Mediernas Etiknämnd klandrar Torsås-Posten för att i ett par publiceringar ha påstått att två tjänstemän i Torsås kommun ägnat sig åt mobbning och trakasserier av en vikarierande miljöinspektör. Publiceringarna har förorsakat de utpekade en oförsvarlig publicitetsskada.

Torsås-Posten, exp. nr. 39/2020, dnr. 19260

Mediernas Etiknämnds beslut

Mediernas Etiknämnd klandrar Torsås-Posten för att ha brutit mot god publicistisk sed.

_______________

Genom beslut den 21 oktober 2019 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) [1] ett ärende avseende en anmälan mot Torsås-Posten till Pressens Opinionsnämnd.

PO:s beslut hade följande lydelse.

Vad tidningen publicerade

Torsås-Posten publicerade en artikel den 7 mars 2019 med rubriken Återbesök hos politiken.

I artikeln stod att skribenten hade lämnat politiken för tio år sedan. Av en händel­se råkade han i augusti i fjol få veta om en ruskig mobbning i kommunen. En vikarierande kvinnlig miljöinspektör trakasserades svårt på miljökontoret sedan i maj. På detta sätt kom han på återbesök hos politiken.

Vikarien ansattes nästan dagligen av sin chef, med aktivt stöd av personalchefen. Också några av kollegorna bidrog till att göra det svårt för henne. Det fanns en utomordentlig dokumentation av det som hänt.

Som kommuninvånare förväntade han sig, förstås, att politiskt ansvariga direkt skulle ingripa. Han misstog sig!

Han kontaktade genast Roland Swedenstam (S) i kommunstyrelsens personal­utskott. Han gjorde inget. Sedan kontaktade han Bengt Rydahl (M), vice ord­förande i bygg- och miljönämnden. Han visade först inget intresse. Sedan kon­taktade Bengt Rydahl, enligt egen utsago, Henrik Nilsson Bokor (S). Därefter var Rydahls intresse som bortblåst.

Då sökte skribenten Nilsson Bokor. Som förväntat ville inte heller han ta itu med de allvarliga missförhållandena. Han uttryckte tvärtom sitt fulla förtroende för cheferna.

Under tiden fortsatte trakasserierna. Själv kunde skribenten bara via dagliga sms och telefonsamtal stötta vikarien. Uppmuntrade henne att så långt som möjligt försöka ignorera och uthärda mobbningen. Och uppmana henne att noggrant dokumentera vad hon utsattes för. Skribenten talade om för henne att hon måste få en annan fast anställning innan han kunde ta itu med kommunledningens stora svek på riktigt.

I april hade hennes anställning motiverats med att några andra inspektörer skulle vara delvis tjänstlediga för vård av minderåriga barn till och med januari 2019. I slutet av oktober tvingades hon lämna vikariatet, i förtid. Alla de barnlediga inspektörerna kom på en och samma gång underfund med att de ville börja arbeta heltid igen! Arbetsgivarens arbetsrättsliga motivering var därför arbetsbrist.

Hon sökte två tjänster som miljöinspektör och kallades till anställningsintervju i bägge fallen. Hennes kompetens var nämligen mycket hög. Alltför hög för miljö­kontoret i Torsås?

Hon tillsvidareanställdes i Vellinge, en av Sveriges erkänt mest välskötta kom­muner. Vellinge hade ca 36 000 invånare. Personalstyrkan på miljökontoret i Vellinge var ganska precis lika stor som den var på miljökontoret i Torsås 2018. I Vellinge ingick det en sakkunnig enhetschef i den styrkan. I Torsås tillkom det en chef, som inte var sakkunnig på miljöområdet.

Elsa Jannert (L) ställde vid kommunfullmäktige den 11 februari 2019 kritiska frågor i en interpellation till Nilsson Bokor om arbetsmiljön i kommunen. Jannert talade med rätta om ”dåligt ledarskap och kränkningar” i sin interpellation. Hon åsyftade bland annat missförhållanden från bildningsnämndens ansvarsområde. Exemplet med vikarien på miljökontoret var alltså ingen isolerad företeelse.

Elsa Jannert och skribenten, samt de andra som var närvarande, fick höra ett svar från Nilsson Bokor som bara kunde betecknas som okunnigt och rörigt. Vanliga anställdas välbefinnande var tyvärr ett ansvarsområde som de socialdemokratiska ordförandena fullt ut försummade. De saknade tillräcklig kunskap och erfarenhet. Någon av dem hade rentav akut brist på arbetslivserfarenhet.

Konsekvensen blev att det socialdemokratiska styret med vett och vilja, samt av nödtvång, hade lämnat fältet fritt för inresta chefer som behandlade underställd personal illa. Så kunde det förstås inte vara i kommunen. Det fanns en mängd dokument som talade om hur anställda skulle bemötas. Men vad hjälpte det om den politiska ledningen inte levde upp till sitt ansvar för de anställdas arbets­miljö?

Alla ordförandeposter var alltså besatta med socialdemokrater. Detta eftersom KD, L och M backade upp den här ordningen.

Den orimliga överbemanningen på miljökontoret visade hur illa det S-ledda styret hushållade med skattebetalarnas pengar. Inte heller detta var ett isolerat exempel. Alla kunde se hur nyanställning efter nyanställning skedde av utredare och andra administratörer för tjänstgöring nära de högsta cheferna. Administra­tion och byråkratisering hade vuxit snabbt under Nilsson Bokors tid som kommu­nalråd.

Personaltillväxten i kommunhuset skedde samtidigt som till exempel de anställda inom äldreomsorgen pressades till att hinna med allt mer och allt tyngre arbete, utan rimlig resursförstärkning. Kontors- och sammanträdeslokaler hade givits högsta prioritet, medan stora behov av förbättringar i äldreboenden skjutits på framtiden.

Bristfälliga beslutsunderlag och ett otäckt hemlighetsmakeri var vanligt. Höga kostnader och en nog så dramatisk skuldsättning var resultatet.

För att sammanfatta: I Torsås kommun var det gyllene tider för ett gäng inresta och maktsugna chefer med kommunchefen i spetsen. De gjorde i allt väsentligt som de själva ville.

Den 23 maj 2019 publicerade tidningen en artikel med rubriken Återbesök hos politiken 2.

Klokt nog hade den politiska majoriteten inte ifrågasatt uppgifterna om att kom­munens samhällsbyggnadschef och personalchefen grovt och under lång tid mobbat och trakasserat. Därmed hade klokheten hos Henrik Nilsson Bokor (S), Mona Magnusson (M), Lena Gustafsson (V), Johan Petersson (L), Mats Olsson (KD) och deras partigrupper upphört. Att dra den enda rimliga slutsatsen av det uppdagade – att som politiskt förtroendevalda ta sitt självklara ansvar för perso­nalpolitiken – visade sig vara en övermäktig uppgift för denna tjänstemanna­styrda skara.

I stället valde den politiska majoriteten i kommunfullmäktige den 11 mars att slött köra vidare i gamla spår. De röstade ner minoritetens förslag om att utöka personalutskottet från tre till fem ledamöter. Därmed var det fortsatt fritt fram för S och V att blockera alla förslag till förändringar i personalutskottets sätt att fungera. Därmed kunde de diskret avstyra alla förändringar, som skulle kunna hota kommunchefens och övriga högre chefers absoluta makt över personal­politikens praktiska sida. Och därmed deras absoluta makt över de kommunan­ställdas väl och ve.

Man skulle ha klart för sig att varje förändring mot ökat inflytande för de för­troendevalda över hur personalpolitiken fungerade i praktiken var ett rött skynke för de kommunala cheferna, som hellre ville fortsätta att styra och ställa med personalen efter egen lust och läggning.

Omröstningen i fullmäktige skedde efter en rad usla argument från Nilsson Bokor till förmån för majoritetens avslagsyrkande. Han visste ju redan att han efter ett inpiskningsmöte omedelbart innan fullmäktigemötet också hade libera­lerna inmotade i fållan.

Johan Petersson och liberalernas invändningar mot ”dåligt ledarskap och kränk­ningar” var som bortblåsta. Det var ändå dessa ord Elsa Jannert (L) använt i en interpellation till kommunalrådet.

Efter liberalernas sätt att rösta i personalutskottsfrågan var det mot bakgrund av interpellationen omöjligt att inte sätta stora frågetecken för äktheten i liberalernas engagemang mot missförhållandena.

Anledningen till rådande missförhållanden var inte brist på policydokument. Problemet var i stället att personalutskottet och de förtroendevalda i nämnderna helt försummade att följa upp hur personalpolitiken bedrevs i praktiken.

Till uppgiften var kopplat att snabbt och resolut korrigera vid övertramp. Och att vid behov utkräva ansvar. Som vid allvarliga förlöpningar som den mobbnings­historia som skribenten redogjort för i den förra artikeln.

Med nuvarande majoritets sätt att agera var det i princip fritt fram för chefer att bete sig regelvidrigt mot underställd personal, om de så önskade.

När miljökontorets mobbningsoffer i sin utsatta belägenhet vände sig direkt till personalutskottets ordförande, Nilsson Bokor, talade han i telefonsamtal om för henne att han minsann inte tänkte agera, och därmed riskera att utöva minister­styre.

Vilken grandios uppvisning i djupaste okunnighet om de mest elementära skill­naderna i fråga om styrprinciperna som gällde för riksnivå respektive kommun­nivå! Man tog sig för pannan.

Socialdemokraterna hade i handling visat att de struntade i att kommunala chefer bevisligen allvarligt missbrukat sin inflytandeställning och trakasserat underställd personal.

Kunde det i miljökontorsfallet haft att göra med att samhällsbyggnadschefen efter 2014 tog tjänstledigt för att bli heltidsanställd socialdemokratisk kommun­politiker i Karlskrona? Denna utflykt avslutades redan 2017, mitt under mandat­perioden. Vederbörande tvingades under stor diskretion bort från politikerposten. Socialdemokraterna i Karlskrona kunde inte längre ignorera återkommande all­varlig kritik från kommunanställda mot vederbörandes sätt att fungera i förhål­lande till dem.

Kanske föll Nilsson Bokor och hans partigrupp dessutom för frestelsen att ta ovidkommande hänsyn till att den mobbande samhällsbyggnadschefen till och med 2018 också var distriktsordförande för S-kvinnor i Blekinge? Denna, inom den socialdemokratiska rörelsen ganska framträdande post, hade vederbörande under de cirka sex månaderna, då de grova trakasserierna mot den underställda kvinnliga vikarierande miljöinspektionen ägde rum.

Inte heller moderaterna hade reagerat mot chefernas trakasserier. Men i vår hade Mona Magnusson blivit personalpolitiskt aktiv, om än i egen sak.

Mona Magnusson hade verbalt attackerat sin närmsta chef, vattenchefen. Sedan motsatte hon sig vattenchefens uppfattning i en viktig organisationsfråga som han ansvarade för. Därefter hade hon gått vidare till kommunchefen. Kommun­chefen gick på Mona Magnussons linje, på ett djupt osakligt och mot vatten­chefen mycket respektlöst sätt. Naturligtvis fick den erkänt mycket kompetente vattenchefen då nog. Han sade upp sig och fick snabbt annan anställning.

När kommunchefen gick Mona Magnussons ärenden var det knappast för att till­mötesgå kommunanställda Mona Magnusson. Det var i stället gruppledaren Mona Magnusson som fick sin vilja fram. De tre moderaterna i kommunfull­mäktige var nämligen omistliga för fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav.

Anmälan

Chatarina Holmberg, samhällsbyggnadschef, anmälde publiceringarna tillsam­mans med tre övriga personer.

Tidningen hade återkommande visat prov på dåligt omdöme ifråga om att skilja mellan sak och person, mellan spekulationer och fakta. Hon och de övriga som anmälde artiklarna hade som tjänstepersoner i offentlig förvaltning pekats ut med namn och yrkestitel. De framställdes som personer som utövade sitt arbete på ett oskickligt och lagvidrigt sätt.

Tidningen hade publicerat antaganden som var klart kränkande. Uppgifterna på­verkade anmälaren negativt både privat och i yrkeslivet. Anklagelserna om mobbning, kränkande särbehandling och otillbörligt maktutövande var helt utan saklig grund, och därmed utan allmänintresse.

Torsås-Posten blandade ihop personers roller som folkvalda politiker och tjänste­personer, på ett sätt som gränsade till ett påhopp på demokratin.

Tidningen hade brustit i sin skyldighet att kontrollera sakuppgifter. Det var svårt för läsarna att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

Anmälaren ställde sig frågande till om tidningen övervägt konsekvenserna av ut­pekandet och grunderna för publiceringen.

Tidningen hade inte gett de utpekade möjlighet att bemöta kritiken eller strävat efter att återge alla parters ståndpunkter.

Tidningens svar

Tidningen svarade genom ansvarig utgivare, Irma Folkesson. Det saknades skälig grund för anmälan.

I den första artikeln framgick hur artikelförfattaren redan från augusti 2018 hade gjort stora ansträngningar för att förmå ansvariga förtroendevalda politiker att ta itu med missförhållandena. Han möttes bara av ointresse. Även kommunchefen hade informerats av artikelförfattaren vid ett personligt möte i kommunhuset. Inte heller det resulterade i något.

Till slut återstod bara för artikelförfattaren att informera kommuninvånarna, de kommunanställdas verkliga uppdragsgivare, direkt via pressen. Han tog då kon­takt med tidningens utgivare. Den omfattande dokumentationen, som utgivaren då och i efterhand under våren 2019 tagit del av, bekräftade fullt ut omständlig­heterna och slutsatserna som redovisades i artiklarna.

Utifrån dokumentationen insåg tidningen att det var fråga om ett agerande som bara kunde betecknas som allvarlig, utdragen mobbning och kränkande särbe­handling av underordnad. Mobbning var något som Torsås-Posten aldrig kunde bidra till att sopa under mattan.

Vidare ansåg tidningen att ett offentliggörande av sakförhållandena och av de centrala aktörerna i sammanhanget var av största allmänintresse. Ett ökat tryck utifrån, som inte skulle försvagas genom anonymiseringen av aktörerna, föreföll vara absolut nödvändigt för att få slut på missförhållandena.

Vikarien hade redan inför anställningen informerat arbetsgivaren om att hon, efter en period av utbrändhet på grund av hård arbetsbelastning och doktorand­studier, hade behov av visst samtalsstöd genom den lokala företagshälsan. Detta arrangemang fungerade också bra till en början. Men ganska snart förbjöd perso­nalchefen vikarien att besöka företagshälsan. Det var i sig självt synnerligen klandervärt.

Tiden fram till att vikarien slutade, var personalchefen fullt ut aktiv med att bi­träda samhällsbyggnadschefen i hennes ansträngningar mot vikarien. Det fram­gick bland annat av ett antal minnesanteckningar och protokoll. Till exempel löd en rubrik i maj: ”Medvetandegörande samtal – misskötsamhet”. I augusti var rubriken ”Varsel om varning i enlighet med AB § 11” och ”Varning enlighet med AB § 11”.

Efter att vikariens fackliga organisation från central nivå tydliggjort svårigheter­na att skilja vikarien från tjänsten med hänsyn till personliga skäl, bytte arbets­givaren spår. Nu var det arbetsbrist som gällde.

Vikarien hade anställts med motiveringen att några miljöinspektörer hade nedsatt tjänstgöring på grund av vård av minderåriga barn. Som genom ett under hade nu dessa medarbetare plötsligt, på en och samma gång, kommit underfund med att de ville komma tillbaka i full tjänst i förtid. I september 2018 undertecknade samhällsbyggnadschefen en skrivelse med rubriken ”Uppsägning på grund av arbetsbrist”.

Förloppet med vikarien uppvisade stora likheter med ett annat fall som gällde en gymnasielärare. Personalchefens och andras agerande i det ärendet belystes på ett utmärkt sätt i ett öppet brev till politikerna i Torsås.

Tidningen redogjorde för brevet, som var undertecknat två anställda vid gymna­sieskolan. I brevet stod bland annat det riktats flera anklagelser utan saklig grund mot läraren. Det utmynnade i varsel om en skriftlig varning från Torsås kom­muns personalchef. Personalchefen anklagades i brevet för ”management by fear”. En utredning hade genomförts av företagshälsovården, en utredare som brevskrivarna inte menade var oberoende. Ingen reaktion på brevet hade märkts på den politiska nivån.

I artikeln redogjordes för vissa personliga uppgifter om samhällsbyggnadschefen. Publiceringen av uppgifterna var motiverad av ett stort allmänintresse. Kommun­invånarna fick därmed möjlighet att väga in informationen när de skulle försöka tolka socialdemokraternas passivitet.

Samhällsbyggnadschefen hade haft en framstående partipolitisk position i den stora grannkommunen. Under tjänstledighet från Torsås var hon heltidsengagerad politisk företrädare för Socialdemokraterna.

Angående anmälarens problem i umgänget med underställd kommunal personal var det inget nytt. Intresset för informationen att samhällsbyggnadschefen under tiden för trakasserierna var distriktsordförande för S-kvinnor i Blekinge, sträckte sig långt över kommunens gränser. Det utgjorde ett talande exempel på hur reto­riken i ett politiskt parti kunde stå i stark motsättning till hur ledande företrädare för partiet agerade i verkligheten. Det visade också på hur ledande kvinnliga chefer kunde agera regelvidrigt mot underställda kvinnliga medarbetare.

Det var för utgivaren och för andra kommuninvånare obegripligt hur Social­demokraterna i Torsås demonstrativt struntade i att ta itu med att kommunala chefer bevisligen missbrukade sin inflytandeställning och trakasserade under­ställd personal. Det var inte särskilt långsökt av artikelförfattaren att peka på förhållanden som förklarade passiviteten och likgiltigheten.

Utgivaren ansåg att anmälaren hade agerat ”utmanade” med sin anmälan till PO.

Offentliggörandet av anmälarens yrkestitel var motiverat av ett stort allmän­intresse.

Artikelförfattarens stegvisa upptrappning för att få till stånd rättelse, var före­dömligt i en politisk demokrati. Till slut återstod bara att informera kommun­invånarna direkt. TP nådde alla hushåll i kommunen. Det var självklart för tid­ningen att publicera artiklarna.

Utöver ett samtal från kommunchefen efter den första artikeln hade anmälarna inte kontaktat tidningen med kritik. Inte heller hade någon kontaktat tidningen för ett genmäle.

Yttrande från anmälaren

Det var ingen hemlighet att hon hade varit tjänstledig för ett politiskt förtroende­uppdrag på heltid och successivt lämnat ifrån sig sina uppdrag. Det var inte heller någon hemlighet att hon hade varit politiskt aktiv när hon anställdes i Torsås kommun 2012. Rättigheten att vara politiskt aktiv och tjänstledig för det var en förutsättning för demokratin.

Personalfrågor hanterades med sekretess. Den person som artiklarna hänvisade till hade uppmanats att göra en anmälan om kränkande särbehandling, men av­stått. Samtal och dokumentation hade skett i samråd med personens fackliga organisation.

PO:s bedömning

PO har till uppgift att pröva klagomål från enskilda som själva pekats ut (genom namn, bild eller andra identifierande uppgifter) med kränkande eller på annat sätt skadande uppgifter om deras personliga angelägenheter. För pressetiskt klander krävs således både ett utpekande och nedsättande uppgifter.

PO:s uppdrag är att pröva om de anmälda publiceringarna har orsakat anmälaren en oförsvarlig publicitetsskada.

Det ingår inte i PO:s uppdrag att pröva vad som är sant eller falskt i en publice­ring. Det är dock viktigt att en tidning har haft tillräcklig grund för att lämna en uppgift.

En person som omskrivs på ett nedsättande sätt bör ges möjlighet att bemöta de uppgifter som tidningen publicerar om honom eller henne. En eventuell publici­tetsskada kan lindras genom att personen får bemöta uppgifterna, antingen sam­tidigt i artikeln eller i en uppföljande publicering.

Om uppgifterna berör den omskrivnes yrkesutövning eller förtroendeuppdrag kan det, beroende på uppgifternas art, vara tillräckligt med en efterföljande publice­ring.

I de anmälda artiklarna riktas hård kritik mot politikerna i kommunen och vad artikelförfattaren menar är bristande ansvar för bland annat arbetsmiljöproblem. Skribenten tar också upp ett specifikt ärende, gällande en vikarierande miljöin­spektör som han har varit i kontakt med. Anmälaren, samhällsbyggnadschefen, påstås ha utsatt vikaren för mobbning och trakasserier.

Anmälaren är inte utpekad med namn. Men genom uppgifterna i den första arti­keln om att uppgifterna handlar om miljöinspektörens chef, och att det i den andra artikeln uttryckligen anges att det är samhällsbyggnadschefen, finns det en större krets som kan identifiera anmälaren.

I den första artikeln står att skribenten fått veta om en ”ruskig mobbning”. En vikarierande miljöinspektör ”trakasseras svårt”. Det föreligger allvarliga miss­förhållanden. ”Vikarien ansattes nästa dagligen av sin chef med aktivt stöd av personalchefen.”.

Den andra artikeln inleds enligt följande: ”Klokt nog har den politiska majori­teten inte ifrågasatt uppgifterna om att kommunens samhällsbyggnadschef och personalchefen grovt och under lång tid mobbat och trakasserat.”

I artikeln beskrivs det som en ”mobbningshistoria”.  I artikeln står bland annat: ”I nuvarande majoritets sätt att agera är det i princip fritt fram för chefer att bete sig regelvidrigt mot underställd personal om de så önskar.”

”Socialdemokraterna har i handling visat att de struntar i att kommunala chefer bevisligen allvarligt missbrukat sin inflytandeställning och trakasserat under­ställd personal. Kan det i miljökontorsfallet haft att göra med att samhällsbygg­nadschefen efter 2014 tog tjänstledigt för att bli heltidsanställd socialdemo­kratisk kommunpolitiker i Karlskrona? Denna utflykt avslutades redan 2017 mitt under mandatperioden. Vederbörande tvingades under stor diskretion bort från politikerposten. Socialdemokraterna i Karlskrona kunde inte längre ignorera återkommande och allvarlig kritik från kommunanställda mot veder­börandes sätt att fungera i förhållande till dem.”

Skribenten frågade om Nilsson Bokor och partigruppen kanske föll för frestelsen att ta ovidkommande hänsyn till att anmälaren var distriktsordförande för S-kvin­nor. Därefter står det:

”Denna inom den socialdemokratiska rörelsen ganska framträdande post inne­hade vederbörande således under de ca sex månader då de grova trakasserierna mot den underställda kvinnliga vikarierande miljöinspektionen ägde rum.”

PO:s uppdrag är inte att avgöra om anmälaren faktiskt har mobbat och trakasserat vikarien. Det är dock viktigt att tidningen har haft tillräckliga belägg för att pub­licera sådana allvarliga anklagelser, även om det framförs i åsiktsmaterial. Att skribenten har talat med vikarien, är inte tillräckligt.

Tidningen har hänvisat till omfattande dokumentation till stöd för uppgifterna. PO har inte tagit del av underlaget. Tidningen har inte heller berättat närmare vad det är för underlag den fått, eller på vilket sätt det skulle utgöra stöd för att vika­rien har blivit utsatt för det artikelförfattaren uppger.

Tidningen har hänvisat till protokollsrubriker om varning och misskötsamhet samt arbetsrättsliga förhandlingar. Protokollsrubrikerna ger endast stöd för att sådana möten och förhandlingar har skett. De utgör inte tillräckligt stöd för att samhällsbyggnadschefen ska ha utsatt vikarien för allvarlig mobbning och tra­kasserier. Det framgår till exempel inte om och i så fall hur dokumenten ger stöd för att vikarien utan saklig grund förbjudits att gå på samtalsstöd hos företags­hälsan.

Det framgår också av anmälarens yttrande att vikarien inte har gjort någon an­mälan enligt de rutiner som finns när personal upplever sig trakasserade eller särbehandlade. Det har därmed inte gjorts någon utredning, som ger stöd för tid­ningens påståenden.

I artikeln påstås också att det framförts ”återkommande och allvarlig kritik från kommunanställda mot vederbörandes sätt att fungera i förhållande till dem”. Det ska enligt skribenten vara orsaken till att anmälaren tvingades bort från politiker­posten i Karlskrona. Vad det är för kritik eller vad tidningen har haft för stöd för uppgifterna framgår inte av artikeln eller skriftväxlingen.

Tidningen skriver i ett yttrande till PO: ”Vidare att hennes problem i umgänget med underställd personal ingalunda är något nytillkommet”. Att något inte är ”nytt”, är inte en pressetisk hållbar grund för att publicera allvarliga uppgifter om utpekad person.

Skälen till att någon känner sig mobbad och trakasserad varierar från person till person. Det är förstås allvarligt om en person anser sig utsatt för sådant beteende. Men eftersom begreppen saknar en exakt definition, och är nedsättande för den som utpekas som förövare, ställs det höga krav på tidningens belägg innan det kan fastslås som sant att det rör sig just om mobbning och trakasserier.

I det här fallet har tidningen inte visat att den har haft tillräckligt stöd för att oreserverat peka ut samhällsbyggnadschefen som mobbare och en person som grovt trakasserat vikarien.

De allvarliga anklagelserna mot henne är också svepande. Det framgår till exem­pel inte vad det är för beteende och agerande som ska ha utgjort mobbning och trakasserier. Det gör även att uppgifterna är svåra att försvara sig mot.

I artiklarna har skribenten framfört starka åsikter om kommunens agerande kring arbetsmiljön. Det finns stort utrymme för att framföra sådana åsikter i artiklarna. Det finns således inga invändningar mot att skribenten till exempel kritiserar politikernas ansvar för arbetsmiljösituationen i kommunen. Politiker får tåla hård kritik mot agerande som har samband med deras utövning av uppdraget.

Det innebär emellertid inte att uppgifterna i artiklarna får kränka enskilda perso­ner på ett oförsvarligt sätt.

I artiklarna pekas samhällsbyggnadschefen oreserverat ut som ansvarig för regel­vidrigt beteende, bestående av nästan dagliga, grova trakasserier och mobbning, under lång tid. Kritiken är mycket allvarlig och skadande för henne.

Med hänsyn till uppgifternas allvarliga art har tidningen haft en pressetisk skyl­dighet att ge anmälaren möjlighet till samtida bemötande. Det har tidningen inte gjort. Tidningen har inte heller gett henne möjlighet till bemötande i en uppföl­jande publicering.

Sammantaget har tidningen brutit mot god publicistisk sed.

Mobbning och särbehandling är viktiga frågor. Det är av allmänintresse att be­lysa hur arbetsmiljöfrågor hanteras av kommunen och politikerna. Det finns ett stort utrymme att framföra åsikter i publiceringarna. Men det innebär inte att artiklarna är undantagna från pressetiska överväganden. Särskilt när publicer­ingarna går från att framföra åsikter, till att göra anspråk på att rapportera om nedsättande sakuppgifter om enskilda personer som sanna.

I artiklarna har tidningen publicerat oreserverade och allvarliga påståenden om anmälaren gällande grova trakasserier och mobbning. För att en tidning ska pub­licera sådana allvarliga uppgifter om en utpekad person krävs belägg. Men tid­ningen har inte visat att det funnits tillräckliga belägg för de allvarliga uppgifter­na.

De allvarliga anklagelserna är dessutom svepande. Tidningen har inte heller gett anmälaren möjlighet till samtidigt bemötande.

Vid en samlad bedömning har publiceringarna orsakat anmälaren en oförsvarlig publicitetsskada. För det bör tidningen klandras.

Ärendet överlämnas till Pressens Opinionsnämnd, PON.

Ärendet hos Mediernas Etiknämnd

Tidningen har till nämnden ingivit de underlag man hänvisat till i skriftväxlingen med PO. Därutöver har varken tidningen eller anmälaren yttrat sig i sak i nämnden.

Mediernas Etiknämnds bedömning

Mediernas Etiknämnd delar PO:s bedömning och finner att anmälaren har orsakats en oförsvarlig publicitetsskada. Tidningen klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.

[1] Pressens Opinionsnämnd och Allmänhetens Pressombudsman ombildades den 1 januari 2020 till Mediernas Etiknämnd och Allmänhetens Medieombudsman.

Torsås-Posten klandras för påstående om mobbning