Exp nr 7/2013, Västerbottens-Kuriren, 2013-01-29
Enligt de pressetiska reglerna ska tidningarna iaktta stor försiktighet vid rapporteringen om självmord av hänsyn till de anhöriga. I detta fall slog tidningen fast att en kvinna hade begått självmord genom att hoppa framför ett tåg, trots att ingen vid tillfället med säkerhet kunde veta om det var en olycka eller ett självmord.
Pressens Opinionsnämnds beslut
Pressens Opinionsnämnd klandrar Västerbottens-Kuriren för att ha brutit mot god publicistisk sed.
_______________
Genom beslut den 7 november 2012 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende Västerbottens-Kuriren till Pressens Opinionsnämnd.
PO:s beslut hade följande lydelse.
Vad tidningen skrev
Den 14 augusti 2012 löd tidningens topprubrik på förstasidan “Flera av passagerarna i tåget bröt ihop”.
Av puffen framgick att en kvinna tagit sitt liv genom att hoppa framför ett tåg på Botniabanan. Tåget hade blivit stående i skogen i tre timmar och passagerarna hade chockats när de förstått vad som hänt. De hade emellertid inte erbjudits något krisstöd, utan lämnats av vid stationen utan hjälp.
Inne i tidningen var rubriken. Ingen tog hand om chockade passagerare vid självmordet. Ingressen inleddes:
“I fredagskväll valde en kvinna att avsluta sitt liv genom att hoppa framför ett av Botniabanans tåg söder om Umeå. I tåget satt chockade passagerare som varken fick information eller krishantering.”
I artikeln noterades att det sker omkring 80 självmord på järnvägsspår i Sverige varje år. Självmord som inte bara drabbar den enskilde och deras anhöriga, utan också personal och passagerare på tågen. En passagerare beskrev sin upplevelse av händelsen:
“Jag hörde en duns längst fram på tåget och sedan en duns till på taket. Tåget bromsade och sedan blev det helt tyst.”
Resten av reportaget var intervjuer med passagerare och ansvariga vid Räddningstjänsten och Botniatåg. Fokus låg inte vid det påstådda självmordet utan på konsekvenserna för passagerarna i tåget.
Anmälan
Publiceringen anmäldes på familjens vägnar av en dotter till kvinnan som avlidit.
Anmälaren framhöll att familjen chockats av VK:s rapportering. Det gällde i första hand påståendet att kvinnan, hennes mor, skulle ha begått självmord. Det var inte sant.
Familjen hade sent på olyckskvällen fått besök av två poliser och en läkare. De hade förklarat att det skett en hemsk olycka, varvid anmälarens mor hade träffats av tåget och dött ögonblickligen.
Enligt både läkaren och poliserna var detta en olycka och inte något självförvållat. Noga undersökningar av platsen och kroppen tydde på att hon försökt komma undan tåget, inte kasta sig framför det.
Efter tidningens publicering tog anmälaren kontakt med reportern, som hänvisade till poliskällor. Familjen tog då kontakt med ansvarig utgivare som hänvisade till Räddningstjänsten. Familjen kontaktade både polisen och räddningstjänsten, som dementerade att det rörde sig om ett självmord.
VK:s hemsida hade inte publicerat kommentarer från familjen när de försökt lägga saken till rätta där.
Nu var familjen tvungen att leva med tidningens påstående att modern tagit sitt liv, trots att det inte stämde.
Tidningens svar
Tidningen beklagade genom sin utgivare det som inträffat och den sorg som drabbat de anhöriga.
Han underströk också att tidningen har en restriktiv hållning när det gäller att skriva om självmord. Bara om händelsen har ett allmänintresse eller tydligt påverkat tredje man övervägde man en sådan publicering.
Detta var emellertid ett sådant fall. Det berodde på att tåget blivit stående i tre timmar på spåret, vilket drabbat passagerarna. Reportaget belyste också problemet att vare sig transportören eller räddningstjänsten visste vem som hade ansvaret för att ta hand om chockade passagerare.
Att det rörde sig om ett självmord hade tidningen från tre källor: räddningstjänstens personal på plats, vakthavande polisbefäl och Botniatågs vd.
Hade tidningen fått uppgiften att det rört sig om en olycka skulle man skrivit det och gjort journalistik utifrån den förutsättningen. Men varken VK eller andra lokala medier hade gjort det – av uppenbara skäl.
Många olyckor var i själva verket självmord, något som tidningen nästan varje vecka fick besked om via vakthavande polisbefäl. Såväl polisen som tidningen hade stor erfarenhet av att hantera den här typen av ärenden.
Att anmälaren inte fått samma information som media var ytterst beklagligt, men inget som tidningen rådde över. Vid kontakter med polisen hade utgivaren fått veta att polisen hade varit så tydliga de kunnat i mötet med de anhöriga.
Utgivaren hade varit i kontakt med kvinnans man, hennes föräldrar och andra och förklarat vad tidningens information baserade sig på.
Han ansåg att det var rimligt att publicera uppgifterna om självmord för att belysa effekterna av dessa händelser när de drabbar tredje man.
Utgivaren underströk även att man inte lämnat uppgifter om kvinnans identitet, varifrån hon kom, hennes ålder eller exakt var olyckan inträffade.
PO:s bedömning
Det ligger inte i PO:s uppdrag att utreda om det inträffade var ett självmord eller en olycka. PO:s uppgift är att utreda om de uppgifter tidningen publicerat medfört en oförsvarlig publicitetsskada för anmälaren.
Här kan noteras att de pressetiska reglerna särskilt lyfter fram tidningarnas ansvar att iaktta stor försiktighet vid rapportering av självmord. Detta av hänsyn till de anhöriga.
För en publicitetsskada krävs i de flesta fall att den drabbade personen är identifierbar i en större krets genom de uppgifter som tidningen lämnar. Sådana uppgifter har tidningen inte publicerat.
När det gäller mycket integritetskänsliga frågor kan emellertid en publicitetsskada uppstå om tidningen lämnar känsliga uppgifter till den krets kring de drabbade som vet att något allvarligt har hänt.
Att en kvinna hastigt avlider blir känt i en större grupp utanför själva familjen. Av nära släktingar, vänner, arbetskamrater, barnens skolkamrater och så vidare.
Den integritetskänsliga uppgift de får ta del av i tidningen är att kvinnan begått självmord. En uppgift som utan minsta reservation lämnas på förstasidan, i insidans rubrik och i artikeltexten. Detta trots att rimligen ingen med säkerhet kan veta vad som inträffade vid järnvägsspåret.
Allmänintresset i denna fråga är knutet till passagerarnas svårigheter och hur de olika aktörerna, järnvägsbolag och räddningstjänst, förhåller sig till sina uppdrag när en händelse av detta slag inträffar. Sådana frågeställningar kan behandlas utan att tidningen slår fast att det rörde sig om självmord.
Mot denna bakgrund anser jag att tidningen bör klandras för brott mot god publicistisk sed.
Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd
Tidningen anför bl.a. följande. Syftet med artikeln var att beskriva situationen för passagerarna efter att ett dödsfall inträffat på spåret. Det finns ett behov av att kunna bedriva konsekvensjournalistik och använda begreppet självmord, speciellt när etablerade och trovärdiga källor slår fast att dödsorsaken var denna.
Anmälaren anför bl.a. följande. Tidningen menar att det finns ett behov att använda ordet självmord. Vad bidrog det med i artikeln förutom att sälja lösnummer? Det enda familjen begärt var en ursäkt och en dementi som avskriver misstanken om självmord som är helt tagen ur luften.
Pressens Opinionsnämnds bedömning
Presens Opinionsnämnd gör samma bedömning som PO och finner att tidningen ska klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.