Västerbottens-Kuriren klandras för anklagelser mot ung elev
oktober 26 2020
Västerbottens-Kuriren, exp. nr. 56/2020, dnr. 20138
Mediernas Etiknämnds beslut
Mediernas Etiknämnd klandrar Västerbottens-Kuriren för att ha brutit mot god publicistisk sed.
_______________
Genom beslut den 12 juni 2020 hänsköt Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Västerbottens-Kuriren.
MO:s beslut hade följande lydelse.
Vad Västerbottens-Kuriren publicerade
Den 30 januari 2020 publicerades en artikel med rubriken Har i flera år blivit utsatt för trakasserier och misshandel på tidningens webbplats, vk.se. Artikeln publicerades samma dag även i tryck, med rubriken Elev utsatt för trakasserier och misshandel – i flera år.
I ingressen stod att vårdnadshavare till en elev i grundskolans lägre årskurser hade anmält att deras barn dagligen, under flera år, varit utsatt för misshandel och trakasserier i skolan.
I anmälan till Skolinspektionen beskrev vårdnadshavarna hur en elev, som gick i grundskolans lägre stadier, under en längre tid varit utsatt för olika former av kränkningar. Problemen hade pågått i flera år. Det var en jämnårig elev som, enligt anmälan, utövade kränkningarna.
Den drabbade eleven hade enligt anmälan blivit utsatt för strypgrepp, slag, sparkar, och tjuvnyp. Hen hade blivit knäad och tagit emot vassa armbågar. Eleven hade dessutom blivit utsatt för sexuella trakasserier, beröring och inlåst på toaletten.
Kränkningarna skulle ha ägt rum både under skoltid och på fritids. Vårdnadshavarna hade under en längre tid haft en dialog med skolan angående problemen.
Skolan hade vidtagit åtgärder, men vårdnadshavarna upplevde inte att de var tillräckliga för att skapa trygghet under hela skoldagen. Ansvarig skolledare bekräftade att skolan vidtagit en rad åtgärder.
“- Vi har satt in extrastöd, flyttat resurser, förstärkt personal. Vi har absolut gjort vad vi kan göra”, sade skolledaren.
Skolinspektionen hade inlett en utredning av de anmälda bristerna. Kommunen var uppmanad att svara på en rad frågor.
Skolinspektionen hade fattat beslut om att hänvisa delar av de anmälda uppgifterna till Diskrimineringsombudsmannen.
Den 16 april 2020 publicerades artikeln Kritik mot att skola inte anmälde kränkning, i tryck och på nätet.
I ingressen stod att myndigheten Barn – och elevombudet, BEO, kritiserade [kommunen] för brister i uppföljningen av kränkningar mot en elev på lågstadiet. Personalen anmälde inte det eleven blivit utsatt för, och händelserna blev därför inte skyndsamt utredda.
Tidningen hade i januari uppmärksammat att vårdnadshavare anmält till Skolinspektionen att deras barn, som gick på lågstadiet, i flera år dagligen varit utsatt för kränkningar av en annan elev. Anmälan var riktad mot den kommunala skolans ledning. Enligt vårdnadshavarna hade skolan inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att garantera tryggheten i gruppen.
BEO hade granskat ärendet och funnit att skolan brustit. Kritiken mot skolan hade sin grund i två händelser. Ett tillfälle då eleven blivit instängd på toaletten när hen varit på väg ut därifrån. Ett annat tillfälle då eleven blivit neddragen från en stol och sedan utsatt för en fysisk kränkning.
BEO konstaterade att skolans personal kände till händelserna, men de blev ändå inte anmälda till rektorn. Kommunen hade därmed inte levt upp till skollagens krav på att personal på skolor skulle anmäla samtliga uppgifter om kränkande behandling till rektorn.
BEO förelade [kommunen] att senast den 31 augusti 2020 vidta åtgärder på två punkter, så att skollagens krav på att motverka kränkande behandling uppfylldes. Den ena punkten var att vid kännedom om att en elev ansåg sig kränkt skyndsamt utreda omständigheterna kring de uppgivna kränkningarna. Den andra var att se till att personal anmälde uppgifter om upplevd kränkande behandling till rektorn.
[Kommunen] förelades också att redovisa den kränkta elevens nuvarande skolsituation.
Vårdnadshavarna hade anmält betydligt fler kränkningar än de BEO kommenterat. BEO skrev att det inte fanns skäl att ifrågasätta de anmälda och upplevda kränkningarna, men att händelserna i dessa fall inte var tillräckligt klarlagda för att det skulle gå att konstatera att eleven “utsatts för kränkande behandling i skollagens mening”.
BEO påpekade att det var huvudmannen, i detta fall [kommunen], som hade det yttersta ansvaret för arbetet mot kränkningar i verksamheterna.
Huvudmannen skulle se till att det fanns effektiva system som fångade upp problem. BEO skrev: “Rektorns anmälningsskyldighet är direkt kopplad till huvudmannens skyldighet att utreda omständigheterna och därför behöver anmälan till rektorn och huvudmannen ske skyndsamt. Anmälningsskyldigheten omfattar alla situationer där barn och elever upplever sig ha blivit utsatta för kränkande behandling. Det gäller alla kränkningar eller misstänkta kränkningar. Kränkande behandling behöver inte konstateras för att en anmälan ska ske och det ska inte heller göras någon värdering av hur allvarlig en händelse är innan den anmäls till rektorn och huvudmannen.”
Anmälan
Publiceringarna anmäldes av NN [namn angivet], mamma till det barn som påstods ha utsatt ett annat barn för kränkningar.
Hon bodde i ett litet bostadsområde i [kommunen] och hade via hörsägen fått veta att [skolan] i [kommunen] anmälts till Skolinspektionen, något som tidningen hade skrivit om i artikeln från januari. Hon fick också veta att påståendena som framfördes där handlade om hennes barn. Uppgifterna kom från en enskild familjs anmälan, och tidningen hade hängt ut hennes barn i publiceringarna.
Tidningen valde att publicera de förfärliga utlåtandena om hennes barn trots att en utredning visat att det varit felaktiga uppgifter och trots att skolan motsatt sig stora delar av uppgifterna i anmälan. Vissa uppgifter hade inte ens hunnit utredas vid publiceringen.
Hon ifrågasatte att tidningen använt sig av begrepp som misshandel och sexuella trakasserier när det handlade om barn i lågstadieåldern. Hennes barn var endast x år. Det var oerhört dömande, stigmatiserande och kränkande att tidningen valde att skriva dessa begrepp. Detta utan att ha följt upp utredningen eller tagit reda på om det gått att fastslå att det hade hänt.
Ytterligare en artikel publicerades i april, kort efter BEO riktat kritik mot skolan. I denna skrev tidningen att skolan hade brustit vid hanteringen av kränkningar av en elev på lågstadiet, utan att tidningen följde upp ärendet eller utredningen av skolan.
Hon hade varit i kontakt med rektorer och personal på skolan som hade sagt att 95 procent av det som framkom i anmälan till Skolinspektionen var rena påhitt, mycket av det hennes barn anklagades för stämde inte. Under utredningen hade skolan även bestridit de felaktiga uppgifterna. Trots detta publicerade tidningen uppgifterna och föräldrarna som gjort anmälan hänvisade människor i deras omgivning att läsa dessa, allt för att kunna fortsätta sprida rykten om hennes barn.
I utredningen framgick att skolan hade brustit i sin hantering men att det bara rörde sig om två incidenter, vilket framkom i publiceringen från april. Det handlade dels om att eleven blivit nerdragen från en stol och utsatt för en fysisk kränkning, dels om att eleven blivit instängd på toaletten i samband med att hen var på väg ut. Skolan erkände att hennes barn gjort detta, men allt det andra som stod i anmälan hade bestridits. Hennes barn skulle aldrig få någon upprättelse för detta.
Hennes barn kände inte ens till vad sex var och hade aldrig någonsin utsatt ett annat barn för en kränkning av den karaktären. Hen hade heller aldrig tagit strypgrepp, sparkat, eller trakasserat den andra eleven. Hen hade aldrig varit uppsökande eller mobbat den andra eleven.
Hon kände sig som vårdnadshavare extremt utsatt och uppriven efter att hon fått reda på det pågick en ryktesspridning om hennes barn. Hennes barn var bara x år och kallades för sexualförbrytare och misshandlare. Hon ifrågasatte att tidningen över huvud taget publicerade beskrivningar av så pass allvarliga påståenden om en x-åring, och ville ha upprättelse.
Hela [kommunen] kände till att det handlade om [skolan]. Trots att artiklarna var relativt anonyma var det väldigt många som kände till vilka artikeln handlade om, inte minst kring [stadsdelen A och stadsdelen B].
Det handlade om en anmälan mot skolans hantering och hennes barn borde aldrig blivit uthängt. Hen hade precis börjat skolan och det skulle vara fullt av drömmar och förhoppningar. I stället stämplades hen som avvikande av människorna i området. Hon övervägde att lämna [kommunen]. Man skrev inte om barn på detta sätt.
Västerbottens-Kurirens svar
Tidningen svarade genom chefredaktören och ansvariga utgivaren Jessica Wennberg.
Anmälaren hade kontaktat tidningen i samband med publiceringen i april för att berätta hur hon upplevde tidningens rapportering. Hon var upprörd över att detta ärende hade utretts utan att hon vetat om det och hon hade även varit i kontakt med skolan. Efter samtalet länkade tidningen de två publiceringarna på webbplatsen till varandra.
Tidningens uppfattning var att publiceringarna inte kunde leda till att någon förstod vilka personer som låg bakom anmälan eller vilka andra som var inblandade. Just på grund av att det handlade om barn i skolåldern hölls texten mycket anonym och återhållsam vad gällde detaljer.
Däremot var det förstås viktigt att den som eventuellt enbart läste den första texten också kunde se att ärendet följts upp och lett till kritik mot skolan. Vilket gjorde att artiklarna länkades till varandra på artikelsidan och inte bara i puffen på förstasidan som fallet varit innan telefonsamtalet.
Den första publiceringen skedde i januari, det handlade då om en anmälan från vårdnadshavarna mot skolan. Tidningen skrev varken vilket skolområde eller bostadsområde som skolan låg i. Beskrivningen av de anmälda handlingarna var inte tidningens utan utgick från anmälan från vårdnadshavarna, vilket också var tydligt i texten. Tidningen rapporterade om att anmälan skulle behandlas av Skolinspektionen och att skolan skulle svara på vårdnadshavarnas anmälan. Texten var mycket anonym.
Den andra publiceringen, där saken följdes upp och tidningen skrev om BEO:s kritik mot skolan, framgick det att det handlade om lågstadiet. Det framkom ingen ålder, eller kön, på någon av de inblandade. Det nämndes inte heller då något område i [kommunen].
[Kommunen] var stor och det fanns många grundskolor som kunde passa in på beskrivningen. Förutom [kommunen] ingick även också kommundelarna A, B, C [namn angivna] med över 4 500 barn i åldrarna 6-8 år.
Tidningens rapportering utgick från de offentliga handlingarna, det vill säga den aktuella anmälan och beslutet från BEO. Kritiken mot kommunen i beslutet var allvarlig. Personalen hade inte anmält händelserna till rektorn, och därför hade händelserna inte blivit skyndsamt utredda.
Skolmiljö och kränkande behandling av barn hade ett stort allmänintresse. Därför var det viktigt att beskriva fall då skolan underlåtit att skydda barnen. Föräldrar i [kommunen] måste veta om och när skolan inte höll måttet, likaväl som att skolorna måste veta att de granskades av både myndigheter och medier.
Anmälaren menade att tidningen underlåtit att berätta om att skolpersonal sagt att den största delen av händelserna inte inträffat, men eftersom rapporteringen handlade om kritiken mot skolan utgick denna från BEO:s beslut vid beskrivningen av händelserna.
Sammantaget ansåg tidningen att den varit mycket återhållsam och varsam vid publiceringarna, både med uppgifter som kunnat identifiera de inblandade och med detaljer i texten.
Till svaret bifogades ett kort utdrag från det omskrivna beslutet.
Medieombudsmannens bedömning
Det finns ett allmänintresse av att rapportera om arbetsmiljön på skolor och vilka åtgärder, eller brist på sådana, som vidtas om det finns misstankar om problem. Det var därför motiverat av tidningen att skriva om anmälan till Skolinspektionen och om det efterföljande beslutet.
Medieombudsmannen har till uppdrag att pröva om publiceringen har orsakat en utpekad person en oförsvarlig publicitetsskada. Det måste således föreligga både ett utpekande och ett kränkande påstående som inte kan anses försvarligt. När tidningen skriver om barn och ungdomar bör den visa särskild hänsyn.
I detta fall publicerade inte tidningen några identifierande uppgifter om de inblandade. Det finns exempelvis inga uppgifter om exakt ålder eller kön på barnen. Det framgick inte heller vilken skola som var anmäld, eller var i [kommunen] denna låg. Mot bakgrund av att det finns ett stort antal lågstadieskolor i kommunen har det inte utifrån de uppgifter som tidningen publicerat varit möjligt för en vidare krets att identifiera anmälarens barn.
Däremot har tidningens publicering bidragit till att uppgifterna fått en ökad spridning i den krets av personal, elever och föräldrar som redan haft en viss insikt i förhållandena. Att utpekas inför denna krets är mycket negativt för barnet. Detta eftersom skolan är både barnets arbetsplats och central för hens sociala liv och utveckling.
Den första publiceringen innehöll med hänsyn till barnets ringa ålder ytterst känsliga uppgifter. Här beaktas framförallt påståendena om att sexuella trakasserier hade förekommit. Till detta kommer att rubrikerna var kategoriska och framställde saken som att den redan var klarlagd. Inte heller framkommer barnets familjs version i någon av publiceringarna.
Sammantaget: Även om det finns ett allmänintresse av att granska skolors hantering av misstänkta kränkningar har detta inte motiverat publiceringen av påståendet om sexuella trakasserier. Detta, tillsammans med den reservationslösa rubriksättningen, har inneburit att tidningen inte visat sådan särskild hänsyn som krävs vid rapportering om barn. Barnet har orsakats en oförsvarlig publicitetsskada och för det bör Västerbottens-Kuriren klandras.
Ärendet överlämnas till Mediernas Etiknämnd.
Ärendet hos Mediernas Etiknämnd
Tidningen har i nämnden bland annat anfört att de har varit återhållsamma med detaljer som skulle kunna riskera att peka ut barnet. En publicering utan några detaljer alls riskerar att bli oerhört tandlös. Eftersom texten är så anonymiserad har de få detaljer som ändå framgår inte bidragit till att sprida uppgifterna till fler än de som redan kände till dessa.
Anmälaren har bland annat anfört att det är väldigt enkelt att via Skolinspektionens hemsida få fram vilka skolor i kommunen som blivit anmälda och därmed få kännedom om vilken skola det handlar om. Anmälaren har heller inte fått framföra sin syn på saken till tidningen.
Mediernas Etiknämnds bedömning
Mediernas Etiknämnd – som särskilt beaktar att barnets familj inte fått komma till tals i artikeln – delar MO:s bedömning och finner att barnet har orsakats en oförsvarlig publicitetsskada. Tidningen ska därför klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.