Exp nr 98/2011, Folkbladet, 2011-10-18
Långtgående och framskjutnaanklagelser om att en auktionsfirma blåste och lurade kunder träffade även auktionisten personligen. Samtidigt bemötande var inte tillräckligt för att upphäva publicitetsskadan.
Pressens Opinionsnämnds beslut
Pressens Opinionsnämnd klandrar Folkbladet för att ha brutit mot god publicistisk sed.
_______________
Genom beslut den 13 juli 2011 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende anmälan mot Folkbladet till Pressens Opinionsnämnd.
PO:s beslut hade följande lydelse.
Vad tidningen publicerade
Den 24 februari 2011 hade Folkbladet på förstasidan rubriken Familj lurad av auktionsfirma. X (namnet angavs) hade lämnat sin 93-åriga pappas saker till auktionsfirman i Z (orten angavs). Efter det hade han varken sett någon godsbeskrivning eller några pengar. Auktionsförrättaren Y (namnet angavs) hade en annan syn på saken: – Vi kvittade sakerna mot städning och transport.
Inne i tidningen utvecklades uppgifterna under rubriken Auktionsfirman blåste familjen. När pappan flyttat till ett äldreboende hade X rensat i hemmet. Han vände sig till den aktuella auktionsfirman som tidigare hade anlitats av en släkting. Hon hade snabbt fått en redovisning av försålda saker och även fått ut sina pengar. Efter fyra år hade X varken fått några pengar eller någon förteckning över de saker som togs om hand av auktionsfirman. Trots flera påstötningar hade inget hänt. Han hade ringt Y som bara sagt att han var ute efter pengarna. X ångrade i dag att han själv inte hade gjort en förteckning över sakerna eller träffat ett skriftligt avtal med auktionsfirman.
X hade precis som många andra vänt sig till konsumentvägledaren (namnet angavs) i Norrköping. – Bara den senaste månaden har fyra personer ringt och sagt att de känner sig lurade, att Y är verbalt aggressiv och nästan hotfull när de ber om en förklaring, sade konsumentvägledaren. Han uppmanade till en bojkott av Y:s auktionsfirma: – Man ska inte lämna prylar till den här mannen, han har satt i system att lura folk.
Enligt konsumentvägledaren hade Y skatteskulder och då borde staten ha en möjlighet att begära honom i konkurs: – Det kan inte vara rätt att en man som inte gör rätt för sig varken mot staten eller människor ska få driva företag.
X hade av konsumentvägledaren fått intrycket av att det inte skulle löna sig att polisanmäla saken. Detta med hänvisning till att det var svårt att bevisa uppsåt och att anmälan hamnade längst ned i polisens utredningshög. Men nu sade konsumentvägledaren att man visst skulle polisanmäla liknande händelser.
Nyligen hade en auktionist i Norrköping dömts till ett års fängelse efter att ha förskingrat stora summor pengar från privatpersoner och från dödsbon. De 32 målsägarna hade till sist fått upprättelse i form av 400 000 kronor i skadestånd. Om tillräckligt många anmälde Y trodde konsumentvägledaren att även de fallen skulle kunna tas upp rättsligt. Och X hade bestämt sig, han tänkte polisanmäla.
Därunder publicerades ett bemötande från Y med rubriken Y: Vi kvittade mot städning. Y höll inte med X utan hävdade att man från företagets sida hade gjort klart precis vad man kommit överens om: – Vi avtalade om att kvitta sakerna mot städning och bortforsling.
Hur mycket en städning kostade gick enligt Y inte riktigt att säga. Men det var svårt att förstå att de saker som X lämnade till auktionsfirman – bl a fyra kristallkronor, en hel uppsättning kristallglas från Reijmyre glasbruk, silverbestick och möbler av Otto Chambert – inte skulle inbringa mer än vad en städning kostade.
– Vi tittade på sakerna och sedan kom vi med ett förslag. Ofta får kunden lite mer eller litemindre än kostnaden för städning och bortforsling och skyldig pengar ville X absolut inte bli, sade Y. Men han medgav att de flesta valde att chansa på att det skulle bli pengar från en försäljning och att därför inte kvitta.
Alla fick inte heller erbjudande om kvittning utan det berodde helt på vad Y trodde att sakerna kunde inbringa på auktion. Det fanns inte något papper på uppgörelsen mellan honom och X: – Vi tog i hand, det var ett muntligt avtal.
Ord stod alltså mot ord. Att fler personer hade hört av sig till konsumentvägledaren tyckte Y inte var bra: – Det bästa är att de som upplever att de inte är nöjda hör av sig, så att vi kan räta ut frågetecknen, sade Y bl a.
Han förnekade att han skulle ha satt i system att inte betala ut pengar för att företaget hade skatteproblem: – Det kan hända att skatten inte betalats i tid, men det är inget som gått ut över dem som lämnat in saker.
Företaget hade enligt Y mellan 500 och 1000 kunder som lämnade in saker varje år. Auktion hade man ungefär var fjortonde dag. När man handskas med människor blir inte alla nöjda, sade Y. Men han tyckte att det var konstigt att konsumentvägledaren som tyckte så mycket aldrig hade ringt honom. När det gällde X hade Y sagt att de kunde pröva saken rättsligt, men efter det förslaget hade han inte hört något ifrån kunden.
En publicering motsvarande insidesartiklarna skedde samma dag på nätet, folkbladet.se.
Anmälan
Publiceringen anmäldes av Y och auktionsfirman. Y anförde att tidningen hade tagit ställning genom de framträdande rubrikerna om att auktionsfirman hade lurat och blåst familjen. Det var inte sant att han och auktionsfirman lurade kunderna.
Företaget hade utfört ett uppdrag på X begäran. Efter närmare tre år hörde X av sig och tyckte att något var fel. Vad som fått X att agera efter så lång tid visste Y inte. X tycktes dock helt ha förträngt den ursprungliga uppgörelsen. Y hade föreslagit en rättslig prövning, men det var kunden inte intresserad av.
Dessutom hade tidningen publicerat uppgifter från en konsumentvägledare, som saknade relevans för meningsskiljaktigheterna mellan Y och X.
Han hade inte fått tillfälle att bemöta uppgifterna på ett adekvat sätt.
Uppgifterna i tidningen svartmålade Y och företaget på ett oförsvarligt sätt.
Tidningens yttrande
Tidningen anförde, genom sin ansvarige utgivare, att det var riktigt att rubrikerna slog fast att familjen blivit lurad av auktionsfirman, ett påstående som det fanns goda grunder för. Y hade inte kunnat uppvisa något skriftligt underlag för sitt påstående om kvittning.
Kommunens konsumentvägledare stödde familjen X:s version. När en konsumentvägledare i så skarpa ordalag varnade för ett företag, hade det ett stort allmänintresse.
Tidningen hade publicerat kritik från två öppna källor och gett företaget och Y tillfälle till samtidigt bemötande. Redan på förstasidan klargjordes att Y:s uppfattning var att det hade skett en kvittning. Y hade också fått tillfälle att utveckla sin uppfattning i en väl synlig artikel inne i tidningen.
Anmälarens kommentar
Y anförde att han inte fått några raka frågor från reportern, ställda direkt utifrån vadX och konsumentvägledaren påstått. Han hade därför inte kunna bemöta exakt vad som anfördes mot honom.
Det han hade fått säga i tidningen uppvägde inte heller de stora negativa rubrikerna. Dessutom ifrågasattes flera av hans påståenden.
Han förstod inte varför han skulle visa ett skriftligt underlag. De hade träffat ett muntligt avtal.
X hade efter flera år återkommit till honom och velat ändra ett avtal som de hade träffat. Han hade väntat på att X skulle driva saken rättsligt, men det ville inte denne. Efter det att ytterligare tid förflutit gick X i stället till tidningen som gladeligen hjälpte till att smutskasta Y och auktionsföretaget.
Det var tråkigt att fyra personer hade vänt sig till konsumentvägledaren med kritik. Med hänsyn till företagets stora kundkrets, vad det dock inte så graverande.
PO:s bedömning
Frågor kring hur Auktionshuset i Z och auktionisten Y bedriver auktionsverksamheten har ett visst allmänintresse, bl a mot bakgrund av att konsumentvägledaren i kommunen på kort tid hade fått motta flera klagomål mot verksamheten.
Dock bör tidningen vid skildringen av en tvist som den aktuella överväga om det är motiverat att återge alla anklagelser som framkommer. Det gäller exempelvis svepande kritik, som uppgiften om att Y har satt i system att lura människor. Det är ett allvarligt påstående som är svårt att belägga och även svårt för den kritiserade att bemöta. Detta gäller överhuvudtaget nedsättande uppgifter om någons karaktär.
Vad avser tvisten mellan X och Y konstaterar jag vidare att X ingenstans i artikeltexten uttryckligen påstår att ett avtal har träffats mellan honom och firman med innebörd att han skulle få en redovisning av sakerna eller pengar för försäljningen. Det han säger är att en släkting till honom hade lämnat saker till auktionsföretaget och att hon fått redovisning och pengar. Y har däremot bestämt framhållit att ett muntligt avtal har träffats om kvittning mot städning och bortforsling av saker.
Jag noterar i sammanhanget också att flera år har förflutit från det att uppdraget lämnades till företaget fram till dess att X vände sig till auktionsfirman/Y och därefter till tidningen med sin kritik.
Min bedömning är att det inte fanns fog för de långtgående och framskjutna anklagelserna om att auktionsfirman blåste och lurade familjen, anklagelser som även träffade Y personligen. Även om det var bra att Y fick tillfälle till samtidig kommentar, var det publicerade bemötandet inte tillräckligt för att uppväga publicitetsskadan.
Sammanfattningsvis: Även om det hade ett visst allmänintresse att granska auktionsfirmans verksamhet, blev tidningens rapportering i detta fall tendentiös på ett sätt som inte motiverades av något legitimt intresse utan i stället skadade Y på ett oförsvarligt sätt. Folkbladet bör därför klandras.
Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd
Varken anmälaren eller tidningen har yttrat sig hos nämnden.
Pressens Opinionsnämnds bedömning
Nämnden gör samma bedömning som PO och finner att Folkbladet ska klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.