I artikeln sade A att han tvingats säga upp en anställd som förskingrat pengar. Bl a genom att namnet på hotellet A drev uppgavs ansågs anmälaren utpekad för dem som han tidigare arbetat tillsammans med. Saken var inte rättsligt prövad och det fanns inget allmänintresse som motiverade utpekandet.
Pressens Opinionsnämnds beslut
Pressens Opinionsnämnd klandrar Göteborgs-Posten för att ha brutit mot god publicistisk sed.
_______________
Genom beslut den 29 mars 2010 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende anmälan mot Göteborgs-Posten till Pressens Opinionsnämnd.
PO:s beslut hade följande lydelse.
Vad tidningen publicerade
Den 31 maj 2009 hade Göteborgs-Posten (GP) en artikel med rubriken Skärgårdsliv som handlade livet på öarna i Göteborgs norra skärgård. I sammanhanget intervjuades bl a en person, A, som drev ett namngivet hotell. Han hade fått snurr på verksamheten med uppträdanden av kända artister. Lågkonjunkturen märktes dock genom att konferenserna blivit färre och A hade tvingats säga upp en anställd på kontoret på grund av arbetsbrist. Personen i fråga hade även förskingrat stora belopp. – Det är inte speciellt muntert just nu, sade A.
Anmälan
Publiceringen anmäldesav den före detta anställde som kände sig mycket kränkt och ledsen över att tidningen skrev att denne hade förskingrat stora summor pengar, något som inte var sant. Hur kunde tidningen skriva något sådant utan att höra vad anmälaren hade att säga?
Anmälaren bodde på en ö med 1400 invånare och det fanns bara en enda person som hade arbetat på kontoret på hotellet. Tidningen kunde lika gärna ha skrivit ut anmälarens namn och adress.
Anmälaren hade mått jättedåligt på grund av artikeln som även drabbade anmälarens barn och familj. Anmälaren ville få skadestånd av tidningen.
Tidningens yttrande
Göteborgs-Posten svarade bl a följande.
Det förelåg verkligen en skuld till följd av felaktiga utbetalningar, något som framgick av ett dokument som anmälaren undertecknat och som GP tagit del av. Ägaren hade emellertid inte polisanmält den påstådda förskingringen eftersom han, för att rädda rörelsen, föredragit en ekonomisk uppgörelse. Han hade också fått delar av det totalt krävda beloppet.
Man kunde naturligtvis reagera mot att GP använt begreppet förskingring. Begreppet var dock inte enbart juridiskt utan hade även en allmän betydelse och det var det uttryck som hotellägaren använt.
Det avgörande var ändå att anmälaren inte var utpekad. I artikeln angavs inte kön, namn, ålder eller hemort och det var omöjligt att enbart utifrån GP-texten sluta sig till vem anmälaren var.
Lokaljournalistik på mindre platser blev oerhört svår om tidningar skulle hållas ansvariga för att helt anonymiserade uppgifter ansågs utpekande i kombination med allmän hörsägen och ryktesspridning på orten i fråga.
Anmälarens kommentar
Anmälaren kommenterade att hotellets dåliga ekonomi inte berodde på dennes skuld till hotellet utan på lågkonjunkturen. Anmälaren saknade ekonomisk utbildning och hade varit anställd som konferenskoordinator. Det var ägarna själva som var ekonomiansvariga. Anmälaren hade betalat hela skulden med avdrag för den skuld hotellet hade till anmälaren för ej inbetald pensionsförsäkring.
Anmälaren ansåg sig vara hur utpekad som helst. Alla på ön visste att det var just anmälaren som jobbat på hotellet.
GP borde ha vänt sig till anmälaren inför artikeln för att få dennes syn på saken.
PO:s bedömning
Frågor om skadestånd prövas inte av PO. Vad PO bedömer är om enskilda tillfogas oförsvarliga publicitetsskador genom det som skrivits om dem i pressen.
En inledande fråga att ta ställning till vid en pressetisk bedömning är graden av utpekande. Ett pressetiskt klandervärt utpekande kan uppstå antingen genom att en ny grupp av människor tillförs information som kränker eller skadar anmälaren på ett oförsvarligt sätt. Eller också kan ett sådant utpekande uppkomma genom att en grupp som redan har viss inblick i saken, tillförs nya uppgifter som tillfogar anmälaren en oförsvarlig publicitetsskada.
Det saknas anledning att ifrågasätta att anmälaren, som lever i ett litet samhälle, pekades ut inför dem som visste att anmälaren hade jobbat på hotellets kontor. Denna krets fick genom publiceringen ta del av påståendet att anmälaren hade gjort sig skyldig till ett ekonomiskt brott.
Detta utpekande av anmälaren kan inte försvaras av allmänintresset; anmälaren är inte en offentlig person och saken var inte rättsligt prövad. Mot denna bakgrund bör Göteborgs-Posten klandras.
Yttrande till Pressens Opinionsnämnd
Tidningen har anfört bl.a. följande. Det är möjligt att anmälaren blev igenkänd genom artikeln, men det bör rimligen ha rört sig om en begränsad krets där anmälarens roll i den omskrivna händelsen redan var väl känd. Saken belyser en viktig pressetisk fråga: Hur stor personal ska ett företag ha för att medierna ska kunna återge enägares påstående om att obestånd uppstått till följd av en anställds agerande? Enligt tidningens uppfattning måste det vägledande vara allmänintresset. Den intervjuade företagsledarens uppgifter bör återges helt och hållet, oavsett hur stor personalen är, men den anklagade bör i gengäld avidentifieras.
Pressens Opinionsnämnds bedömning
Opinionsnämnden instämmer i PO:s bedömning och finner att Göteborgs-Posten ska klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.