Akademikern respekterade inte önskan om källskydd – klandras för utpekande trots krav på anonymitet

Akademikern, dnr. 23227, exp. nr. 62/2023

Mediernas Etiknämnds beslut

Mediernas Etiknämnd klandrar Akademikern för att ha brutit mot god publi­cistisk sed.

Genom beslut den 6 oktober 2023 hänsköt Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Akademikern.

MO:s beslut hade följande lydelse.

Allmänhetens Medieombudsman (MO) har tagit emot en anmälan gällande artikeln Tvingades sluta på dagen: ”Utan facket hade jag inte levt i dag” som publicerades på Akademikerns sajt, akademikern.se, den 23 maj 2023.

Inslaget anmäldes av NN, HR-chef i kommun X.

Vad mediet publicerade (i huvudsak)

Ingress

Det här skulle ha varit berättelsen om hur utsatt jobbet som högt uppsatt chef kunde vara i en politiskt styrd organisation när man plötsligt blir tvingad att lämna sitt jobb och sina kollegor. Men det skulle visa sig vara krångligare än så.

Artikeltext

I början av februari bokades den dåvarande chefen för äldreomsorgen i kommun X in på ett möte med kommunchefen och HR-chefen. Äldreomsorgschefen fick veta att hen skulle få återkoppling på avslutningssamtal med chefer som lämnat hens förvaltning.

Borde hen ta med sig ett fackligt ombud? Nej, det behövdes inte, var svaret – det var ju bara ett samtal.

– Jag kommer in på kontoret dagen efter, och där sitter kommunchefen och HR-chefen och så säger kommunchefen högt och tydligt till mig: ”Nu ska du vara tyst och inte ifrågasätta någonting.”

Mötet var uppslitande, och avslutades med att äldreomsorgschefen blev ombedd att säga upp sig och omedelbart försvinna från arbetsplatsen, utan någon avtackning. Hen var chockad och förstod ingenting.

Vad var det egentligen som hade hänt i kommun X? Den som till äventyrs läste lokaltidningen AA Nyheter hade kunnat följa rapporteringen om brister i kommunens äldreomsorg, och särskilt på boendet Y, där 15 enhetschefer sagt upp sig under loppet av ett par år. Det gjordes en Lex Sarah-utredning och en utredning om arbetsmiljö. Bilden som framträdde var en verksamhet präglad av tystnadskultur – där medarbetare inte rapporterade om brister, informella ledare och långtgående konflikter.

Den som fick ta skulden var äldreomsorgschefen. Men på vilka grunder? De avslutningssamtal som kommunchefen också medialt hade refererat till, där kritik mot äldreomsorgschefen skulle ha framkommit, ifrågasatte hen själv och fick stöd av några före detta medarbetare.

Så hur kom det sig att äldreomsorgschefen fick ta smällen? Svaret var, enligt hen själv, det nya politiska styret i kommunen. Efter 72 år av socialdemokratiskt styre styrdes kommun X för första gångerna av Moderaterna, med stöd av L, KD och SD. Den tidigare politiska majoriteten hade hen haft ett mycket gott samarbete med, vilket även fackliga företrädare från Kommunal hade understött. Det nya styret lovade att agera, enligt lokalpressen.

Vilka rättigheter hade man då som högt uppsatt chef? Och vilka skyldigheter hade arbetsgivaren?

Äldreomsorgschefen fick lämna jobbet utan uppsägningstid. Följden blev ett avtal om avgångsvederlag som Akademikerförbundet SSR förhandlade fram i efterhand med kommunledningen. Något som inte alls var ovanligt, enligt Rolf Löfberg, chefsförhandlare på SSR.

Däremot borde arbetsgivaren informerat om att det handlade om ett viktigt samtal och att det kunde vara bra att ta med en facklig person.

Hur kom det sig då att det gick till som det gjorde i kommunhuset i kommun X? Akademikern ställde frågorna till kommunchefen och det var någonstans efter det som det skulle komma att skönjas att det fanns utmaningar på arbetsplatsen kommun X, vilket en rad av artiklar i AA Nyheter också hade vittnat om.

Kommunchefen svarade i mejl till Akademikern att han, inför mötet där han skulle informera äldreomsorgschefen om att det nödvändiga förtroendet för hen saknades, inte ansåg att hen behövde ta med sig ett fackligt ombud men att hen fick välja själv. Han skrev vidare att hen fråntogs ansvaret som förvaltningschef och inte längre hade tjänstgöringsskyldighet, men att hen själv valde om hen ville vara hemma. Han ångrade inte något i sitt tillvägagångssätt, förutom möjligen att han inte gav hen beskedet tidigare.

Samma dag som svaret kom från kommunchefen fick Akademikern ett anonymt samtal från en person som sa sig veta att tidningen skulle skriva en artikel om äldreomsorgschefen. Den anonyma personen ville varna för att förtroendet för SSR kunde påverkas om artikeln publicerades och anledningen var äldreomsorgschefens dåliga egenskaper.

I efterhand skulle det visa sig att det var kommunens HR-chef, som hade varit med i diskussionerna kring äldreomsorgschefen, som hade ringt anonymt. När Akademikern ringde upp hen och frågade varför, sa hen att hen ångrade att hen ringt.

– Professionellt måste jag uttala mig faktabaserat. Om en journalist hade ringt mig som HR-chef hade jag uttalat mig mer diplomatiskt och professionellt. Men när jag hörde att det var en artikel på gång ville jag ändå förmedla den bild jag har, sa HR-chefen.

– Jag ringde inte i min roll som HR-chef med ett hot om att det här kommer att påverka SSR, det vill jag vara tydlig med.

Hen sa att hen inte ringde på uppdrag av kommunchefen. Hen trodde inte heller att en artikel om turerna i kommun X skulle leda till något negativt för hen själv.

Ombudsmannen och chefsförhandlaren på SSR träffade chefer i kommun och region, i stat och privat. Hon kände igen en hel del i äldreomsorgschefens historia, och berättade att chefer snabbt kunde försvinna i politiskt styrda organisationer, liksom i företag. Något som hon reagerade på i äldreomsorgschefens berättelse var bristen på stöd. Hon önskade att fler arbetsgivare hade tydligare rutiner för sådant här, med HR i en central roll i processen.

– Yrkesrollen är viktig för oss alla, men för många chefer går den djupt in i ens självbild. Hur ska man förklara för sina nära och kära att man blivit av med jobbet? Sitt nätverk? Allt det här behöver man stöd med.

Äldreomsorgschefen var nu sedan några månader borta från kommun X. Hen hade ägnat tiden åt att försöka förstå vad som hade hänt, och att återhämta sig. Hen hade haft bra stöd av facket, berättade hen, men inte hört ett ord från sin gamla arbetsgivare. Förhandlingarna om hens avgångsvederlag sköttes av facket och arbetsgivaren efter att hen hade lämnat kommunen.

– När allt var klart med mitt avgångsvederlag fick jag det hem i brevlådan, och på det satt en liten blå notislapp där HR-chefen skrivit: ”Ta hand om dig, och tack för ett jättegott samarbete, med vänliga hälsningar.”

Anmälan

Under april fick anmälaren information om att tidningen Akademikern som var SSR:s medlemstidning skulle skriva en artikel om en tidigare chef i den organisation som hen arbetade i. I samband med att chefens tjänst avslutades var det mycket turbulens och en hel del skriverier i lokal media. Som medlem i SSR och som medarbetare kände hen ett behov av att berätta för tidningen att bilderna kring denna chef markant skiljde sig åt och att det fanns en annan sida av historien som hen ansåg kunde vara värdefullt för Akademikern att känna till. Det var därför som hen i april ringde tidningens chefredaktör. Hen berättade direkt att hen önskade vara anonym och att det fanns andra bilder än den som den avgående chefen sannolikt berättat.

Chefredaktören ställde flera frågor och uppmanade anmälaren att uppge vem hen var samt uppgav att hens identitet inte skulle röjas. Hen sa att hen ville vara anonym. Ett par veckor senare ringde hens telefon och hen svarade då med sitt namn. Det var chefredaktören som ringde. Denne sa att hon ringde numret för att anmälaren tidigare ringt henne anonymt och berättat om chefen som fått sluta. Anmälaren förnekade inte att hen ringt. Chefredaktören ställde frågor om varför anmälaren ringt. Hen repeterade vad hen tidigare sagt och även att hen ville vara anonym.

Den 23 maj publicerades en artikel om den avgående chefen på tidningens webb. I den beskrevs att tidningen fått ett samtal från en anonym person och att det i efterhand visade sig vara kommunens HR-chef, hens befattning. Kommunens namn nämndes också. Det kunde alltså inte råda någon tvekan om vem som ringt.

Artikeln refererade till flera av de saker som hen nämnt under samtalet. Chefredaktören bröt genom detta agerande mot rätten att vara anonym när en medarbetare i offentlig verksamhet nyttjade sin meddelarfrihet. Hen hade vid båda samtalen tydligt klargjort att hen ville vara anonym.

Konsekvenserna av artikeln var två. För det första riskerade förtroendet för hen som person att påverkas, dels på grund av hens agerande att förse media med information, dels utifrån att det hen sagt hade publicerats. Efter att artikeln publicerats hade en lokal politiker uttalat sig i P4 Region B om att det var ett olämpligt agerande från hens sida.

Lokal media påstod att hens agerande syftade till att stoppa publiceringen. Det var inte korrekt. Hen hade aldrig försökt stoppa publiceringen utan enbart försett chefredaktören med information. Publiceringen hade alltså lett till efterföljande mediaskriverier med felaktiga antydningar om hens syften, vilket hen ansåg påverkade hen mycket negativt.

Konsekvens nummer två var den effekt saken fått för kommunmedarbetarnas syn på frågan om meddelarfrihet och källskydd. Kommun X utbildade och informerade sina medarbetare om meddelarfrihet. Även anmälaren hade utbildat sina medarbetare i dessa frågor. När det visade sig att detta inte gällde utan att bedömningen uppenbarligen låg hos journalisten att avgöra om personen skulle få vara anonym eller inte fanns en stor risk att trovärdigheten kring meddelarfrihet och källskydd gick förlorad.

Det var en viktig grundprincip och alla chefer hade under våren fått i uppdrag från kommunchefen att utifrån ett gemensamt utbildningsmaterial informera alla arbetsgrupper om meddelarfrihet.

Mediets svar

Mediet svarade genom Annika Clemens, chefredaktör och ansvarig utgivare.

Anmälarens berättelse stämde till stor del. Hen ringde anonymt, dock inte i syfte att förse tidningen med uppgifter för en publicering, utan för att varna den för att publicera det hen hade hört vara på gång.

Anmälaren var HR-chef och biträdande kommunchef. Hens samtal kom samma dag som tidningen fick svar via mejl på ett antal frågor som ställts till kommunchefen.

Anmälaren uppgav att en publicering om det hen hade hört vara på gång skulle kunna skada förtroendet för Akademikerförbundet SSR. Anmälaren lämnade inga uppgifter som var ämnade för publicering, utan konstaterade att den person hen trodde artikeln skulle handla om var ”en obehaglig människa” och att hen visste det efter att ha jobbat i samma organisation som personen i fråga.

Tidningen tolkade det som ett försök att stoppa publiceringen. Detta genom att varna för att förtroendet skulle skada fackförbundet. Det tolkades även som ett försök att vilseleda tidningen genom att anmälaren låtsades vara vilken anställd som helst i organisationen fast hen i själva verket var HR-chef och biträdande kommunchef.

Detta föll således inte under källskyddet eller meddelarskyddet, som fanns för att anställda skulle kunna delge medier uppgifter om missförhållanden i syfte att publicera dem. Detta var i stället tvärt om: ett försök från kommunledningen att stoppa en publicering med uppgifter om missförhållanden. Anmälaren, som var en del av den högsta kommunledningen, borde känna till dessa regler.

Uppgiften om anmälarens position i kommunen var relevant att uppge, eftersom hen som HR-chef varit inblandad i turerna kring den person artikeln handlade om. Det var också relevant att uppge att hen hade en ledande position, med tanke på hens avsikt med samtalet. Om tidningen inte hade skrivit ut titeln HR-chef utan endast ”person i ledande befattning” fanns också en risk att någon annan indirekt hade pekats ut.

Anmälaren hade också fått komma till tals i artikeln. Enligt tidningens bedömning hade anmälaren inte lidit en oförsvarlig publicitetsskada.

Anmälarens kommentar

Tidningen påstod att hen skulle ha försökt stoppa en publicering. Det var inte sant. I och för sig hade hen sagt det som tidningen hänvisade till, men inte i syfte att stoppa publiceringen. Hen informerade om omständigheter kring personen som artikeln skulle handla om. I allra högsta grad handlade samtalet om att delge uppgifter om missförhållanden kopplat till denna person. Detta var syftet med samtalet till journalisten, inte att stoppa eller vilseleda.

Tidningen skrev att detta inte föll inom käll- eller meddelarskyddet. Hen undrade var det stod att detta inte skulle gälla chefer eller ledning. Hens absoluta uppfattning var att skyddet gällde alla och att hens syfte hade varit att förmedla uppgifter och information.

Tidningen påstod att hen genom att ringa anonymt försökt vilseleda tidningen genom att låtsas vara vilken anställd som helst. Hen hade inte försökt låtsas vara någon annan än en anställd med information om personen som artikeln skulle handla som. Hen var också SSR-medlem, anställd i kommun X, och ringde utifrån de rollerna med tron om att källskyddet gällde alla.

Tidningen påstod att hen genom publiceringen hade fått komma till tals. Hen hade varit tydlig med att hen ville vara anonym. Att därefter publicera information som hen lämnat anonymt var inte att få komma till tals.

Hen hade lidit en oförsvarlig publicitetsskada på grund av publiceringen.

Ytterligare skrivelse från tidningen

Mediets utgivare framhöll att anmälaren fick möjlighet att bemöta de uppgifter som publicerades då hen blev uppringd och fick svara på frågor kring sitt agerande i ärendet, vilket redovisades i artikeln. Anmälaren lämnade vid sitt anonyma samtal inga uppgifter avsedda för publicering. Endast en varning om vad en publicering av det hen hade hört vara på gång skulle leda till.

Medieombudsmannens bedömning

Medieombudsmannen prövar om en utpekad person utsatts för en oförsvarlig publicitetsskada. Frågor som gäller brott mot källskydd och meddelarfrihet kan prövas av rättsväsendet.

Det råder inga tvivel om att turerna kring uppsägningen av äldreomsorgschefen i kommun X har ett stort allmänintresse. Anmälaren i detta ärende, har i sin yrkesroll varit delaktig i processen och som HR-chef får hen som utgångspunkt tåla att namnges och svara på kritiska frågor i medier.

Den medieetiska frågeställningen i detta ärende handlar dock om något annat: Hur har mediet behandlat anmälarens framförda begäran om att få vara anonym?

Det är ostridigt att anmälaren kontaktat mediet och begärt anonymitet. Mediet har dock tolkat samtalet som ett försök att vilseleda tidningen och stoppa publiceringen. Därför anser mediet att meddelarfriheten och anonymitetsskyddet inte gäller. Enligt mediet lämnade anmälaren inte några uppgifter ämnade för publicering. Med den tolkningen är det fullt förståeligt att mediet ansett saken ha ett stort nyhetsvärde.

Det kan emellertid inte bortses från att anmälaren uppgett att hen ringt i tron om att hen kunde meddela sig fritt under källskydd. I det sammanhanget måste noteras vad parterna är eniga om: att anmälaren både i sin inledande kontakt med tidningen och därefter har uppgett att hen ville vara anonym. Därtill har hen som svar på tidningens fråga, vilket även återgavs i den anmälda artikeln, använt uttryck som att hen ville ”förmedla sin bild”.

MO:s slutsats är därför följande. Det är svårt att å ena sidan vara HR-chef och inblandad i en uppmärksammad uppsägning och å den andra under privat flagg vara tipsare. Att tipsaren är den hen är har ett stort nyhetsvärde. Begäran om anonymitet har dock en mycket stark ställning inom svensk journalistik. Detta skydd för den enskilde trumfar nyhetsvärdet.

Oaktat tolkningen av de uppgifter som inringaren lämnat, har alltså det faktum att mediet inte respekterat anmälarens begäran om anonymitet utsatt hen för en oförsvarlig publicitetsskada. För det bör mediet klandras.

Ärendet hänskjuts till Mediernas Etiknämnd.

Ärendet hos Mediernas Etiknämnd

Mediet har yttrat sig i nämnden och sammanfattningsvis anfört följande.

Någon anonymitetsrätt förelåg inte. Och som publicist kan det aldrig bli tal om att acceptera en begäran om anonymitet under dessa omständigheter. Det var en självklarhet att publicera påtryckningen från HR-chefen som inte kan ses som något annat än en hindrande åtgärd enligt tryckfrihetsförordningen. Med tanke på anmälarens ställning, att inga sakuppgifter för publicering lämnats och att anmälaren i delvis hotfulla ordalag uttryckligen försökt stoppa publiceringen kan skadan inte anses oförsvarlig.

Mediernas Etiknämnds bedömning

Mediernas Etiknämnd delar MO:s bedömning och klandrar Akademikern för att ha brutit mot god publicistisk sed.

I beslutet har deltagit ordförandena Johan Danelius, Kristina Svahn Starrsjö och Christine Lager samt Sanna Gustavsson, utsedd av Publicistklubben, Andreas Ekström, utsedd av Svenska Journalistförbundet, Alice Petrén, utsedd av Sveriges Radio, Ingrid Östlund, utsedd av Sveriges Radio, Anna Hjorth, utsedd av Sveriges Tidskrifter, Hermine Coyet Ohlén, utsedd av Sveriges Tidskrifter, Mikael Rothsten, utsedd av Svenska Tidningsutgivareföreningen, Eva Burman, utsedd av Svenska Tidningsutgivareföreningen, Thomas Nilsson, utsedd av Sveriges Television, Nils Hanson, utsedd av Sveriges Television, Göran Ellung, utsedd av TV4, Kajsa Stål, utsedd av TV4, Carina Tenor, utsedd av Utbildningsradion, Kerstin Brunnberg, utsedd av Utbildningsradion, Sven Hagströmer, Filippa Bergin, Ruth Mannelqvist, Robert Hårdh, Göran Collste, Arash Sanari, Laura Hartman, Gertrud Åström och Anders Forkman, representerande allmänheten.

________________________________________________________

Ledamöterna Andreas Ekström, Filippa Bergin, Carina Tenor och Arash Sanari, var skiljaktiga avseende beslutet att klandra tidningen och anförde följande.

Vi anser att frågan om tidningens publicering av hur den har fått kännedom om nyheten i detta fall skulle prövas bäst i domstol, eftersom det rör den meddelarfrihet som regleras i tryckfrihetsförordningen.

Pressetik och juridik är inte samma sak. Det är otvetydigt en nyhet att en högt uppsatt kommunal chef agerar anonymt visavi ett nyhetsmedium i ett ärende där hen själv är part i målet.  Vidare är det givetvis rätt att medborgarna får veta detta.  Vid en samlad bedömning faller den publicitetsskada som den kommunala chefen drabbats av när hen blir avslöjad inom ramen för vad en person i hens ställning får tåla.  

Vi anser alltså inte att publiceringen som sådan är oförenlig med pressetiken. Tidningen bör därför inte klandras. Det är givetvis möjligt att tidningens process ändå innebär ett brott mot meddelarfriheten men det är inte Mediernas Etiknämnds sak att bedöma.