Att i en ledartext kalla privatpersoner för ”mardrömsgrannar” i samband med en pågående rättslig tvist, strider mot god publicistisk sed. Därför klandras Upsala Nya Tidning.
Upsala Nya Tidning, dnr. 24516, exp. nr. 33/2025
Mediernas Etiknämnds beslut
Mediernas Etiknämnd klandrar Upsala Nya Tidning för att ha brutit mot god publicistisk sed.
Genom beslut den 20 februari 2025 hänsköt Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Upsala Nya Tidning (UNT).
MO:s beslut hade följande lydelse.
Anmälarna NN och NA har riktat kritik mot UNT för två publiceringar:
- Läckan kan bli en smäll på tre miljoner, publicerad på unt.se den 23 oktober 2024 och i papperstidningen dagen efter (Artikel 1)
- Mardrömsgrannar kräver lagskärpning, publicerad på unt.se och i papperstidningen den 29 oktober 2024 (Artikel 2)
Vissa detaljer kan skilja sig något åt mellan publiceringarna på sajten och i papperstidningen, men det saknar betydelse för MO:s bedömning.
Vad mediet publicerade
Artikel 1
Ingressen
AA och AB [namn angivna] hade efter en läcka i ett rör blivit stämda av en granne. De riskerade nu att tvingas betala 3 miljoner för nytt VA-system. Om de inte bytte rör kunde de bli skyldiga grannen 100 000 kronor i månaden.
Brödtexten
Paret hade gjort verklighet av sin dröm och köpt en villa i X-området [bostadsområde angivet]. Men efter bara ett år i huset drabbades de av en vattenläcka, och drömmen förvandlades till en mardröm.
I köpebrevet till huset fanns ett servitut från 1959 på att huset fick nyttja grannens mark för att nå sin anslutningspunkt till det kommunala VA-systemet, eftersom huset inte hade någon egen. AB och AA berättade om de trasiga rören för sin granne eftersom de skulle behöva gräva upp rören även en till två meter in på grannens tomt.
Grannen reagerade då skarpt. De sa nej till att låta byta rören och hävdade att servitutet inte var giltigt. Grannen stämde AB och AA i tingsrätten för att de hade rören olovandes på deras mark.
Det fanns alltså ett servitut mellan fastigheterna men det var inte registrerat i fastighetsregistret med grannens medgivande. Ett servitut som inte var registrerat kunde vara giltigt ändå, under förutsättning att grannen fått veta av sin säljare att det fanns ett servitut, vilket säljaren var skyldig att informera om. Grannen hävdade dock att de inte fått någon sådan information.
– Vi fick till i början på maj i år på oss att koppla bort rören. När vi inte gjorde det stämde de oss och nu pågår tingsrättsprocessen, berättade AA.
Grannen yrkade även på att AA och AB skulle betala ett löpande vite på 100 000 kronor i månaden för varje påbörjad kalendermånad som rören inte hade kopplats bort efter att domen trätt i kraft.
För att komma vidare ur Moment 22-situationen hade AB och AA ansökt om ett så kallat officialservitut. Det var ett servitut som kunde utfärdas från Lantmäteriet i särskilda fall även om den ena parten inte ville.
Deras ärende hade avslagits både hos Lantmäteriet och Mark- och miljödomstolen.
AA stegade upp en sträcka på 40 meter på deras tomt från rören ut till en punkt precis utanför ingången till tomten. Om de skulle tvingas anlägga en ny punkt för anslutning till VA skulle hela denna sträcka behöva sprängas eftersom tomten låg på berg.
AA och AB hade tre hemmaboende barn och två personer som hyrde in sig i huset. Nu kunde alla sju bli utan bostad.
– Vi måste alltså själva ordna och bekosta hela flytten inklusive borttagning av den gamla anslutningspunkten på grannens tomt, sa AA.
Grannen som hade stämt AB och AA förklarade varför de stämt dem i ett mejl till UNT:
”Det är ledningar på vår fastighet som vi inte hade vetskap om och som inte heller tillhör oss. Det finns en risk att ledningarna springer läck och skadar bl.a. vår bostadsbyggnad vilket skulle ge stora negativa konsekvenser.
Det kan nämnas att ledningarna kan påverka nybyggnation, möjligheterna att bedriva underhåll och reparationer och därtill även fastighetens värde negativt. Det är såklart av stor vikt för oss som fastighetsägare att veta vad som finns nedgrävt inom den egna fastigheten.
För oss känns det självklart att ägarna till ledningarna både vill och ska ha sådana ledningar placerade på sin egen fastighet. Eftersom det saknas rätt, genom servitut, att ha ledningarna på vår fastighet har vi valt att ta ärendet till tingsrätten för prövning.”
AA och AB hade anlitat experter som räknat ut att förflyttningen av anslutningspunkten kan komma att kosta dem cirka tre miljoner kronor.
– Det här börjar äta sig in i måendet nu. Man sover sämre och vi har jobbat med detta nästan alla helger och kvällar sedan i januari. Vi skulle ju aldrig köpt det här huset om det inte hade haft ett fungerande avloppssystem, sa AA.
Paret hade överklagat ärendet till Mark- och miljööverdomstolen.
– Förlorar vi det här är vi sju personer som inte har någonstans att bo. Vi har inte tre miljoner, vi kan inte låna och vi kan inte sälja ett hus utan vatten och avlopp. Samtidigt kan man inte bo i ett hus som inte har det, säger AA.
Övrigt
Artikeln var stort puffad på papperstidningens förstasida. Där löd rubriken: ”Husdrömmen blev rena mardrömmen”.
En film och flera bilder förekom på parets hus och tomt. På vissa bilder syntes även grannfastigheter.
Artikel 2
Texten var ett ledarstick där ledarskribenten kommenterade tidningens nyhet om grannarna som åkte på en ekonomisk smäll.
Ingressen
”Finns det ett servitut ska det inte gå att backa ur genom att som ny fastighetsägare hävda att man inte hade en aning.”
Brödtexten
”En mardröm. Situationen familjen AA/AB i X-området hamnat i kan inte beskrivas på annat sätt. Häromdagen berättade UNT (23/10) om hur de för ett och ett halvt år sedan köpte huset de nu bor i. Allt var frid och fröjd tills att det uppstod en vattenläcka och rören behövde bytas ut. Rör som sedan 50-talet i enlighet med ett servitut går över grannens mark. Bakgrunden är att det gjorts en överenskommelse mellan tidigare fastighetsägare eftersom granntomten är mindre bergig och därmed enklare att lägga rör i.
I en normal situation hade grannen meddelats, nya rör lagts ned och marken återställts, liksom friden. Men detta är uppenbarligen ingen normal situation: grannen vägrar att låta nya rör placeras där de nuvarande ligger. Dessutom hävdas att familjen AA/AB olovligen har rör på grannens mark och de krävs därför på ett vite på 100 000 kronor i månaden. Servitutet säger sig den nuvarande grannen inte känna till.
Uppsala Vatten är ansvarigt för att det finns en anslutning till varje bostad i tätbebyggelse. De är dock inte ansvariga för att flytta rör om fastighetsägaren vill göra det. Sådant får människor bekosta själva, vilket i de flesta fall är rimligt. I det här fallet är det dock inte fastighetsägaren som vill flytta rören utan grannen. Och kostnaden för nya förbindelsepunkter ligger på tre miljoner kronor eftersom det krävs sprängning. Pengar familjen AA/AB inte har.
Att människor oförskyllt hamnar i sådana här myndighetshärvor är oacceptabelt. Finns det ett servitut måste det gälla utan undantag. Att den som säljer ett hus – i detta fall grannfastigheten – underlåter att meddela köparen om att ett sådant existerar, något man som säljare är skyldig att göra, ska inte leda till att tredje part drabbas. Det bör inte gå att backa ur en överenskommelse mellan fastigheter genom att hävda att man ’inte hade en aaaaaaning’. Vill inte grannen ha rören på sin tomt, trots att de fanns där vid köpet, är det något som denne bör tvingas gå tillbaka till tidigare ägare och göra upp ekonomin runt.
Familjen i X-området har förlorat i en rad insatser och nu överklagat till Mark- och miljööverdomstolen. ’Förlorar vi det här är vi sju personer som inte har någonstans att bo. Vi har inte tre miljoner, vi kan inte låna och vi kan inte sälja ett hus utan vatten och avlopp. Samtidigt kan man inte bo i ett hus som inte har det’, säger mamman till UNT. En mardröm som sagt. Förhoppningsvis ställer sig domstolen på familjens sida. Oavsett tycks det behövas en lagskärpning eller i alla fall ett förtydligande runt servitut för att människor inte ska bli helt rättslösa om de har oturen hamna bredvid fel granne.”
Anmälan
Anmälarna framförde i huvudsak följande:
De ansåg att Upsala Nya Tidning (UNT) hade brustit i sin journalistisk genom att opartiskt och okritiskt rapportera om händelser på ett vinklat och svartmålande vis vilket ledde till att privatpersoner som normalt stod utanför det offentligas intresse, på ett oförsvarligt sätt led publicistisk skada.
De ansåg att journalisterna och den ansvariga utgivaren med mycket små ansträngningar såsom att källkritiskt granska sin enda källas vinklade och kränkande påståenden, hade möjlighet att inhämta saklig och opartisk information om reportaget men valde att inte göra det. Att reportaget handlade om en pågående juridisk tvist mellan två privatpersoner gjorde det hela än mer allvarligt, eftersom man inte bara ställde den journalistiska trovärdigheten på spel utan samtidigt riskerade att undergräva allmänhetens förtroende för Sveriges lagar och domstolsväsen.
Anmälarna var de omnämnda grannarna i publiceringen. De hade varken efterfrågat publicering av den pågående tvisten i media, eller att bli offentligt uthängda i ett vinklat reportage.
X-området var inte ett speciellt stort bostadsområde, och det faktum att det intervjuade paret omnämndes med namn, syntes på bild samt visade sin fastighet från flera olika vinklar, gjorde att det var mycket enkelt att fastställa platsen för den pågående konflikten. Dessutom pekade paret tydligt ut var ledningarna gick och var sprängning för nya ledningar behövde utföras, och anmälarnas fastighet syntes i bild i tidningsreportaget.
I videomaterialet syntes ledningarnas sträckning mot grannfastigheten och tomtgränsen. I kombination med hänvisningar till detaljer i reportaget som exempelvis topografiska förhållanden var det relativt enkelt – framför allt för boende i närheten – att identifiera både grannfastigheten och grannarna. Även personer utan lokalkännedom kunde på några minuter, via till exempel Google Maps, förstå mellan vilka fastigheter tvisten gällde och identiteten på motparten i tvisten trots att grannarnas namn inte angavs. Vidare hänvisades i reportagen till avslagna processer hos Lantmäteriet och mark- och miljödomstolen samt till en pågående stämning i tingsrätten. Samtliga dokument var offentliga handlingar och en identifikation av grannfastigheten kunde enkelt göras. Stämningsansökan för den pågående tvisten i tingsrätten innehöll dessutom både grannarnas fullständiga personuppgifter.
Artikel 1 berörde två fastighetsägare där båda parter var privatpersoner. UNT hade valt att rapportera tvisten ur den ena partens perspektiv med hänvisning till att det fanns ett allmänintresse av att skriva ”hur hårt det kan slå om man har ett servitut som inte är registrerat hos Fastighetsverket” (citat från journalisten).
Vid tillfället för reportaget pågick två rättsliga processer där frågan behandlades. Vardera parten hade valt att initiera varsin juridisk prövning. Frågan var alltså inte rättsligt slutligt avgjord i någon instans och hur hårt något slog var alltså ett resonemang som byggde på gissningar om utfallet av dessa processer och partiska uppskattningar från en av parterna i tvisten.
Reportaget belyste AB:s och AA:s perspektiv i tvisten och de eventuella konsekvenser de kunde drabbas av, med fokus på att situationen som nu förelåg hade uppstått till följd av grannens agerande, Uppsala Vattens regelverk samt att grannfastighetens tidigare ägare inte agerat korrekt. Journalisten förbisåg dessutom en rad centrala frågor i sitt reportage, vilket gjorde reportaget vinklat till de intervjuades fördel.
Reportaget redogjorde för att AB och AA vid köpet agerat i tron om att det fanns ett servitut, men nämnde varken köparens undersökningsplikt eller varför de trodde att servitutet var giltigt trots att det inte var inskrivet.
Reportaget förbisåg helt att paret inför köpet varken noterade köpekontraktets formuleringar kring servitut eller områdets detaljplan.
Reportaget förbisåg också helt frågan om hur paret kunde anse sig att, trots bristande undersökningsplikt, ha rätten att ta en annan privatpersons egendom i anspråk. Vid reportagets publicering hade paret inte framfört ett enda bevis för sin sak till grannarna eller tingsrätten, medan grannarna (dvs anmälaren) tydligt lagt fram såväl ståndpunkt samt bevis för sin sak i stämningstalan.
Journalisten angav i reportaget att hon tagit del av köpeavtalet som innehöll det omtalade servitutet i något som kunde uppfattas som stöd för det faktumet att servitutet fanns. Reportaget sa inget annat om dokumentet mer än att det gav paret AB/AA rätt att ha ledningar på grannfastigheten. Att helt underlåta att omnämna servitutets andra, mer graverande, formuleringar, såsom att marken ovan ledningarna förbjöd anläggning av både buskar, träd väckte många frågor, inte minst eftersom grannfastigheten var fullt bebyggd.
Reportaget lyfte inte fram andra parter som eventuellt kunde bära ansvar för den nu uppkomna situationen, såsom mäklaren eller den tidigare ägaren till AB:s och AA:s fastighet.
Vidare konstaterade anmälarna att deras möjligheter att påverka innehållet i artikeln var nästintill obefintliga. De bad om att få se artikeln inför publicering, och när de fick tillgång till den kvällen före undrade de om inte innehållet skulle faktagranskas. De fick ett nekande svar och hänvisning till att detta var slutversionen.
Stort fokus lades i artikeln på en stämningstalan väckt av ”grannen” (dvs anmälarna), samt på en kostnadsberäkning som påstods gjorts av experter. Stämningsansökan och kostnadsberäkningen var offentliga handlingar i de nu pågående juridiska processerna i domstol, och hade kunnat begäras ut av journalisten i syfte att faktagranska de påståenden som publicerades. Faktagranskning gjordes dock aldrig, vilket medförde publicering av såväl felaktigheter i sak samt ett vilseledande resonemang.
Anmälarna invände mot en rad påstådda sakfel rörande servitutet samt kostnaderna för vite och ny anslutningspunkt.
Mediets svar
UNT svarade genom ansvarig utgivare Johanna Odlander, som i huvudsak framförde följande:
Det var inte ovanligt att det uppstod frågetecken och tvister kring servitut. Frågan var därför principiellt intressant och av allmänintresse. UNT:s publiceringar hade inte tagit ställning i en grannkonflikt utan hade syftat till att belysa de oklarheter som kunde uppstå kring servitut och hur det kunde få stora följder som var svåra att förutse.
Syftet hade också varit att sprida kunskap om frågan och guida, till exempel genom den artikel som inte lyftes av anmälarna, men som handlar om köparens undersökningsplikt och säljarens upplysningsplikt. I den texten (länk bifogades) uttalade sig Amelia Krzymowska som var juris doktor i fastighetsrätt vid Uppsala universitet och författare till två böcker om servitut:
”Hon menar att det bästa sättet för att undvika den här typen av dyra tvister är att ta reda på allt om ett hus som man köper, eftersom undersökningsplikten är långtgående.
– Du behöver ta reda all information du kan. Spara ner annonsen så att du kan gå tillbaka och se att allt stämmer med hur huset presenterades. Kolla också utdrag ur fastighetsregister, detaljplaner och undersök om det finns några pågående projekt runt omkring, till exempel någon granne ska bygga något. Kolla också var alla ledningar går.
Det finns två mindre skyddsmekanismer för köparen vid husköp. Den ena är en dolda-fel-försäkring som ofta förmedlas av mäklaren. Det andra är säljarens upplysningsplikt som enligt Amelia Krzymowska är ganska begränsad.”
Vad gällde anmälarens uppfattning om de fakta som redovisas i nyhetsartikeln ansåg tidningen att man haft belägg för det som publicerats. Tidningen hade tagit del av köpehandlingar, servitut och den aktuella stämningsansökan. UNT hade intervjuat en expert på området servitut samt båda fastighetsägarna. Anmälarna fick frågan om att låta sig intervjuas via telefon men avböjde det och valde i stället att svara via mejl. Ett svar som publicerades i artikeln.
Tidningen hade inte tagit ställning i tvisten, utan haft som fokus att på ett objektivt sätt illustrera problematiken genom att visa på hur äldre servitut som inte finns registrerade i fastighetsregistret skapade stor osäkerhet för båda parter.
I publiceringarna nämndes inte anmälarnas namn, inte heller framkom andra uppgifter om vilka grannar som avsågs. Den familj som skildrades i artikeln hade flera grannar. Familjens adress nämndes heller inte i artikeln. För att ta reda på vem anmälaren var måste man redan vara insatt i frågan eller göra efterforskningar. Då servitutet inte var registrerat kunde man inte hämta uppgifter från fastighetsregistret.
Anmälaren utmålades heller inte som klandervärd eller kritiserades. Nyhetsartikeln handlar om frågan om hur icke inskrivna servitut kunde påverka fastighetsägare. Det fanns i sig inget klandervärt med att vara oense om tolkning av servitutfrågan. Att vara part i en civilrättslig tvist kunde inte jämföras med att till exempel vara misstänkt för brott.
Vad avsåg den opinionstext som publicerades i UNT efter nyhetsartikeln borde till att börja med slås fast att en sådan till sin natur tar ställning och driver en principiell linje. Det är dess uppgift och det kunde inte hållas mot den. Däremot var det förstås viktigt att åsikterna presenterades på ett sakligt och med omständigheterna överensstämmande sätt.
Rubriken ”Mardrömsgrannar kräver lagstiftning” syftade inte på de boende i grannfastigheten utan på den linje som drevs i texten om att det behövdes lagskärpningar eller förtydliganden för att undvika tvister av det här slaget. Detta var alltså ett allmänt resonemang kring servitut, inte ett ställningstagande i ett isolerat fall.
Meningen ”Att människor oförskyllt hamnar i sådana här myndighetshärvor är oacceptabelt” handlar inte bara om tvisten mellan de två fastighetsägarna, utan också om den roll som kommunala Uppsala Vatten spelar, vilken i högsta grad påverkade situationen. Det argumenteras återigen generellt för att lagstiftningen kring servitut måste ses över, just för att undvika konflikter av det här slaget.
”Finns det ett servitut måste det gälla utan undantag…” Det stämde att det i texten argumenterades för en förändring kring hur servitut regleras. Det kunde mycket väl innebära en förändring av äganderätten, det stod en ledarredaktion fritt att argumentera för en förändrad servitutreglering och äganderätt. Den här delen av anmälan verkade grunda sig på ett missförstånd kring vad som skiljde en nyhets- respektive åsiktstext.
Sammantaget kunde anmälarna inte anses ha lidit en publicitetsskada då dessa varken hade utpekats eller kritiserats.
Ytterligare skriftväxling
Anmälarna påpekade att den tredje artikel som UNT:s utgivare tog upp i sitt yttrande inte var anmäld. Det var en artikel som anmälarna inte hade några synpunkter på. Vidare framhöll de att de var utpekade ur flera aspekter: X-området var ett bostadsområde där bebyggelsen dominerades av villor som var unika och lätta att känna igen. Fotografen avbildade AA/AB:s hus från såväl gatan, sidan, baksidan och balkongen där AA/AB blickade ut mot anmälarnas fastighet. Deras tomt och hus var också en av de absolut största i X-området. Dessutom hade UNT publicerat en video på sin hemsida samt på Facebook och TikTok som visade när AA/AB gick längs tomtgränsen och ut på gatan för att visa var man skulle behöva lägga ner nya rör.
Tidningen framhöll att publiceringarna var en del av en helhet där den tredje, icke anmälda artikeln bidrog till allmänintresset genom att bringa klarhet i köparens undersökningsplikt och säljarens upplysningsplikt. I publiceringarna nämndes inte anmälarnas namn, inte heller framkom andra uppgifter om vilka grannar som avsågs. Den familj som skildrades i artikeln hade flera grannar och familjens adress nämndes inte i artikeln. För att ta reda på vem anmälaren var måste man göra efterforskningar.
Medieombudsmannens bedömning
MO ska pröva om anmälarna utsatts för en oförsvarlig skada av publiceringen. För att avgöra det väger jag allmänintresset, det vill säga allmänhetens rätt till insyn i vissa frågor, mot det eventuella intrånget i den personliga integriteten.
För många är ett fastighetsköp den största affär man gör i sitt liv där tvister eller oklarheter som uppstår kan ha stor inverkan på en familjs framtida ekonomi och livssituation. Frågor kring servitut och fastighetsköp kan därför, inte minst ur ett konsumentupplysande perspektiv, ha ett allmänintresse. Jag har således inget generellt emot att UNT tagit upp ämnet och rapporterat om det intervjuade parets situation. Att det förekommer en pågående juridisk tvist förändrar inte den uppfattningen – medier ska publicera när utgivaren anser att allmänintresset är stort nog, och det finns ingen skyldighet att invänta utgången i juridiska processer.
Försiktighet måste dock råda när det gäller att peka ut personer med skadliga uppgifter – särskilt om de utpekade inte är personer som verkar i offentligheten. I det aktuella fallet kan jag konstatera att anmälarna är privatpersoner som inte ska behöva tåla att förekomma med kränkande eller skadliga uppgifter i medier.
Utpekandet i det aktuella fallet består i att ett antal personer måste känna till det intervjuade paret och vilka som är deras grannar. Vidare kan grannar, närboende och andra som känner igen fastigheterna som syns på bild och film i tidningens reportage förstå vilka som åsyftas i publiceringen.
Min slutsats är att anmälarna är utpekade i publiceringen, men för en tämligen begränsad krets. Här vill jag understryka att jag tittar på utpekandet gällande det som faktiskt publicerats. Vilka eventuella slagningar eller efterforskningar en läsare i efterhand kan göra ingår inte i min bedömning.
När det gäller beläggen för det som påstås i artikel 1 har anmälaren en rad invändningar. Det är dock inte MO:s uppgift att slå fast vad som är rätt eller fel i en publicering, eller om en tvist är helt rättvist refererad. Vilket urval en tidning gör och vad som lyfts fram är upp till den ansvariga utgivaren. Det jag tittar på är om mediet haft ett tillräckligt underlag, eller belägg, för att göra sina påståenden. Där har UNT förutom intervjun med paret hänvisat till köpehandlingar, servitut, den aktuella stämningsansökan samt en intervju med en expert. Ur ett medieetiskt perspektiv är dessa underlag att betrakta som tillräckliga.
Centralt inom medieetiken är att den som utsätts för kritik vid en publicering av en nyhetstext ska få möjlighet att gå i svaromål och nyansera bilden. Där kan jag konstatera att UNT sökt anmälarna för en intervju, men de har avböjt. I stället har de svart via mejl som sedan har återgetts av tidningen. Anmälarna har därmed fått komma till tals och ge sin version av den tvist som beskrivs i texten.
Slutsatser gällande artikel 1
Jag har förståelse för att anmälarna reagerat över publiceringen. Utgångspunkten i UNT:s artikel är paret AB/AA:s perspektiv, som anmälarna ligger i tvist med, och artikeln blir därmed indirekt kritisk till anmälarnas agerande. Det påstås dock inga direkt kränkande eller skadliga uppgifter om anmälarna.
Det står att grannen (anmälarna) reagerat skarpt, att de sagt nej till att byta rören, att de hävdade att servitutet inte var giltigt. Vidare står att anmälarna stämt AB och AA i tingsrätten för att de lade rören olovligen på deras mark. Artikeln innehåller också information om att anmälarna yrkade att AA och AB skulle betala ett löpande vite på 100 000 kronor i månaden för varje påbörjad kalendermånad som rören inte hade kopplats bort efter att domen trätt i kraft.
Givet den begränsade krets som förstår vilka anmälarna är genom artikeln, och att anmälarna också fått komma till tals i flera citat, anser jag inte att ovanstående är av sådan kränkande och skadlig art att anmälaren utsatts för en oförsvarlig skada av publiceringen.
Slutsatser gällande artikel 2
Artikeln är en ledartext och i en sådan ska det vara högt i tak. Ledarskribenter ska ha stor frihet att kritisera och driva opinionsbildning. Politiker, partier, andra organisationer, företag och makthavare får tåla kritiska och ibland hårda omdömen som riktas mot dem från ledarplats. På samma sätt måste en ledarsida, utifrån den maktposition den verkar, vara försiktig med att skada privatpersoner som inte har någon ställning i offentligheten.
Rubriken till texten lyder ”Mardrömsgrannar kräver lagskärpning” och brödtexten inleds: ”En mardröm. Situationen familjen AA/AB i X-området hamnat i kan inte beskrivas på annat sätt.”
Därefter refereras fallet som tidigare presenterats i nyhetsreportaget. I slutet av texten återkommer ledarskribenten till begreppet ”mardröm” när det handlar om paret AA/AB:s situation:
”En mardröm som sagt. Förhoppningsvis ställer sig domstolen på familjens sida.”
Jag kan inte tolka det på annat sätt än att rubriken ”mardrömsgrannar” härleder till anmälarna i detta ärende. Även om det inte varit syftet – UNT:s utgivare argumenterar för att epitetet gäller den linje som drivs i texten och inte några enskilda personer – så är det svårt för att inte säga omöjligt för en läsare att dra någon annan slutsats än att anmälarna inbegrips i begreppet ”mardrömsgrannar”.
Att privatpersoner pekas ut med så kränkande omdömen på ledarplats orsakar dem skada. Även om kretsen som förstår vilka som åsyftas i publiceringen är liten, så är kränkningen så grov att skadan som anmälarna utsatts för varit oförsvarlig. För det ska UNT klandras.
Ärendet hänskjuts till Mediernas Etiknämnd.
Ärendet hos Mediernas Etiknämnd
Anmälarna vidhåller att även artikel 1 innebär en kränkning som är oförsvarlig och att mediet inte har haft tillräckliga belägg för sina påståenden. Anmälarna anser vidare att de inte gavs tillräckligt med tid för att svara på journalistens frågor – knappt ett dygn. Responstiden var enligt anmälarna orimligt kort trots att artikeln inte var brådskande eller akut. AA och AB hade getts gott om tid att förmedla deras perspektiv.
Mediet har inte yttrat sig i nämnden.
Mediernas Etiknämnds bedömning
Mediernas Etiknämnd delar MO:s bedömning och klandrar Upsala Nya Tidning för att ha brutit mot god publicistisk sed.
I beslutet har deltagit ordförande Linda Haggren samt Martin Schori, utsedd av Publicistklubben, Hanna Nyberg, utsedd av Svenska Journalistförbundet, Alice Petrén, utsedd av Sveriges Radio, Thomas Nilsson, utsedd av Sveriges Television, Carina Tenor, utsedd av Utbildningsradion, Robert Hårdh, Gertrud Åström, Anders Forkman och Per Lyrvall, representerande allmänheten.
Dessutom har Hermine Coyet Ohlén, utsedd av Sveriges Tidskrifter och Kajsa Stål, utsedd av TV4, varit närvarande vid ärendets behandling.