Dagens industri klandras för felaktigt utpekande

Mediernas Etiknämnds beslut

Mediernas Etiknämnd klandrar Dagens industri för att ha brutit mot god publicistisk sed.

Genom beslut den 27 mars 2026 hänsköt Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Dagens industri.

MO:s beslut hade följande lydelse.

NN har i en anmälan till Allmänhetens Medieombudsman (MO), som inkom den 24 oktober 2025, riktat klagomål mot en artikel av Di med rubriken Bank A -kvinna i sällskap med misstänkt knarkgrossist, publicerad på di.se den 15 juni 2025. Anmälaren har angett att artikeln även publicerades i den tryckta tidningen.

MO utgår nedan från publiceringen på sajten.

Att beakta i ärendet är även att Di gjorde en uppföljning på sajten den 19 januari 2026 med rubriken Nya polisuppgifter: Bankanställd umgicks inte med narkotikamisstänkt.

I anslutning till publiceringen i januari upplyste tidningen också MO om att den anmälda artikeln var avpublicerad.

Vad mediet publicerade

Ingressen

”En kvinnlig utredare på Bank A har en nära relation med en misstänkt kokainhandlare i Ismail Abdos nätverk, kan Di avslöja. Nu har mannen häktats för synnerligen grovt narkotikabrott och grovt vapenbrott.

’Generellt kan en relation mellan en anställd och en person kopplad till kriminell verksamhet utgöra en risk’, medgav Bank A:s ledning.”

Bild

Under ingressen fanns en bild, ett kraftigt pixlat foto på en man och en kvinna tillsammans med Bank A:s logotyp infälld i bilden.

Bildtexten löd: ”En Bank A-anställd kvinna ses arm i arm med nu häktad xx-åring på polisens bilder. /…/ (montage)”.

En ytterligare bild, längre ned i artikeln, visade på motsvarande sätt det kraftigt pixlade paret i en gatumiljö.

Artikeltexten

”Det var förra helgen som polisens Nationella operativa avdelning, Noa, slog till mot den misstänkte mannens villa söder om Y-ort. Under husrannsakan beslagtogs kokain för mångmiljonbelopp och minst ett illegalt skjutvapen.

Enligt uppgift till Di misstänks mannen – en ostraffad företagare i xx-årsåldern – ha agerat lagerhållare och grossisthandlare åt ett narkotikanätverk som styrs av efterlyste Ismail Abdo, ofta kallad ”Jordgubben”. Kilovis med kokain ska regelbundet ha levererats till återförsäljare i Y-området genom mannens försorg.

’Det finns risk för att NN fortsätter sin brottsliga verksamhet’, konstaterade A-orts tingsrätt i veckan och beslutade att mannen ska hållas häktad mot sitt nekande till och med den 8 juli.

Frihetsberövandet har föregåtts av en långvarig spaningsinsats. Under denna noterade polisen att mannen ofta umgicks med en kvinna som visade sig arbeta på storbanken A. Upptäckten skapade oro inom spaningsledningen.

’Att hantlangare inom Ismail Abdos nätverk har ett förhållande med en bankanställd är väldigt allvarligt. Vi vet sedan tidigare att gängkriminella har utnyttjat anställda på banker’, säger en poliskälla till Di.

Di:s kartläggning visar att kvinnan jobbar inom Bank A:s brottsförebyggande verksamhet. I hennes yrkesroll ingår [text som beskriver kvinnans arbetsuppgifter är här borttagen].

Di var under torsdagen i kontakt med kvinnan på telefon. Efter att ha fått frågor om hur hon ser på sin relation med den häktade mannen valde hon att avsluta samtalet. Kort därpå raderades innehållet på en internetsajt där kvinnans arbetsbeskrivning fanns presenterad.

Någon timme senare kontaktade NA, Bank A:s chef för medierelationer och extern kommunikation, Di:s reporter efter att ha varit i kontakt med kvinnan.

’Har du ytterligare frågor får du gärna ställa dem till pressavdelningen’, skrev hen i ett mejl – bara för att i nästa skede meddela att Bank A inte har någon information att lämna.

’Vi kommenterar inte enskild anställd eller dennas relationer’, löd NA:s nya besked.

Att aktörer inom den kriminella miljön aktivt söker kontakt med personer inom bankväsendet är ett växande problem, enligt Brottsförebyggande rådet. Orsaken tros bland annat vara att skärpta B-brottsregler har fått alltfler kriminella att leta efter lojala medhjälpare på ’insidan’.

’Bankanställda kan bland annat bidra med att hantera, använda samt göra brottsvinster svårare att spåra, och minska risken att transaktionen fastnar i kontroller’, konstaterade Brottsförebyggande rådet, Brå, i rapporten ’Möjliggörare för kriminella nätverk’ från 2024.

Som Di tidigare har berättat har just Bank A drabbats av återkommande insiderskandaler med koppling till organiserad brottslighet. Bland annat står en tidigare kvinnlig anställd i Z-ort för närvarande åtalad för grova mutbrott.”

Anmälan

Anmälaren anförde i huvudsak följande.

Bakgrund och orsak till sen anmälan

Hon var medveten om att en anmälan till Medieombudsmannen normalt skulle inkomma inom tre månader från publiceringen. Anledningen till att hon inte kunnat anmäla tidigare var att hennes arbetsgivare, Bank A, behövde genomföra en intern utredning efter publiceringen. De juridiska och interna processerna pågick under en längre tid och hon var under den perioden avstängd från arbetet. Hon var numera åter i tjänst, men konsekvenserna av publiceringen kvarstod.

Hon hade inte vågat agera på egen hand av rädsla för att förlora sitt arbete. Under denna tid drabbades hon även av svår psykisk ohälsa till följd av publiceringen, med diagnoser och psykologbesök som följd. Sedan Bank A nu hade avslutat sin utredning och Polismyndigheten bekräftat att hon inte förekom i någon brottsutredning, var det klarlagt att hon blivit oskyldigt utpekad av Dagens industri.

Händelseförloppet

Journalisten hade kontaktat både anmälaren och arbetsgivaren Bank A för att ställa frågor om en påstådd relation mellan henne och en man misstänkt för synnerligen grovt narkotikabrott och gängkopplingar.

Den 15 juni publicerade Di artikeln där hon, trots att hennes namn inte nämndes, hängdes ut på ett sätt som gjorde henne fullt identifierbar. Artikeln innehöll flera detaljer som gjorde att både kollegor och andra personer i hennes yrkesmiljö direkt kunde förstå att det var hon som avsågs.

I artikeln stod bland annat:

[text som beskriver kvinnans arbetsuppgifter är här borttagen]

Detta stämde exakt överens med anmälarens tjänst på Bank A, där hon arbetat i x år. Samma dag som artikeln publicerades hörde flera kollegor direkt av sig till henne. Hon blev alltså utpekad trots att hennes namn inte nämndes. Hennes profilaktivitet på LinkedIn ökade med över 500 procent dagarna efter publiceringen, ett stort antal personer hade alltså förstått att publiceringen gällde henne.

Att artikeln fått denna spridning samt att en stor mängd människor lyckats identifiera henne var inte förvånande, då Bank A hade cirka XX 000 medarbetare och endast ett mindre team i Sverige som hade en rollbeskrivning i enlighet med uppgifterna i artikeln.

Felaktigheter och allvarliga konsekvenser

Publiceringen saknade tillräckligt allmänintresse för att motivera intrånget i anmälarens privatliv, särskilt eftersom uppgifterna var felaktiga och inte hade verifierats på ett tillfredsställande sätt. Tidningen påstod att hon hade en relation med en xx-årig man misstänkt för grov organiserad brottslighet – en person hon aldrig hade träffat eller haft någon som helst kontakt med.

Bilden som användes i artikeln läcktes från polisens förundersökning till tidningen och föreställde inte henne. Detta hade Polisen i Y-ort i efterhand bekräftat till anmälaren och hennes arbetsgivare.

Till följd av helt felaktiga uppgifter från journalisten till henne och arbetsgivaren blev hon omedelbart hemskickad från arbetsplatsen och föremål för en intern utredning på Bank A. Hon riskerade att förlora sitt arbete, sin försörjning och sin yrkesmässiga trovärdighet.

Artikeln i Di fick stor spridning, bland annat genom att den återpublicerades av högerextrema Frihetsnytt och Företagsportalen. Journalisten publicerade dessutom en tråd på plattformen X där flera personer öppet spekulerade i vem kvinnan kunde vara och skrev mycket nedsättande kommentarer.

Detta ledde till omfattande ryktesspridning, utfrysning och skadat förtroende i anmälarens yrkesmiljö. Hon hade behövt genomgå traumaterapi och led fortfarande av psykiska följder såsom PTSD-liknande symtom. Hon och hennes familj hade fruktat för sin personliga säkerhet, då mannen anmälaren påståtts ha en relation med enligt artikeln var kopplad till ett av Sveriges mest våldsamma kriminella nätverk.

Tillägg från anmälaren angående undantag från tremånadersregeln

Efter fråga från MO utvecklade anmälaren sina ståndpunkter för att tremånadersregeln skulle åsidosättas.

Hon anförde bland annat att hon efter publiceringen hade befunnit sig i en mycket utsatt situation, både personligen och yrkesmässigt.

Hennes arbetsgivare Bank A hade sedan publiceringen aktivt avrått henne från att själv agera gentemot mediet. Hon hade enkelt varit förhindrad att anmäla på grund av arbetsgivarens interna utredning. Då en anmälan till MO under denna period därför skulle ha riskerat hennes anställning och enda försörjningskälla, hade hon inte haft möjlighet att göra en anmälan innan internutredningen avslutats. Hon hade varit bakbunden av arbetsgivaren och inte kunnat, fått eller vågat gå vidare med en anmälan innan hon hade deras uttryckliga godkännande. Anmälaren hade under denna period haft en konkret och välgrundad rädsla för att förlora sitt arbete om hon agerade på egen hand.

Den 15 september, exakt tre månader efter publiceringen, deltog hon i ett möte hos Polisen på A-ort tillsammans med sin chef och en representant från Bank A:s HR-avdelning, där det bekräftades att hon var felaktigt utpekad och att kvinnan på bilden inte var anmälaren. Trots detta dröjde det till den 22 oktober innan hon – efter upprepade påminnelser – fick träffa Bank A:s högsta HR-chef. Först då fick hon besked om att bankens jurister inte avsåg att gå vidare, och att hon därmed stod fri att själv vidta åtgärder.

Utöver detta hade hon under hela perioden efter publiceringen lidit av svår psykisk ohälsa till följd av den felaktiga publiceringen. Hon hade diagnostiserats med PTSD, haft omfattande sömnsvårigheter och behövt genomgå professionell traumabehandling. Den psykiska påfrestningen hade varit så pass allvarlig att det krävts stor ansträngning bara att hantera situationen och hålla kontakt med arbetsgivaren angående detta.

Förseningen hade berott på faktorer helt utanför anmälarens kontroll samt på psykisk ohälsa orsakad av den publicering som nu anmälts. 

Mediets svar

Mediet svarade genom sin ansvarige utgivare Peter Fellman.

Di:s ståndpunkt var i ett första led att tidningen hade haft ett tillräckligt underlag för att utgå ifrån att det var anmälaren som var den omskrivna kvinnan, och att allmänintresset motiverade publiceringen såsom den var utformad. Anmälaren hade anonymiserats.

I ett första yttrande i ärendet anförde utgivaren bland annat följande.

Under första kvartalet 2025 tog Di emot källskyddade uppgifter inifrån polisen rörande ett pågående narkotikaspaningssärende. Den huvudmisstänkte sades ha inlett en relation med en namngiven, kvinnlig utredare inom Bank A:s avdelning för B-brottsbekämpning.

Eftersom den huvudmisstänkte knöts till en tongivande brottsorganisation ansågs detta oroande ur ett så kallat möjliggörarperspektiv. Poliskällorna kompletterade så småningom uppgifterna med ett nytaget spaningsfoto, där den misstänkte syntes arm i arm med en kvinna som skulle vara identisk med Bank A:s utredare. Di gjorde jämförelser med andra bilder av kvinnan och kunde konstatera att det förelåg en påtaglig likhet. Beslutet blev dock att publicering inte kunde bli aktuell innan brottsmisstankarna mot mannen resulterat i ett ingripande.

Den 7 juni 2025 greps den huvudmisstänkte för bland annat synnerligen grovt narkotikabrott och grovt vapenbrott. Den 10 juni övergick frihetsberövandet i häktning. På förmiddagen den 12 juni sökte Di:s reporter utredaren via Bank A:s växel utan att få något svar. Kort därpå ringde reportern på kvinnans privata mobil varvid hon svarade.

Reportern redogjorde för häktningsbeslutet och förklarade att Di hade uppgifter från polisen om att utredaren och den häktade mannen hade en relation, samt ett foto som sades visa dem tillsammans. Utredaren bemötte inte uppgifterna utan frågade om det verkligen var Di som ringde. Efter att kvinnan upplysts om att Di visste att hon arbetade som så kallad xyz-utredare valde hon att avsluta samtalet.

Kort därefter (samma dag) fick Di:s reporter ett mejl från Bank A:s presschef NA om att hen hade förstått att tidningen sökt en kollega på Bank A och att reportern gärna fick vända sig till pressavdelningen om det fanns ytterligare frågor.

Reportern skickade då direkt ett antal frågor till presschefen. Några timmar senare återkom presschefen med ett svar, men svaret innebar att banken inte kommenterade en enskild anställd eller dennes relationer. Presschefen skrev också att banken alltid samarbetade med polisen, men att den inte kommenterade vilken information som delades med myndigheten.

Banken skrev i mejlet att den alltid gjorde bakgrundskontroller på personer som anställdes. Rent generellt kunde en relation mellan en anställd och en person kopplad till kriminell verksamhet utgöra en risk för såväl den anställde, andra anställda och banken, vilket banken tog på stort allvar. Om banken upptäckte misstänkta oegentligheter vidtogs alltid de åtgärder som bedömdes som nödvändiga, vilket bland annat kunde innefatta polisanmälan samt internutredning.

Därefter, den 15 juni, publicerade Di nyhetstexten.

Det skulle tilläggas att utredaren var helt anonymiserad i artikeln och att även bilden var maskerad så att det inte gick att känna igen henne utifrån denna.

Efter detta återkom varken anmälaren eller Bank A:s pressavdelning till tidningen.

Utgivarens reflektioner kring detta var bland annat följande.

Utredaren och bankens pressavdelning gavs goda möjligheter att på förhand ge sin syn på Di:s uppgifter och argumentera för att dessa inte borde publiceras. Varken utredaren eller pressavdelningen gjorde dock några invändningar under de drygt tre arbetsdagar som förflöt mellan intervjuförsök och publicering, vilket vore det naturliga ifall uppgifterna hade varit felaktiga. Några frågor ställdes inte heller rörande uppgifternas närmare innehåll eller, i utredarens fall, det foto som refererades.

Inte heller efter publiceringen hade Di mottagit några invändningar, ej heller krav på rättelse, förrän i samband med anmälan till MO.

Anmälarens påstående om att en anmälan till Medieombudsmannen inom rätt tid skulle ha riskerat hennes anställning förtjänade att bemötas. Det var rimligt att anta att det snarast skulle ha stärkt hennes trovärdighet ifall hon tydligt dementerat uppgifterna i förväg – eller krävt rättelse i efterhand.

Utgivaren upplyste att foton, mejl och inspelning av telefonsamtal fanns sparade.

Anmälarens kommentar

Anmälaren anförde i en kommentar i huvudsak följande.

Händelseförloppet

En för anmälaren totalt okänd man, kontaktade henne på hennes privata telefon den 12 juni och påstod sig ha bilder på anmälaren tillsammans med en kriminell man. Anmälaren arbetade inom ett säkerhetskritiskt område som B-brottsutredare (XXX) och var utbildad i att inte lämna ut uppgifter till okända som ringde. Exempelvis hade Finansförbundet gjort en undersökning som visade att, i hälften av alla fall där bankanställda uppgivit att de blivit utsatta för grova trakasserier, hot och våldsamma situationer, så hade det hänt det i samband med B-brottsrelaterade arbetsuppgifter.

Anmälaren uppfattade samtalet som hotfullt och vilseledande och lade på, vilket var i enlighet med bankens säkerhetsrutiner. Att det här var den enda chansen hon hade att bemöta och att Di tyckte att hon där och då borde ha dementerat uppgifterna var oprofessionellt och vittnade om en bristande förståelse för grundläggande säkerhetsrutiner inom anmälarens yrkesområde.

Det vittnade också om bristande förståelse för hur människor i chock kunde reagera. Hon ville absolut, under inga omständigheter, bekräfta vad hon arbetade med på telefon. Anmälaren trodde att det potentiellt kunde vara en person i kriminella kretsar som ville henne illa. Hon hade inte heller frågat om ”Det verkligen var Di”, som tidningen påstod, utan hon frågade: ”Vart sa du att du ringer ifrån?”, då hon ville dokumentera uppgifter om inringaren.

Efter samtalet gick hon direkt till sin närmaste chef och avdelningschef, redogjorde för händelsen och spelade upp det röstmeddelande som journalisten lämnat och som hon hade sparat. Röstmeddelandet var dock av så otroligt dålig kvalitet, att man nästan inte kunde höra vad som sades, inte heller kunde man höra namnet på personen som anmälaren påstods ha en relation med.

Anmälarens arbete innebar daglig kontakt med myndigheter i syfte att förhindra B-brott och beslagta brottsvinster. Personer i hennes yrkesgrupp levde under en konkret hotbild. Att Di publicerade uppgifter om yrkesroll och arbetsplats var därför ansvarslöst och potentiellt farligt, både för henne och hennes kollegor. Trots att hennes namn inte nämndes beskrevs anmälarens nuvarande och tidigare yrkesroll så pass detaljerat i artikeln att hon blev identifierbar för kollegor, myndighetskontakter och andra branschkontakter. Det var endast ett litet team inom Bank A som jobbade inom området.

Hon var en privatperson, inte en offentlig aktör. Det fanns inget allmänintresse i att identifiera henne.

Kort efter samtalet kontaktade journalisten även arbetsgivaren via mejl, där han framförde samma felaktiga uppgifter och namngav henne. Det var en direkt integritetskränkning i strid med de pressetiska reglerna. Hon hade aldrig i sitt liv träffat mannen som det stod om i artikeln och visste inte vem han var.

Di gjorde gällande att Bank A hade möjlighet att dementera de uppgifter som tidningen avsåg att publicera. Detta saknade stöd i de faktiska omständigheterna. Det enda material banken fick från tidningen var ett odokumenterat och obestyrkt påstående. Något underlag presenterades inte, inte heller visades den bild som Di själva angav utgjorde deras starka ”bevisning”. Banken hade därför ingen faktisk möjlighet att göra en saklig och informerad bedömning av uppgifternas riktighet inför publicering, ett konkret bemötande blev omöjligt.

I realiteten hade banken också bara cirka en arbetsdag på sig att svara. Tidningen hörde av sig i slutet av en arbetsvecka och publicering skedde sedan på söndagen. Uppgifterna gällde en anställds privata angelägenheter, omöjliga att faktagranska utan bevis eller underlag. Det var orimligt att kräva att banken inom en så snäv tidsram skulle kunna dementera uppgifter av denna betydande karaktär.

Banken vidtog omedelbart interna åtgärder och tog anmälaren ur tjänst för att genomföra en utredning. Det var en nödvändig åtgärd då banken, utan tillgång till bildmaterial, förundersökningsuppgifter eller annan relevant dokumentation, saknade möjlighet att bedöma sanningshalten i Di:s påstående.

Bank A:s interna utredning – som innefattade beslag och genomgång av anmälarens elektroniska arbetsverktyg och en fullständig genomlysning av de faktiska omständigheterna – visade slutligen för banken att uppgifterna saknade grund. Först därefter kunde anmälaren återgå i tjänst. Att förvänta sig att arbetsgivaren skulle bekräfta eller dementera uppgifter ur en pågående förundersökning, utan någon som helst insyn i underlaget, var oseriöst.

Skälet till att anmälaren inte personligen kontaktade journalisten när hon blev hemskickad från arbetet var, som hon redan angett i samband med anmälan, att hon av arbetsgivaren fick uttryckliga instruktioner att inte ha någon ytterligare kontakt med journalisten. Vid tidpunkten befann hon sig i stark chock och händelsen hade i efterhand krävt traumaterapi. Hon hade känt en påtaglig oro för att förlora sitt arbete och följde därför arbetsgivarens direktiv.

Di hade, enligt egen uppgift, endast haft en källa till uppgiften och motiverat publiceringen med att anmälaren skulle vara ”påtagligt lik” kvinnan på bilden. Det var en orimlig och oetisk grund för att peka ut en person som potentiellt inblandad i brott. Polisen på A-ort hade dessutom, den 15 september, bekräftat till anmälaren, hennes närmaste chef och hennes HR-kontakt att kvinnan på bilden benämndes som ”OKK” – okänd kvinna – och aldrig som ”NN”. Ingen på mötet ansåg heller att anmälaren överhuvudtaget var lik kvinnan på bilden.

Hennes namn förekom inte i utredningen, men i kartläggningen från polisen. Det framgick i spaningen bara att kvinnan på bilden hämtades upp i området på C där anmälaren bodde: D. Hennes bostadsrättsförening var ett område med över X lägenheter, i närheten låg D skola, C sjukhus och flertalet busslinjer. Det var således ett vanligt genomfartsområde, inte en optimal plats för att identifiera en individ. När kvinnan på bilden hämtades upp av mannen gjorde polisen en slagning på kvinnor i området varvid anmälarens namn kom upp bland andra, då hon bodde i D. Men kvinnan på bilden benämndes som sagt ”OKK” och inte ”NN”.

Mot bakgrund av den information som fanns tillgänglig från polisen gick det inte att förstå hur journalisten tänkte när denne uteslöt övriga kvinnor och drog slutsatsen att just anmälaren skulle vara den misstänkta kvinnan. Kvinnan på bilden blev aldrig bekräftad och var det i skrivande stund inte heller. Den kvinnan var för övrigt aldrig av intresse för utredningen, enligt uppgift från Polisen.

Anmälaren hade aldrig ens tagits in på förhör. Det var inte hon på bilden. Polisen beklagade djupt det som inträffat anmälaren och hade gett henne godkännande att dela denna information, trots att förundersökningssekretess fortsatt rådde.

I artikeln påstods ändå att hon hade haft en långvarig relation med en man misstänkt för allvarlig brottslighet, trots att hon aldrig hade träffat denna man. Tidningens research och källkritik hade brustit helt.

Det var dessutom anmärkningsvärt och djupt beklagligt att Di inte kunde erkänna det fel som hade begåtts. Publiceringen hade åsamkat anmälaren en oerhörd psykisk belastning. Utan den professionella hjälp och det stöd hon fått, visste hon inte hur framtiden skulle ha sett ut. Trots det vägrade Di att fullt ut erkänna sin skuld och ta ansvar för vad deras agerande hade lett till.

Anmälaren begärde att Medieombudsmannen skulle pröva om publiceringen stod i strid med god publicistisk sed. Hon hemställde också att Di skulle åläggas att rätta, dementera och avpublicera det material genom vilket hon kunde identifieras. Vidare krävde hon att journalistens tråd på plattformen X skulle tas bort, då det där spekulerades i vem ”kvinnan” var samt skrevs mycket nedsättande kommentarer.

Tilläggsyttrande från tidningen

I ett tilläggsyttrande från tidningen som inkom till MO den 8 december 2025 vidhöll Di att anmälaren var den omskrivna kvinnan. Utgivaren anförde bland annat följande.

Den brottslighet som den omnämnde kokainhandlaren var misstänkt för var synnerligen allvarlig. En tid före polisens insats och gripande av den misstänkte fick Di kännedom om att anmälaren i detta ärende, som var anställd på Bank A och arbetade inom bankens brottsförebyggande verksamhet, hade en nära relation med den misstänkte kokainhandlaren. Under den långvariga spaningsinsats som föregick frihetsberövandet av mannen hade polisen observerat och dokumenterat att mannen ofta umgicks med anmälaren. Anmälaren hade fotograferats av polisen, tillsammans med den misstänkte mannen, och hon förekom också med namn i polisens utredning.

Med hänsyn till omfattningen och allvarligheten av mannens brottslighet och anmälarens arbete inom bankens brottsförebyggande verksamhet var det relevant att berätta om förhållandet för tidningens läsare. Di anförde att uppgifterna i publiceringen om anmälaren var sanna. Av det underlag som tidningen hade haft tillgång till inför publiceringen framgick att anmälaren var den kvinna som dels förekom i polisens utredning, dels följaktligen omskrevs, anonymt, i publiceringen.

I motsats till vad anmälaren påstod härrörde också Di:s publiceringsunderlag från fler källor än en enstaka. Och anmälaren var, som sagt, noga anonymiserad i den anmälda publiceringen. Det lämnades exempelvis inte några uppgifter om i vilken stad som anmälaren bodde eller arbetade, vid vilket Bank A-kontor hon var anställd, ålder, eller hur länge hon arbetat på banken.

Inte heller lämnades några närmare uppgifter om hennes arbete på banken, utöver en allmän beskrivning av hennes arbetsuppgifter. Bank A hade omkring XX 000 anställda. Många av dessa arbetade med arbetsuppgifter av det slag som angavs i publiceringen.

Det framgick inte heller av artikeln när anmälarens kontakter med den misstänkte mannen ägde rum. Ingen, som inte redan hade insikt om de rapporterade förhållandena, kunde med utgångspunkt i publiceringen förstå vem anmälaren var.

Di tillbakavisade också bestämt anmälarens påstående om att reporterns telefonsamtal till anmälaren skulle ha varit hotfullt eller vilseledande. Även om utgivaren visste att det inte ingick i MO:s uppgift att bedöma frågor som avsåg en reporters arbetsmetoder, ville utgivaren ändå understryka att reportern presenterade sig på sedvanligt sätt för anmälaren med sitt namn och yrkesroll. Denna kontakt var ett vanligt, informationsinhämtande samtal.

När det gällde kontakten med anmälarens arbetsgivare, var det korrekta förhållandet att det var arbetsgivaren som initierade kontakten med Di, inte tvärtom. Tidningen gav anmälaren fullgod möjlighet till ett adekvat bemötande. Även om anmälaren redan vid telefonsamtalet med reportern den 12 juni på ett tydligt sätt visade att hon avstod möjligheten till ett bemötande, borde förtydligas att tiden mellan den kontakten och publiceringen uppgick till fyra dagar. Anmälaren avhördes, som redan nämnts, inte under den tiden.

I detta sammanhang skulle också påpekas att Di självklart inte hade skyldighet att utge något material till vare sig anmälaren eller dennes arbetsgivare. Detta var inte heller nödvändigt för att anmälaren skulle kunna bemöta uppgifterna i publiceringen.

Ytterligare kommentarer från anmälaren

Den 18 december 2025 och den 19 januari 2026 svarade anmälaren på tidningens tilläggsyttrande.

Hon vidhöll sina klagomål och bifogade två promemorior (den senare ingavs till MO den 19 januari 2026) från Polismyndigheten, upprättade av biträdande utredningsledaren, kriminalinspektör NB, i det spaningsärande som gällde den så kallade misstänkte kokainhandlaren.

Innehållet i Polisens promemorior

Det framgick av utlåtandena sammanfattningsvis att Polisen inte ansåg att det var anmälaren som var kvinnan på bilden; det var inte ens likt anmälaren. I den senare promemorian klargjordes också att det nu hade framkommit vem kvinnan på bilden i verkligheten var. Det var inte anmälaren. Det hade inte heller rört sig om någon långvarig relation med den kvinnan. Den andra kvinnan var för övrigt inte heller hon aktuell i utredningen.

Vad anmälaren anförde i denna kommentar

Anmälaren förde fram bland annat följande.

Att Di i sitt senaste yttrande alltjämt påstod att anmälaren haft en långvarig relation med den misstänkte kokainhandlaren, utan att redovisa hur denna slutsats kunnat dras utifrån den begränsade information som polisen och journalisten haft tillgång till fick anses visa att tidningen var medveten om bristerna i sitt journalistiska underlag.

I brist på övertygande argument från Di:s sida kvarstod hennes åsikt att tidningen utifrån mycket begränsade uppgifter spekulerat och dragit slutsatser som inte grundade sig på verifierbara uppgifter.

Det var enligt anmälaren anmärkningsvärt att Di helt saknade varje form av självkritisk prövning och objektivitet.

Övrigt

Den senaste promemorian, i vilken det klargjordes att Polisen nu visste vem kvinnan på fotot var, var upprättad den 19 januari 2026 och översändes från MO till Di för kännedom samma dag.

Avslutande yttrande från Di

Dagens Industri kom in med ett avslutande yttrande i ärendet den 21 januari 2026.

Di hade tagit del av anmälarens senaste kommentar till MO och de promemorior, upprättade av NB på Polismyndigheten, som anmälaren gett in.

Utgivaren anförde att den medieetiska prövningen skulle utgå från de förhållanden som förelåg vid tidpunkten för publiceringen. Han konstaterade att det första utlåtandet från Polisen upprättades först den 17 december 2025, alltså först ett halvår efter publiceringen.

Även det uppgivna samtalet den 15 september 2025 mellan Polismyndigheten och företrädare för Bank A, inräknat anmälaren, inträffade långt efter publiceringen.

Promemoriorna lämnade betydelsefulla frågor obesvarade. Och anmälaren efterfrågade i sin kommentar vilka källor tidningen haft. Det kom naturligtvis inte på fråga att Di skulle röja sina källor.

Som Di angett i tidigare yttranden bedömde tidningen, när artikeln publicerades, att det fanns ett tillräckligt underlag. Den bedömningen kvarstod.

Upplysningsvis ville utgivaren också nämna att tidningen hade haft kontakt med Polisen under januari 2026 och fått nya uppgifter i ärendet. Polisen hade berättat att de nu hade identifierat kvinnan på bilderna och att det inte rörde sig om anmälaren i detta ärende.

Di hade också publicerat en uppföljande artikel angående de nya uppgifterna från polisen (länk bifogades).

Den anmälda artikeln var sedan en tid inte längre tillgänglig på tidningens sajt. Dessutom poängterade utgivaren än en gång att namn eller bild på kvinnan aldrig publicerades. Tidningen hade bara strävat efter att ge en bild av hur kriminella aktörer i allt högre grad lyckades ta sig in i det svenska näringslivet, en farlig utveckling på flera sätt.

Di upprepade att MO borde skriva av ärendet utan ytterligare åtgärd.

Uppföljande publicering

Den uppföljande artikeln på sajten publicerades alltså den 19 januari 2026 med rubriken Nya polisuppgifter: Bankanställd umgicks inte med narkotika-misstänkt.

Ingressen löd:

”Dagens industri kan publicera ny information om polisens insatser mot en kokainmisstänkt Y-ortsföretagare. Under spaningarna knöts en bankanställd kvinna till den xx-årige mannens umgänge. Polisen uppger nu att uppgifterna är felaktiga.

’De har aldrig träffats’, säger biträdande spaningsledare NB.”

Denna uppföljande artikel finns fortfarande att läsa på Di:s sajt.

Medieombudsmannens bedömning

Till att börja med ska framhållas att det framstår som helt klarlagt att anmälaren inte är den kvinna som omskrevs och visades på bild i den anmälda artikeln. Om detta är parterna numera ense.

Tremånadersregeln

För att en anmälan ska kunna prövas av MO krävs som regel att anmälan inkommer inom tre månader från publiceringen, om det inte finns särskilda skäl.

Anmälaren har argumenterat för att tremånadersregeln ska åsidosättas i detta fall. Hon har hänvisat till att publiceringen ledde till ett psykiskt trauma som krävde medicinsk behandling. Hon har också berättat att arbetsgivaren stängde av henne från arbetsplatsen direkt efter att tidningen tog kontakt med banken. Arbetsgivaren omhändertog hennes digitala arbetsverktyg, och startade en internutredning. Banken uppmanade henne också att inte ha någon ytterligare kontakt med tidningen. Hon var orolig för sitt jobb och gjorde vad arbetsgivaren begärde samtidigt som hon mådde mycket dåligt psykiskt.

Först den 15 september fick hon och hennes närmaste chef liksom hennes HR-kontakt på arbetet, på ett möte med polisen, information om att det var klarlagt att anmälaren inte var den kvinna som åsyftades i artikeln. Det dröjde dock till den 22 oktober innan banken var helt klar med sin utredning, och först då fick hon klartecken från HR och kunde återgå i tjänst.

Anmälaren inkom med klagomålen till MO den 24 oktober 2025.

MO har mot bakgrund av vad anmälaren anfört funnit att det föreligger särskilda skäl att frångå tremånadersregeln i detta fall. Medieombudsmannen accepterar alltså att anmälan inkom den 24 oktober 2025 och prövar ärendet i sak.

Utgångspunkter för prövningen

Medieombudsmannen bedömer om enskilda har utsatts för oförsvarliga skador genom det som har publicerats om dem och deras personliga angelägenheter. Vid prövningen vägs allmänintresset – det vill säga det legitima intresse som allmänheten har i att få insyn i olika samhällsfrågor – mot den hänsyn som bör tas till den enskildes integritet. Mediet ska ha haft ett gott underlag för de publicerade uppgifterna och den berörda ska ha fått möjlighet till ett adekvat bemötande. Om felaktigheter har uppstått ska de skyndsamt rättas.

Utpekande och skada

För att ett medium ska kunna klandras krävs till att börja med att den berörda genom publiceringen har blivit utpekad, med negativa uppgifter, för en större krets än den som redan hade insikt i förhållandena.

Anmälaren menar att hon blev utpekad genom artikeln, och att det visade sig då hon direkt efter publiceringen fick påstötningar om saken från flera kollegor och även eftersom hennes LinkedIn-trafik ökade kraftigt dagarna efter.

Tidningen hävdar däremot att den vidtog tillräckliga åtgärder för att anonymisera anmälaren då den inte publicerade hennes namn, bild eller andra närmare utpekande uppgifter, bara relativt allmänt hållna upplysningar om hennes arbetsuppgifter på Bank A, en stor arbetsplats med kontor i flera städer.

Jag finner inte skäl att ifrågasätta vad anmälaren har anfört om att hon blev utpekad genom artikelns uppgifter om hennes nuvarande och tidigare arbetsuppgifter, utförda av ett relativt litet team inom banken. Det stod också att hon hade haft en E funktion. Även om det inte på något sätt är avgörande kan det i sammanhanget även noteras att det fanns en Y-ortskoppling i artikeln, då det framgick att den misstänkte mannen har sin bostad i Y-ort.

Min slutsats gällande utpekandet är att anmälaren har kunnat identifieras av en begränsad krets. Men även ett mycket begränsat utpekande kan vara skadligt, om uppgifterna som publiceras är mycket allvarliga. Och skadan för anmälaren i detta fall måste bedömas som betydande.

Underlaget för publiceringen

Som uppmärksammats redan i början av MO:s bedömning i detta beslut är det klarlagt att kopplingen till anmälaren i artikeln var felaktig.

Som tidningen har anfört är dock situationen vid publiceringstidpunkten av betydelse. Hade tidningen då ett tillräckligt underlag för att publicera, och vad har tidningen gjort efter det, mot bakgrund av de uppgifter som senare framkommit?

Tidningen har fört fram att den inte bara hade en utan flera källor i samband med publiceringen av den anmälda artikeln, källor som stöttade slutsatsen att anmälaren var den åsyftade kvinnan. Allmänintresset för den misstänkta allvarliga brottsligheten tillsammans med kvinnans ställning inom Bank A, samt den anonymisering som tidningen gjorde, var enligt Di tillräckligt för att motivera publicering, varför artikeln inte innebar en oförsvarlig kränkning.

Di har också anfört att tidningen senare, i januari 2026, tog kontakt med polisen och då, i januari, även redovisade de uppgifter som framkommit i en ny artikel.

Jag ifrågasätter inte att tidningen har haft en eller flera poliskällor som lämnat information från förundersökningen och i samband med det även tillhandahållit fotot till tidningen. Med all respekt för att tidningen och journalisten måste skydda sina källor framstår dock underlaget, för att tidningen kom fram till att det var NN på bilden och att hon haft en långvarig relation med den misstänkte brottslingen, som bristfälligt.

Möjligheten till bemötande

Det är svårt att i ett fall som detta, där uppgifterna som anmälaren konfronterades med var felaktiga och mycket skadande, resonera kring frågan om möjligheten till bemötande på sedvanligt sätt. Tidningen ringde henne förvisso, men den pressade situation som hon kom att befinna sig i gjorde att hon svårligen kunde möta uppgifterna. Vad kunde förväntas av henne? Skulle hon till exempel ha sagt: ”Nej, det är inte jag som är kvinnan du pratar om”. Och även om hon hade svarat på det sättet, hade det knappast spelat någon roll för den medieetiska bedömningen av publiceringen såsom den är utformad.

Övrigt

Tidningen har sedermera avpublicerat den anmälda artikeln.

Anmälaren har i sina klagomål påtalat att journalisten har haft en tråd på plattformen X som gällt fallet och där det enligt anmälaren spekulerades kring hennes identitet och lämnades kommentarer som hon uppfattade som nedsättande. Även om detta ligger utanför MO:s prövning, ska det ändå noteras att MO i skrivande stund inte kan hitta sådan någon sådan tråd på plattformen X, emanerande från journalisten och som skulle handla om detta fall.

Sammanfattande bedömning

Uppgifterna kopplade till anmälaren var felaktiga och mycket skadliga för henne. Tidningen har inte presenterat något tillräckligt underlag för att publicera. Det tillrättaläggande som skedde kom också sent.

Dagens industris publicering utgör ett klart brott mot god publicistisk sed och tidningen bör därför klandras.

Ärendet hänskjuts till Mediernas Etiknämnd för slutligt avgörande.

Ärendet hos Mediernas Etiknämnd

Anmälaren har i nämnden kommit in med utdrag från plattformen X som gäller den aktuella publiceringen och upplyst om att tråden togs bort i samband med publiceringen av den nya artikeln den 19 januari 2026.

Dagens industri har inte yttrat sig i nämnden.  

Mediernas Etiknämnds bedömning

Mediernas Etiknämnd delar MO:s bedömning och klandrar Dagens industri för att ha brutit mot god publicistisk sed.

I beslutet har deltagit ordföranden Kristina Svahn Starrsjö, Christine Lager och Linda Haggren samt Johanna Lindblad Ahl, utsedd av Svenska Journalistförbundet, Jonas Nordling, utsedd av Svenska Journalistförbundet, Anna Hjorth, utsedd av Sveriges Tidskrifter, Hermine Coyet Ohlén, utsedd av Sveriges Tidskrifter, Alice Petrén, utsedd av Sveriges Radio, Ingrid Östlund, utsedd av Sveriges Radio, Thomas Nilsson, utsedd av Sveriges Television, Stefan Pettersson, utsedd av Tidningsutgivarna, Markus Gustafsson, utsedd av Tidningsutgivarna, Göran Ellung, utsedd av TV4, Eva Landahl Kihlman, utsedd av Utbildningsradion, Robert Hårdh, Ruth Mannelqvist, Göran Collste, Arash Sanari, Laura Hartman, Anders Forkman, Per Lyrvall och Eva Lindström, representerande allmänheten.