Sydnärkenytt bröt mot god publicistisk sed när tidningen skrev om ett självmord på ett alltför ingående sätt.
Sydnärkenytt, dnr. 24046, exp. nr. 36/2024
Mediernas Etiknämnds beslut
Mediernas Etiknämnd klandrar Sydnärkenytt för att ha brutit mot god publicistisk sed.
Genom beslut den 19 april 2024 hänsköt Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Sydnärkenytt.
MO:s beslut hade följande lydelse.
NN har i en anmälan till Allmänhetens Medieombudsman (MO) riktat klagomål mot artikeln X-ortrånaren kan vara avliden, publicerad på sydnarkenytt.se den 22 januari 2024.
Anmälaren är anhörig till den omskrivne mannen.
Vad mediet publicerade
Ingressen
”För en vecka sedan, måndag den 16 januari, rånades livsmedelsbutiken i X-ort [ortsnamn angivet] av en man som flera i butiken kunde identifiera. Han ska också ha funnits på kamerabilder. Trots det blev det tyst kring utredningen, ingen misstänkt verkar vara gripen. Enligt vad Sydnärkenytt erfar finns en konkret orsak. Gärningsmannen är enligt våra källor avliden.”
Artikeltexten
”Mannen kom in i matvarubutiken vid lunchtid. Han ska hotat personalen med ett tillhygge och fått med sig kontanter.
Enligt vittnen på plats visste personalen i butiken vem mannen var. Han hade gjort ett försök till maskering, dragit upp tröjan över ansiktet. Personal och andra vittnen kunde helt enkelt peka ut gärningsmannen och namnge honom. Något vi fått bekräftat från flera källor.
Sedan ska polisen, relativt snart efter rånet, gjort ett tillslag mot mannens lägenhet. Där det ska ha varit tomt. På tisdagen, det vill säga den 16 januari uttalade sig polisens presstalesperson, Lars Hedelin i vaga ordalag:
– Vi jobbar med utredningsåtgärder, går igenom insamlat material. Vi har inte gripit någon misstänkt, sa han. Sedan ska mannen, enligt Sydnärkenytts källor, ha hållit sig undan för polisen, fram till torsdag kväll, det vill säga den 18 januari.
Tragiskt självmord [mellanrubrik]
Då hörde flera läsare av sig till Sydnärkenytt om ett stort räddningspådrag på Y-ort [ortsnamn angivet] station. Det visade sig snart att någon blivit påkörd av tåget. Tågtrafiken förbi Y-ort stoppades och stod stilla under flera timmar.
Flera vittnen kunde sedan berätta att det handlade om ett tragiskt självmord. Vi valde dock att inte bekräfta just den uppgiften. Det brukar vi inte göra när det gäller självmord. Men den här händelsen innebar ett stort pådrag, men många vittnen. Därför skrev vi om den.
Senare på kvällen bekräfta polisen att en person omkommit och att anhöriga var underrättade.
Enligt flera olika källor var offret samma man som rånade livsmedelsbutiken i X-ort. Det finns också andra faktorer som gör att vi nu går ut med uppgiften.
Dömd för flera brott
Enligt de efterforskningar vi gjort rör det sig om en man i 30-årsåldern som flyttat runt en del i Sverige och ofta kommit i kontakt med både socialtjänst och polis. Han har varit dömd för bland annat bedrägeri, stöld och narkotikabrott. Han är bland annat dömd för att ha brukat och innehaft amfetamin och cannabis.
Polisen uttalar sig inte överhuvudtaget om ärendet. Det gör inte heller åklagarkammaren. Det enda vi egentligen fått bekräftat är att det fortfarande finns en aktiv förundersökning. Det följer ett mönster vi sett under en längre tid. Man väljer total tystnad. Det gör att vi i princip aldrig numera kan få den här typen av uppgifter bekräftade från rättsväsendet.”
Anmälan
Anmälaren skrev till MO i egenskap av nära anhörig till mannen. Hen anförde i huvudsak följande.
Hen ansåg att publiceringen bröt mot etiska riktlinjer gällande skyddet av privatlivet, oskuldspresumtionen och även den varsamhet som skulle iakttas vid rapportering om självmord.
Artikeln innehöll information som gjorde det möjligt för allmänheten att förstå att saken gällde hens avlidne familjemedlem. Trots att hans namn inte publicerades gav beskrivningen av händelserna tillräckligt med detaljer för att han skulle kunna identifieras, särskilt då händelserna ägt rum på en så liten ort.
Denna brist på anonymitet och skydd av mannens integritet var inte bara oetisk utan också potentiellt skadlig för den avlidnes minne och för de anhörigas sorg. Genom att tillåta indirekt identifiering av en person som inte längre kunde försvara sig, undergrävde artikeln oskuldspresumtionen och hade lett till allvarliga konsekvenser för den avlidnes rykte och minne.
Dessutom ansåg anmälaren att artikeln inte uppfyllde kraven på varsamhet vid rapportering om självmord enligt pressetiska regler. Det var väl dokumenterat att felaktig rapportering om självmord kunde ha negativa effekter på både överlevande och anhöriga, och det var därför av yttersta vikt att medierna agerade med stor omsorg och respekt i sådana fall. Sedan artikeln publicerades hade mycket av de anhörigas sorgearbete handlat om skam och sorg över att mannen porträtterades på ett sätt de inte alls kände igen. Tid – som borde kunna ha lagts på att trösta, förstå vad som hänt och hedra det fina – hade bytts ut mot frustration.
Anmälaren hemställde att Medieombudsmannen noggrant skulle granska anmälan och vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att liknande överträdelser inte skedde i framtiden. Det var av yttersta vikt att medierna upprätthöll höga etiska standarder och respekterade individens rätt till anonymitet, oskuldspresumtion och varsamhet vid rapportering om känsliga ämnen som självmord.
Mediets svar
Sydnärkenytt svarade genom ansvarig utgivare Henrik Östensson. Han anförde i huvudsak följande.
Tidningen publicerade normalt sett aldrig någonting som hade med självmord att göra. Men det här fallet var ovanligt, på flera sätt. Både självmordet och rånet som väl gissningsvis var den direkta orsaken. Flera läsare, däribland ett par av brottsoffren, hörde av sig och undrade varför ingenting hände med polisutredningen kring rånet. Varför inga besked gavs, varför ingen gärningsman greps?
Till saken hörde att tidningen redan då från flera trovärdiga källor visste att rånaren var igenkänd, och dessutom fångad på kameror i butiken. Personalen hade rentav kunnat berätta för polisen var rånaren bodde. Det hela blev snabbt föremål för diskussioner och ryktesspridning i X-ort och närliggande orter. Det blev en välkänd händelse långt innan Sydnärkenytt skrev om saken. Tidningen började då göra efterforskningar kring rånaren, som man alltså fått utpekad från flera vittnen.
Sedan skedde självmordet på Y-orts central. Normalt berörde tidningen som sagt inte självmord. Men även denna händelse var speciell. Mannen hoppade från en av plattformarna på Y-orts station. Det fanns tiotals vittnen och orsakade ett massivt räddnings- och polispådrag i centrala Y-ort. All tågtrafik stoppades under flera timmar, tusentals resenärer berördes. Att inte rapportera om den händelsen hade varit ganska orimligt för en lokal nyhetsförmedlare.
När Sydnärkenytt därefter från flera trovärdiga källor fick höra att offret i Y-ort var samma man som några dagar innan rånat butiken i X-ort, ställdes tidningen inför dilemmat om huruvida den kopplingen borde göras och publiceras. Slutsatsen blev att det var rimligt att publicera uppgifterna. Tidningen ansåg att det fanns ett stort allmänintresse i att förklara varför ingen gärningsman gripits efter rånet och varför inget kom ut om brottsutredningen. En sådan händelse var ett trauma i en liten ort, både för brottsoffer och övriga boende.
Det fanns också vittnen till självmordet som hörde av sig. De såg sig själva som brottsoffer, en åsikt Sydnärkenytt delvis kunde ha förståelse för. Ett av vittnena hade psykiska men som skulle komma att sitta i mycket länge.
Tidningen ville också teckna en bild av mannen och hans bakgrund. Han begick trots allt ett rätt allvarligt brott och var dömd för flera andra allvarliga brott. Poängen var att detta inte kom som någon blixt från klar himmel. Mannen hade haft stora problem, haft många kontakter, med både rättsväsendet och socialen, som inte fångat upp honom. Varför hade samhället inte reagerat?
Sydnärkenytt var väl medvetet om att det fanns anhöriga som for illa efter ett självmord. Det skiljde sig inte i sak från rapportering av andra brottsfall. Det var ett dilemma när man arbetade på mindre orter, där alla kände alla. Det fanns alltid närstående som visste vem det handlade om. Sedan begick just den här gärningsmannen självmord. Men trots det hade han ju begått ett allvarligt brott, med flera brottsoffer. Utgivaren menade att man helt eller delvis blev en offentlig person när man valde att begå ett sådant brott.
I ett sådant här fall var tidningen därför alltid noga med research innan man publicerade. Tidningen kunde exempelvis med stor säkerhet fastställa att mannen begått rånet, även om inga officiella källor bekräftade det. Sydnärkenytt hade inte spekulerat, mer än i rubriken. Det fanns belägg genom handlingar och källor för det som publicerats. Namn publicerades inte.
Det fanns inte heller anledning att överdriva tidningens roll. Vad hade hänt om tidningen inte publicerat? Det var ju inte så att händelserna då skulle ha passerat obemärkt. Båda händelserna och kopplingen mellan dem var redan i hög grad offentliga på sociala medier. Sydnärkenytt kunde bekräfta och förmedla tämligen väl underbyggd information.
Det var naturligt att anhöriga såg en älskad familjemedlem när någon begick självmord. Men i det här fallet var offret någon som själv begått ett allvarligt brott dagarna innan. Personligen såg utgivaren faktiskt även själva självmordet som en brottslig handling, eftersom det drabbade så många.
Sydnärkenytt verkade i ett rätt litet område och en stor del av journalistiken byggde på kontakter, källor och lokalkännedom. I det här fallet var det en medarbetare bosatt i närområdet som gjort research. Han kände många i X-ort och kunde därför rätt snabbt, med trovärdiga källor, teckna en bild av händelseförloppet och gärningsmannen (för det var han, även om han begått självmord).
Anmälarens kommentar
Anmälaren inkom med kommentar. Hen anförde följande.
Efter att noggrant ha läst utgivarens svar var hen tyvärr fortsatt oroad över flera aspekter av artikeln och dess konsekvenser. I tidningens yttrande framställdes hens avlidne familjemedlem på ett sätt som hen ansåg var både obehagligt och respektlöst. Det var tydligt att utgivaren antydde en koppling mellan självmordet och det påstådda rånet, vilket anmälaren ansåg vara spekulation och ett brott mot pressetiska regler.
Dessutom blev hen förvånad och ledsen över att utgivaren i sitt yttrande betraktade självmordet som ett brott, vilket inte bara var felaktigt utan också djupt kränkande för den avlidne och för de närstående. Självmord var en komplex och tragisk handling som oftast var resultatet av djupa personliga lidanden och svårigheter. Att försöka placera skuld eller ansvar på den avlidne genom att behandla självmordet som ett brott var inte bara oetiskt utan också bristande i förståelsen för den smärta och den kamp som hens anhörige upplevt.
Det var viktigt att samhället arbetade för att öka medvetenheten om psykisk ohälsa. Att stigmatisera självmord genom att behandla det som ett brott tjänade inte något syfte och kunde i stället förstärka skammen och den sociala isoleringen för de som led av psykisk ohälsa.
Men med synen på självmord som brottsligt förstod anmälaren vad som låg bakom att utgivaren hamnade helt fel när han försökte navigera i pressetiken. Som hen tidigare nämnt var det grundläggande inom journalistiken att behandla personer som oskyldiga tills motsatsen bevisats i en domstol. Att försöka döma eller antyda skuld innan en rättslig prövning ägt rum var oacceptabelt och stred mot de principer som låg till grund för pressetiken.
Anmälaren ville även betona att den avlidne inte borde betraktas som en offentlig person och att även om så vore fallet, var medierna vanligtvis mycket restriktiva när det gällde att rapportera om självmord. Hens anhörige hade varit en privatperson och förtjänade att behandlas med respekt och värdighet, särskilt med tanke på den känsliga naturen av situationen. Även om det fanns ett allmänt intresse för händelsen, borde det inte användas som en ursäkt för att kringgå etiska riktlinjer eller försumma den avlidnes integritet och hänsynen till närstående.
Pressetiska regler var utformade för att skydda individens värdighet, och det var av yttersta vikt att medierna följde dessa riktlinjer strikt, oavsett om personen betraktades som offentlig eller privat. Att rapportera om självmord krävde särskild hänsyn och varsamhet, och det var viktigt att journalistiken utövades med ansvar och medvetenhet om de potentiella konsekvenserna för berörda parter.
Det var ovärderligt att förstå den personliga och känslosamma påverkan som en sådan publicitet kunde ha på dem som lämnades kvar att bearbeta förlusten. Det var viktigt att medierna agerade med hänsyn och respekt för den avlidnes minne och för de som sörjde denne. Anmälaren ville även påpeka den ytterligare skada som utgivarens yttrande åsamkat familjen, då den avlidne däri åter släpats i smutsen.
Ytterligare svar från tidningen
Tidningen anförde följande.
Det var samma person som utfört rånet och som också tog sitt liv. Det fanns både dokumentation och källor. Man kunde välja om man ville kalla det en koppling eller inte; tidningen ansåg nog att det fanns en sådan. Det blev en fråga om en gränsdragning. Borde uppgifter om en person som begått ett allvarligt brott utelämnas för att denne tagit sitt liv?
Allmänintresset var i det här fallet så stort att det var motiverat att publicera kopplingen. En händelse som rånet i X-ort var ett trauma, speciellt för en liten ort. Det fanns brottsoffer, som Sydnärkenytt varit i kontakt med. Hade tidningen inte publicerat kopplingen hade brottsoffren svävat i ovisshet.
Anmälaren hävdade att de anhöriga inte kände igen tidningens bild av gärningsmannen. Men det handlade trots allt om en person som begått ett i lagstiftarens ögon ganska allvarligt brott. Man kunde välja att se det som ett rop på hjälp, eller vilka omständigheter som nu låg bakom. Det respekterade utgivaren. Men tidningen såg andra sidan allmänintresset i att få reda på varför ingen gärningsman gripits. Brottsoffer som var värda en förklaring. Det kunde knappast ha gått anmälaren förbi att gärningsmannen var dömd för flera brott. Grovt bedrägeri, penningtvättbrott och flera narkotikabrott. Domarna var offentliga handlingar.
Att berätta om domarna förklarade att personen haft kontakt med rättsväsendet tidigare. Man kunde ha åsikter om det fanns skäl att publicera de uppgifterna. Tidningen ansåg att det var viktigt för artikeln, och att det fanns ett allmänintresse. Det var inte på något sätt en osann bild utan rena fakta. Men jo, det svärtade mannens eftermäle. Kriminalitet tenderade att göra det.
Som sagt, allt det här blev en fråga om gränsdragning. Det var förfärligt när en person begick självmord. Men vad skulle tidningen undvika att berätta om, då någon valde att avsluta sitt liv? Utgivaren förde ett hypotetiskt resonemang: Var det rimligt att exempelvis utelämna detaljer om ett självmord om den som tog sitt liv mördat någon? Var gick gränsen? Händelsen i X-ort utreddes som grovt rån, eller rån, brott som kunde ge upp till tio års fängelse. Ja, mannen var utan tvekan ett offer. Men det kunde nog tyvärr överföras på ganska många som begick brott.
Medieombudsmannens bedömning
Självmord är ett folkhälsoproblem och den vanligaste dödsorsaken bland unga män. Det är viktigt att lyfta frågor om självmord i medierna. Men det innebär som regel inte att det är motiverat att identifiera personen som tagit sitt liv och redogöra för andra integritetskänsliga uppgifter som rör denne.
När någon tar sitt liv är det ett trauma för anhöriga och andra närstående. De medieetiska reglerna är få och vida, men manar ändå i en uttrycklig bestämmelse till återhållsamhet vid rapportering om självmord av hänsyn till anhöriga och respekt för enskildas privatliv.
Från medieetisk utgångspunkt väger således hänsynen till anhöriga tungt. Anmälaren har i sina inlagor till MO klart och tydligt uttryckt hur illa berörda de anhöriga har blivit av tidningens publicering och även hur tidningens agerade har berövat dem ro i sorgearbetet.
Anmälaren och tidningen är ense om att den avlidne mannen är utpekad, även om tidningen menar att dess roll i sammanhanget inte ska överdrivas. Den avlidne var hemmahörande i en liten ort där det misstänkta rånet utspelade sig och självmordet skedde i Y-ort inte långt därifrån.
Det finns inte skäl att ifrågasätta att uppgifter och rykten om händelserna spreds och diskuterades i samhället alldeles oavsett tidningens publicering.
Dock: I det här fallet finns tre olika saker som tidningen rapporterade om:
- Självmordet, att mannen tog livet av sig genom att ta sig ner på spåret framför ett tåg i Y-ort.
- Att mannen som begick självmord sannolikt var den misstänkte ”X-ortsrånaren”.
- Att mannen hade en kriminell bakgrund, med detaljer om den bakgrunden.
Tidningens rapportering med den koppling som gjordes mellan självmordet och det misstänkta rånet (där flera personer enligt tidningen hade identifierat den misstänkte gärningsmannen) innebar ett utpekande där ny skadande information tillfördes dem som förstod vem som avsågs. Antingen om de från början visste att mannen var misstänkt för rånet eller om de hade kunskap om vem som begick självmordet.
Självklart fanns det ett allmänintresse av att rapportera om tågolyckan. Trafiken stod stilla i timmar och många trafikanter påverkades.
Men där slutar det medieetiskt försvarliga allmänintresset av den utpekande rapportering som skedde.
De som befann sig på stationen och var med om olyckan råkade naturligtvis ut för en chock. Det ger dock inte något skäl för att identifiera mannen för andra.
Den utpekande koppling som gjordes till att han skulle vara den misstänkte X-ort-rånaren hade inte ett tillräckligt motiverat allmänintresse. För att respektera de anhöriga men ändå tillgodose allmänhetens intresse av att få veta vad som hänt, eller snarare vad som inte hänt, i utredningen av det misstänkta rånet, hade det räckt med att skriva att den misstänkte gärningsmannen troligen var avliden.
Givet omständigheterna borde mediet ha avstått från att återge uppgifterna om brott som den avlidne tidigare gjort sig skyldig till. Jag har stor förståelse för att anmälaren och andra anhöriga har upplevt rapporteringen om detta som kränkande.
Sammanfattningsvis har Sydnärkenytt inte iakttagit den stora försiktighet som krävs vid rapportering om självmord av hänsyn till anhöriga och respekt för den enskildes privatliv. Tidningen har i stället på ett allvarligt sätt frångått en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften och ska därför klandras.
Ärendet hänskjuts till Mediernas Etiknämnd.
Ärendet hos Mediernas Etiknämnd
Tidningen har yttrat sig i nämnden och sammanfattningsvis fört fram följande. Två intressen står mot varandra. Det är dels hänsynen till gärningsmannens anhöriga dels hänsynen till brottsoffren och de indirekta brottsoffren på orten. Medierna har ett ansvar för att lyfta fram händelseförlopp även om anhöriga blir lidande. Det hade inte räckt att skriva att gärningsmannen var avliden. Det hade varit att frisera sanningen.
Mediernas Etiknämnds bedömning
Mediernas Etiknämnd delar MO:s bedömning och klandrar Sydnärkenytt för att ha brutit mot god publicistisk sed.
I beslutet har deltagit ordföranden Christine Lager, Stefan Johansson, Kristina Svahn Starrsjö, och Johan Danelius samt Hanna Nyberg, utsedd av Svenska Journalistförbundet, Ingrid Östlund, utsedd av Sveriges Radio, Alice Petrén, utsedd av Sveriges Radio, Anna Hjorth, utsedd av Sveriges Tidskrifter, Hermine Coyet Ohlén, utsedd av Sveriges Tidskrifter, Eva Burman, utsedd av Svenska Tidningsutgivareföreningen, Thomas Nilsson, utsedd av Sveriges Television, Nils Hanson, utsedd av Sveriges Television, Göran Ellung, utsedd av TV4, Carina Tenor, utsedd av Utbildningsradion, Kerstin Brunnberg, utsedd av Utbildningsradion, Sven Hagströmer, Annika Levin, Filippa Bergin, Robert Hårdh, Göran Collste, Laura Hartman, Gertrud Åström och Anders Forkman, representerande allmänheten.
Ledamöterna Sven Hagströmer och Robert Hårdh anförde följande.
Vi delar MO:s och majoritetens bedömning men med tillägget att allvarligheten i mediets oansvariga rapportering förstärks av att både rubrik och efterföljande text utpekar den avlidne som gärningsman för ett allvarligt brott utan att dom föreligger.