Göteborgs-Posten publicerade hösten 2018 en artikel om ett par skolbarn som stängts av efter ett bråk på skolgården. Genom att enbart skildra den ena elevens version av händelseförloppet tillfogades den andra eleven en publicitetsskada. Med särskilt beaktande av elevens unga ålder anser nämnden att publicitetsskadan är att betrakta som oförsvarlig. Tidningen klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.
Göteborgs-Posten, exp. nr. 35/2019, dnr. 18475
Pressens Opinionsnämnds beslut
Pressens Opinionsnämnd klandrar Göteborgs-Posten
för att ha brutit mot god publicistisk sed.
_______________
Genom beslut den 27
november 2018 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende en
anmälan mot Göteborgs-Posten till Pressens Opinionsnämnd.
PO:s beslut hade följande lydelse.
Vad tidningen publicerade
Fredagen den 7 september 2018 publicerade Göteborgs-Posten, GP, en artikel med
rubriken Tioåringar stängdes av från sin
skola.
I ingressen stod att två tioåringar
tvingats stanna hemma från skolan i början av veckan efter ett bråk där ett
tiotal andra skulle ha varit inblandade. Nu överklagade föräldrarna beslutet
till förvaltningsrätten och anmälde skolan för kränkande särbehandling.
Händelsen hade inträffat på skolgården på en kommunal grundskola i stadsdelen X (namn angivet] under x-dagen [veckodag angiven] veckan före publiceringen.
Två pojkar, av ett tiotal
inblandade i bråket, hade varit avstängda från skolan under måndagen och
tisdagen på grund av händelsen.
” – Vår son har aldrig tidigare varit inblandad i den här typen av
incidenter och det är mycket för en tioåring att ta. Det var först på tisdagen
som rektorn lyssnade på hans version”, sade en förälder till en av de två
pojkarna.
Enligt sonen skulle en skolkamrat
ha spottat på hans ben varvid sonen frågat ”varför
spottar du på mig”. Skolkamraten skulle då ha närmat sig sonen på ett
hotfullt sätt och sonen skulle då ha dragit ner kamraten på marken och lämnat
honom där.
På kvällen hade ett mejl skickats
ut till skolans föräldrar:
”I dag har vi haft en konflikt bland eleverna. Något som berörde två
elever spred sig så att ett tiotal blev inblandade, eller blandade sig i.”
”/…/ Vi vill att du talar med ditt barn om det som har hänt. Vi
försöker lära barnen att inte välja sida i konflikter eller göra sig till en
del av dem, utan att tillkalla hjälp i stället. /…/”
En av pojkarnas föräldrar hade
alltså nu överklagat beslutet om avstängning till förvaltningsrätten och skrev
bland annat:
”Vi fick ingen tydlig information varken per samtal, mejl eller brev om
avstängningen eller information om att vi som vårdnadshavare har rätt att
överklaga beslut om avstängning. Vi fick vända oss till vår jurist för att få
denna vitala information och har med hjälp av henne överklagat detta beslut.
Enligt 14 § förvaltningslagen har rektor kommunikationsskyldighet mot
berörande parter och har brustit överväldigande i detta avseende.”
” – Vår son kommer hem med tårar i ögonen, traumatiserad och skärrad.
Därför anmäler vi också skolan till Skolinspektionen”, sade föräldern.
När GP nådde skolans rektor på
onsdagseftermiddagen, stod denne fast vid sitt beslut.
” – Mitt beslut grundar sig i att alla elever ska känna sig trygga. Det
var många barn inblandade men jag bedömer att det var de två barnen som
påverkade tryggheten. Jag tycker att det är tråkigt att pojken känner sig
kränkt och det är alltid tråkigt när sådana här allvarliga händelser av den här
digniteten äger rum på en grundskola. Nu får vi se vad förvaltningsrätten gör
för bedömning”, sade rektorn.
I en faktaruta stod att frågan om
avstängning reglerades i skollagen. Av de redovisade reglerna framgick bland
annat att rektorn i en grundskola hade rätt att besluta att stänga av en elev
om det var nödvändigt med hänsyn till övriga elevers trygghet och studiero.
Innan rektorn beslutade om en sådan avstängning skulle eleven och elevens
vårdnadshavare beredas tillfälle att yttra sig.
En motsvarande publicering skedde
på tidningens webbplats, gp.se, den 6 september.
På nätet fanns också några mellanrubriker i artikeln, bland annat Blev spottad på i anslutning till den
återgivna versionen av händelseförloppet.
Anmälan
Mamman, nedan kallad A, till
pojken som i publiceringen omnämndes som skolkamraten, B, anmälde artikeln
till Allmänhetens Pressombudsman, PO.
A anförde att tidningen låtit
mamman till en förövare lämna sin version i artikeln, utan att ha försökt nå
och höra den andra sidan.
Det var B som var det verkliga
offret. Han hade blivit påhoppad, kränkt och misshandlad av – enligt skolan –
ett tiotal andra elever. Rektorn och annan personal hade samstämmigt sagt att
B stått ensam mot hela gruppen.
B hade inte startat bråket utan
det var tvärtom han som blivit angripen. Händelsen var dessutom bara den
senaste i en lång rad allvarliga kränkningar av honom, vilket det fanns ett
antal kränkningsrapporter som styrkte.
Den pojke, vars version tidningen
gav, hade varit en av de mest drivande i kränkningen av A:s son.
Tidningen hade kunnat stanna vid
att berätta om att två elever stängts av, att belysa den principiella frågan
om skolan hade rätt att göra så eller inte. Och att i det sammanhanget bara
beskriva händelsen som ett bråk förra veckan eller liknande.
I stället hade tidningen skrivit:
”Enligt sonen ska en skolkamrat ha spottat på hans ben varvid sonen
frågade ´varför spottar du på mig´. Skolkamraten ska då ha närmat sig sonen på
ett hotfullt sätt och sonen ska då ha dragit ner kamraten på marken och släppt
honom där.”
Den intervjuade mamman fick
dessutom hävda att hennes son inte varit inblandad i liknande saker förut,
vilket inte var sant. B hade råkat ut för honom tidigare.
Tidningen hade inte försökt att nå
A eller hennes familj, efter vad hon kände till. Rektorn hade tystnadsplikt och
kunde inte uttala sig om detaljer.
När det gällde frågan om utpekande
hade GP visserligen inte skrivit skolans namn utan bara att det var en skola i stadsdelen
X. Men händelsen hade varit en stor snackis på den aktuella skolan, med nästan
500 elever, och även i bostadsområdet [namn angivet] där skolan var områdets
största. Att tidningen angav dagen för det inträffade och publicerade ett
utdrag ur det mejl som gått ut från skolan ringade in händelsen ytterligare.
Med andra ord var det väldigt
många barn och vuxna som visste vilken händelse GP skrivit om. Alla dessa hade
fått läsa att den elev som beskrevs som ett offer i artikeln – fast han var
förövare i verkligheten – bara hade försvarat sig efter att B först varit
hotfull mot honom.
Detta var befängt då
skolpersonalen var eniga om att det var B som utsatts för en kränkning. B:s
eventuella utfall hade enligt personalen varit i desperat självförsvar.
Sammanfattningsvis borde GP aldrig
ha publicerat uppgifterna om hur den andra mamman och hennes son menade att
bråket gått till. Detta eftersom uppgifterna ifrågasatte B:s roll som offer i
denna händelse som av alla vuxna på skolan beskrivits som just ett mycket
allvarligt angrepp på honom. Publiceringen hade orsakat ytterligare lidande
för B som redan befann sig i en extremt utsatt situation.
För det verkliga offret i
historien, B, var skolan och hans bostadsområde en mycket stor del av hans
värld. Och i hans värld hade nu en felaktig bild spritts av hur denna
omskakande händelse gått till. Förövaren hade i denna historia gjorts till ett
offer och B hade förminskats till en skolkamrat som spottat på ett annan och
närmat sig denne hotfullt.
Tidningens yttrande
GP svarade genom sin utgivare,
Christofer Ahlqvist.
Artikeln kretsade kring en skola
som stängt av två tioåringar. Att två så unga elever stängts av var ovanligt
och skälet till att artikeln var intressant att publicera. Syftet hade aldrig
varit att slå fast ett visst händelseförlopp eller att hitta en skyldig i den
konflikt som fanns mellan eleverna.
Det stämde att bara den avstängda
eleven hade fått ge sin version. Men det var viktigt att understryka att
berättelsen refererades till som just hans version – inte någon fastslagen
sanning. Det gjordes tydligt i texten genom att tidningen använt formuleringar
som ”Enligt sonen ska en skolkamrat” och ”Skolkamraten ska då ha” samt ”sonen ska då ha” (tidningens kursiveringar,
PO:s anm.).
I den principiella fråga som
artikeln avhandlade bedömde GP att det var viktigt att även sätta händelsen i
ett sammanhang och ansåg därför att den avstängda pojkens version var viktig
att ha med. I det läget hade tidningen så klart även velat få den andra sidans
version. Tidningen hade dock inte några kontaktuppgifter till anmälarens
familj och rektorn hade i ett sådant läge tystnadsplikt. GP hade också bedömt
att rektorns kommentar tog tillvara anmälarens intresse då rektorn sade att det
var de pojkar som stängts av som var de som påverkade tryggheten.
I en artikel som berörde barn var
det av vikt att vara särskilt försiktig med uppgifter som kunde vara
utpekande. GP hade därför anonymiserat skolan till ett område med runt tjugo
skolor som händelsen skulle kunnat ha inträffat på. Utgivaren menade att det
gjorde att bara de som faktiskt redan kände till händelsen kunde förstå vilka
elever som varit inblandade. Gällande de som faktiskt redan kände till
händelsen menade utgivaren vidare att tidningen inte hade slagit fast något
händelseförlopp eller låtit någon version stå obesvarad.
Mot denna bakgrund ansåg tidningen
att anmälaren inte tillfogats någon oförsvarlig publicitetsskada genom
artikeln.
PO:s bedömning
Tidningen bör visa särskild hänsyn
när den skriver om barn och unga.
Det fanns ett allmänintresse av
att belysa att grundskolans rektor beslutat att stänga av två elever från
skolan. Det var en ingripande åtgärd och barnen var endast tio år gamla. Att
belysa reglerna för när en rektor har rätt att fatta sådana beslut, och den
kommunikation med föräldrar och barn som ska föregå åtgärden, har också ett
sådant intresse.
Det var således motiverat att föra
diskussioner kring dessa ämnen i tidningen och att, åtminstone i allmänna
termer, beröra själva händelsen på skolan.
Den pressetiskt relevanta frågan
är om det i artikeln var motiverat att ge den ena pojkens version av själva
händelseförloppet på skolgården, eller om berättelsen i den delen tillfogade
pojken B en publicitetsskada som inte var försvarlig. B:s mamma har i anmälan
anfört att händelsen lika gärna bara hade kunnat beskrivas som ett ”bråk” utan
närmare detaljer.
Vid bedömningen av den
publicitetsskada som tillfogats B är både utpekandet av honom och uppgifternas
karaktär av kränkning av betydelse. Samt den särskilda hänsyn som bör visas
honom på grund av hans ringa ålder.
När det gäller utpekandet har
tidningen inte skrivit ut namnet på skolan utan endast angett ett område med
ett flertal skolor som händelsen skulle kunna ha inträffat på. Om pojken B
framgår bara att han går i femte klass.
Samtidigt torde incidenten på
skolgården ha uppmärksammats av många barn som fört information om bråket
vidare till föräldrarna. Föräldrarna hade också fått kunskap om incidenten i
det mejl som skolan skickade ut och som tidningen återgav utdrag från i
artikeln. Publiceringen angav även vilken dag händelsen inträffat. Detta medförde
ett utpekande inför en viss krets.
Dock kan det inte antas att den
krets som kunde sluta sig till vilka de inblandade var, också hade hela
händelseförloppet klart för sig.
I anmälan har A anfört att hennes
son redan innan den aktuella händelsen befann sig i en utsatt situation. Sonens
version av händelseförloppet var att det var han som blivit angripen, kränkt
och påhoppad av ett tiotal andra barn, som han stått ensam mot. Såsom A anfört
torde också skolan och dess närområde vara en stor del av hennes sons värld.
Uppgifterna var därför känsliga
för honom, även om utpekandet skedde inför en begränsad krets.
Inför den krets som förstod vilka
de inblandade var spreds en oemotsagd version som gav intrycket av att det var
B skulle ha orsakat händelsen genom att ha spottat på den andre pojkens ben och
uppträtt hotfullt, trots att B:s version var att det var han som blivit
angripen och kränkt. Detta medförde en publicitetsskada för B.
Med särskilt beaktande av hans
unga ålder är publicitetsskadan att betrakta som oförsvarlig. Tidningen bör
därför klandras.
Ärendet hänskjuts till Pressens
Opinionsnämnd, PON.
Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd
Anmälaren och tidningen har yttrat sig i
nämnden.
Pressens Opinionsnämnds bedömning
Pressens Opinionsnämnd instämmer i PO:s
bedömning att tidningen ska klandras för att ha brutit mot god publicistisk
sed.