N isolerad i två år
Journalisten 031020
Landet han lämnade
Också Eritrea skapades av människans makt och naturens. Människans makt har i Eritreas fall länge varit imperialistisk. 1962 blev landet annekterat av Etiopien. Naturens makt? I CIA:s World Factbook står det lakoniskt: …”återkommande torka; gräshoppssvärmar…ett litet, förtvivlat fattigt land”. NN är jämngammal med Eritreas befrielsekrig mot Etiopien. Hans bagage när han drygt tjugoårig flydde var drömmen om nationell självständighet och demokrati samt kärleken till sin kultur.
Landet han kom till
NN bars på en ännu jämförelsevis liten migrationsvåg från Afrika till Europa och sköljdes upp i Markaryd. Sedan blev han Lerums första flyktingmottagna flykting med bostad på Andersvägen. Det var 1987. Han städade industrilokaler och jobbade på bageri. Och han skrev, skrev skrev. Flykten till Europa hade tärt på honom. – Jag vet inte hur man gör när man bor ensam, det har jag aldrig gjort, minns Lerums dåvarande flyktingsamordnare A att han sade.
Redan i huvudstaden Asmara hade NN skrivit ett versdrama på tigrinska, i traditionell stil. Titeln är Bana. Det betyder Gryning. På omslaget syns ett kärlekspar som blickar ut över ett landskap med gröna kullar. Det är Mose och Manna, Romeo och Julia i eritreansk tappning. På pärmens insida finns ett foto av författaren. En elegant, kraftigt byggd ung man med afrofrisyr och mustasch, vit skjorta, klassiskt randig slips och läderkavaj.
– Idag är han nog mager, suckar en person som står honom nära.
B, riksdagsman (s) från Uppsala var aktiv i Eritreanska Riksförbundet i Sverige samtidigt med NN i slutet på 80-talet: Välartikulerad, tänker först talar sen, seriös, generös. Och, tillägger han, NN var hela tiden inställd på att åka hem.
Landet han återvände till
1992 for NN tillbaka till Eritrea för att vara med och bygga frihet och demokrati. Landet blev självständigt 1993. Den obestridlige ledaren i självständighetskampen, C, valdes till president. Det har inte hållits några val sen dess. Eritreas zimbwabwisering inleddes omedelbart.
NN gifte sig, fick tre barn, tog familjen till Göteborg. Han återvände ensam, hoppet om det nya Eritrea fick inte överges. Nu arbetade han på tidningen Setit, som inte var statlig och regeringskontrollerad.
Danskan D, som var Sveriges honorärkonsul i Asmara berättar om den påtagligt mörke ochstilige men mycket slutne mannen som då och då kom upp på kontoret och försökte utverka litet svenska eller danska biståndspengar till Setit.
Tidningen profilerade sig genom att publicera rader av insändare om tabubelagda ämnen: regimens maktmissbruk och – det förbjudnaste av allt – våldtäkterna på kvinnliga värnpliktiga i Eritreas armé.
Oppositionen mot president C växte. I skuggan av World Trade Center-attentatet lät han fängsla elva ledande politiker i september 2001. Många av de var hans närmaste vapenbröder från befrielsekampen mot Etiopien. De oberoende tidningarna stängdes och tio journalister greps. Däribland NN.
D såg en skymt av honom i fängelset några veckor senare då hon besökte en sverigeeritrean som fått en friande dom i ett brottmål uppriven. Hon stod på fängelsegården och kände igen NN i ett cellfönster. Han hann meddela att det var tufft. Han sov på stengolv, men han redde sig.
I början av 2002 lyckades hustrun, som rest ner till Asmara, med hjälp av en sjukvårdsanställd smyga sig till några minuter med sin man när han var på sjukhus. Han hade då försäkrat att han var okej. Sen dess har ingen utomstående haft någon som helst kontakt med NN.
Livet han lever?
I Stockholm träffar jag E. Han var ordförande i studentkåren på Asmaras universitet när han arresterades ett par månader före NN. Efter ett år i fångenskap lyckades han rymma med hjälp av en fångvaktare.
Han vet inte om NN satt i samma fängelse. – Jag blev aldrig fysiskt misshandlad, det var isoleringen som var tortyren, berättar denne jurist som nu är med och försöker skapa en enig politisk front i exil mot regimen i Eritrea.
Taklampan brann i cellen natt och dag. Purrning kl 4 varje morgon, toalettbesök, frukost med bröd och kaffe eller te. Lunch och middag var alltid linser, bönor, kål, vatten. De tre första månaderna fick E aldrig gå ut. Sen togs han till en rastgård tre gånger i veckan, en kvart varje gång. Där fanns inte rum att gå, bara att stå. Som en garderob utan tak.
Värsta plågan var förbudet att tala med andra fångar. Språket reducerades till gester och knackningar. Med tiden fick släkt och vänner komma med böcker och mat. Men han fick aldrig träffa dem.
Det kan vara så NN lever sedan mer än två år. Dock förvägrad alla besök. Inte ens den mest dämpade knackning när oss från NN, den ende svenske journalist som är politisk fånge.
OLLE STENHOLM