Exp nr 78/2009 Universitetstidningen
På tidningens debattsida anförde en skribent att vice kårordförande var under polisutredning. Påståendet var dock osant och kränkande för anmälaren. Genom att vårdslöst peka ut anmälaren som misstänkt för brott hade tidningen brustit i ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften.
Publiceringen
På debattsidan i sitt decembernummer år 2008 publicerade Universitetstidningen ett inlägg rubricerat Demokratiskt underskott, författat av en medlem i studentkåren som undertecknat med eget namn.
Skribenten framhöll att det inte var någon hemlighet att en av en namngiven kårs sektion var föremål för polisutredning på grund av ekonomiska oegentligheter under verksamhetsåret 2007/2008. Under nämnda period leddes sektionen av en person som nu innehade befattningen som viceordförande i kåren med ansvar för bl.a. budget. Skribenten såg det som ett stort problem för hela kåren att vice ordförande satt kvar samtidigt som hon och resten av sektionens styrelse från det tidigare nämnda verksam-hetsåret var under polisutredning.
Rent formellt spelade det, enligt skribenten, ingen roll om viceordföranden befanns skyldig eller icke skyldig i den pågående polisutredningen. Hon borde ha ställt sin plats till förfogande eller tagit “time out” som det så vackert hette i politiska kretsar. Detta för att skydda sig själv men framför allt för att skydda kåren. Ty om det visade sig att personen ifråga var skyldig måste en granskning av hela kårens ekonomi och verksamhet för innevarande verksamhetsår företas.
Skribenten ansåg att det var vänskapskorruption inom kåren och dess olika sektioner som ledde till att inga krav på viceordförandes avgång eller “time out” restes.
Anmälan
Publiceringen anmäldes till Allmänhetens Pressombudsman (PO) av den omskrivna viceordföranden. Hon framhöll att debattartikeln lät förstå att hon personligen var föremål för polisutredning, vilket inte var sant. Varken hon eller övriga styrelsemedlemmar, med undantag för en person, utreddes av polisen. Den styrelsemedlem som utreddes hade hon själv som ordförande anmält till polisen för att denne gjort transaktioner från sektionens konto till sitt eget.
I artikeln hade det framställts som ett faktum att anmälaren var föremål för polisutredning. Under sådana omständigheter borde tidningen ha konfronterat henne med uppgifterna innan artikeln gick i tryck. Anklagelserna var ytterst allvarliga.
Anmälaren underströk att hennes namn visserligen inte publicerades i Universitetstidningen men i och med hennes position som viceordförande i kåren var hon lätt att identifiera utifrån artikeln. Till exempel fanns bilder på anmälaren uppsatta på foto-kartor på de flesta anslagstavlor runt om på campus.
Anmälaren ansåg att det som stod i artikeln var förtal. Hon framhöll att nästa nummer av tidningen skulle utkomma först två månader senare, vilket blev långt med tanke på hennes möjligheter att effektivt försvara sig.
Tidningens yttrande
Universitetstidningen anförde via sin ansvariga utgivare att den anmälda publiceringen var ett debattinlägg inskickat av en enskild student. Debattören riktade ingen personlig kritik mot anmälaren utan ifrågasatte endast lämpligheten av att denna satt kvar som viceordförande i kåren då en polisutredning pågick mot en sektion inom kåren från vilken mellan 50. 000 och 60. 000 kronor försnillats under den tid samma viceordförande hade lett sektionen som ordförande. Största delen av stölderna hade varit möjliga att begå på grund av slarv med kontanthanteringen. Tidningen hade publicerat inlägget därför att studenternas åsikter ska finnas representerade på dess debattutrymme.
Universitetstidningen tillstod att vissa formuleringar i den anmälda artikeln var vagt formulerade och den erbjöd sig att införa ett förtydligande i följande nummer. Kårens ordförande hade även sänt ut mejl till tiotusen studenter och dementerat uppgiften om att viceordförande för kåren var under utredning. Detta hade han gjort redan ett par dagar efter att tidningen hade delats ut.
Om någon av insändaren i Universitetstidningen hade fått för sig, att kårens nuvarande viceordförande hade begått själva stölderna vid sektionen så var den saken nu utredd, menade Universitetstidningen.
Tidningens ansvariga utgivare framhöll att Universitetstidningen drevs av ideella aktörer som endast fick symboliskt betalt för sitt arbete. Erforderlig utbildning i juridiska och pressetiska regler för utgivarskap hade chefredaktörerna aldrig fått fast sådan efterfrågats.
Ytterligare korrespondens
Anmälaren påpekade i en kommentar att hon inte hade vänt sig emot att Universitetstidningen hade publicerat en enskild students åsikt utan mot att det i debattartikeln hade funnits för henne kränkande faktafel.
Chefredaktören för Universitetstidningen hade mycket riktigt ringt och bett om ursäkt för den olyckliga artikeln cirka en vecka efter att tidningen hade börjat delas ut. Denna ursäkt undanröjde inte den skada anmälaren hade åsamkats på grund av artikeln och hon mådde fortfarande dåligt av påståendena i den.
Anmälaren ansåg inte att det mejl kårens ordförande hade skickat ut där faktafelet hade rättats och en ursäkt framförts hade rett ut alla missförstånd. Många läser aldrig de kollektiva mejlen och deras genomslag är betydligt svagare än Universitetstidningens och de påståenden som framförs där.
Till skillnad från chefredaktören var anmälaren fullt förvissad om att det fanns studenter som bara läst Universitetstidningen och som levde i föreställningen om att viceordföranden för kåren var under polisutredning. Bekanta till anmälaren hade hört studenter, som inte kände henne, prata om saken i sådana ordalag.
Anmälaren påpekade att bristen på utbildning för chefredaktörsfunktionen som tidningen hänvisade till inte var något hon kunde ta hänsyn till.
Universitetstidningen framhöll via sin chefredaktör att denna vid upprepade tillfällen hade bett anmälaren om ursäkt för det inträffade. En ursäkt hade också publicerats i första numret av Universitetstidningen år 2009. Publiceringen bifogades.
PO:s bedömning
I beslut den 17 juni 2009 hänsköt PO ärendet till Pressens Opinionsnämnd med följande motivering:
Vad PO har att bedöma är om enskilda personer har drabbats av en oförsvarlig publicitetsskada genom något som stått om dem i tidningarna eller i tidningarnas nätupplagor.
Enligt pressetikens regler och praxis får människor i någon form av offentlig ställning tåla hårdare kritisk granskning än människor som inte har någon särskild position. Enligt pressetisk tradition får också tillspetsade formuleringar och fräna omdömen förekomma på tidningarnas kultur- och debattsidor eftersom det fria åsiktsutbytet ska ha högt i tak. Därmed inte sagt att vad som helst kan sägas i den fria debattens namn.
Den anmälda artikeln var publicerad på Universitetstidningens debattsida där det är fritt fram att tycka till om den aktuella kårens angelägenheter. Att artikelförfattaren, som framträdde under eget namn, ville diskutera vad som hänt inom en av kårens sektioner och vilka konsekvenser detta kunde ha för förtroendet för kårens styrelse, finns naturligtvis inget att invända emot. Emellertid hade det varit utomordentligt viktigt att Universitetstidningen hade givit akt på fakta innan debattartikeln publicerades.
I en mening står tydligt att anmälaren var föremål för polisutredning, vilket innebär att hon framställs som misstänkt för brott. Orden har valts så att de inte kan tolkas som en tvetydig formulering utan endast som ett rakt påstående. Påståendet var osant och djupt kränkande för anmälaren.
Anmälaren var inte namngiven men det råder knappast någon tvekan om att hon var identifierad då hennes tidigare och nuvarande befattning hade satts ut.
Grundlösa insinuationer om att eventuellt vara skyldig till brott tillhör den typ av angrepp som inte ens en person i offentlig ställning ska behöva tåla. Publicitetsskadan som därmed uppstår är också av den arten att den är svår att upphäva via tillrättalägganden och uppföljande publiceringar, särskilt som det är långt mellan Universitetstidningens utgivningstillfällen.
Genom att vårdslöst utpeka anmälaren som misstänkt för brott har Universitetstidningen brustit i ansvar inför den publicistiska uppgiften och bör klandras.
Pressens Opinionsnämnds beslut
Nämnden gör samma bedömning som PO och finner att tidningen ska klandras för att genom publiceringen ha brutit mot god publicistisk sed.