Det är ostridigt att anmälaren haft Rembrandts självporträtt i besittning och att han varit delaktig i att försöka sälja tavlan. Han får därför tåla att bli utpekad inför en begränsad krets, trots att han aldrig dömdes för något brott och trots att händelserna ligger långt tillbaka i tiden.
Sveriges Television, dnr 23399, exp. nr. 31/2024
Mediernas Etiknämnds beslut
Mediernas Etiknämnd finner inte skäl till medieetiskt klander av Sveriges Television.
Genom beslut den 1 december 2023 avskrev Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Sveriges Television.
MO:s beslut hade följande lydelse.
NN har, via ombud, vänt sig till Allmänhetens Medieombudsman (MO) och anmält publiceringen Sveriges största konstkupper, del tre och fyra, som publicerades på SVT Play den 6 september 2023.
Vad mediet publicerade
Sveriges största konstkupper var en dokumentär i fem delar där avsnitt tre och fyra handlade om den uppmärksammade konstkuppen mot Nationalmuseum i Stockholm i december år 2000.
MO bad ombudet att precisera vilka delar av dokumentären som särskilt handlade om anmälaren, vilket visade sig gälla avsnitt fyra från 13:29 fram till tiden 27:12, varför referatet nedan och bedömningen är inriktad på publiceringen i det tidsintervallet.
Av avsnittsbeskrivningen till det fjärde avsnittet framgick att det handlade om polisens arbete med att återfå två tavlor som stulits från Nationalmuseum, bland annat det berömda självporträttet av Rembrandt. Den sista meningen i beskrivningen löd: ”Det är en dramatisk historia där en far sätter dit sin son och några av de inblandade går helt fria”.
I avsnittet beskrevs hur en man från Bulgarien, benämnd ”Bulgaren”, greps på bar gärning när han försökte sälja ett kilo kokain. Han hade ett kriminellt förflutet, riskerade 20 års fängelse och började därför samarbeta med FBI. Polisen visste via telefonavlyssningar att mannen hade kopplingar till den Renoir-målning, La Parisienne, som stulits från Nationalmuseum, men det visade sig även att han visste var Rembrandts självporträtt fanns: hos hans egen son i Sverige.
I avsnittet beskrevs att Bulgaren hade bott i Sverige på 1970-talet och fått sonen NN. Den sistnämnde beskrevs som en boxare som var vän med tre kriminella bröder, vilka påstods ha haft inblandning i rånet mot Nationalmuseum. En bild visades på NN, men hans ögon var maskerade.
I april 2005 kom åtta FBI-agenter till Stockholm för att planera en under cover-operation med målet att få tillbaka Rembrandts självporträtt. ”Bulgaren” skulle lura sin egen son att ta med tavlan till ett hotell i Köpenhamn, där köparen var en FBI-agent under täckmantel.
I avsnittet spelades inspelade samtal mellan NN och Bulgaren upp, samt mellan de kriminella bröderna och Bulgaren, där namnet NN nämndes. Samtalen ledde till mötet på hotellet i Köpenhamn. Operationen lyckades; när Bulgaren hade lockat upp en av tavelsäljarna till hotellrummet och ”köparen” hade visat en väska med pengar och konstaterat tavlans äkthet, så rusade dansk polis och FBI-agenter in. Tavlan säkrades, två av de kriminella bröderna samt NN greps. Bulgaren fick sedan sitt straff sänkt från 17 år till fyra månades fängelse.
Det berättades sedan att bröderna och NN först dömdes till fängelse av tingsrätt och hovrätt, men att domen överklagades och Högsta domstolen friade männen från samtliga misstankar med anledningen av att det handlade om brottsprovokation.
Anmälan
Anmälaren kunde identifieras genom publiceringen. Det framgick av Publicitetsreglerna att en namnpublicering som kunde skada människor skulle undvikas om inte ett uppenbart allmänintresse krävde det. Även om inte namn angavs borde publicering av bild eller uppgift om yrke, titel, ålder nationalitet, kön eller annat som gjorde en identifiering möjlig undvikas.
I de avsnitt som avsåg rånet mot Nationalmuseum användes fiktiva och – såvitt förstås – av programmakarna tilldelade namn för samtliga personer som påstods ha varit inblandande i rånet på ett eller annat sätt. Det var namn som ”Huvudmannen”, ”Smeden”, ”Ryssen”, ”Den yngre brodern”, ”Mellanbrodern” och ”Den äldre brodern”. Det var enbart anmälaren som inte på detta sätt fått ett fiktivt namn. Han benämndes genomgående som ”NN”, vilket var hans riktiga smeknamn. Vidare nämndes det att han var en boxare, att han hade en pappa från Bulgarien och att han var född på 1970-talet. Dessa uppgifter innebar att anmälaren kunde identifieras utanför den krets som kände till de omständigheter som beskrevs i programmet. Publiceringen av uppgifterna hade inneburit ett intrång i anmälarens privatliv.
I avsnittet gjordes det gällande att anmälaren skulle ha bistått med försäljningen av en Rembrandt-tavla och att han senare dömdes till fängelse, men därefter friades av Högsta domstolen med hänsyn till att det rörde sig om en brottsprovokation. Berättarrösten sammanfattade det hela på följande sätt: ”Den här sensationella affären slutar med att de som gör affären med Rembrandts självporträtt går helt fria”.
Uppgifterna om att anmälaren hade varit misstänkt för ett brott var nedsättande. Att uppgifterna om misstanken mot honom nu spreds till en vidare krets än de som tidigare känt till dem innebar att publiceringen utgjorde ett intrång. Intrånget var inte bara begränsat till anmälarens privatliv – utan kunde också få negativa följdverkningar för dennes anhöriga.
Det saknades ett allmänt intresse som motiverade det intrång som publiceringen hade inneburit. Ett allmänintresse kunde väga upp en publicering som innebar ett intrång i en persons privatliv. Vid bedömningen av om ett allmänintresse förelåg skulle det, enligt SVT:s interna publiceringsregler, beaktas hur viktig informationen var för tittarnas förståelse av samhället och möjlighet att agera som medborgare.
Det fanns ett allmänt intresse av att beskriva omständigheterna kring rånet mot Nationalmuseum och dess efterdyningar. Det föreföll emellertid vara uppenbart att något allmänintresse av att publicera personuppgifter om en person som för 18 år sedan misstänktes för inblandning i ärendet och som senare friades helt i domstol, inte förelåg. Anmälaren var inte heller en offentlig person, hade inget förtroendeuppdrag eller någon maktställning i samhället.
Sammantaget hade SVT genom sin publicering gjort sig skyldig till ett intrång i anmälarens privatliv, som inte kunde vägas upp av ett oavvisligt allmänt intresse.
Mediet borde klandras för detta.
Medieombudsmannens bedömning
MO ska pröva om en enskild person pekats ut med skadliga uppgifter som inte kan försvaras. För att avgöra det vägs allmänintresset, det vill säga allmänhetens rätt till insyn i vissa frågor, mot det eventuella intrånget i den personliga integriteten.
Uppgifterna i publiceringen är skadliga för anmälaren. Det berättas att han haft en stulen tavla – en närmast ovärderlig sådan – i besittning, att han varit delaktig i att försöka sälja tavlan, att han fastnat i polisens fälla, att han gripits, åtalats och först dömts till fängelse men senare, 2007, friats från brott.
En avgörande medieetisk frågeställning i detta ärende gäller utpekandet av anmälaren och i vilken utsträckning han ska behöva tåla det. Anmälaren nämns inte vid namn i publiceringen; i stället används smeknamnet ”NN”. Ombudet har påpekat att det är anmälarens riktiga smeknamn och MO har ingen anledning att ifrågasätta det. Vidare berättas att anmälarens pappa är bulgar, att anmälaren är boxare, man får höra hans röst i ljudinspelningar och en bild visas på honom, där ögonen dock är maskerade. Det berättas också att han är född på 1970-talet. Anmälaren är genom dessa uppgifter utpekad för en viss krets av personer som kan förstå att publiceringen handlar om honom.
Att anmälaren är frikänd i domstol kan spela roll för den medieetiska bedömningen, men avgörande för när en publicist kan peka ut en person är allmänintresset.
När det gäller allmänintresset för kuppen mot Nationalmuseum kan MO konstatera att det är stort. Trots att den skedde för över 20 år sedan är det en historisk händelse; dels på grund av hur spektakulär kuppen var: rånarna satte eld på fordon för att avleda polisen och flydde med en båt i Stockholms ström, dels för bytet, som utgjordes av några av världens mest berömda tavlor vilka var försvunna i fem år. Den som varit inblandad i en sådan händelse får generellt tåla att denne omskrivs och att historien berättas för eftervärlden genom till exempel, som i det aktuella fallet, en dokumentär. Detta även om personen i fråga inte har någon maktställning i samhället.
Min sammantagna bedömning är följande: Anmälaren är inför en viss krets utpekad med skadliga uppgifter. Det hade varit bra om SVT inte använt hans riktiga smeknamn samt maskerat honom på ett mer omfattande vis. Dock medför allmänintresset för ämnet – en av de mest uppmärksammade kupperna i svensk historia med ett ovärderligt byte – att det ska vara högt i tak för medier att berätta om det. Det är ostridigt att anmälaren haft Rembrandts självporträtt i besittning och att han varit delaktig i att försöka sälja tavlan. Han får därför tåla att bli utpekad inför en begränsad krets, trots att han aldrig dömdes för något brott i efterdyningarna av kuppen och trots att händelserna ligger långt tillbaka i tiden.
SVT ska därför inte klandras för publiceringen. Ärendet skrivs av.
Ärendet hos Mediernas Etiknämnd
Både anmälaren och mediet har yttrat sig i nämnden. De har anfört sammanfattningsvis följande.
Anmälaren:
Publiceringen har inneburit ett tydligt utpekande. Det har varit möjligt för fler än enbart en ”viss krets av personer” att genom publiceringen identifiera anmälaren. Händelserna i publiceringen ägde rum för över 20 år sedan. Anmälaren frikändes dessutom för brott. Att under dessa omständigheter anse att han får tåla att tydligt pekas ut och omskrivas på det sätt som skett, framstår inte som proportionerligt.
Mediet:
Det fanns ett stort allmänintresse att berätta om ett mycket uppmärksammat kriminalfall. Anmälarens delaktighet i historien är inte ifrågasatt och det fanns saklig grund för de uppgifter som framfördes i dokumentären. Publiceringen innebar inte offentliggörande av någon ny information. Anmälaren var några månader före den nu aktuella publiceringen utpekad i andra medier. Redaktionen tog ändå ansvar för att begränsa spridningen av anmälarens identitet genom bl.a. användande av fingerad bild och smeknamn.
Mediernas Etiknämnds bedömning
Mediernas Etiknämnd delar MO:s bedömning att det inte finns skäl att rikta medieetisk kritik mot Sveriges Television.
I beslutet har deltagit ordförande Johan Danelius samt Martin Schori, utsedd av Publicistklubben, Andreas Ekström, utsedd av Svenska Journalistförbundet, Alice Petrén, utsedd av Sveriges Radio, Hermine Coyet Ohlén, utsedd av Sveriges Tidskrifter, Kajsa Stål, utsedd av TV4, Kerstin Brunnberg, utsedd av Utbildningsradion, Ruth Mannelqvist, Göran Collste, Gertrud Åström, Anders Forkman och Karin Johannesson representerande allmänheten.