I början av året anmäldes en debattartikel i Svenska Dagbladet som analyserade domen mot den så kallade kulturprofilen. Även om det rör sig om åsiktsmaterial så anser nämnden att de återgivna detaljerna är av så allvarlig art att anmälaren tillfogats en oförsvarlig publicitetsskada. För det ska tidningen klandras.

Svenska Dagbladet, exp. nr. 72/2019, dnr. 19052

Pressens Opinionsnämnds beslut

Pressens Opinionsnämnd klandrar Svenska Dagbladet för att ha brutit mot god publi­cis­tisk sed.

_______________

Genom beslut den 22 maj 2019 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende en anmälan mot Svenska Dagbladet till Pressens Opinionsnämnd.

PO:s beslut hade följande lydelse.

Vad tidningen publicerade

Den 13 januari 2019 publicerade Svenska Dagbladet på sin webbplats en debatt­artikel med rubriken Överläkaren kritisk: Orimlig tidsuppgift från kvinnan. Samma debattartikel publicerades den 14 januari 2019 i den tryckta utgåvan, nu med rubriken Överläkare kritisk till domen: Orimligt givet fysiologiska fakta.

Artikeln var skriven av A [namn angivet], docent, överläkare och författare.

Kulturprofilen dömdes i hovrätten för två fall av våldtäkt mot en kvinna. Debatt­artikeln diskuterade rimligheten i denna dom. Skribenten skrev att hon varit kvinna i hela sitt liv och läkare i över 30 år. Hon hade haft patienter som blivit våldtagna och visste hur svårt det kunde vara att tala om det som hänt.

Hon kände djup empati för dessa kvinnor, men empatin fick inte lägga hinder i vägen för att ställa följande frågor: Var domstolarnas bedömning i fallet Kulturprofilen rättvis? Och vilka konsekvenser kunde denna bedömning leda till när det gällde svenskarnas sexualliv?

Hon citerade ur domen:

”Hovrätten delar fullt ut tingsrättens bedömning om vad som är utrett i målet och att det således är styrkt att [Kulturprofilen] med våld tvingade måls­äganden att utföra oralsex genom att hålla fast hennes nacke så hårt att hon inte kunde ta sig loss samtidigt som han förde in sitt könsorgan långt in i hennes svalg…”.

I domen nämndes också att den anklagade menade att det var en normal kärleks­akt. Han hade inget minne av att målsäganden höll på att kräkas. Ord stod mot ord.

Vad som inträffat beskrevs ännu en gång:

”Enligt målsägandens berättelse som återges i domen var det hon som inledde oralsexet, efter ’det ömsesidiga sexet’, ett vaginalt samlag som varade kanske i femton minuter och som enligt henne innehöll ’inte en millimeter av våld’. Under det pågående oralsexet uppges [Kulturprofilen] plötsligt hålla hårt i hennes huvud och ’trycka in sitt kön så långt ner i hennes hals att hon inte kunde andas’.”

Målsäganden uppger – [antal år angivna] efter händelsen – att detta pågick i upp­skattningsvis trettio sekunder, kanske uppemot en minut.

A skrev:

”Hon försökte komma loss genom att häva sig upp men utan att lyckas. Enligt domen tog hon dock inte tag i [Kulturprofilens] händer eller visade på annat sätt att hon inte fick luft. Det var först när hon fick ’ett par kraftiga spykonvulsio­ner genom hela kroppen’ och spydde ’i sin egen mun’ som [Kulturprofilen] drog ’hennes huvud och en del av hennes överkropp utanför sängkanten så att hon kunde spy på golvet…’. Men bara ’någon droppe av spyan’ hamnade på golvet då hon i stället hade svalt den.”

Målsäganden kallade det för en våldtäkt. En domstol hade dock skyldighet att formulera och pröva alternativa hypoteser.

Det var inte ovanligt att man under samlag håller den andra hårt i lustens hetta.

Inte heller uppgiften att den anklagade tryckte in sitt kön så att kvinnan inte kunde andas och fick kräkreflexer kunde tas som ett bevis på våldtäkt. Många kvinnor som varit med om orala samlag kan intyga att sådant kan hända i upp­hetsningens stund utan att det finns minsta illvilja bakom mannens agerande. Rent ut sagt var munhålan ett föga ändamålsenligt utrymme för en erigerad lem.

Skribenten ifrågasatte även målsägandens uppgift om att andningsvägarna skulle ha varit blockerade i en halv till en minut. Det var orimligt. Kvinnan skulle innan dess fått en så svår lufthunger att hon skulle ha gjort allt för att komma loss. Hon hade emellertid inte tagit i hans händer eller slagit på honom. Givet fysiologiska fakta kunde det endast ha rört sig om några få sekunder.

Målsäganden hade också uppgivit att Kulturprofilen, i samma ögonblick som hon fick en spya i munnen, förde hennes huvud och en del av överkroppen över säng­kanten så att hon kunde spy på golvet. Han verkar således ha avbrutit det orala samlaget med en gång när han blev varse hennes illamående.

Skribenten skrev:

”Ska ett samlag som inleds frivilligt av kvinnan och som avbryts frivilligt av mannen så fort han upptäcker att hon inte mår bra under samlaget, kallas för våldtäkt?”

Den 15 januari 2019 publicerade den tryckta utgåvan av tidningen ett svar från en läkarstudent. Det hade rubriken Ett rejält etiskt övertramp av överläkare A. I artikeln ifrågasattes bland annat A:s kompetens när det gällde sexualbrottsoffers agerande.

Den 16 januari 2019 publicerade tidningens webbplats ett svar från A med rubriken Sorgligt angrepp – missar min poäng om vanligt sex. Samma text publicerades den 17 januari 2019 i den tryckta versionen, nu med rubriken [Läkarstudenten] missar kärnan – min oro att vanligt sex kan betecknas som brott.

I texten argumenterade A för sin kompetens på detta område. Hon argumenterade även i sak, till exempel för sin bedömning att det är orimligt att den som får sina andningsvägar blockerade vid oralt samlag håller ut i 30 sekun­der till en minut.

Hon framförde att kärnpunkten i hennes resonemang var att även om man betrak­tade målsägandens berättelse som trovärdig, fanns det utrymme för olika tolk­ningar av det inträffade.

Bakgrunden till hennes första debattartikel var en oro som delades av många: att aktiviteter som kunde förekomma även vid ett kärleksfullt samlag kunde beteck­nas som brott, även om man avbröt samlaget frivilligt så fort man upptäckte att ens partner inte mådde bra. Hennes artikel var inget försvar för ”rough sex”, utan en uppmaning till besinning.

Anmälan

Saken anmäldes av målsäganden i rättegången mot Kulturprofilen. Hon före­träd­des av en advokat. Hon var kritisk på flera punkter.

I tidningen hade A presenterats som överläkare, det vill säga som en neutral medicinsk expert och auktoritet. Man hade dock underlåtit att nämna att hon känner den dömdes vän [namn angivet] och haft kontakt med den dömdes [titel och namn angivna]. Detta framgick av en intervju i Läkartidningen (Läkartidningen.se den 18 januari 2019). Läsaren gavs således ingen möjlighet att förstå att A därför kunde ha intresse i målet.

A hade förvanskat och vinklat vad som faktiskt kommit fram vid rätte­gången. Hon hade undanhållit uppgifter ur förhören med målsäganden och ett vittne på ett sätt som gjorde det omöjligt för en läsare som inte tagit del av domen att skilja på vad som sagts och vad som var A:s egen, opinions­bildande kommentar. Följden var att en felaktig bild av vad som sagts i rätten spridits av Svenska Dagbladet. Det var hänsynslöst och ledde till publicitets­skada, även om tidningen inte publi­cerat målsägandens namn. Detta då många, inte minst i hennes arbetsliv, redan visste vem hon var.

Exempel på felaktigheter var att hon inte redogjorde på ett korrekt sätt för vad målsäganden sagt när det gällde graden av våld. I domen stod till exempel att händelsen enligt målsäganden pågick ”så pass länge att hon fick panik i hela kroppen”. Det stod även att ”hon försökte komma loss men han höll henne i ett stenhårt grepp. Hon tog i med händerna mot honom och försökte häva sig upp men kom inte loss”.

I tidningens text finns inte passusen om att hon hölls fast så länge att hon fick panik i hela kroppen. Och i stället för att skriva att han hållit i ett ”stenhårt grepp” hade A skrivit ”hårt”.

A skrev sedan, i egenskap av läkare, att en människa som får luftvägarna blocke­rade inte beter sig som målsäganden gjorde. Det var respektlöst att utan att hän­visa till forskning eller fakta påstå att en människa i denna situation inte rea­gerar som målsäganden gjorde.

A skrev också att ”även ett av vittnena, målsägandens förre terapeut tolkade händelsen enligt målsägandens utsaga som ’ett passionerat beteende’”. Det stäm­de inte. Påståendet hade tagits upp av målsäganden själv i rätten. Hon sa till rätten att hon i samtalet med terapeuten tagit avstånd från denna beskrivning. Det var inte ett passionerat beteende utan ett övergrepp.

Här förvanskade således skribenten ännu en gång det som kommit fram i rätten.

I A:s andra artikel upprepade hon påståendet att ett vittne skulle ha tolkat händel­sen som ”ett passionerat beteende”.

Tidningens svar

Tidningen svarade genom sin utgivare Anna Careborg att SvD hade den djupaste förståelse för att det var smärtsamt att påminnas om de beskrivna händelserna och olika människors åsikter om desamma. Samtidigt var domen mot den så kal­lade kulturprofilen en milstolpe i debatten om hur sexualbrott hanterades i det juridiska systemet.

SvD hade som publicistiskt mål att vara en arena där olika åsikter och synsätt kunde mötas. Det skulle vara högt i tak och debattörer måste räkna med att få svar på tal.

Debattinlägg skilde sig från nyhetsjournalistiken genom att påståenden, åsikter och tolkningar var skribentens egna. Utgivaren skrev:

”Den kritiska hållningen från Svenska Dagbladets sida när det gäller åsikts­material handlar dels om att tydligt markera att det rör sig om en åsiktstext och dels att tillhandahålla utrymme för motsatta ståndpunkter.”

Att visa brotts- och olycksoffer största möjliga hänsyn var förknippat med frågan om utpekande. Det var särskilt viktigt om det som publicerades gällde integritets­känsliga frågor. I det här fallet var anmälaren inte namngiven. Tidningen hade inte heller angivit hennes ålder, yrke, bostadsort eller något annat som kunde vara utpekande. Den enda detalj som nämndes i texterna var att det rörde sig om en kvinna. Således kunde hon inte bli känd utanför den närmsta kretsen.

När det gällde bindningar mellan artikelskribenten och kulturprofilen och dennes [titel angiven] hade hon endast träffat dem vid ett par tillfällen. Om hennes be­gränsade kontakt med dem varit värda att nämna hade det rimligen varit detsam­ma när det gällde en lång rad andra personer, som [namn och titlar angivna].

Att sätta i system att redovisa skribenters politiska engagemang, ekonomiska bindningar och vänskapskapsband var praktiskt orimligt och skulle sätta en helt ny standard för alla tidningar som verkade inom det pressetiska systemet.

Anmälarens kommentar

Anmälaren förde, via sitt ombud, fram att Svenska Dagbladet i tidigare artiklar pekat ut henne som [titel angiven] på [högskola angiven] och [titel angiven]. Där­med var hon lätt identifierad för en större krets än den närmsta. Anmälaren hän­visade till två artiklar:

  • Högskola dras in i [Kulturprofilen]-affär: osund syn på unga (SvD den 21 september 2018)
  • Framställs helt onyanserat som ett monster (SvD den 29 januari 2019)

Anmälaren vidhöll att vänskapsbandet till [namn angivet] borde ha redovisats, då han hade dokumenterade intressen i målet.

Att skribenten ansåg att det som prövats av rätten var ”vanligt sex” var en åsikt hon var fri att ha och sprida. Vad anmälaren ifrågasatte var att skribenten i två artiklar förvanskat målsägandens/anmälarens berättelse så att det var svårt att skilja mellan vad målsäganden berättat som vittne i rätten och vad som var skri­bentens kommentar till det.

PO:s bedömning

PO:s uppgift är att bedöma vad en tidning faktiskt publicerat. I anmälan kritiseras tidningen för att den inte redogjort för ovan beskrivna vänskapsförhållanden. Då det inte är en del av publiceringen faller frågeställningen utanför PO:s bedöm­ning.

I opinionsbildande journalistik, som ledare, krönikor och debattartiklar är det högt i tak när det gäller att framföra åsikter. Själva idén med denna form av jour­nalistik är att medierna ska kunna vara en offentlig arena för samhällsdebatt och på så sätt bidra till att stärka demokratin.

Det är emellertid, ur ett pressetiskt perspektiv, inte högre i tak för kränkningar och beskrivningar av integritetskänsliga händelser av utpekade personer än i annan journalistik.

Anmälarens ombud beskriver flera passusar i de anmälda texterna som inte exakt återger vad som står i domen. Ett ”stenhårt” grepp reduceras till exempel till ett ”hårt”. I debattartikeln utelämnas att domen innehåller målsägandens beskriv­ning av hur lång tid hon inte kunde andas: ”så pass länge att hon fick panik i hela kroppen”.

Dessa brister är emellertid av underordnad betydelse vid bedömningen av publi­citetsskadan. Det beror på att det framgår av texten att hon inte kunde andas, att hon bedömer tiden från 30 sekunder upp till en minut och att hon be­handlades brutalt av förövaren.

De pressetiskt problematiska delarna av publiceringen är den detaljerade beskriv­ningen av övergreppet, detaljer som upprepas flera gånger i den första debatt­artikeln:

”Hovrätten delar fullt ut tingsrättens bedömning om vad som är utrett i målet och att det således är styrkt att [Kulturprofilen] med våld tvingade målsäganden att utföra oralsex genom att hålla fast hennes nacke så hårt att hon inte kunde ta sig loss samtidigt som han förde in sitt könsorgan långt in i hennes svalg…”.

Lite senare i texten:

”Enligt målsägandens berättelse som återges i domen var det hon som inledde oralsexet, efter ’det ömsesidiga sexet’, ett vaginalt samlag som varade kanske i femton minuter och som enligt henne innehöll ’inte en millimeter av våld’. Under det pågående oralsexet uppges [Kulturprofilen] plötsligt hålla hårt i hennes huvud och ’trycka in sitt kön så långt ner i hennes hals att hon inte kunde andas’.”

Ännu något senare:

”Hon försökte komma loss genom att häva sig upp men utan att lyckas. Enligt domen tog hon dock inte tag i [Kulturprofilens] händer eller visade på annat sätt att hon inte fick luft. Det var först när hon fick ’ett par kraftiga spykonvulsio­ner genom hela kroppen’ och spydde ’i sin egen mun’ som [Kulturprofilen] drog ’hennes huvud och en del av hennes överkropp utanför sängkanten så att hon kunde spy på golvet…’. Men bara ’någon droppe av spyan’ hamnade på gol­vet då hon i stället hade svalt den.”

Dessa beskrivningar grundar sig på domen och därmed på vad parterna fört fram i rättegången. Om ett brottsoffer i en rättegång detaljerat berättar vad hon eller han varit utsatt för ökar möjligheten till en fällande dom. I rättssalen kan detaljer­na redovisas, även om de är av integritetskänslig karaktär.

Men bara för att detaljer uppges i en rättssal och finns med i en dom är det inte självklart att en tidning bör återge dem.

Frågor om enskilda människors sexualitet är av ytterst integritetskänslig natur. Sex hör normalt till den sfär som omgärdas av privatlivets helgd. I detta fall är det extra påtagligt eftersom det handlar om en sexuell akt som utvecklas till ett övergrepp – om det är målsäganden, tingsrätten och hovrätten överens. Övergrep­pet upplevdes, av beskrivningarna i domen att döma, som ytterst obehagligt i stunden av målsäganden/anmälaren. Till det kommer minnet av upplevelsen som lett till polisanmälan flera år senare.

Att en tidning, utan återhållsamhet, i detalj återger vad som skett river inte bara upp såren för brottsoffret, utan riskerar också att åsamka henne en allvarlig publi­citetsskada inför den krets som vet vem det handlar om.

I utpekandefrågan för tidningen fram att man inte namngivit anmälaren eller på annat sätt angivit detaljer i debattartikeln som pekar ut henne. Det är riktigt, men det är inte den enda faktor som påverkar utpekandefrågan och effekten av de återgivna detaljerna.

Det finns, som tidningen skriver i sitt yttrande, en nära krets som förstår vem det handlar om. Det kan röra sig om familj, nära vänner och bekanta i den sfär som anmälaren tillhör. För denna nära krets återges integritetskänsliga detaljer som den inte har anledning att få kännedom om via massmedia. Detaljerna är av så allvarlig art att även om denna nära krets är liten, har anmälaren tillfogats en oförsvarlig publicitetsskada

Dessutom finns det goda grunder för ombudets misstanke att mediauppmärksam­heten runt Kulturprofilen fått en större krets att förstå vem det handlar om. SvD har mycket riktigt tidigare uppgivit att anmälaren är [titel angiven] vid [högskola an­given] och [titel angiven]. En enkel sökning på nätet visar att även till exempel DN berättat om att hon är [titel angiven] vid högskolan (Högskola anklagas för att ha tystat ned polisanmälan mot Kulturprofilen, DN den 5 juli 2018).

Dessa artiklar omfattas inte av denna anmälan, men de visar att när Svenska Dagbladet valde att publicera de aktuella debattartiklarna skedde det i en medial miljö där det är rimligt att anta att allt fler fått kännedom om brottsoffrets iden­titet.

Tidningen skriver i sitt yttrande:

”Den kritiska hållningen från Svenska Dagbladets sida när det gäller åsikts­material handlar dels om att tydligt markera att det rör sig om en åsiktstext och dels att tillhandahålla utrymme för motsatta ståndpunkter.”

Det är viktigt att det kan föras en offentlig debatt om rättstillämpning, även i känsliga frågor, som den aktuella. I en sådan debatt kan även vissa för sakfrågan väsentliga detaljer behöva redovisas, men ansvaret för vilka av dessa som ska göras offentliga faller på tidningen, inte på debattören.

Att markera att det rör sig om åsiktsmaterial och tillhandahålla utrymme för andra åsikter är inte nog. Utgivaren har ett pressetiskt ansvar för att debatten i tidningen sker på ett sådant sätt att den berörda personen inte tillfogas en oför­svarlig publicitetsskada.

I detta har Svenska Dagbladet misslyckats. För det bör tidningen kritiseras.

Ärendet överlämnas till Pressens Opinionsnämnd, PON.

Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd

Endast tidningen har yttrat sig i sak i nämnden.

Pressens Opinionsnämnds bedömning

Pressens Opinionsnämnd instämmer i PO:s bedömning att tidningen ska klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.


Ordförandena Christine Lager, Stefan Johansson och Kristina Svahn Starrsjö samt ledamöterna Nils Funcke, Hans Larsson, Ann Marie Bergström, Magnus Ramberg och Annika Levin var av skiljaktig mening och anförde följande:

I debattartiklar, krönikor och annan opinionsjournalistik ska det vara högt till tak när det gäller att föra fram åsikter, spekulationer, teorier och liknande. Det är ett viktigt inslag i den samhälleliga debatten.

De två anmälda debattartiklarna är skrivna av en läkare och behandlar ett mycket upp­märksammat våldtäktsmål. Debattartiklarna innehåller referat och vissa citat från delar av domen som beskriver skeendet i våldtäktsmålet. Debattören ifrågasätter domstolens bedömning av dessa skeenden och varnar för följderna av domstolens bedömning. Efter den första anmälda debattartikeln har tidningen publicerat ett svar från en annan debattör, en läkarstudent, som kritiserar läkarens första debattartikel. Den andra an­mälda debattartikeln från läkaren är en replik på läkarstudentens artikel. Efter den andra anmälda artikeln har tidningen även publicerat ett svar från en annan debattör, en jurist, som kritiserar både läkarens första och andra debattartikel.

Frågor om hur den straffrättsliga lagstiftningen är utformad och om rättsskipningen fungerar tillfredställande är av stort demokratiskt intresse och måste därför kunna debatteras. I det ligger att det ska vara möjligt att diskutera frågorna inte bara på ett allmänt plan utan också utgången och domskälen i ett enskilt brottmål. I en sådan debatt kan det inte krävas att en debattör redovisar helheten i målet som vore det en nyhetsartikel. Debattören kan alltså lyfta fram valda delar och omständigheter och föra en diskussion kring dem. En viktig del i en pressetisk bedömning är också att en tid­ning ser till att en debattörs synpunkter får bemötas.

När diskussionen inriktar sig på om det var rätt av domstolen att fälla till ansvar i ett enskilt brottmål, särskilt i ett våldtäktsmål, är det oundvikligt att brottsoffret, oavsett om hen är anonymiserad, kan känna sig ifrågasatt och uppleva det som skrivs som djupt kränkande. Vi har full förståelse för det starka obehag som brottsoffret kan känna. Samtidigt är det så att om ett brottsoffers personliga upplevelse helt skulle styra vad som publiceras så skulle det inte vara möjligt att offentligt diskutera ett en­skilt brottmål. Så länge som brottsoffret inte pekas ut på ett sätt som går utöver vad som är pressetiskt försvarbart, måste även enskilda våldtäktsmål kunna debatteras.

Anmälaren, den som är målsägande i brottmålet, är anonymiserad i debattartiklarna. Det torde i och för sig vara så att uppmärksamheten kring brottmålet och vad som i olika sammanhang rapporterats om den person som dömdes av domstolen, medför att de som redan tidigare hade kännedom om målsägandens identitet, särskilt inom de delar av kulturvärlden där målsäganden är verksam, förstod att debattartiklarna handla­de om just den personen.

Debattartiklarna innehåller emellertid inte, utifrån vad som framgår av domen, några nya sakuppgifter. Som PO anger innehåller artiklarna visserligen vissa delar som inte exakt återger vad som står i domen, men enligt PO är dessa brister av underordnad betydelse vid bedömningen av publicitetsskadan. Vi instämmer i PO:s bedömning i denna del och vill också tillägga att varje avvikelse i en publicering jämfört med orda­lydelsen i en dom inte kan leda till klander. Det måste göras en samlad bedömning i varje enskilt fall om avvikelsen förorsakat en oförsvarlig publicitetsskada.

Vad PO istället invänt mot är att den första debattartikeln innehåller detaljerade be­skrivningar av övergreppet. Enligt PO har inte ens den närmaste kretsen till målsägan­den anledning att få kännedom om dessa detaljer via massmedia. Enligt PO är det visserligen viktigt att det kan föras en offentlig debatt om rättstillämpningen även i känsliga frågor som den aktuella. Enligt PO kan även vissa för sakfrågan väsentliga detaljer behöva redovisas, men ansvaret för vilka av dessa som ska offentliggöras faller på tidningen. PO menar att tidningen misslyckats med detta och därför bör kriti­seras för att ha tillfogat anmälaren en oförsvarlig publicitetsskada.

Vi instämmer i att det kan finnas fall där en anmälare tillfogas allvarlig publicitets­skada även om målsäganden är anonymiserad och endast den närmaste kretsen förstår vem det handlar om. Vissa detaljer från domar kan var så känsliga att det i dessa fall blir fråga om en oförsvarlig publicitetsskada eftersom inte ens den närmaste kretsen ska få kännedom om känsliga detaljer via massmedia. Men en sådan bedömning måste göras i varje enskilt fall och utgångspunkten måste vara att domar ska kunna debatte­ras även när de rör typiskt sett känsliga frågor. I det aktuella fallet bygger debattörens åsikter på kritik av hur domstolen bedömt förloppet i ett våldtäktsmål. En sådan kritik kan svårligen föras fram utan att förloppet redovisas. Anmälaren har inte lyft fram att det är omfattningen och detaljerna från domen som är problemet i artiklarna. Vad an­mälaren istället lyft fram är att redogörelserna i de anmälda artiklarna utelämnar och felaktigt tonar ner delar från domen på ett sätt som vinklar beskrivningen till brottsoff­rets nackdel. Men som vi redan angivit kan det i en debattartikel inte krävas att debat­tören redovisar helheten och inte heller varje avvikelse kan leda till klander. Det ligger i själva debattens syfte att en debattör driver en viss linje. Det viktiga är att tidningen ser till att denna linje får bemötas, att debattartiklarna inte innehåller felaktigheter som medför en publicitetsskada och självfallet att brottsoffret är anonymiserat. Dessa aspekter har tidningen tillgodosett i det aktuella fallet. Mot denna bakgrund är det vår bedömning att det inte finns skäl att rikta pressetiskt klander mot tidningen för att den publicerade de två anmälda debattartiklarna.

Aftonbladet kallade anmälaren för gangster
Dagens Nyheter klandras – publicerade bild på fel riksdagsman