, snarare tvärtom.
Jan Helin förnekade inte att tidningen haft problem, men menade att kulturen på Aftonbladet hade förbättrats.
” – Det är ingen tvekan om att det fanns problem på 70- och 80-talet. Min bild är att det blivit bättre, men det är inte en garanti för att det inte förekommer.”
I direkt anslutning publicerades ett bemötande från NN med rubriken NN: Jag har inte våldtagit någon. Bemötandet var en rewrite på en intervju som Aftonbladet gjort och publicerat den 25 oktober.
I ingressen apostroferades YY:s anklagelser och NN:s förnekande.
” – Jag har betett mig tölpigt och skitstövligt men inte drogat eller våldtagit någon.”
YY polisanmälde honom 2011, men utredningen hade lagts ned.
” – Det var YY som anklagade mig för våldtäkt. Hon anklagade mig redan för många år sedan och jag har hela tiden nekat till det och jag är oskyldig till det.”
Ytterligare en kvinna hade uppgett att NN försökt våldta henne och flera andra hade vittnat om att han betett sig dåligt mot kvinnor.
NN sade att han kunde ha gjort “dumheter” när han hade tagit alkohol och droger, men nekade till anklagelser om våldtäktsförsök.
” – Jag försöker ju säga att det hände saker när jag missbrukade och missbruk gör människor helt annorlunda. Jag uppförde mig som en tölp, men har inte drogat eller våldtagit någon.”
Bland annat fanns uppgifter om att han skulle ha betett sig illa mot kvinnliga kollegor på Aftonbladet.
” – Jag har säkert sagt något tölpaktigt för längesen. Det kan mycket väl stämma. Som jag sagt tidigare, jag betedde mig ofta tölpaktigt förr. Var uppsnärjd i det blå och tyckte att jag var rolig, men mina skämt funkade inte.”
Publiceringen innehöll också en faktaruta om #metoo-kampanjen.
Anmälan
NN anmälde publiceringen genom ombud, advokat Monique Wadsted.
Monique Wadsted anförde att #metoo-kampanjen förstås var en mycket viktig kampanj som satte fokus på ett stort samhällsproblem. Via sociala medier hade kampanjen fått ett världsomspännande genomslag som i stort var positivt. Att kampanjen var positiv och hade denna betydelse, innebar dock inte att det plötsligt blivit tillåtet för SvD att påstå att anmälaren hade begått allvarliga brott och i övrigt uppträtt klandervärt.
Kampanjen i sig krävde ingen namnangivelse och anklagelserna som anmälan avsåg, låg långt tillbaka i tiden. Detta avseende en person som hade små barn och i dag levde ett helt annat liv än för tio år sedan. Och NN hade inte dömts för något, de två polisanmälningarna var nedlagda.
Det fanns inte något tillräckligt starkt allmänintresse som uppvägde den allvarliga publicitetsskadan.
Tidningens yttrande
SvD svarade genom sin ansvariga utgivare, Fredric Karén.
Anmälaren var en av Sveriges mest kända journalister och opinionsbildare. Han hade varit verksam på landets största tidning och nyhetssajt. Han hade en stark maktposition i medie- och kulturvärlden och en stark röst i samhällsdebatten. Han hade profilerat sig som feminist och aktivt drivit jämställdhetsfrågor i sina texter.
Den enskilda händelsen att YY polisanmält NN för våldtäkt, hade inte motiverat namnpublicering. Men att det framkommit ett flertal vittnesmål och berättelser som beskrev att han utnyttjat sin maktposition för att kränka kvinnor hade stort nyhetsvärde och allmänintresse.
SvD bestämde sig för att inleda en egen granskning.
Kvinnorna hade oberoende av varandra berättat om händelserna på ett sätt som stärkte deras kollektiva vittnesmål. Och berättelserna hade genomgått en journalistisk granskning och värdering.
Vad gällde tidsaspekten för de omnämnda händelserna så hade flera av dem inträffat för över tio år sedan. Men inte alla. Två av fallen rörde händelser som ägt rum på Aftonbladets redaktion 2014 och 2015. Att dessa anklagelser inte redovisats mer i detalj, berodde på att de kvinnor som berättat var rädda för repressalier.
Det avgörande för rapporteringen var inte om polisanmälan hade skett eller om agerandet var brottsligt, utan att de påstådda händelserna visade på ett utnyttjande av en maktposition vid ett flertal tillfällen och under en lång tidsperiod.
Det var således relevant att rapportera om att anmälaren påstods ha systematiskt utnyttjat sin maktposition för att kränka kvinnor.
SvD hade sökt anmälaren och hans ombud, med erbjudande om samtidigt bemötande. När de inte återkom, gjorde SvD i stället en rewrite på den intervju med NN som publicerats i Aftonbladet.
Vid SvD:s publicering hade NN redan namngetts i de två största kvällstidningarna, bland annat i intervjun i Aftonbladet. En anonymisering i SvD hade varit verkningslös.
Men det avgörande vid SvD:s beslut om att namnpublicera hade varit att saken gällde en mycket känd och inflytelserik opinionsbildare, som på ett trovärdigt sätt pekades ut av de tolv kvinnorna och som en person som återkommande använde sin position för att kränka kvinnor.
Anmälarens kommentar
Genom att namnpubliceringen flyttats från sociala medier till traditionella medier, hade anklagelserna fått en helt annan tyngd och betydelse.
Utöver det hade anmälaren fått ta emot mordhot, andra hot och tillmälen, ett flertal hade polisanmälts. Hans barn och familj hade också drabbats av glåpord, hot och annat förödmjukande beteende.
Det var en grov överdrift att beskriva anmälaren som en tung opinionsbildare, inte bara i allmänhet men också när det gällde feministiska frågor. NN hade varit nöjeskrönikör i 20 år. Vid sidan av det hade han, de senaste sex åren, skrivit en kolumn i veckan på Aftonbladets ledarsida.
Anmälaren hade inte varit chef sedan 2002 (innan det var han under en kortare tidsperiod chef för Aftonbladets ungdomsbilaga Puls). Han hade således inte haft inflytande över människors anställning och det hade inte heller framkommit påståenden om att han skulle ha lurat någon till något med löften om framtida karriär eller hot om att han skulle förstöra deras yrkesliv.
SvD:s uppgifter om kränkningar som skulle ha skett i relativ närtid (2014 och framåt) framstod som synnerligen svagt underbyggda. I övrigt hänvisade SvD till anonyma berättelser och två nedlagda polisanmälningar, för händelser som gällde anmälarens privatliv.
Ytterligare skrivelse från tidningen
SvD återkom till att NN redan trätt fram i Aftonbladet när SvD publicerade artikeln.
I många år hade han varit Sveriges mest kända nöjesjournalist, och på senare tid, ledarskribent på Sveriges största tidning. Aftonbladet beskrev självt att ledarsidans syfte var att “bilda opinion för jämlikhet och jämställdhet” och att den var “tidningens röst”. NN hade skrivit om frågor som till exempel patriarkala strukturer och kvinnohat samt jämställdhet och feminism.
De påtalade anklagelserna var väl underbyggda och sträckte sig in i närtid med uppgifter om trakasserier på redaktionen.
PO:s bedömning
Sexuella trakasserier och sexuellt våld mot kvinnor är en viktig samhällsfråga. Det finns inget att invända mot att tidningen valt att lyfta dessa frågor.
Men bara för att ett ämne är viktigt innebär det inte att vad som helst kan publiceras om enskilda människor, som på ett eller annat sätt förknippas med sådana händelser.
Detta ärende handlar om den publicitetsskada Svenska Dagbladet tillfogat NN är försvarlig, det vill säga något han får acceptera. Eller om publiceringen gått över gränsen och skadat honom på ett oförsvarligt sätt.
Tidningen menar att NN kan namnges i detta sammanhang. Det avgörande för SvD:s beslut om att namnpublicera var att saken gällde en mycket känd och inflytelserik opinionsbildare, som på ett trovärdigt sätt pekades ut av ett flertal kvinnor och som en person som återkommande använde sin position för att kränka kvinnor.
Det finns inte några fasta regler om vem som är en offentlig person och därför måste tåla en mer närgången granskning i medierna. Det får avgöras från gång till gång, beroende på såväl omständigheter som personens roll i samhället. Däremot finns det en pressetisk praxis som pekar ut vissa huvudlinjer.
Den som har gått ut på en offentlig arena – som Aftonbladets ledarsida – får som regel finna sig i kritik både av sina åsikter och sina handlingar, om kritiken har bäring på opinionsbildningen.
Men det innebär inte att en sådan opinionsbildare per automatik måste tåla namnpublicering i ett nedsättande sammanhang. Fler aspekter måste vägas in.
Även om en opinionsbildare har tagit på sig en roll i offentligheten, har denna roll en annan karaktär än den för en folkvald politiker, en ledande tjänsteman i offentlig förvaltning, en domare eller till exempel en hög militär. Av dem har vi som medborgare ett ansvar att utkräva om de missköter sitt uppdrag.
Något sådant ansvar finns inte att utkräva av en opinionsbildare. Om denne missköter sig förlorar han eller hon allmänhetens förtroende och mister därmed sin betydelse som opinionsbildare.
Det finns en skillnad mellan “ett ansvar att utkräva” och “förlora förtroende” som har betydelse för bedömningen av detta ärende.
Att någon är namngiven är också en omständighet som normalt påkallar viss återhållsamhet från tidningens sida och ställer extra höga krav på korrekt rapportering.
Tidningen har gjort en egen granskning och kommit i kontakt med tolv kvinnor som anklagar anmälaren för övergrepp eller sexuella trakasserier. SvD har gjort en journalistisk värdering av kvinnornas berättelser och funnit dem trovärdiga.
Vad PO har att bedöma är emellertid inte vad som är sant eller falskt utan om det var försvarligt att publicera uppgifterna, som är synnerligen misskrediterande för anmälaren. De detaljerade utsagorna om hur övergreppen skulle ha gått till präglas inte av återhållsamhet.
De omtalade händelserna ligger i huvudsak långt tillbaka i tiden, och endast två av fallen har lett till polisanmälningar. Båda dessa har avskrivits, den ena på grund preskription, den andra på grund av att åklagaren efter utredning fann att brott inte kunde styrkas. Det förefaller inte troligt att övriga framförda påståenden kommer att bli föremål för rättslig prövning.
Ändå innefattar de i artikeln framförda anklagelserna allvarliga påståenden om brott, som anmälaren svårligen kan försvara sig mot.
Tidningen har också åberopat att två av händelserna ligger i relativt nära i tiden, 2014 och 2015. Anmälaren skulle vid dessa tillfällen ha betett sig sexistiskt och trakasserat kvinnor på Aftonbladets redaktion. SvD menar att det är av betydelse att de äldre berättelserna leder fram till dessa påstådda nyare händelser, med kränkningar på redaktionen.
Innehållet i dessa nyare anklagelser framstår dock som svepande. NN ska, som det uttrycks i artikeln, tillsammans med ett flertal andra skribenter på tidningen, öppet ha tillåtits att uttala sig sexistiskt om kvinnor på redaktionen. Som saken presenterats, synes anklagelserna snarare ta sikte på arbetsmiljön på Aftonbladet, än på NN särskilt.
Sammantaget hade NN vid publiceringen en sådan roll att han fick tåla kritik av sin opinionsbildning. Däremot var inte hans roll av sådant slag att han behövde acceptera publiceringen av mycket integritetskänsliga uppgifter, som endast bestod av anklagelser.
Att NN periodvis uppträtt illa mot andra människor har han själv bekräftat, då han har sagt sig ha agerat “tölpigt och skitstövligt”. Dåligt uppförande motiverar emellertid inte den exponering som SvD utsatt honom för.
Publiceringen har skadat anmälaren på ett oförsvarligt sätt. Skadan har uppstått även om tidningen valt att publicera delar av Aftonbladets intervju med honom, där det framgick att han nekade till att ha våldtagit eller drogat någon.
Publicitetsskadan består i att han exponerats i ett mycket nedsättande samman-hang, enbart grundat på anklagelser. Till bedömningen bidrar den långa tid som förflutit sedan den påstådda våldtäkten.
Ärendet överlämnas till Pressens Opinionsnämnd, PON.
Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd
Såväl tidningen som anmälaren har yttrat sig i nämnden.
Pressens Opinionsnämnds bedömning
Frågor om sexuella kränkningar och trakasserier, inte minst i arbetslivet, har ett uppenbart samhällsintresse och det är därför angeläget att frågorna behandlas i massmedia. Enskilda måste då kunna bli föremål för en närmare granskning.
När det gäller bedömningen av vilka personer som av olika skäl får tåla en sådan granskning vill nämnden särskilt framhålla att den måste göras på ett allsidigt sätt med utgångspunkt från förhållandena i det enskilda fallet. Några precisa avgränsningar av vilka kategorier av personer som i detta sammanhang kan betraktas som offentliga personer eller som av andra skäl får vara beredda på en hårdare granskning går inte att lägga fast.
NN är en profilerad reporter och opinionsbildare. Han får därför tåla att hans åsikter och handlingar, när de har beröring med hans yrkesroll och de frågor han bildar opinion i, granskas noga och ingående.
Svenska Dagbladet har publicerat NN:s namn.
När en namnpublicering sker och den utpekade kan drabbas negativt är det av stor betydelse att tidningen är återhållsam och ansvarsfull vid publiceringen. En grundläggande förutsättning för att en publicering ska vara förenlig med god publicistisk sed är att det finns belägg för uppgifterna.
Det är bra att tidningen på egen hand har vidtagit åtgärder för att undersöka anklagelserna och påståendena. Vad tidningen redovisat kan emellertid inte anses ha varit tillräckligt för att motivera en namnpublicering. Vad gäller anklagelserna om våldtäkt ligger de långt tillbaka i tiden och brottsutredningarna har lagts ner. Flertalet av de övriga redovisade händelserna ligger långt tillbaka i tiden och synes inte vara aktuella för rättslig prövning. Det som ska ha inträffat 2015 är beskrivet på ett svepande sätt. Trots detta skriver tidningen redan i ingressen, att bilden som träder fram är att NN har utnyttjat sin ställning för att systematiskt sextrakassera och förgripa sig på unga kvinnor. Vidare ger artikeln intrycket av att detta kontinuerligt pågått från början av 2000-talet till 2015.
Nämnden delar därför PO:s bedömning att tidningen ska klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.