Ämnet har ett stort allmänintresse och anmälaren har valt att kliva ut i offentligheten med sina åsikter. Han har också haft en god möjlighet till ett adekvat bemötande.
Dagens Nyheter, dnr. 25359, exp. nr. 12/2026
Mediernas Etiknämnds beslut
Mediernas Etiknämnd finner inte skäl till medieetiskt klander av Dagens Nyheter.
Genom beslut den 17 oktober 2025 avskrev Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Dagens Nyheter.
MO:s beslut hade följande lydelse.
NN har i en anmälan till Allmänhetens Medieombudsman (MO) riktat kritik mot Dagens Nyheter (DN) för en artikel med rubriken Palestinaaktivist klädde ut sig till statsministern – är anställd på Kriminalvården som publicerades den 25:e juni 2025.
Vad mediet publicerade (i sammanfattning)
Artikeln var en uppföljning av vad som utspelade sig i samband med en demonstration till stöd för människorna i Gaza i mitten av juni i Stockholm. I artikeln beskrevs reaktioner kopplade till att en aktivist, iklädd en mask föreställande statsminister Ulf Kristersson, bar en docka med röda fläckar och Israels flagga.
Mannen bakom masken, berättade DN, var en tjänsteman inom Kriminalvården.
”Vi vill skicka Ulf till Haag. Vi vill säga att Kristersson har doppat händerna i blod”, sade NN i artikelns ingress.
I artikeln refererades det också till en annan persons agerande under demonstrationen, där det iscensattes ”en attack med knytnävar och rörelser som kan uppfattas som hugg mot Kristerssonfiguren.”
Ulf Kristersson citerades i artikeln genom ett uttalande han gjort i Expressen, där han fann det sannolikt att agerandet rymdes inom den svenska tryckfriheten:
”Men jag är allvarligt oroad för att det finns människor som vill ta Mellanösterns alla konflikter till svenska gator och torg. Det där oroar mig på allvar. En hätskhet, en fränhet, en brist på respekt för andra människors demokratiska rättigheter”, sade han till Expressen.
DN publicerade i artikeln en form av granskning av NN. Det redovisades var han arbetade, att han utbildade personal inom Kriminalvården och att han tidigare agerat aktivistiskt. Det framgick av artikeln att han själv på sociala medier delat klipp från tidigare iscensättningar, till exempel där han ”utklädd till Israels premiärminister Benjamin Netanyahu står med blodigt ansikte och slipar knivar.”
Flera klipp var signerade med ”Resistance Theatre”. Anmälaren gavs i artikeln möjlighet att uttrycka budskapet bakom aktionen vid demonstrationen: ”…att Sverige ska handla i enlighet med folkrätten.”
I artikelns mellanparti gavs anmälaren också möjlighet att bemöta den kritik som riktats mot hans agerande under demonstrationen, bland annat om hans uttryckssätt kunde bidra till ökad risk för hat och hot mot politiker:
”Jag önskar att våra folkvalda ställs till svars. Men jag önskar inte att de ställs till svar på ett sådant sätt som om det vore i Libyen eller Bagdad. Vi vill skicka Ulf till Haag. Vi vill säga att Kristersson har doppat händerna i blod.”
DN citerade en uppgiftslämnare inifrån samma myndighet där anmälaren var verksam, som uppgav att arbetskollegor blivit illa berörda av aktionen och som resonerade utifrån att man ”…företräder en statlig myndighet även som privatpersoner.”
I artikeln fördes också ett resonemang om kopplingen mellan aktivism och att vara statligt anställd. Det framkom att anmälarens arbetsgivare Kriminalvården sedan tidigare kände till hans engagemang och aktiviteter, och att det förekommit samtal om detta.
”Inget jag gör är illegalt. Men det är så klart, jag har fått ta emot samtal och sådant, men det är inget jag vill gå in på.”
På en rak fråga från DN om han själv såg ”några problem med att vara statligt anställd och samtidigt göra såna här aktioner?” svarade han:
”Jag föreläser om mänskliga rättigheter. Ska jag bara stå där och vara medveten om det som pågår?”
En arbetsrättsjurist på Kriminalvården konstaterade i artikeln att ”…personalen, i likhet med alla andra medborgare, har yttrandefrihet och att medarbetaren inte företrädde Kriminalvården under aktionen.”
Arbetsrättsjuristen problematiserade därefter deltagandet i en demonstration – som hon i grunden ansåg ligga inom ramen för vad en medarbetare hade rätt till – med följande:
”Om en medarbetares engagemang riskerar att skada förtroendet för myndigheten eller utgör en säkerhetsrisk, kan det bli arbetsrättsliga konsekvenser.”
DN efterfrågade också justitieminister Gunnar Strömmers uppfattning. Han svarade i ett mejl till redaktionen, där han konstaterade att ”…det i Sverige finns en rätt att demonstrera och uttrycka åsikter som andra ogillar. Men att samma rätt finns att kunna kritisera det som sägs och uttrycks.”
Han gav också sin syn på det ansvar som åligger en person anställd av en myndighet:
”Som statsanställd är det viktigt att bidra till att medborgarna kan ha ett högt förtroende för våra myndigheter, och det gör man inte genom att piska upp hatiska stämningar i vårt land.”
Anmälan (i sammanfattning)
NN framförde i huvudsak följande.
Oskälig identifiering
Anmälaren var inte en offentlig person och agerade inte i något brottsligt eller våldsamt sammanhang. Det handlade om ett satiriskt, konstnärligt uttryck under en fredlig demonstration. Identifieringen var oproportionerlig och saknade tillräckligt publicistiskt intresse.
Allvarlig publicitetsskada
Mediets kontakt med personens arbetsgivare samt med regeringsföreträdare riskerade att orsaka betydande skada för anmälaren, både yrkesmässigt och privat, där sådant hot uppstått att sociala medier stängts ned samt polis kontaktats.
Avvikelse från mediernas demokratiska granskningsuppdrag
Genom att inte granska makten utan i stället rikta granskningen mot en enskild person, som genom konstnärligt uttryck kritiserade maktens brott mot folkrätten, stred DN:s publicering mot mediernas demokratiska kontrollfunktion enligt såväl svensk grundlag som internationella konventioner.
Anmälaren hävdade att publiceringen stred mot yttrandefrihetsprinciperna i såväl Europakonventionen som FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.
I en bilaga till anmälan (Bilaga 2) ”Yttrandefrihet, konstnärlig satir och demokratins gränser” upprepades i huvudsak argumenten från anmälan, men med en fördjupning vad gällde det konstnärliga uttrycket:
Att genom satir, grotesk karnevalisk parodi eller performativ protest iscensätta och kritisera makthavare var en handling som var grundlagsfäst i Sveriges yttrandefrihetsgrundlag (YGL) och regeringsformen (2 kap.). Det var dessutom skyddat genom internationella konventioner som Sverige var bundet av:
-Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR), artikel 10 – yttrandefrihet.
-FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR), artikel 19.
Det konstnärliga uttrycket var en del av den tradition som kallades karnevalisk maktparodi, en form av politisk och konstnärlig protest där medborgare genom överdrift, ironi och satir klädde ut sig till makthavare och blottlade deras svek, lögner och dubbelmoral. Det var en uttrycksform som använts i århundraden – från medeltidens narrtradition, commedia dell’arte och karnevaler till dagens gatuteater, politisk performance och samtida aktivistiska konst.
Mediets svar (i sammanfattning)
Dagens Nyheter svarade genom Anna Åberg, redaktionschef. Hon framhöll i huvudsak följande.
Anmälaren hade haft en publik roll de senaste åren. Han var en centralgestalt inom Palestinarörelsen i Sverige. Anmälaren hade utfört flera offentliga framträdanden där han medverkat – utanför riksdagen och SVT samt på Gustav Adolfs torg i Stockholm. Han hade också lagt upp filmer från sina aktioner på öppna konton i sociala medier. Filmernas spridning hade varit stor.
Den iscensatta ”knivhuggningen”, i samspel med en annan aktivist, var en ny nivå jämfört med tidigare aktioner. Den väckte starka reaktioner, och det var svårt att se annat än att uppståndelsen var en effekt som NN ville uppnå.
Anmälaren hade agerat öppet genom att använda sitt namn och sin bild när han publicerat filmer och bilder från manifestationer i sociala medier. Där gjorde han även så kallade ”avmaskeringar”, där han gick fram till kameran och tog av sig den mask han använt under en aktion för att visa sitt ansikte. Han hade även låtit sig intervjuas.
Mot bakgrund av detta fick anmälaren finna sig i att omskrivas med namn även i sammanhang som han inte gillade. När det gällde frågan om kontakt med arbetsgivaren kunde tidningen konstatera att han varit anställd inom Kriminalvården i cirka 20 år. Han hade representerat myndigheten vid internationella delegationer, samarbetat med Polismyndigheten och Migrationsverket samt varit instruktör för insatsstyrkan.
Arbetsgivaren kände redan före DN:s publicering till hans engagemang utanför professionen, vilket han bekräftade i artikeln. Vidare hade anmälaren getts möjlighet att framföra sina ståndpunkter. Han hade under intervjun fått frågan om han ville ”bli omskriven med namn” och bekräftade det, samt hade efter publiceringen inte hört av sig till redaktionen med kritik eller synpunkter.
Sammanfattningsvis ansåg tidningen att anmälaren själv sökt offentlig uppmärksamhet i en aktuell samhällsfråga, att han medvetet valt att vara öppen med sin identitet, och att hans viktiga tjänst inom Kriminalvården hade publicistisk relevans.
Anmälarens kommentar
Offentlig roll och självvald exponering
Det stämde att anmälaren hade deltagit i demonstrationer och lagt upp material på sociala medier. Detta innebar inte att han var en offentlig person i pressetisk mening. Att själv publicera material under egen kontroll var något helt annat än att bli namngiven i en rikstäckande dagstidning och där kopplas ihop med sin yrkesroll.
Kopplingen till hans yrkesroll
DN framhöll att anmälaren arbetade inom Kriminalvården och att detta motiverade namnpublicering. Hans arbetsgivare var redan informerad om hans engagemang. Publiceringen tillförde alltså ingen ny samhällsnytta, men förstärkte intrycket av att anmälarens arbete skulle vara ifrågasatt.
Samtycke och bemötande
DN hänvisade vidare till att anmälaren vid intervjun uppgav att han kunde namnges. Det var dock tveksamt om detta kunde betraktas som ett verkligt frivilligt och informerat samtycke, eftersom anmälaren inte kunde förutse att hans yrkesroll skulle lyftas fram på detta sätt.
Uppkommen skada
Efter publiceringen mottog anmälarens exfru (med samma efternamn som han) hot, vilket hade polisanmälts. Anmälaren hade själv polisanmält tre fall av hot riktade direkt mot honom. Hans barn hade fått kommentarer i skolan från sina vänner. På arbetet hade publiceringen lett till rykten, samtal bakom ryggen och flera långa samtal med arbetsgivaren. Anmälaren hade gått till jobbet utmattad och på sin vakt.
På nätet hade det skrivits många hatiska inlägg där anmälarens fullständiga namn nämndes. Detta hade orsakat stress och oro, både i vardagen och vid deltagande i demonstrationer. I publiceringen användes ord som ”våldsamt” och ”skrämmande” och en satirisk aktion framställdes som om den skulle uppmana till våld. Detta skadade anmälarens anseende både i yrkeslivet och privat.
Sammanfattningsvis ansåg anmälaren att han hade utsatts för oförsvarlig skada och att DN:s publicering stod i strid med god publicistisk sed.
Ytterligare om handläggningen av ärendet
Medieombudsmannen Caspar Opitz har funnit att han är jävig i ärenden som gäller Dagens Nyheter och Medieetikens Förvaltningsorgan har därför delegerat beslutanderätten till Robert Olsson.
Medieombudsmannens bedömning
MO:s uppgift är att pröva om anmälaren har utsatts för en oförsvarlig skada av publiceringen. För att avgöra detta väger jag allmänintresset – det vill säga allmänhetens rätt till insyn i olika frågor – mot det eventuella intrånget i den personliga integriteten. Det ska även finnas ett gott underlag för de publicerade uppgifterna och de påståenden som framförts.
Jag kommer i min text att utgå från den struktur som ligger till grund för anmälan mot Dagens Nyheters publicering i det aktuella fallet.
Frågan om det varit motiverat att namnge anmälaren
Namngivningen innebär att anmälaren har blivit identifierad, och därmed finns det underlag för att resonera kring publicistisk skada. Anmälaren har kallat det hela för en ”oskälig identifiering”.
Att medverka i en demonstration innebär en möjlighet att offentligt exponera sin uppfattning i en fråga. Att förstärka sitt budskap genom att i konstnärlig form använda en karaktär behöver inte vara liktydigt med anonymitet. Det kan finnas ett allmänintresse av att veta vem som är avsändare av ett konstnärligt uttryck.
Allmänintresset behöver heller inte vara relaterat till vare sig brottslighet eller våldsamhet – det påverkas bland annat av sammanhanget och det narrativ under vilket det konstnärliga uttrycket presenteras.
En offentlig demonstration i en av vår tids mest brännande frågor har i sig ett allmänintresse. Adderas till detta ett framträdande med stark spets som väcker kraftiga reaktioner, stärks enligt min mening allmänintresset ytterligare.
Anmälaren hävdar att han inte är en offentlig person. Det finns ingen absolut gräns för när en persons offentlighet uppstår. Men om man, som anmälaren, självmant väljer att dela sitt agerande i sociala medier och – vilket framgår av ärendets skriftväxling – dessutom exponera en ”avmaskning” i eget namn och med bild, uppfattar jag inte det som ett agerande där anonymitet är en bärande egenskap.
I den aktuella artikeln ges anmälaren möjlighet att kommentera och utveckla sina synpunkter för DN:s reporter. I anmälan framkommer inga uppgifter om att anmälaren inte getts möjlighet till bemötande eller att han citerats felaktigt. I skriftväxlingen i detta ärende framgår det att anmälaren blivit tillfrågad om att ”bli omskriven med namn” och att han bekräftade detta. Anmälaren ifrågasätter den saken, med hänvisning till det publicistiska utfallet, om det var ”ett verkligt frivilligt och informerat samtycke”. Min slutsats är att anmälaren getts möjlighet till bemötande, att han blivit tillfrågad om namnpublicering, och att han gentemot DN inte motsatt sig detta.
Anmälaren anser att identifieringen är oproportionerlig och saknar tillräckligt publicistiskt intresse. Det publicistiska värdet är upp till den ansvarige utgivaren att avgöra, men det är svårt att medieetiskt hävda att händelsen som beskrivs i artikeln – och det som framkommit i anmälan och skriftväxlingen – inte bär ett betydande allmänintresse.
Frågan om anmälaren utsatts för en oförsvarlig publicitetsskada
Även om det medieetiskt ställs högre krav på exempelvis folkvalda eller personer med tydliga maktpositioner och stor samhällspåverkan, innebär det inte att andra per automatik är fredade från publicering – eller från den publicitetsskada som kan uppstå som följd av den.
Anmälaren riktar kritik mot att DN kontaktat både hans arbetsgivare och regeringsföreträdare. I skriftväxlingen utvecklas detta:
”Min arbetsgivare var redan informerad om mitt engagemang. Publiceringen tillförde alltså ingen ny samhällsnytta, men förstärkte intrycket av att mitt arbete skulle vara ifrågasatt. Det är en osaklig och onödig koppling.”
Som MO har jag endast mandat att pröva om det som förekommer i själva publiceringen utsatt anmälaren för en oförsvarlig skada. Journalistiska arbetsmetoder, som samtalet till arbetsgivare och skadan av detta, prövas alltså inte av mig. Det är en yrkesetisk fråga som i vissa fall kan anmälas till Svenska journalistförbundets yrkesetiska nämnd YEN.
Allmänt kan jag ändå anse att det är en begriplig reaktion anmälaren redovisar, och det tillhör inte den redaktionella rutinen att efterfråga arbetsgivares synpunkter i samband med utövandet av grundlagsskyddade rättigheter. Men det förekommer – och då i syfte att tillföra perspektiv till en nyhetshändelse.
Jag anser att detta är en sådan situation. I artikeln utforskas den konkreta relationen mellan aktivism i en polariserande politisk fråga och tillit och förtroende i förhållande till myndighetsutövning. I detta fall går det inte heller att bortse från de professionella uppgifter och kontakter han har i sitt yrke.
Resultatet av DN:s publicering visar att ett skarpt konstnärligt uttryck av det slag anmälaren använt sig av är förenligt med svensk lagstiftning och arbetsrätt, enligt vad som framkommer i artikeln. Också detta är av betydande allmänintresse.
Frågan om granskningens relevans
Anmälaren hävdar att publiceringen är en avvikelse från mediernas ”demokratiska granskningsuppdrag”. Det är sant att ett journalistiskt kärnuppdrag är att granska makten. Det innebär dock inte att granskning enbart ska riktas mot traditionella makthavare och organisationer. Det publicistiska uppdraget är vidare än så.
Medieetiskt finns det ingen begränsning i vad ett mediehus kan eller har rätt att granska. Det är den ansvarige utgivaren som avgör den saken. I detta sammanhang hänvisas i anmälan – och i bifogade handlingar – till internationella konventioner. Anmälaren hänvisar till bestämmelser i EKMR och rättspraxis från Europadomstolen. Konventionen är i första hand ett instrument som syftar till att skydda enskilda mot övergrepp från stater och innehåller förpliktelser för stater, exempelvis gällande tillgång till ett effektivt rättsmedel och rätt till en rättvis rättegång. Då Medieombudsmannen inte är en statlig aktör är denna reglering inte tillämplig på de frågor jag har att utreda inom ramen för detta ärende. MO är ingen myndighet utan en del av mediebranschens självsanerande organ, som vid etiska prövningar av publiceringar utgår från Publicitetsreglerna.
Sammanfattande bedömning
Min sammanfattande slutsats är att den skada anmälaren utsatts för av publiceringen varit försvarlig. Ämnet har haft ett stort allmänintresse, han har valt att kliva ut i offentligheten för att demonstrera sina åsikter, han får givet sitt agerande och sin roll i sammanhanget tåla namngivningen och han har haft en god möjlighet till ett adekvat bemötande. Yrkesetiska frågor eller frågor kopplade till lagstiftning och internationella konventioner prövas inte av MO.
Artikeln ligger inom ramen för god publicistisk sed. Ärendet skrivs därför av.
Ärendet hos Mediernas Etiknämnd
Både anmälaren och mediet har yttrat sig i nämnden. De har anfört i huvudsak följande.
Anmälaren: Publiceringen av namn och bild samt kopplingen till arbetsplats har saknat relevans för allmänheten. Den har lett till konkreta hot och personlig skada. Händelsen inträffade inom ramen för en demonstration. Det var fråga om en form av konstnärligt yttrande med lång tradition i demokratier. Mediets framställning skapade en bild av att det var fråga om ett klandervärt agerande. Publiceringen har därmed lett till en allvarlig publicitetsskada.
Mediet: Den rapporterade händelsen hade ett betydande allmänintresse. Med hänsyn bland annat till detta intresse fanns det inte skäl att anonymisera anmälaren i publiceringen efter att han delat sina aktioner på sociala medier. Anmälaren har också fått en god möjlighet till ett adekvat bemötande. Anmälaren motsatte sig heller inte en namnpublicering.
Mediernas Etiknämnds bedömning
Mediernas Etiknämnd delar MO:s bedömning att det inte finns skäl att rikta medieetisk kritik mot Dagens Nyheter.
I beslutet har deltagit ordförande Johan Danelius samt Sanna Gustavsson, utsedd av Publicistklubben, Jonas Nordling, utsedd av Svenska Journalistförbundet, Anna Hjorth, utsedd av Sveriges Tidskrifter, Ingrid Östlund, utsedd av Sveriges Radio, Markus Gustafsson, utsedd av Tidningsutgivarna, Göran Ellung, utsedd av TV4, Eva Landahl Kihlman, utsedd av Utbildningsradion, Ruth Mannelqvist, Robert Hårdh, Arash Sanari, Gertrud Åström, Anders Forkman och Karin Johannesson, representerande allmänheten.