Vikten av källkritik

mars 31 2009


Exp nr 42/2009 Jakt & Jägare



I publiceringen stod att en miljöchef på länsstyrelsen hamnat i konflikt med Jägareförbundet och misstänktes kunna medverka i sabotage av lofällor. Uppgifterna tillfogade miljöchefen en betydande publicitetsskada. Tidningen hade valt att förlita sig på representanten från Jägareförbundet. En tidning bör inta en kritisk hållning till sina källor, även om uppgifterna tidigare har publicerats.


Publiceringen

I Jakt & Jägare nr 4/08, som utkom den 29 februari, fanns en artikel med rubriken Miljöchef på länsstyrelsen i (länet angivet) pekas ut Kan medverka i sabotage av lofällor.

I ingressen stod att lojakten hade inletts med ett fällbråk där länsstyrelsens miljöchef anklagades för att kunna medverka till sabotage av lofällor.

Av artikeln framgick att det var länsstyrelsens miljödirektör A (namnet angavs) och Jägareförbundet som råkat i konflikt sedan hon under en skogspromenad på sin fritid hittat en fälla som troligtvis använts för räv. I fällan fanns märken efter tänder och klor som visade att fällan använts. Fällan saknade märkning med namn och telefonnummer, vilket var ett krav.

A polisanmälde fällan efter att ha frågat runt på Internet om fällans typ. Hon agerade då som privatperson och medlem i Svenska rovdjursföreningen. Kommunikationen mellan A och andra visade att hon hade en kritisk inställning till fälljakt.

En jaktvårdskonsulent hos Jägareförbundet fick kännedom om e-postmeddelandena. Han hade skrivit ett brev till länsstyrelsen där han uttryckte oro för att A skulle få veta var lofällorna fanns. – Jag är rädd för att jakten ska saboteras, att fällorna ska göras obrukbara. Jag vill veta vilken som är länsstyrelsens officiella hållning i frågan, sade han till Vestmanlands Läns Tidning (VLT).

A själv tyckte inte att saken var så allvarlig. – Jag jobbar ju inte med de där frågorna på länsstyrelsen. Jag är chef för miljöenheten. En sådan anmälan hade ju lika gärna kunnat komma från vilken privatperson som helst, sade hon till VLT.

Anmälan

Publiceringen anmäldes till Allmänhetens Pressombudsman (PO) av A. Hon anförde att hon kände sig oerhört illa berörd av att bli utpekad som en person som ägnade sig åt olaglig verksamhet. Hon hade arbetat som tjänsteman inom miljöområdet i över 30 år och det skulle vara henne helt främmande att agera olagligt genom att förstöra fällor.

På sin fritid hade hon hittat en fälla som hon misstänkte var en olaglig lodjursfälla och som hon därför hade övervägt att polisanmäla. Eftersom hon var osäker på om fällan var olaglig eller inte hade hon först ställt frågor om fällan i ett nätverk på Internet som Svenska rovdjursföreningen (SRF) använde för information om nyheter i rovdjursfrågor. (Viss mejlkommunikation bifogades.)

Några mejlsvar hade enligt anmälaren felaktigt tagits till intäkt för att hon personligen skulle ha för avsikt att sabotera fällor. I ett av dessa svar tyckte mejlskribenten att det vore bra om man kunde få uppgift från länsstyrelsen om koordinaterna för lofällorna så att man kunde kontrollera dessa. En annan mejlskribent erkände att hon i 11-årsåldern, tillsammans med en jämnårig väninna, hade patrullerat en sådan här räv- eller lofälla och slängt ut lockbetet, stängt fällan samt vid ett tillfälle släppt ut en förskräckt räv ur den. ”Militanta djurrättsaktivistungar, det var vi det”, fortsatte denna mejlskribent.

I en mejlkommentar till de svar hon fått, skrev anmälaren att hon åter hade motionerat i Svenska rovdjursföreningen om att man i föreningen skulle jobba mot fälljakt.

Det var Jägareförbundets jaktvårdskonsulent som helt grundlöst tolkat in en sabotagerisk från hennes sida i denna mejlkommunikation. Han hade i en anmälan till hennes arbetsgivare länsstyrelsen skrivit att hon mer eller mindre uppmanade till att leta reda på fällorna och förstöra dessa. Han ansåg därför att uppgifterna om fällornas placering skulle sekretessbeläggas. Jaktvårdskonsulenten skrev även att man skulle notera att en av mejlskribenterna skröt med att vara militant djurrättsaktivist.

Genom publiceringen hade personer i anmälarens privata och yrkesmässiga omgiv-ning kunnat få uppfattningen att hon var en helt opålitlig person som ägnade sin fritid åt olaglig verksamhet.

Tidningens yttrande

Jakt & Jägare anförde att Jägareförbundets konsulent var länets mest kände företrädare för jägarkåren. Han var mycket van vid att ha kontakter med medierna och att uttala sig offentligt. Han var anställd av Jägareförbundet som hade ett allmänt statligt uppdrag att leda viltvårdsarbetet i Sverige. När en person i hans position pekade ut en chef på länsstyrelsen för att kunna medverka till jaktsabotage hade det ett stort allmänintresse.

A hade kommenterat anklagelserna och uttalat sig öppet i VLT. Det hade därför inte funnits anledning för Jakt & Jägare att anta att hon ville bli anonymiserad. De publicerade uppgifterna var relevanta eftersom de hade betydelse för anmälarens trovärdighet som tjänsteman.

Tidningen hade inte tagit ställning i saken. Texten byggde på vad som publicerats i VLT och miljöchefen fick tillfälle att tillbakavisa och kommentera jaktvårdskonsulentens påståenden. Anmälaren hade inte heller vänt sig direkt till tidningen efter publiceringen. Hade hon gjort det hade Jakt & Jägare gärna publicerat ett genmäle.

Anmälarens kommentar

Anmälaren kommenterade att det inte gick att värja sig mot en anklagelse i en rubrik. Många människor läste och tog till sig huvudbudskapet i den.

Jakt & Jägare hade ett självständigt ansvar för det tidningen publicerade. Att VLT tidigare hade publicerat uppgifter om händelsen befriade inte Jakt & Jägare från att inta en källkritisk hållning. Att hon hade valt att inte anmäla VLT berodde i huvudsak på att deras rubriksättning inte varit kränkande.

Anmälaren invände mot att det skulle föreligga något större allmänintresse av att återge anklagelserna från jaktvårdskonsulenten. Han var helt enkelt en av Jägareförbundets anställda som drev jägarnas intressen.

Som chef för länsstyrelsens miljöenhet var hon van att nämnas med namn och titel i medierna. Hon var dock inte van vid att tidningar publicerade påhittade anklagelser om att hon misstänktes för att delta i illegal verksamhet. När detta dessutom skedde i form av utmanande rubriker var måttet rågat.

PO:s bedömning

I beslut den 16 januari 2009 hänsköt PO ärendet till Pressens Opinionsnämnd med följande motivering:

En tidning bör inta en kritisk hållning till sina nyhetskällor och kontrollera sakuppgifter så noggrant som möjligt, även om de tidigare har publicerats.

I detta fall kom anklagelserna från en person från Jägareförbundet och som således företrädde jägarnas intressen. Anmälaren däremot sympatiserar efter vad som framgår med djurrättsintressen och har en kritisk inställning till fälljakt. När uppenbara motstående intressen föreligger, innebär det naturligtvis att tidningen källkritiskt måste värdera uppgifter från en part som riktar allvarliga anklagelser mot en annan.

Tidningen har valt att förlita sig på representanten från Jägareförbundet. Utan närmare kontroll har de uppseendeväckande anklagelserna från honom, om att anmälaren skulle kunna medverka till sabotage, lyfts fram i bl.a. rubrik och ingress. Jag konstaterar dock att den mejlkorrespondens som var underlaget för anklagelserna inte gav någon grund för att anmälaren skulle utgöra en sabotagerisk.

De grundlösa anklagelserna från jaktkonsulenten mot anmälaren, som blev klart utpekad i artikeln, var av den arten att de tillfogade henne en betydande publicitetsskada. Uppgifterna hade sådan karaktär att de bl.a. var ägnade att allvarligt skada hennes trovärdighet i sitt yrke.

Sammanfattningsvis: Tidningens okritiska hållning till källan ledde till publiceringen av de grundlösa anklagelserna på framskjuten plats, vilket medförde en oförsvarlig publicitetsskada för anmälaren. Det i artikeln publicerade uttalandet från anmälaren var inte av den arten att publicitetsskadan för henne upphävdes.

Jakt & Jägare bör därför klandras. Ärendet överlämnas till Pressens Opinionsnämnd.

Pressens Opinionsnämnds beslut

Nämnden instämmer i PO:s bedömning och finner att Jakt & Jägare ska klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.