Pockettidningen R Exp nr 87/2003
Tidningen klandrades för ett socialreportage med anklagelser om sexövergrepp som skulle ha skett för mer än 40 år sedan; publiceringen innebar ett begränsat utpekandeav den påstådde förövaren.
En läkare anmälde en artikel i Pockettidningen R nr 1/2003. Artikeln omfattade tolv sidor och fanns under en vinjett med texten MIN HISTORIA och rubriken A /förnamnet/ fick ingen hjälp men blev…sexutnyttjad på barnavårdsnämnden. I anslutning till rubriken fanns en bild på A.
I ingressen stod att A i fyrtio år berättat sin historia för psykologer, socialarbetare och andra. Men ingen hade brytt sig eller trott på henne. Det handlade om en ung tjej i en problemfamilj och ett liv som kantats av tragedier. De senaste åren hade A varit hemlös.
A uppgav i artikeln att hon hade utnyttjats sexuellt av en läkare på barnavårdsnämnden när hon var 15 år. Det första mötet med läkaren hade ägt rum för mer än fyrtio år sedan i nämndens lokaler på en angiven adress. Läkaren hade då gjort närmanden.
Det berättades vidare i artikeln om hennes skolgång, omhändertaganden av A för samhällsvård och kontakterna mellan läkaren och A:s familj. Det framgick också att läkaren medverkat till att hon fått vistas en tid utomlands och att hon träffat läkaren där. Även i anslutning till artikeltexten visades bilder på kvinnan, bl a ett fotografi taget något år efter de aktuella händelserna.
Enligt A hade det förekommit övergrepp från läkarens sida. Upprepade gånger hade läkaren övertalat henne att ha sex i hans villa, ibland i ett fönsterlöst mörkt källarrum med en brits eller säng där hon var “i hans våld”. A uppgav också bl a att hon våldtagits på kökssoffan i moderns kök.
Under rubriken Epilog stod att de kontakter tidningen tagit visade att det mesta av A:s uppgifter stämde. Bl a bekräftades A:s historia av läkarens dåvarande hustru. Hon hade dessutom sagt att A inte var den enda utsatta flickan som hennes före detta man haft förhållande med.
Tidningen hade frågat läkaren om han hade utnyttjat A. Enligt artikeln hade läkaren svarat att det förekommit sex men att det var ett kärleksfullt förhållande som varat en längre tid.
I sin anmälan ifrågasatte läkaren om tidningen fick publicera anklagelser om allvarliga brott. Han menade vidare att han inte hade fått tillfälle att ge sin version.
Enligt läkaren var det ställt utom allt tvivel att agerandet var fel på alla sätt – yrkesetiskt och moraliskt. Han hade heller aldrig förnekat detta. Men att handlingen som sådan var otillbörlig ledde ju inte med automatik fram till beskrivningen våldtäkt och farlig man.
Läkaren hade yrkesmässigt blivit mycket engagerad i att hjälpa A:s hela familj. Det som i tidningen beskrevs som ett inferno med våldtäkt, rädsla och terror uppfattade han som en kärleksfull relation med ömsesidiga känslor.
En rad uppgifter i artikeln var enligt läkaren felaktiga. Det fanns ett inrett källarrum i villan men det såg inte ut som det beskrevs i artikeln. Det var osant att han vid det första mötet hade gjort närmanden. De övergrepp som beskrevs hade inte förekommit.
Vidare ifrågasattes tidningens källor. Hur kunde tidningen t ex förlita sig på den tidigare hustruns uppgifter; de hade en mycket ansträngd relation. Tidningen kunde ha talat med andra personer som skulle ha gett en helt annan bild.
Under mer än fyrtio år hade läkaren arbetat med missbrukare och andra på samhällets botten. Han arbetade fortfarande med dessa klienter. Även om han inte nämndes vid namn var han lätt identifierbar, särskilt i den krets som tidningen vände sig till. Den noggrant angivna arbetsplatsen och tidsangivelsen pekade entydigt ut honom.
Till den rent yrkesmässiga trovärdighetsfrågan kom förstås den skada som han åsamkats rent personligt och som också drabbade familj och andra närstående.
Tidningen anförde att den kommit i kontakt med A under arbetet med ett reportage om hemlösa. Tidningen blev intresserad av att skildra detta kvinnoöde och försöka få klarhet i varför en begåvad kvinna, som inte var missbrukare, blev hemlös och levde i utanförskap. Och A ville verkligen berätta om sin livshistoria, vilket hon såg som ett led i sin rehabilitering.
De journalistiska motiven för att beskriva fallet var uppenbara. Fallet hade ett stort samhällsintresse som social dokumentation – en belysning av den tidens socialpolitiska förhållanden vars verkningar ännu var fullt påtagliga.
Tidningen hade gjort ett gediget researcharbete. Researchen hade pågått under två månader och innefattade ett stort antal muntliga källor utöver skriftliga dokument. Att läkaren i en intervju medgett att han haft sex med en 15-16-årig patient stärkte motivet att publicera historien.
Tidningen menade att man iakttagit de pressetiska reglerna genom att anonymisera de berörda. Tidningen ansåg att läkaren inte kunde identifieras av utomstående utom möjligen av enstaka personer i läkarens omedelbara närhet; vid tidningens förfrågningar visade det sig att två av dessa personer redan kände till omständigheterna. Det fanns minst ett tiotal läkare som kunde vara aktuella.
Enligt tidningen hade A rätt att själv berätta att hon upplevde sexrelationen som ett tvångsmässigt utnyttjande. Ett par konkreta tillfällenbeskrev hon som våldtäkt. I redaktionella texter hade tidningen dock använt andra formuleringar. Men här stod ord mot ord, vilket tidningen redovisade.
Läkaren hade fått kommentera uppgifterna.
Läkaren framhöll att det var en stor skillnad mellan att beskriva någon som en oprofessionell och oerfaren ung läkare med kanske tvivelaktig privatmoral, jämfört med beskrivningen i artikeln av honom som hotfull våldtäktsman och hänsynslös sexutnyttjare. Han vidhöll att han pekats ut genom publiceringen. På den aktuella mottagningen hade det endast funnits några enstaka läkare.
Genom beslut den 2 juli 2003 överlämnade PO ärendet till Pressens Opinionsnämnd med följande motivering:
Den noggrant angivna arbetsplatsen och tidsangivelsen för de beskrivna händelserna bidrog, tillsammans med den tydliga identifieringen av kvinnan, till ett utpekande av läkaren. Jag finner således inte anledning att ifrågasätta anmälarens uppgifter om att informationen i artikeln var tillräcklig för att peka ut honom inför en begränsad krets bland familj, bekanta och personer han kommit i kontakt med genom sin yrkesverksamhet.
Till denna krets förmedlades genom artikeln kvinnans påståenden om att läkaren, för fyrtio år sedan, ett flertal gånger med hot och våld tillvingat sig sex med henne då hon endast 15 år gammal kommit till honom som patient. Övergreppen skulle flera gånger ha skett i ett fönsterlöst källarrum. Han skulle också ha våldtagit henne i kökssoffan hemma hos hennes mor. Vidare framförde hans före detta hustru att A inte var den enda utsatta flickan som läkaren haft sexförhållanden med. Denna sistnämnda svepande anklagelse fick stå helt obemött i artikeln.
Händelserna ligger långt tillbaka i tiden och någon absolut sanning lär svårligen kunna fastslås i dag. De brott som innefattas i anklagelserna är preskriberade; någon rättslig prövning har inte gjorts och kan inte heller längre komma till stånd.
Det fanns ett allmänintresse av att göra ett socialreportage om A:s levnadssituation. Det motiverade dock inte att läkaren pekades ut i kombination med otillräckligt underbyggda och långtgående anklagelser om brott och övergrepp som skulle ha begåtts för mer än fyrtio år sedan. Därigenom tillfogades han en oförsvarlig publicitetsskada. Det förhållandet att han fick komma till tals förändrar inte min bedömning.
Mot denna bakgrund anser jag att Pockettidningen R inte kan undgå pressetiskt klander.
Hos Pressens Opinionsnämnd har ytterligare skriftväxling förekommit, bl.a. avseende frågan om tidningens uppgifter kunde leda till en identifiering av läkaren. Skilda uppgifter har redovisatsom läkarens arbetsförhållanden under den aktuella tiden och storleken av den aktuella kretsen av läkare.
Pressens Opinionsnämnd gör följande bedömning:
Nämnden anser inte att det kan riktas några invändningar mot att tidningen låtit A ge sin version av relationen med läkaren, trots att denna relation avslutades för mer än fyrtio år sedan. Mot bakgrund av de anklagelser som A fört fram i artikeln hade tidningen ett särskilt ansvar för att hennes berättelse presenterades på ett sådant sätt att läkaren inte kunde identifieras.
Läkaren och tidningen har redovisat olika uppfattningar i identifieringsfrågan. Kvar står dock enligt nämndens mening att berättelsen innehåller uppgifter som skulle kunna leda till en identifiering av läkaren utanför den krets som redan kände till relationen. Nämnden finner därför att artikeln fått en sådan utformning att Pockettidningen R genom publiceringen av den åsidosatt god publicistisk sed.