I en granskande artikelserie om en veterinärs behandlingsmetoder har denne inte i tillräcklig utsträckning i sak fått bemöta påståenden om felbehandling från djurägare.
TTELA, exp. nr. 100/2022, dnr. 22035
Mediernas Etiknämnds beslut
Mediernas Etiknämnd klandrar TTELA för att ha brutit mot god publicistisk sed.
Genom beslut den 23 maj 2022 hänsköt Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot TTELA.
MO:s beslut hade följande lydelse.
NN har i en anmälan till Allmänhetens Medieombudsman (MO) riktat kritik mot TTELA för följande artiklar.
- Veterinären drog ut Dollys tänder utan att söva, publicerad på ttela.se den 12 januari 2022 och i pappersversionen den 13 januari 2022 (artikel 1).
- Flera djurägare vittnar om veterinärens tvivelaktiga metoder, publicerad på ttela.se den 12 januari 2022 (även med rubriken ”Katten skrek av veterinärens behandling – ’Jag berördes väldigt illa’”) och i pappersversionen den 13 januari 2022 (då med rubriken ”Veterinärens metoder har kritiserats tidigare”) (artikel 2).
- , publicerad på ttela.se den 8 november 2021 och i pappersversionen den 11 november 2021 (då under rubriken ”Veterinär tog bort tandsten utan bedövning” (artikel 3).
- Här avslöjar TTELA veterinärens metod, publicerad på ttela.se den 12 januari 2022 (filmklippet).
Vad tidningen publicerade
Artikel 1
Förstasidan
På papperstidningens förstasida angavs att TTELA gjort en granskning. Artikelrubriken angavs. I övrigt stod följande.
”I flera delar granskar TTELA den kritiserade veterinären som drog flera tänder på Jenny Gillards hund Dolly utan att söva. Flera djurägare vittnar också om veterinärens behandlingsmetoder och myndigheterna har påpekat allvarliga brister i hans verksamhet. Själv försvarar han sin metod och kritiserar sin egen bransch.”
En stor bild visade Jenny Gillard med en hund i famnen.
Ingressens innehåll
Utan att söva eller intubera hade veterinären NN (namn angivet) tagit bort tandsten och dragit ut tänder på hunden Dolly. En behandlingsmetod som inte borde användas av veterinärer.
– Jag började gråta och kände bara, vad har jag gjort mot mina hundar? sa Dollys matte, Jenny Gillard.
Artikeltextens innehåll
– Jag har inte klarat av att kolla på hennes journaler. Jag har inte velat läsa om hur hennes käke i princip var av. Jag klarade inte det. Nu ångrar jag mig när jag ser att andra har anmält honom, jag borde ha gjort det. Det här är mitt sätt att ge Dolly någon form av upprättelse, sa Jenny Gillard.
Hon berättade att hon för två år sedan hade sökt efter en veterinär som kunde ta bort tandsten på två av hennes hundar. Hon hade hittat veterinären NN, som tog bort tandsten utan att varken söva eller intubera djuret.
– Vi reagerade inte så mycket på behandlingen eftersom vi tänkte att vi lämnade in hundarna till en veterinär och en veterinär ska ju göra rätt för djuret. Man lämnar över dem i trygga händer, så tänkte vi i alla fall, sa hon.
Dolly hade dålig tandstatus och förutom att ta bort tandsten så drog NN ut flera tänder på henne.
– Jag frågade honom om vi kunde göra något mer för henne, men han svarade att det såg ut så eftersom hon var gammal och att det inte fanns något mer att göra.
En tid efter besöket hade Dolly börjat blöda ur munnen och nosen.
– Hon började ge konstiga ljud ifrån sig och hon kunde ligga på ett ställe och så blev det en liten fläck efter henne, det var liksom genomskinligt rosafärgat.
Jenny tog kontakt med en annan veterinär eftersom NN gjort klart för henne att det inte fanns mer att göra.
– Magkänslan var att jag inte skulle gå tillbaka till honom, sa hon.
Efter en undersökning på ett djursjukhus påpekade de Dollys dåliga tänder.
– Jag blev förvånad och förklarade att jag precis tagit bort tandsten på henne. Veterinären där blev helt chockad och jag förklarade att han ska ha tagit bort hennes tandsten manuellt. Hon blev väldigt ställd och jag kände hur paniken började växa i mig, sa Jenny.
Veterinären hade frågat vad NN gjort med Dollys tänder under tiden hon var sövd.
– Jag sa att Dolly inte blev sövd och då blev hon väldigt upprörd och förklarade för mig att man inte får hålla på med tänderna utan att söva och då ska man också intubera hunden. Hon sa att det inte får gå till på det sättet, att det är en gammal metod och att den inte är godkänd längre. Hon sa också att de heller aldrig får dra tänder utan att röntga eftersom man då inte vet om det ligger kvar en tandbit och att det kan bli en infektion, sa Jenny och fortsatte:
– Jag började ju gråta och kände bara, vad har jag gjort mot mina hundar? Jag har lämnat in alla mina hundar där, han har dragit tänder på alla tre. Jag kände bara att jag var världens sämsta djurägare, hur kan jag inte ha vetat det här?
Jenny berättade att i stället för att söva och intubera Dolly skulle NN ha gett henne en spruta med lugnande inför ingreppet.
– Under den här tiden var det ingen som hade uppsikt, det var ingen som kontrollerade andningen på henne för hon var inte intuberad. Efteråt ger han dem en spruta så de ska vakna upp och bli pigga. Jag reagerade på det eftersom det tog jättelång tid för Dolly att bli pigg. Jag tyckte att hon var konstig och jag fick lyfta ut henne ur bilen när hon skulle kissa, sa Jenny.
Eftersom Dollys tänder var så pass dåliga så behövde flera av dem dras ut och tandsten behövde också tas bort. Denna gång sövdes Dolly.
– Jag lämnade henne där på morgonen och de sa att de skulle ringa vid 14. De ringde vid 11 och då fattade jag direkt att något var fel. Då sa de att hon var död. Hjärtat hade bara slutat slå och de visste inte hur eller varför det hade hänt. Att det var något som inte stämde eller var som det ska.
Beskedet om Dollys död blev en chock och i stället för att hämta hem henne hade Jenny och hennes man Martin fått åka dit och ta farväl.
Det hade nu gått över två år sedan Dolly dog. Någon anmälan till Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård hade Jenny aldrig gjort. Något hon ångrade idag.
– Hur kan de vara okej med en metod som inte längre är godkänd? Det är helt omöjligt för en privatperson att veta vilka som är godkända och inte, om jag vetat hade jag aldrig någonsin lämnat in mina hundar där.
Eftersom även Milo, Jennys 16-åriga blandras, fått sina tänder undersökta av NN så valde Jenny att kontrollera också dem hos en annan veterinär.
– De fick dra ut 16 tänder på honom och de sövde honom två gånger på en månad för att ta bort allt som han hade i munnen. Då var han 15 år när det hände. Han har inte många tänder kvar.
För Jenny var det viktigt att andra djurägare blev varse om vilken behandling NN använde.
– Han ska inte göra på det här sättet. Jag förstod inte det när jag lämnade in mina hundar till honom, jag trodde att jag lämnade in dem i trygga händer. Sedan får jag reda på av andra veterinärer att det är en metod som inte får användas och som djurägare blir jag helt bestört och undrar vad jag utsatt mina hundar för, vad har han utsatt mina hundar för?
Innan Dolly dog röntgades hennes käke. Bilderna visade att Dolly hade en fraktur i underkäken.
Vad tänkte Jenny om att han jobbade på det aktuella sättet?
– Jag tycker att det är fruktansvärt. Djur ska ha ett större värde. Hade det här varit en läkare som hade applicerat gamla metoder på människor, inte hade han eller hon varit verksam i dagsläget. Nej, men bara för att det i det här fallet gäller hundar så är det en annan sak, då är det tydligen okej. Han är anmäld flera gånger, men ingenting händer. Varför? Han vet att han inte ska göra så här.
Jenny var besviken på NN, att han inte hänvisat henne och Dolly till en annan veterinär.
– Jag säger inte att det är hans fel, det jag säger är att han skulle ha upptäckt att min hund hade såpass dålig tandstatus att han inte hade förmågan att göra någonting. Han skulle ha hänvisat mig till någon som kunde mer. Det är hans jobb som veterinär, han ska hänvisa mig vidare när hans kunskaper inte räcker till, men det gjorde han inte. Dolly hade en fraktur i käken, vem har orsakat den? Det vet vi inte, men det skulle han ha vetat eftersom han skulle ha röntgat henne när han drog ut hennes tänder, men det gjorde han inte.
NN menade att ansvaret för att Dolly dog låg på den veterinärmottagning som sövt henne.
– Detta visar faran med nedsövning av gamla hundar. Angående Milo så gick det flera månader mellan besöket hos mig och den andra veterinären. Jag tycker att det är uppenbart att Jenny har påverkats av andra veterinärer som inte bara sövt hennes gamla hund så den avled, utan även pratat nedsättande om tidigare behandling.
Övrigt
I nätversionen av artikeln länkades till artikel 2, filmklippet och en intervju med NN.
Artikel 2
Ingressens innehåll
En häst hade dött, ett öga brustit vid undersökning och en hund fått 14 tänder utdragna efter behandlingen. Lägg till myndigheternas hårda kritik mot veterinären NN. Flera djurägare vittnade om veterinärens behandlingsmetoder.
Artikeltextens innehåll
Veterinären NN hade de senaste tre åren fått erinran vid tre tillfällen av Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård. I två fall handlade det om felbehandling av tänder och tandstensborttagning och i ett fall en felaktig bedömning av ett inflammerat öga.
Tidningen hade varit i kontakt med de tre djurägare som stod bakom anmälningarna.
Gick man ytterligare några år tillbaka i tiden så fanns fler anmälningar mot NN. En hade resulterat i en erinran. I en annan hade han undkommit erinran men fått skarp kritik från Ansvarsnämnden för sin bristande journalföring.
Just journalföringen, eller bristen på den, var något som Länsstyrelsen i A-region, som fungerade som tillsynsmyndighet för veterinärer, hade påtalat upprepade gånger vid tillsyn på NN:s privata klinik i X-ort. Det handlade bland annat om allvarliga brister i hygien, läkemedelsanvändning och som redan nämnts journalföring.
Tidningen hade också varit i kontakt med flera andra djurägare vars djur råkat illa ut efter att ha behandlats av NN. Av olika anledningar hade de valt att inte anmäla men de delade med sig av sina upplevelser. En kvinna som tidningen pratat med hade gjort en anmälan men dragit tillbaka den av rädsla.
Sommaren 1998 hade NN blivit kontaktad av en hästägare vars häst blivit halt. NN ställde diagnosen kotledsinflammation utan att röntga eller föreslå några behandlingsmetoder förutom antiinflammatoriska läkemedlet Finadyne och att hästen skulle gå i egen hage. Efter upprepad kontakt mellan hästägaren och NN hade ägaren till slut till kontaktat ett djursjukhus som konstaterade att hästen hade kotledsartros samt en ligamentskada och behandling påbörjades omedelbart.
Hästens liv hade inte gått att rädda och efter några månaders behandling fått avlivas. För denna behandling hade NN fått en erinran. Veterinära ansvarsnämnden skrev i sitt beslut att det varit en allvarlig felbedömning att släppa hästen i en hage under behandling med Finadyne.
I mars 2004, anmäldes NN igen. Denna gång på grund av komplikationer efter sterilisering av en katt. Det visade sig att katten fått en akut inflammation i såret efter steriliseringen. Anmälan föranledde inte någon erinran, dock ansåg Ansvarsnämnden att journalföringen varit undermålig.
Flera år senare, 2015, anmäldes NN till Ansvarsnämnden för en felbehandling. Behandlingen gällde Linda Lundgrens katt Nicki.
Utifrån Lundgrens anmälan hade Nicki en tumör vid ena frambenet och det hade senare visat sig att katten också led av diabetes. Anmälan drogs senare tillbaka av Linda.
– Jag var ung när det här hände och jag blev skrämd av hans svar på min anmälan där han började prata om att jag förtalade honom, sa hon när tidningen pratade med henne på telefon.
Trots att det gått många år så kom hon ihåg att hon känt sig negligerad av NN.
– Han klämde lite på Nickis tumör och sa att Nicki hade njursvikt utifrån symptomen vi berättade om. Han tog inte något blodprov utan skrev ut någon medicin mot detta som vi gav henne i en månad men den hjälpte inte alls. Vi beslutade oss för att gå till en annan veterinär när symptomen förvärrades och det visade sig att tumören var invasiv och borde ha tagits bort omedelbart. Den var troligtvis också orsaken till att Nicki fick diabetes. Nicki fick somna in den eftermiddagen eftersom hennes kropp var så nedbruten.
Linda Lundgren tyckte att NN skulle ha undersökt Nicki mer ordentligt.
– Det är hemskt. Vi kunde ha tagit ett beslut tidigare men nu fick hon lida i onödan i nästan en månad. Han gjorde inte det han skulle. Hade jag vetat att fler djur råkat illa ut så hade jag aldrig dragit tillbaka min anmälan.
Tre år senare, i januari 2018, hade NN anmälts ytterligare en gång för felbehandling av Jenny Korhonens katt Miller.
I anmälan gick att läsa att hon vänt sig till NN eftersom Miller hade ett inflammerat öga som rann. När tidningen pratade med henne berättade hon att Miller hade fått en reva på hornhinnan.
– Han undersökte honom ovarsamt så Miller skrek massor, varpå ögat brast och hornhinnevätska rann ut. Jag såg allt det här men antog att han visste vad han gjorde. Jag berördes väldigt illa av Millers skrik. Jag antog att det gjorde ont eftersom att ögat var trasigt. Jag kommer ihåg att jag var tyst och väldigt ledsen.
När undersökningen var klar förklarade NN för Jenny att det inte fanns mer att göra, att inte ens ett djursjukhus kunde rädda Millers öga.
– Han sa att ögat skulle skrumpna ihop av sig själv och att min katt skulle bli blind på ett öga. Jag frågade om man inte behövde ta bort ögat då, men nej det kunde man inte. Han gav inte heller någon smärtlindring.
Dagen efter ringde Jenny Korhonen till AA djursjukhus i Y-ort.
– De tyckte att behandlingen var ytterst gammaldags och bad mig komma in direkt. De räddade hela ögat och uppmanade mig att anmäla honom. Processen att få min katt helt bra igen tog ett par månader med regelbundna besök hos en veterinär. Idag mår Miller bra, han har ett ärr på ögat men han ser och har i övrigt inga men, sa Jenny.
Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård menade att NN:s bedömning att Millers öga inte kunde räddas var felaktig och ”i strid med veterinärmedicinsk vetenskap och beprövad erfarenhet //…// Det fel som NN har gjort sig skyldig till kan inte anses som ringa. Han kan därför inte undgå en erinran.”
Efter en händelse i juni 2019 hade hunden Gaspars ägare valt att anmäla NN efter en tandstensbehandling.
– Vi hade gått till NN med Gaspar flera gånger och hade hela tiden fått till oss att Gaspar hade väldigt bra tänder. När vi sedan uppsöker en annan veterinär fick vi ett helt annat besked och vi fick operera bort 14 tänder på honom eftersom han hade så dåliga tänder. Vi tyckte att det var konstigt att det var sådan skillnad i bedömning. Jag tog kontakt med NN men var inte nöjd med den förklaring jag fick så jag anmälde, sa ägaren.
Ansvarsnämnden skrev angående behandlingen av Gaspar: ”Det framgår av handlingarna att NN vid besökstillfället i juni 2019 inte sövde hunden utan endast gav den lugnande preparat (sedering). Det är ett förfarande som strider mot riktlinjer som Sveriges Veterinärförbund har tagit fram.”
Jordbruksverket slog också ner på NN:s sätt att föra journaler. ”Journalerna i ärendet är mycket bristfälliga över de undersökningar och behandlingar veterinären har utfört vilket kan ha allvarliga konsekvenser för det enskilda djuret.”
Två månader senare, i augusti 2019, uppstod en nästan identisk situation med hunden Toy som skulle behandlas för tandsten. Detta upprepades också i februari 2020. Enligt anmälan och Toys ägare hade NN vid båda tillfällena förklarat att hunden inte skulle sövas utan i stället få lugnande vid manuell borttagning av tandsten.
Ansvarsnämnden konstaterade i beslutet att NN tilldelats en erinran för en liknande behandling tidigare samma år (fallet Gaspar) och skrev att NN återigen i två avseenden, åsidosatt sina skyldigheter vid verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
”Han har således dels inte utfört tandbehandling under narkos med hunden intuberad, dels fört mycket bristfällig journal över behandlingen. Det samlade åsidosättandet kan inte anses som ringa.” //…// ”Nämnden vill påpeka att om den nu anmälda händelsen hade inträffat efter det att NN fått del av det tidigare beslutet hade det påverkat bedömningen av hans handlande och kunnat föranleda en strängare påföljd.”
NN fick en erinran.
I en fotnot angavs följande: ”NN har överklagat de två senaste anmälningarna/erinran till kammarrätten respektive högsta förvaltningsdomstolen.”
Övrigt
I nätversionen av artikeln länkades till artikel 1, filmklippet och en intervju med NN.
Artikel 3
Ingressens innehåll
En veterinär i XX-ort hade prickats efter en bedömning att hen brustit i vården av en hund i XY-ort.
Artikeltextens innehåll
Hundens ägare uppgav att hen tagit med sin hund till veterinären för att ta bort tandsten. Veterinären skulle ha beslutat att inte söva hunden utan ge den lugnande. Hen hade även beslutat att knacka bort tandstenen manuellt.
Efter besöket hade veterinären sagt att hörntänderna i underkäken satt löst men att de ”förmodligen skulle fastna när tandstenen avlägsnats”, något som hundens ägare känt sig lugn med.
En kort tid senare hade ägaren upplevt att hunden luktade allt sämre i munnen och tydligt hade smärta i munnen. Som en följd av detta uppsökte hon ett annat djursjukhus.
Som ett svar på anmälan svarade veterinären följande:
”Observera att över sex månader har gått sedan tandsten avlägsnades på hunden. Vid det tillfället förelåg inget behov av ytterligare åtgärder än att djurägaren uppmanades till munvård på hunden. Vad som utvecklats efter det kan rimligen inte belastas honom.”
Jordbruksverket hade ansett att de journaler som fanns i ärendet var mycket bristfälliga, vilket bröt mot de föreskrifter och allmänna råd som fanns.
Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvårds bedömning var att veterinären ”åsidosatt sina skyldigheter vid verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård”. Man syftade på att veterinären borde ha utfört tandbehandlingen med hunden intuberad och på att veterinären fört bristfällig journal över behandlingen. Som en följd tilldelade man veterinären en disciplinpåföljd i form av en erinran.
Filmklippet
Artikelns innehåll i urval
En tandbehandling på en hund borde göras under narkos. Något annat skulle utsätta hunden för lidande enligt experter. Nu kunde tidningen avslöja veterinären NN:s metod.
Filmklippets innehåll
I filmklippet ringde en reporter upp NN och frågade vad han skulle göra med sin hund, som hade tandsten och inflammation i tandköttet, samt om hunden behövde fasta eller så före behandlingen.
NN svarade:
”Tandsten brukar ligga på 1 500–1 600 kronor.”
”Nej, det behöver den inte. Alltså vi drogar ju ned dem och sen tar vi upp dem när vi är klara. Så vi söver dem inte utan bara drogar ned dem.”
Anmälan
Publiceringarna anmäldes av NN, som i huvudsak anförde följande.
Allmänt
Tidningen hade i en artikelserie skrivit om veterinära behandlingar och djurägares upplevelser på ett sätt som varit ytterst osmakligt. Artiklarna var utformade för att väcka intresse. På flera sätt hade tidningen gått över gränsen för kravet på saklighet, innehåll, form och presentation. Artiklarna innehöll nedsättande, kränkande och falska uppgifter om honom som person.
Delar av artiklarna hade anonymiserats för att inte vara utpekande. Men tidningen hade i nedsättande ordalag framställt honom som klandervärd och inte låtit honom bemöta utsagor av djurägare.
I slutet av september 2021 blev han uppringd av en journalist på tidningen som meddelade att den skulle skriva om två stycken erinringar som Veterinära ansvarsnämnden tilldelat honom rörande tandstensborttagning på sövd hund och sederad hund med smärtlindring.
Båda dessa erinringar var fortfarande under prövning hos kammarrätten respektive Högsta Förvaltningsdomen och hade således inte vunnit laga kraft. Han accepterade att medverka i en intervju rörande hur och på vilket sätt man avlägsnade tandsten och lösa tänder på hundar.
Vid slutet av intervjun nämnde journalisten att missnöjda djurägare skulle få komma till tals. Utan att han hade fått bemöta deras utsagor publicerade tidningen gamla klagomål, den äldsta 23 år. Dessa versioner och upplevelser hade tyvärr i flera fall förstärkts av påverkan av andra veterinärer.
Artiklarnas rubriker syftade till att väcka anstöt. Exempelvis: ”Häst dog – ögat sprack” och ”Drog tänder utan att bedöva”.
När han sa till journalisten att han behövde få bemöta påhoppen på honom svarade hon att det gick bra. Hon återkom dock senare med ett nekande med hänvisning till ansvarig utgivare.
Tidningen hade utan hänsyn till kravet på saklighet kränkt honom som yrkesverksam person.
Särskilt om artikel 1
Vad som angavs om att han drog ut tänder på hund utan att söva vilseledde läsaren på så sätt att det uppfattades som om behandlingen hade utförts på en vaken hund. Under djup sedering och smärtlindring kunde löst sittande tänder avlägsnas utan obehag för hunden.
Särskilt om artikel 2
Rubriken ”Flera djurägare vittnar om veterinärens tvivelaktiga metoder” och vad som i ingressen angavs om att ”En häst dog, ett öga brast” framställdes på ett sätt som pekade ut honom som ansvarig för skadorna.
I artikeln skrev tidningen: ”Tidningen hade också varit i kontakt med flera andra djurägare vars djur råkat illa ut efter att ha behandlats av NN”. Detta vilseledde läsaren att tro att han orsakat skadorna med avsikt och genom påståendet förtalas han som veterinär.
Särskilt om artikel 3
Rubriken var missledande och falsk. Vid tandstensborttagning ”knackade” man inte bort tandsten och detta skedde alltid under bedövning. I sin iver att väcka anstöt pekade tidningen ut veterinären för att plåga och utsätta djuret för otillbörligt lidande. Han namngavs inte i artikeln men i efterföljande artiklar, varför påståendet härleddes till honom.
Särskilt om filmklippet
Filmklippet var ihopklippt på ett felaktigt sätt. Det framstod som att han sa ”nej” på reporterns fråga om hunden skulle vara fastande men hans ”nej” avsåg frågan om han sövde hunden. Något han varit helt öppen med att han inte gjorde. 27 procent av all tandstensborttagning och 55 procent av alla ensamarbetande veterinärer använde metoden sedering/smärtlindring.
Bifogat material
Till anmälan bifogades reaktioner från läsare, repliker som nekats publicering och överklaganden av erinran för tandstensborttagning.
Mediets svar
Tidningen svarade genom Cecilia Frisk, chefredaktör och ansvarig utgivare.
Allmänt
Till grund för artiklarna i granskningen fanns flera vittnesmål från djurägare samt den kritik som framförts från kontrollerande myndigheter, – länsstyrelsen samt erinringar från Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård. Därtill grundades artiklarna på intervjuer med en expert och veterinär på Statens Lantbruks Universitet (SLU) samt veterinär och ledande expert på hundars tandhälsa. I researcharbetet hade även samtal skett med andra veterinärer för en bredare bild av veterinärers yrkesutövning.
I en mycket noggrann process och i diskussioner mellan reportrar, redaktör samt ansvarig utgivare hade medvetna avväganden gjorts. Tidningen hade stor förståelse för att anmälaren reagerat på publiceringarna. Dock hade besluten om namnpublicering och de artiklar som skrivits föregåtts av diskussioner om och en sammanvägning av allmänintresse, det faktum att NN fått stort utrymme att bemöta kritiken samt hans position.
I publiceringarna hade tidningen på ett sakligt sätt problematiserat vilka metoder veterinärer använde på djur samt hur metoderna påverkade djuren och i förlängningen dess ägare. Tidningen hade visat att den metod som anmälaren praktiserade och själv tydligt tog ställning för inte bara kritiserats av djurägare, utan även av kontrollmyndigheten som en förlegad metod som också dömts ut av Sveriges ledande experter på hundars tandhälsa (verksamma forskare vid SLU).
Tidningen tog inte ställning i frågan om anmälarens metod var bra eller dålig utan problematiserade det. Detta gav en balanserad bild som var mycket viktig för läsarna, inte minst ur ett konsumentperspektiv.
Anmälaren hade fått stort utrymme att berätta om och förklara sitt arbete och varför han använde sig av den aktuella metoden. Han fick bemöta kritik både från kontrollmyndighet och djurägare. Han fick även utrymme att framföra egen kritik mot andra veterinärer i samma bransch. När han själv lät sig intervjuas framstod det ur ett publicistiskt perspektiv som märkligt att han skulle anonymiseras.
Anmälaren hade även efter intervjun fått läsa artikeln och återkomma med synpunkter. Efter noggranna publicistiska överväganden hade vissa ändringar sedan gjorts. Att vissa medicinska termer utelämnades berodde på tidningens pedagogiska ansvar gentemot läsarna.
Tidningen hade inte lovat att publicera anmälarens åsikter om medicinska fall. Tidningen har ansett detta vara fakta på en detaljnivå som inte var av intresse för läsarna.
Intervjun, som var på hela 12 000 tecken, publicerades både på ttela.se samt i papperstidningen i anslutning till de artiklar där kritik mot anmälaren framfördes.
I de utredningar som kontrollmyndigheten gjort hade anmälaren fått ge sin
syn på saken. Detta hade vägts in i den samlade bedömningen som myndigheten gjort av fallen, som sedan resulterat i kritik.
Anmälaren var ansvarig för de behandlingar som han utförde på djur. Detta ingick i hans yrke. Djurägarna var också i en slags beroendeställning eftersom det var mycket svårt för dem att ta till sig de medicinska kunskaperna och kunna ställa krav på anmälaren.
Att anmälaren tagit emot tidningens reporter och fotograf i sitt hem och låtit sig intervjuas hade tidningen satt stort värde på. Det hade för tidningen varit en viktig pusselbit i publiceringen som var balanserad och även problematiserande. Det var sedan upp till läsaren själv att ta ställning. Många djurägare saknade av förklarliga skäl kunskapen om hur djur borde behandlas. Publiceringen blev således viktig även ur ett konsumentperspektiv.
Tidningen ansåg att anmälaren borde få tåla kritiken då han i sin yrkesutövning
hade ett mycket stort ansvar för de djur han behandlade. I ett mindre geografiskt område var han en av ett fåtal veterinärer som praktiserade och djurägare hade inte alltid ekonomisk möjlighet att välja veterinär och hade inte heller insikt i hur veterinärernas arbete kontrollerades och hur de i vissa fall kritiserats.
Anmälaren hade under flera år kritiserats av kontrollmyndigheter, men kunnat fortsätta arbeta utan att djurägare haft någon insikt i den kritik som riktats mot honom. Med risk för att peka ut andra veterinärer samt med bakgrund av att anmälaren själv velat ställa upp med foto var en namnpublicering något som diskuterats noggrant. Ansvarig utgivare hade kommit fram till att namnpubliceringen varit rimlig.
Särskilt om artikel 2
Både djurägares vittnesmål samt kritik från kontrollerande myndigheter låg till grund för denna artikel. Att djuret skulle ha plågats var såklart inget som kunde uteslutas då det i vittnesmålet från djurägaren framgick att katten reagerat. Att veterinären skulle ha framkallat detta medvetet eller med uppsåt att skada var inget som tidningen påstod i artikeln.
Särskilt om artikel 3
Artikeln var inte en del av den granskning av anmälaren som tidningen publicerade i januari 2022. Artikeln publicerades på hösten 2021 och i den namngavs inte anmälaren. Artikeln hade inte länkats till i de senare artiklarna där anmälaren nämndes. Tidningen ansåg därför inte att artikeln kunde härledas till anmälaren. Det som togs upp i artikeln hade sin grund i den kritik som framförts av kontrollmyndigheter.
Särskilt om filmklippet
Materialet hade inte på något sätt förvanskats för att anmälarens svar skulle vara annorlunda än de faktiskt var. Precis som anmälaren själv framfört i sin anmälan var han öppen med vilken metod han använde. Inspelningen var en viktig pusselbit i granskningen för att läsarna skulle få en bekräftelse på att metoden som anmälaren förespråkade också användes regelbundet och detta utan att djurens ägare fick en djupare insikt i vad den faktiskt innebar.
Anmälarens kommentar (i urval)
Allmänt
Tidningen försökte i sitt svar flytta fokus till de delar som handlade om metod för tandstensborttagning och bort från de delar som framställde honom som en djurplågare.
Han hade aldrig tilldelats någon varning under sin yrkesverksamhet, enbart ett fåtal erinringar (påminnelser).
När han blev kontaktad av reportern angav hon att det skulle publiceras artiklar om de två erinringar som tilldelats honom avseende metod för tandstensborttagning på hund. Då metoder för tandstensborttagning var omdiskuterat och ifrågasatt kände han sig tvingad att ställa upp på en intervju för att belysa för- och nackdelar med de olika metoderna och bemöta felaktiga och vinklade påståenden.
Han hade inga invändningar mot att intervjun publicerades. Men i samband med att intervjun var klar så nämnde reportern bara i förbifarten att andra djurägare med kritik skulle få komma till tals.
Intervjun publicerades tillsammans med artiklar om incidenter med andra djurägare så långt tillbaka som 1998. Missnöjda djurägare fick lämna sina versioner och berätta om sina upplevelser i samband med behandlingar. Känslor och funderingar bladades med utstuderade rubriker för att fånga läsarnas intresse.
Utsatt för dessa påhopp sände han repliker till tidningen för att på något sätt balansera historierna. Reportern meddelade att hon skulle ordna saken men återkom sedan med beskedet att ansvarig utgivare hade nekat det.
I en artikel publicerad den 24 januari 2022 med Karolina Enlund, en av Sveriges främsta tandspecialister, kunde man läsa: ”Visst går det att försiktigt ta bort tandsten på en sederad hund om man som veterinär vet vad man gör. Många gör detta”. Hennes egen undersökning av rutiner vid tandstensborttagning på hund visade att 27 procent av all behandling skedde under sedering och att 55 procent av alla ensamarbetande veterinärer gjorde på detta sätt.
Det stämde inte vad tidningen anfört om att den givit en balanserad bild och inte tagit ställning. Han hade bland annat nekats replik då det han kritiserade ansågs vara fakta på detaljnivå som inte var av intresse för tidningens läsare ur konsumentsynpunkt.
Det var falskt vad tidningen påstod om att ljudinspelningen inte hade förvanskats. Den ansvarige hade klippt inspelningen på fel ställe.
Tidningens svar innehöll uttryck som ”medvetna avväganden”, ”allmänintresse”, ”balanserad bild” och ”publicistiskt perspektiv”. Detta stämde inte med artiklarnas rubriker.
Det var efter ett helt yrkesliv med att bota, lindra och behandla djur vidrigt att utsättas för detta.
Särskilt om artikel 3
Denna artikel var både falsk och vilseledande. Ingen tandsten ”knackas” eller utfördes utan bedövning. Rubriken sattes i syfte att väcka anstöt och fånga läsarens intresse. Han var inte namngiven i artikeln men formuleringen ”veterinär i XX-ort” gav tre veterinärer att välja mellan.
Bifogat material
Till yttrandet bifogades e-postkorrespondens mellan anmälaren och reportern samt en insändare (publicerad på nätet den 21 januari 2022 och i papperstidningen den 25 januari 2022, MO:s anmärkning) och ett inlägg på sociala medier i vilka anmälaren togs i försvar.
E-postkorrespondensen innehöll ett av anmälaren utformat bemötande av artikel 2.
Medieombudsmannens bedömning
Allmänt om prövningen
Medieombudsmannen prövar om anmälaren genom publiceringarna har orsakats en oförsvarlig publicitetsskada. En publicitetsskada förutsätter dels att anmälaren med namn eller på annat sätt pekas ut i publiceringarna, dels att negativa uppgifter om anmälaren har publicerats.
Vid bedömningen vägs allmänintresset, det vill säga allmänhetens rätt till insyn i olika frågor, mot intrånget i anmälarens privatliv. Av betydelse är bland annat vilken ställning anmälaren har i samhället, vilka belägg mediet haft för de uppgifter om anmälaren som publicerats samt om anmälarens rätt till bemötande av uppgifterna har tillgodosetts.
Utpekande och uppgifternas karaktär
I artikel 1 och 2 samt filmklippet namnges anmälaren. I artikel 3, som publicerades drygt två månader före de andra publiceringarna, namnges han inte. Anmälaren beskrivs i den artikeln som ”en veterinär i XX-ort”. Anmälaren har anfört att han genom detta blivit utpekad, bland annat då det enbart finns tre veterinärer i XX-ort. MO ifrågasätter inte att en viss krets kunde förstå att det var anmälaren som artikeln handlade om. Utpekandet var dock begränsat.
I publiceringarna anklagas anmälaren för att, i sin roll som veterinär, ha felbehandlat flertalet djur, något som i vissa fall anmälts och lett till erinran från branschens ansvarsnämnd. Detta är uppgifter som är negativa för anmälaren. Genom att han pekas ut i sammanhanget har anmälaren orsakats en publicitetsskada.
Allmänintresse och anmälarens ställning
För enskilda djurägare är det svårt att kontrollera hur veterinärverksamhet bedrivs och att säkerställa att djur tas om hand på ett korrekt sätt. Den enskilde får i mångt och mycket lita till att så sker. En veterinär och den som företräder en sådan verksamhet innehar därför en förtroendeställning. Det finns mot denna bakgrund ett allmänintresse i granskningar som den nu anmälda.
I det aktuella fallet har anmälaren upprepade gånger fått kritik, både från djurägare och branschens ansvarsnämnd. Några anmälningar är gjorda under de senaste åren. En del av anmälningarna ligger dock långt tillbaka i tiden. Det ligger i sakens natur att allmänintresset inte gör sig lika starkt gällande beträffande dessa, något som har betydelse vid den sammantagna bedömningen av om den skada som anmälaren orsakats varit försvarlig eller inte.
Sammantaget har dock MO inte någon invändning mot att tidningen valt att rapportera om den kritik som riktats mot anmälaren. Mot bakgrund av anmälarens förtroendeställning får han även tåla att namnges i sammanhanget.
Belägg
Anmälaren har gjort gällande att tidningen publicerat felaktiga uppgifter. MO tar inte ställning till om de uppgifter om anmälaren som publicerats är sanna eller inte. Prövningen i denna del handlar i stället om huruvida tidningen haft tillräckligt underlag (belägg) för att publicera uppgifterna. Artiklarna har utgått från anmälningar, beslut och andra dokument från Jordbruksverket, länsstyrelsen och Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård. Därtill har tidningen intervjuat flera personer som berättat om sina erfarenheter av anmälaren. MO anser därför att tidningen haft tillräckliga belägg för de uppgifter om anmälaren som publicerats.
Bemötande
I artikel 1, i vilken kritik angående anmälarens metod för tandstensborttagning på hundar framförs, framgår hur anmälaren ställer sig till kritiken. Därtill kommer att han, i en intervju (Kritiserade veterinären: ”Jag tycker att jag gör rätt”) publicerad samma dag och i anslutning till artikeln, har fått generös möjlighet att bemöta kritiken och försvara sin kritiserade metod. Anmälarens rätt till bemötande av uppgifterna i artikel 1 har därigenom tillgodosetts. Filmklippet handlar även det om metoden för tandstensborttagning. Genom intervjun har anmälaren således fått bemöta även denna del av publiceringen.
Artikel 2 handlar om anmälningar och klagomål som riktats mot anmälaren och ett flertal djurägare intervjuas om sina erfarenheter. I de delar som kritiken avser anmälarens metod för tandstensborttagning på hund har anmälarens rätt till bemötande tillgodosetts genom intervjun med honom som publicerats.
I övriga delar av artikel 2, bland annat i fråga om påstådd felbehandling av två katter och en häst, har anmälaren inte fått bemöta uppgifterna mer än att i nämnda intervju svara på allmänna frågor om kritik som riktats mot honom. I artikel 2 får anmälaren till exempel mycket hård och specifik kritik, bland annat från en kattägare som inte valt att gå vidare med sin anmälan, gällande en sju år gammal händelse, till myndigheterna. Av det material som bifogats anmälan framgår att anmälaren, efter publiceringen, begärde att få bemöta uppgifterna. Först fick han besked om att det gick bra, men sedan meddelade reportern att ansvarig utgivare ansåg att hans rätt till bemötande tillgodosetts genom intervjun.
När en tidning gör en så omfattande och tuff granskning av en enskild person bör den ha låga trösklar för att ge den kritiserade möjlighet till extra bemötande, särskilt när det gäller hård kritik som anmälaren inte direkt fått besvara i den publicerade intervjun med honom. Enligt MO är bristen i denna del inte medieetiskt acceptabel.
Artikel 3 handlar om ett ärende hos ansvarsnämnden som resulterade i att anmälaren fick en erinran. I artikeln redogjordes för vad anmälaren anförde inom ramen för ärendet. Genom detta har anmälaren fått sin rätt till bemötande uppfylld beträffande artikel 3.
Särskilt om artikel 1
Anmälaren har i denna del gjort gällande att rubriken Veterinären drog ut hunden Dollys tänder utan att söva vilseledde läsaren på så sätt att det uppfattades som om behandlingen hade utförts på en vaken hund.
Det tycks dock vara ostridigt mellan parterna att hunden inte var sövd. Därtill bidrar den intervju med anmälaren, som publicerades i anslutning till artikel 1, till en mer nyanserad bild av anmälarens metod. MO har därför inget att invända mot den aktuella rubriksättningen.
Särskilt om artikel 2
Enligt anmälaren har artikelns rubriker och innehåll framställt det som att han orsakat djuren skador och också gjort det med avsikt.
MO delar inte anmälarens uppfattning att artikeln kan tolkas som att han avsiktligen skadat de aktuella djuren. En annan sak är att den kritik som riktas mot anmälaren är hård, och bland annat innehåller påståenden om att anmälarens agerande orsakat djurs lidande. I denna del har, som ovan konstaterats, anmälarens rätt till bemötande inte tillgodosetts. I denna del kan även noteras vad som tidigare anförts om att MO inte prövar vad som är sant eller falskt utan i stället tar ställning till om tidningen haft belägg för publiceringen. I enlighet med vad som konstaterats i den frågan har tidningen haft tillräckliga belägg.
Särskilt om artikel 3
Enligt anmälaren var rubriken Veterinär prickas – knackade tandsten utan bedövning missledande och falsk. Man ”knackade” inte bort tandsten och det skedde alltid under bedövning.
Även om ”knackade” skulle vara en felaktig beskrivning av tandstensborttagning anser MO att den eventuella bristen inte är sådan att den kan föranleda att tidningen klandras. I fråga om vad som påståtts i rubriken om att hunden inte var bedövad konstaterar MO att det inte av artikeltexten framgår att myndigheterna slagit fast att hunden varit utan bedövning. I denna del tycks rubriksättningen inte ha täckning i texten, något som är en brist. Mot bakgrund av att utpekandet av anmälaren är mycket begränsat anser MO dock att denna brist inte är sådan att han genom artikeln orsakats en oförsvarlig publicitetsskada.
Särskilt om filmklippet
Anmälaren har i denna del anfört att filmklippet var ihopklippt så att det felaktigt framstod som att han sa ”nej” på reporterns fråga om hunden skulle vara fastande. I stället hade hans ”nej” avsett frågan om han sövde hunden.
MO anser att det av filmklippet framgår att anmälaren svarar att han inte söver hunden. Det finns således inget att anmärka på i denna del.
Sammanfattning
Det finns, främst mot bakgrund av att det för djurägare är svårt att kontrollera hur veterinärverksamhet sköts, ett allmänintresse i att granska sådan verksamhet. Den som är veterinär och företrädare för en veterinärpraktik innehar en förtroendeställning.
I artiklarna pekas anmälaren ut och kritiseras för sitt agerande i rollen som veterinär. Genom publiceringarna orsakas han en publicitetsskada.
Antalet anmälningar och det faktum att flera av dem lett till erinran från branschens ansvarsnämnd har, även om allmänintresset är mindre beträffande äldre incidenter, gjort granskningen godtagbar. Detta tillsammans med anmälarens förtroendeställning innebär att han får tåla att namnges i sammanhanget.
Genom att tidningen baserat artiklarna på myndighetsdokument samt på uppgifter som olika djurägare lämnat, har den haft tillräckliga belägg för de uppgifter om anmälaren som publicerats. Det är dock en brist att rubriken i artikel 3, i vilken det påstås att en hund behandlades utan bedövning, till synes inte har stöd i artikeltexten. I denna publicering är dock utpekandet av anmälaren begränsat.
Tidningen har beträffande artikel 1, filmklippet och de delar av artikel 2 som gäller tandstensborttagning på hund tillgodosett anmälarens rätt till bemötande, främst genom den intervju med honom som publicerades i anslutning till artiklarna. Även beträffande artikel 3 har anmälaren fått bemöta uppgifterna.
Vad som främst är medieetiskt problematiskt är frågan om bemötande av de påståenden om felbehandlingar som (förutom beträffande tandstensborttagning på hund), finns i artikel 2. Anmälaren har i den publicerade intervjun med honom fått besvara allmänna frågor om den kritik som riktats mot honom men har i övrigt inte fått bemöta denna hårda och specifika kritik närmare. Av skriftväxlingen har framgått att anmälaren begärt att få bemöta uppgifterna men att han nekats det med hänvisning till nämnda intervju. Han har dessutom inkommit till tidningen med ett konkret genmäle. Det hade varit enkelt för tidningen att utifrån detta ge anmälaren, som var utsatt för tuff granskning, en extra möjlighet till bemötande av de uppgifter som han tidigare inte fått bemöta.
Den medieetiska rätten till bemötande kan inte tillgodoses enbart genom det förhållandet att den kritiserade parten får stort utrymme att svara, denne måste också få möjlighet att svara på just den kritik som framförs. Det har han inte fått gällande artikel 2, bland annat vad avser påstådda felbehandlingar av en häst och två katter, förhållanden som dessutom delvis ligger långt tillbaka i tiden. Han borde åtminstone, efter sitt påpekande, ha fått komma till tals i efterhand.
Att anmälaren nekats det sistnämnda innebär att tidningen, trots vad som konstaterats i fråga om allmänintresse, anmälarens ställning, tidningens belägg och det utrymme som anmälaren i övrigt fått för bemötande, inte kan undgå klander.
Ärendet hänskjuts därmed till Mediernas Etiknämnd.
Ärendet hos Mediernas Etiknämnd
Såväl anmälaren som tidningen har yttrat sig i nämnden.
Anmälaren har anfört sammanfattningsvis följande. Jag blir i december 2021 uppringd av tidningens reporter som önskar en intervju med anledning av att jag tilldelats två erinringar av ansvarsnämnden för djurens Hälso-och sjukvård för att ha använt en viss metod för tandstensborttagning. Vid detta tillfälle får jag inte ta del av någon annan djurägares utsago, dvs. jag har inte fått någon möjlighet att bemöta deras versioner av tidigare händelser. Det är riktigt att jag fått möjlighet att göra justeringar på den intervju som publicerades i vilken jag bemöter kritik som gäller överdokumentation och framför åsikter om överbehandling, prissättning m.m. Denna intervju är det enda seriösa inslaget i detta sammanhang. Då jag av ansvarig utgivare nekas att bemöta dessa grova påhopp efter att först ha fått ett medgivande visar på hur svekfullt tidningen agerar. Inte bara att undanhålla dessa artiklar, neka mig att bemöta, utan även bryta en överenskommelse om bildpublicering där jag lovades avgöra vilken bild som skulle publiceras.
Tidningen har anfört sammanfattningsvis följande. Tidningen var i nära dialog med anmälaren både före och efter publiceringen av granskningen. Just till följd av den starka kritik som framförs mot honom var det mycket viktigt för tidningen att ha den kontakten. I den intervju som publicerades i anslutning till artikeln som MO hänvisar till i sitt klander, framgår tydligt hur anmälaren försvarar sitt sätt att arbeta men att han också måste göra avvägningar som ibland kan vara svåra. Det framgår också hur han försvarar sina metoder och att större kliniker kan ha större resurser till skillnad från honom. Anmälarens åsikter om medicinska fall är hans bild av fakta på en detaljnivå som snarare skulle förvilla mer än att klargöra för läsaren – ur ett konsumentperspektiv. Tidningen anser att den gjort mer än därtill för att låta Anmälaren komma till tals och gett denne stort utrymme både på sajt och i pappret, bland annat via en mycket lång artikel. Det har även gjorts justeringar efter dialog med den intervjuade före publicering. Att en enskild person skulle få fritt utrymme att kommentera precis vad denne vill, endast för att den är föremål för en granskning är inte tidningens uppgift. Ansvaret mot läsaren bör också vägas in i diskussionen och något som tidningen anser att nämnden bör ta hänsyn till.
Mediernas Etiknämnds bedömning
Det är ett grundläggande pressetiskt krav att den som är föremål för en kritisk granskning ska ges möjlighet att bemöta de påståenden som riktas mot honom eller henne. Som MO anger har anmälaren, trots att han har begärt det, inte ens i efterhand fått bemöta den hårda och specifika kritik som har riktats mot honom i artikel 2 och som avser påståenden om ett antal felbehandlingar (förutom tandstensborttagning på en hund). Detta är en tydlig brist i publiceringen som inte är medieetiskt acceptabel och för vilken tidningen ska klandras.
I beslutet har deltagit, Stefan Johansson, ordförande, Nils Funcke, utsedd av Publicistklubben, Andreas Ekström, utsedd av Svenska Journalistförbundet, Mikael Rothsten utsedd, av Svenska Tidningsutgivareföreningen, Alice Petrén, utsedd av Sveriges Radio, Nils Hanson, utsedd av Sveriges Television, Anna Hjorth, utsedd av Sveriges Tidskrifter, Anna Lindberg, utsedd av TV4, Carina Tenor, utsedd av Utbildningsradion, Robert Hårdh, Johan Trouvé, Laura Hartman, Marika Markovits och Göran Collste, representerande allmänheten.